måndag 27 juli 2015

Äventyr 13:2015 Vackra, vassa Island

Jag vill börja med att avslöja att jag ALDRIG har frusit så mycket under ett äventyr. Midsommarens regnpaddling var en barnlek och 2011 års semester i ett kyligt Norge var en fis i rymden jämfört med det här.
Jag frös dygnet runt.Två plusgrader och arktiska stormvindar av bibliska mått gör inte mycket för kroppsvärmen. Jag frös ända in i märgen. På riktigt. Har aldrig varit så kall. Konstant.
Att Lillasyster och jag sov i bilen och tillagade alla måltider på ett Triangiakök gjorde väl inte saken bättre kan jag tänka. Enda gången jag egentligen inte frös var när jag doppade min stackars kropp i någon av alla de varma utomhusbad som finns på Island. Tack gode gud att de har välsignats med varma källor iallafall i detta land!
Till saken hör att Island upplevde sin kallaste sommar på 30 år och de viskas om att landet är inne i en mini-istid just nu. Så klart.

Men oooooj så vackert allt är på Island. Och vasst. Precis allt har gått sönder, från regnbrallor till pannband till ryggsäckar. Landet är gjort av lava och när det stelnar så blir det vasst.
Men oooooj vilket häftigt landskap, det liknar inget annat. Spetsiga berg och platta lavaplåter. Inga träd och floder som förgrenar sig i trådiga mönster.Havet är ständigt närvarande. Marken är minst sagt färgglad av alla mineraler som bara måste upp ur jorden. Det kokar och bubblar lite överallt. Islänningarna bor på en tickande bomb och landet håller bokstavligen på att slitas isär mellan den europeiska och den amerikanska plattan, och som om det inte vore nog så har en vulkan eller två lite utbrott när de känner för det och omformar landskapet och förutsättningarna titt som tätt.

Jag och Lillasyster hyrde bil och tog oss runt hela ön på "ettan" deras enda highway (finns inte så mycket andra vägar) som till iallafall 50 % har asfalt, resten är smal grusväg som klättrar på branta bergssidor utan räcken. Vi stannade ofta för att vi bara måste ta ett kort för att det var så vackert eller hämta andan innan vi vågade köra vidare.
Ibland vandrade vi en bit och ibland vandrade vi en längre bit för att insupa allt det vackra på riktigt. Ibland badade vi en varm källa eller en varm flod. Ibland vandrade vi på en glaciär och ibland åkte vi båt över turkosa vatten. Och allt som oftast försökte vi söka skydd mot starka vindar för att överhuvudtaget få gasköket att brinna så att gröten kunde kokas.
Ibland vågade vi oss ut på en f-road, en väg som inte är en väg men som är markerad på kartan. Några hjulspår i dammig lava kallar de väg och skriver en liten, liten skylt att endast fyrhjulsdrivna bilar är tillåtna. Det enda de lovar är att du måste köra genom en flod eller flera för att komma dit du vill.
Det regnade varje dag, åtminstone en liten skvätt. Solen såg vi ibland men mest var det molnigt med ett egendomligt starkt ljus så en ändå måste bära solglasögon.
Det är får överallt, faktum är att det finns fler får än invånare på Island. Det är verkligen överallt. Men framförallt utanför de få stängsel som fanns. För de är där bönderna vill ha dem. Gräset i hagarna sparar de till vintern och gör foder av. På sommaren går fåren dit de behagar och äter de gräs de hittar. Snacka om att ha det bra och jag tror att isländskt fårkött kanske är det finaste du kan äta.

Det är svårt att vänja sig vid valutan, för allt känns så dyrt. Tanka bilen går på 10 000 ISK, köpa en bit choklad 790 ISK. Det känns gastronomiskt dyrt tills en lär sig att räkna om valutan till svenska kronor.

Jag har kommit fram till att Island och islänningarna är "good enough", bor man på en tickande bomb är det ingen idé att bygga vägren för den kommer ändå försvinna i ett vulkanutbrott när som helst. Det är ingen idé att pynta eller måla huset, för det kommer ändå täckas i aska snart. Alla broar är enfiliga för det räcker ju för att en bil ska komma över. Bron kommer ju ändå dras med i den glaciärflod som kommer forsa fram när vulkanerna under glaciärerna får utbrott. De gör inte mer än de behöver och de fokuserar på det som är viktigt, familjen och att njuta av livet medan de har det.

Kvinnorna är starka som oxar och killarna är skitsnygga hela bunten, men smala som sträck och väderbitna. De ser ut som riktiga vikingar och trots de råbarkade utseendet är deras hud len som barnrumpor. För de är vad de varma baden gör med dem. Precis som finnarna badar bastu stup i kvarten så badar islänningarna i varma källor. Jämt. Mineralerna på botten gör att huden blir silkeslen. (Till och med deras simbassänger håller 38 grader, det är något som vi borde ta efter här i Sverige...)
Såna är islänningarna, råbarkade och stenhårda vid första anblicken, men mjuka och väna när man kommer dem inpå huden. Och de är ärade av att vi turister vill komma och upptäcka deras hörn i världen.
De finns bara 300 000 islänningar, men de tar emot över 1 miljon turister varje år. Nordisk effektivitet och service-minded ut i fingerspetsarna gör det möjligt.
Ett hårt klimat har format de vänaste av människor.
Här finns inga tjuvar, förutom den förrädiska vinden. Brotten är få, de gäller ju att ställa upp för varann när grannens hus har begravts i lava.

Jag älskar Island och det var en helt makalös upplevelse att få vara där i två veckor, Två veckor som var alldeles för kort. En dröm som har gått i uppfyllelse, men jag kommer åka tillbaka. Jag är inte klar med Island än. Det är värt att frysa häcken av sig!

Men nu tänkte jag att bilderna från resan skulle få tala för sig själva.

Glädjeskutt i Pingvellir,
världens första ting.
Det är också här som plattorna glider isär
med cirka 2 cm per år! 

Stokkir på väg att få utbrott.

Havets kraft vid Djupalonsandur.

Beach hike vid Raudassandur.

Lite saknade jag allt Äventyrshunden.....

Lunnefåglar vid Latrabjarg.

Kanske mitt nya favoritdjur! 

Solnedgång i West fjords. 

Dynjandifoss by rain. 

Fjällrävsvalpen Inki som inte kan hålla sig vaken. 

Hiking Hverfell. 

Hverir svavelkällor. 

Hiking till Dettifoss. 

Lakigigar från luften. 

Skogafoss by night. 

Hiking i Porsmörk innebär att dra sig upp med kedjor
för att det är så brant! 

Hiking i Landmannalaugar innebär iskall rivercrossing. 

Belöning med varm flod i Landmannalaugur. 

Konserthallen i Reyjkavik, Harpa. 

Lopapeysur,
ultröjan alla islänningar bär.
Isländska fårs ull är mer vattenbeständig.
Antagligen för att de går ute i isländskt väder! 
Sista badet i Blue lagoon. 

Jag kommer tillbaka Island, jag lovar! 



lördag 11 juli 2015

Äventyr 12:2015 Semester från semestern

Jag och Äventyrshunden tog färjan från Vasa till Umeå
för att andas lite innan nästa resa.
Vi hängde på Tällön och Bjuröklubb och fick nu kraft! 

Vi vandrade på Bjuröklubb via Grundskatan.
Över klapperstensfält...

..och klippor.

Hittade vrakdelar...

...och kollade till sjöjungfrun.

Fikade på fyren så klart. 

Grilla pinnbröd på stranden,
är ett måste! 

Och så lite allmänt strandhäng!
Nu är vi redo för nästa utmaning! 

fredag 10 juli 2015

Mitt förlag firar 10 år

Mitt förlag som har gett ut båda mina böcker, Vandra Roslagsleden och Vandra Upplandsleden, firar 10 år. Senaste numret av Utemagasinet uppmärksammar detta och har med en artikel om Calazo och dess två grundare och ägare. Kul!





Grattis säger jag och håller tummarna att jag får skriva en till bok för dem. Minst. Jag har hundra idéer till som borde få komma i tryck! :)


torsdag 9 juli 2015

Äventyr 11:2015 Gästvänlig bastupaddling i Finland

En granne till mig sa typ i förbigående i vintras att jag borde paddla på hennes landställe i Finland, för det är så fint där. Det tyckte jag lät lockande så då fick det bli så i sommar.
En tur till Finland helt enkelt. Och så tog jag med mig grannen också.

Först får en ta en mycket större båt för att ta sig till själva landet.
Kul känsla att passera sitt eget hem fast från en annan synvinkel
från Finlandsfärjan. 


Från landstigningen i Åbo får en köra bil genom nästan hela Finland
för att komma till de svensktalande norra delarna.
Flera fikastopp på vägen när mina medpassagerare ville guida
genom sina barndomsminnen.
Här morgonpromenad i trästaden Rauma. 

Framme på landstället i finska skärgården
blev grannen Sandras barndomsvän Sara inblandad i paddelplanerna.
Eller ja, det kändes som om hela bygden var inblandad
och det var många som kom med goda råd och tips på färdvägar.
Den finska gästvänligheten slår armarna om en direkt.

Sara tog kommandot och det kändes bra med en privat guide
när vi skulle paddla i yttersta havsbandet. 


Vi började med att kolla in Nautors jättesegelbåtar.
Ett tag funderade vi på om vi skulle byta farkost för det här äventyret.
Men vi insåg snabbt att:
1) vi inte hade pengarna
2) vi skulle inte ta oss i land på de sandstränder vi ville
så vi behöll våra kajaker. 


När vi rett ut begreppen att  blåvita finska REMMARE
är samma sak som rödgröna svenska SJÖMÄRKEN
var det lättare att navigera i den finska skärgården. 

Stenar, klippor, vass och "villor" dominerade utsikten.
Svenska sommarstugor är samma sak
som finska villor,
men den stora skillnaden är att väldigt få av villorna
har rinnande vatten och el. Men alla har bastu.
För det är inte bara en myt, finnarna badar bastu.
I timmar. Helst varje natt. 

Mellan vassruggarna hittade vi några kanonfina stränder. 


På Öuran slog vi upp våra tält på sandstranden
och grillade korv med 153 leastadianer
som invaderade ön 16 minuter efter vår ankomst.
Sara försökte sälja sin kajak till en av dem
och lyckades nästan.
Vi lyckades dock inte ta oss in i bastun för den var låst. 


Vi såg solen gå ner i havet
och sen lärde jag Sandra och Sara vad eldkoma är.
Trots att det är ljust dygnet runt här
försökte vi med alla medel hålla liv i elden
och målet att elda upp sista vedträet lyckades nästan.
Klockan tre gav vi upp och kröp in i tälten.
Det var allt annat än bastuvärme i tältet.
4 grader kröp tempen ner till
och den där värmande bastun hade suttit fint. 

Vi paddlade med öppet hav på vår västra sida och snälla östliga vindar.
En harmonisk dag tills Sara kom på att vi skulle ta en genväg....

Här går nog att paddla, säger Sara på klingande finlandssvenska.
När vi inte längre kunde dra kajakerna bredvid oss...


...hoppar Sara ur kajaken, klättrar upp på vassen,
trampar ner i ett bisamråttehål och försvinner.
Kommer snart upp igen och förkunnar att det bara
är "30 meter till viken på andra sidan".
Sandra och jag är godtrogna av naturen,
men får snabbt lära oss att Saras avståndsbedömning
inte är att lita på.
Snarare 230 meter att släpa tuuuung kajak genom stinkande vass. 

Men ut kommer vi på andra sidan och får en ny medlem i expeditionen.
Andreas, Saras pojkvän, har fått skjuts ut med båt till vår destination.
Han bara skrattar när vi berättar om Saras optimistiska 30 metrar
och kan bekräfta att vi inte ska lita på henne i de fallen.
Man kan ju lugnt säga att 30 meter blir det stående skämtet resten av veckan.
Alla sträckor är bara 30 meter. Var vi än ska...!


Med sig har Andreas mer mat än vad vi kan äta på ett år. Grisar och rödlemonad som en bara måste äta om en är här,
och knäckebröd som är så stort att vi inte får ner det i kajaken
utan att bryta det i mindre beståndsdelar.
På Orrskäret lämnade samma 153 laestadier som föregående dag
stranden 16 minuter efter vår ankomst.
Vi funderade på om vi verkligen luktade så illa efter bara 2 dagar till havs?


Vi fick stranden för oss själva och grillade halloumiburgare
över öppen eld som scouten Andreas snajdigt fått fart på 
innan vi ens lagt till med kajakerna. 


Vi bestämde oss för att göra en nattpaddling
till en säkrare natthamn på Köpmanholmen,
eftersom det var en annalkande storm på väg mot vårt håll.
Att vara så långt ute till havs som vi var, är inte särskilt smart
med en storm som nafsar en i nackhåren. 

På Köpmanholmen bidade vi vår tid vid elden tills ovädret avtagit
innan vi begav oss inomskärs och vårt sista nattläger på Hebenetta.

På mikroskopiskt lilla Hebenetta fanns ingen ved att elda med,
med de rådde den finska gästvänligheten genast bot på.
Ett telefonsamtal och 5 minuter senare stod Saras föräldrar, Cago och Mervi,
där med en back torr ved och några trevliga bastuhistorier. . ..
Sista dagens paddling blev inomskärs med besök i Runebergs stuga,
ni vet han som skrev Finlands nationalsång. För det visste ni väl?
Och besök hos Cago och Mervi som berättade om sin speciella bastu.
För att avsluta med äkta finsk bastu på Svinön,
där Lena och Puffran har en alldeles speciell bastu.
För allas bastu är speciella, bara så ni vet.