Sjungande is och vårsol

Här sitter vi....

...och lyssnar på isen som sjunger för oss! 

Tror bestämt att det är vårkänslor i luften idag! 

Äventyrssug!

Äventyrshunden och jag hade ett väldigt sug
efter äventyr idag! 

Så vi kollade kartan och kom fram till att vi skulle se efter om
det gick att runda Lilla harsjön. 

Det gjorde det!
Okej, lite blöt passage (lervatten till knäna)
vid utloppet men annars fin stig.
Fick ju äta utelunch också!
Miniäventyr när det är som bäst! 

Utelunch

Såhär i november när det mest regnar är det lätt att jag bara hamnar i jobb. Fastnar framför datorn och betar av sådant som har blivit liggande. Jag har en tendens att vilja vara utomhus hellre än att beta av gamla surdegar. Men i november springer mitt samvete liksom ikapp mig lite och jag tar tag i iallafall några av listans tråkigaste måsten.

Men så kände jag i morse när jag vaknade att jag saknade att vara utomhus väldans mycket. Kan ha att göra med att jag varit dunderförkyld alldeles för långt tid och liksom inte haft ork att ta mig ut som vanligt.

Äventyrsfeeling! 

Så idag bestämde jag mig för att ta med mig min trogna assistent Äventyrshunden och äta lunchen utomhus. Och som kronan på verket, förlänga hundens lunchpromenad så pass mycket att det kunde kallas för att vi har varit på vandring. Iallafall minivandring. Och gärna på ett ställe i mitt närområde som jag inte upptäckt än. 

Så i morse packades ryggsäcken med lunchmatsäck
och färden gick till Björnö naturreservat. 

Där hittade vi den knotigaste tallen
jag någonsin sett. 

Och fantastisk utsikt från lunchrestaurangen i det fria. 

I solens sista självande strålar för dagen
vandrade vi längs klipporna. 

Vi hann nästan runt Björnö innan det blev mörkt,
men inte riktigt.
Upptäckte dock att det är väldigt spännande
att mörkernavigera utan pannlampa! 

Runstensjakt

Ryktet har gått att man hittat en försvunnen runsten i Vaxholm. Detta tyckte jag måste undersökas, så jag begav mig ut på jakt. Perfekt uppgift för lunchpromenaden! Såg en bild i en tidning och tyckte mig känna igen platsen som den kan tänkas vara på....

Och mycket riktigt, efter lite snokande i buskarna hittade jag runstenen!

Jag hade god hjälp av Äventyrshunden i snokandet! 

Hur man får en vanlig lunchpromenad att bli ett äventyr

En helt vanlig tisdag ska Äventyrshunden och Helgäventyrerskan ut på en helt vanlig lunchpromenad.
Först ska vi bara lämna in Darlings mountainbike på verkstaden så att den kan få en ny kedja. Hojen lastas på Äventyrsbilen och väl hos verkstaden så tar det bara två minuter innan hojen är så gott som ny.

På väg tillbaka från verkstaden tycker jag att det är en kanonbra idé att ta lunchpromenaden på en ny plats nu när vi ändå är på språng. Jag hittar en strandpromenad och Äventyrshunden tackar genast ja till förslaget. Vi går där och strosar och njuter i solen, jag kastar en blick över vattnet och tycker mig se något stort som ligger och skvalpar på andra sidan viken. Hmm, vad kan det vara för något?

Ser ni vad det är?

Tänker inte mer på det och traskar vidare. Går förbi någon slags skylt som visar stigar i området. Det verkar som om man kan gå runt hela viken. Intressant, tänker jag, och i nästa sekund tänker jag att då kan jag ju gå runt till andra sidan och kolla vad det är för något som ligger intill udden.

Jag kollar läget med Äventyrshunden och han är genast med på att testa om nya kedjan på Darlings hoj funkar och vi joggar tillbaka till bilen för att hämta hoj och fortsätta vår lunchpromiss som numera har övergått till något slags uppdrag.

Vi lämnar strax den asfalterade strandpromenaden och det övergår till cykling av annat slag över en ändlöst lång spång.....

Gäller och hålla tungan rätt i mun
så man inte ramlar ner i leran...

....som snart stoppas av en enorm rishög som Äventyrshunden finurligt hittar en väg runt. Vi kryper genom viltstängsel och balanserar på en smal övergång för att inte hamna i den skitiga bäcken. Hittar en finfin gammal skogsväg som bär oss hela vägen fram till en udde som vi tror är den udden som det mystiska föremålet gömmer sig vid.

Fel udde,men ack så vacker ändå. 

Äventyrshunden passar på att kyla ner sig
och ta en slurk vatten.

Det är fel udde, men det gör inte så mycket. För hunden behöver vattnas. Det är 24 grader ute och vi fick inte med oss någon dricka. Ingen karta heller för den delen. Jag vet inte riktigt var vi är, men det löser sig nog.
Vi fortsätter längs skogsvägen som snart blir allt mer igenvuxen för att övergå till viltstig som snart tar slut. Vi hittar en öppning i skogen och krånglar oss under ett elstängsel till en hage där det faktiskt går att cykla några tramptag igen. Hittar en smal, så kallad, stig ut ur hagen och träffar där på en annan hund vid namn Diesel. Jag passar på att fråga matten om hon vet vad det är som ligger vid udden. Och det vet hon. Det är ett vrak!

Wow! Spännande!
Hon meddelar också att det inte finns någon stig dit, men det går att gå upp för backen och där följa grusvägen en bit till för att sedan gå rakt genom skogen. Jahapp. Tackar henne och studsar vidare. Hittar grusvägen, men tycker mig ana en genväg öppna upp sig i form av en gammal körväg. Det börjar bra, men det visar sig att INGEN har gått här på ett par decennier så taggbuskarna har tagit över. Aj, aj och aj säger jag när taggarna river upp mina bara vader. Till slut tar en kompakt vägg av gran vid och jag bestämmer mig för att dumpa hojen och pressa mig fram med endast hund i släptåg.

Här får man lita på att hundens
 inbyggda kompass funkar
och leder oss mot vattnet. 

Har ingen aning om var vi är, men jag följer havets brus och hoppas på det bästa. Svetten lackar och jag är så torr i munnen att min tunga skulle kunna funka fint som rasp på en mellanstadie-elevs träslöjdslektion. Äventyrshunden flämtar högljutt och hans tunga hänger så långt ner att den nästan släpar i backen.
Till slut spottas vi ut i vasskanten och nu, nu ser jag det! Vraket!

Mission completed! 

Kommer på att jag har ju telefonen med mig och googlar fram att jag just nu tittar på HMS Aspö, en gammal minsvepare från svenska flottan som strandade här i slutet på 1990-talet. Där ser man. Hur fick man reda på saker innan internätet fanns?

Äventyrshunden skiter i vraket,
han vill mest bada....

Vägen tillbaka gick BETYDLIGT fortare då vi följde grusvägen tillbaka hela vägen till spången.... Fast å andra sidan letade jag rätt länge efter hojen som jag dumpat någonstans i skogen bredvid en gran. Problemet var ju att det var så många andra granar där också... Men när jag väl hittat den gick det rätt fort att ta sig tillbaka....

Jo, ja nu blev det en väldigt mycket längre lunch än det var tänkt, så nu får det bli nattjobb för att hinna klart allt. Men det var det värt.

Så kan det gå när en helt vanlig lunchpromenad blir ett äventyr.

Havsis+skare+längdskidor=KÄRLEK!

Idag fick jag för mig att testa om havsisen höll att skäjta på,
så jag begav mig till Säbyviken utanför Vaxholm. 

Äventyrshunden var med idag också
och han var den som fick testa om isen bar eller inte.

Men innan vi nådde havsviken
skäjtade vi över en åker
där jag tror att vi hittade vargspår.
Det var alldeles för raka och målmedvetna
för att vara spår av en hund.
Två stycken spår jämte varann,
med rätt storlek på tassarna och långa klomärken.
Har Riala-vargarna begett sig till
skärgården på semester tro? 

Inne i skogen hittade Äventyrshunden spåren
av ett fluffigt djur som fått sätta livet till.
Kanske att vargarna var hungriga och plockade åt sig en hare? 

Jag tog mig en kopp varm choklad
och funderade över saken. 

När jag satt där och filosoferade om vargar,
upptäckte jag att bävern hade varit framme
och  fällt några träd i strandkanten. 

Äventyrshunden och jag fortsatte vår färd
över isen med långa skäjt-skär.
Det var nästan svårt att hålla hastighetsbegränsningen
på 5 knop ibland.... 

För det mesta var det perfekt skare på isen,
men ibland blev det lite knöligare att ta sig fram.

Ibland knorrade det lite väl mycket i isen...

....då valde vi att gå igenom skogen istället.

Till slut hittade vi den ö som vi ville fika på,
 så att vi kunde inta standardäventyrspositionen.
Samma ö som min kusin tappade sin tandborste i havets djup 1985.
Samma ö som var första anhalt när familjen skulle ut på båtsemester
och själva ipackningen av båten tagit för lång tid
med hundar, ungar och stressade föräldrar,
och det inte fanns energi att ta sig längre än rakt över viken från båtklubben.
Samma vik där vår gamla båt "Fuling" ligger på botten,
tryggt vaggad till sömns av havets brus. 

Härliga skare!

Idag lockade solen mig till Angarnssjöängen.

Och tänk, där var det skare
så det gick alldeles utmärkt att skäjta
på den frusna sjön! 

Äventyrshunden var med så klart.

Vi tyckte båda att det var härligt
att få sträcka ut benen i långa glidande skär.

Jag har alltid undrat hur det ser ut i mitten av sjön,
där man inte får vara när det är fågelskydd på sommaren. 

Lite mer av en boxningsmatch med vassen blev det,
men ändå spännande att skida i mitten.
Om någon månad är det här stället fyllt av
häckande fåglar och kanske några fågelungar.

Självklart blev det många pauser i solen
med varm choklad och apelsiner.
Det är pausen som är halva äventyret! 

På skidor i Roslagen

Ur spår! 

Kan Heliga Birgitta frambringa lite sol tro? 

Eller är det bättre att be till asagudarna om den saken? 

 

Sol eller inte, en härlig skidtur iallafall
över sjöängar... 

...och genom mysiga granskogar..

...och förbi välfyllda and-pölar.

Men när vi kom fram till Rånäs slott var det stängt
och vårt efterlängtade "afternoontea"
med nybakade scones uteblev.

 

Men det gjorde inte så mycket,
för vi hade varm choklad i termos
som vi fikade med på bron
till Rånäs stenkvarn. 

Grus i maskineriet?!

Sommartid på mountainbiken hamnar jag alltid på oframkomliga sjöstränder för att jag är så sugen på att se utsikten över sjön. 

Vintertid på längdskidorna hamnar jag märkligt nog ofta på steniga ställen när jag kör offroad för att jag tycker att snön ser så lockande ut. Måste nog köpa mig ett par skidor som inte är så känsliga för grus, stenskott och annat gojs. Dax att våga vallningsfria? 

Men i övrigt en fin dag med Äventyrshunden på nya spännande marker i norra Roslagen! 

Här var det grusat,
men jag ska ju ändå inte åka Vasan mer på de här skidorna,
så nu kör vi så det slår gnistor om skidorna! 

Kan det vara en Björnloka som gärna vill uppleva vintern?

Den så viktiga pausen tas i en vacker ekhage.

Äventyrshunden värmer tassarna i mitt knä,
och jag passar på att vila lite på hans mjuka rygg.. 

Nä, nu tar vi vägen över åkern istället va?!