Äventyr 2013:10 Grund-läggande forspaddling

Äventyrshunden kontrollerar mig noga när jag spänner fast kajak-fribban på däck, det är viktigt att hans leksak inte glöms på stranden i Ockelbo. När jag tar fram hans flytväst sticker han frivilligt in huvudet och hoppar sedan vigt upp på kajaken innan jag ens hinner skjuta ut. Regnmolnen hänger tungt i luften, men än har de inte vågat släppa sin innebörd. Jag prånglar på mig min egen flytväst och slänger en sista flukt över Ockelbo. Ingen prins Daniel syns till, inte heller kronprinsessan. Typiskt, jag som hade hoppats på att kronprinsessparet skulle tagit med sig lilla Estelle för att få träffa sin farmor och farfar på hemmaplan.

Äventyrshund med kajakfribba,
redo för avfärd.

Jag får lämna Ockelbo utan att ens skymtat kungligheterna. Jag glider sakta under stenbron och lämnar Ockelbo tätort bakom mig. Testeboån vindlar sig i snälla krumelurer och jag glider förbi ett gammalt brofäste och en lyxvilla bland träden. Kanske att prins Daniel står i fönstret med Estelle i famnen och kikar på vårt kajakekipage nu?

Vassen tätnar och allt ser likadant ut. Äventyrshunden har parkerat sin lurviga ända över kartan, så jag har inte en chans att följa med var vi är. Det dröjer inte länge innan jag har tappat bort mig, men tänker att det kan inte vara så svårt att följa en å. Det ska visa sig att jag har fel i det avseendet. 

Luddig hundrumpa täcker effektivt kartan. 

Jag har glömt armbandsklockan hemma så jag har ingen uppfattning om hur långt jag paddlat, och inte funkar gps:en i obygden. Kompassen gömmer sig under Äventyrshundens vänstra tass. Jag känner mig blind när jag inte vet var jag är. Lägg därtill ett fruktansvärt dåligt lokalsinne.

Jag vill  minnas att jag läste om en fors som man inte skulle paddla om man var ovan. 

Jag och Äventyrshunden är inte alls särskilt vana vid forspaddling, så jag har redan bestämt mig för att dra kajaken på vagn förbi den svårigheten. Men jag vet inte var jag är och jag vill inte bli överraskad. Jag håller andan varje gång jag rundar en krök ifall ett gigantiskt vattenfall ska dyka upp och bara dra oss med nedför åtta meters fritt fall. 

Lugnet före stormen?

Jag tror att jag följer ån, men hamnar i återvändsgränder och får vända tillbaka. Tre gånger praktiserar jag u-sväng med fem meters kajak i fyra meter bred å. Jag får ju iallafall se mer av Testeboån än om jag paddlat efter kartan och tagit kortaste vägen mellan Ockelbo och vår slutdestination. 

Då och då går vi på grund. Det svarta å-vattnet gömmer svarta spetsiga stenar som ger min kajak Papaya omilda behandlingar på underredet titt som tätt. Det gäller att vara med i matchen, för både paddlare och balanserande kajakhund. 

Jag tycker att jag paddlat väldigt länge och jag tycker att vattnet börjar röra sig snabbare. Vassstråna böjer sig en aning och skapar fartfåror i vattnet. Börjar den första forsen närma sig? Jag blir nervöskissnödig på en gång och flackar med blicken för att hitta en landstigning. Finns ingen, bara vass. 

Nu hör jag forsen och känner att den drar i kajaken. Blir panik-kissnödig och kastar mig i land på en minimal stenig strand. 

När jag lättat på trycket och tittar upp ser jag att det står en skylt som välkomnar mig till Konstdalströmmen. Äntligen vet jag var jag är. 

Jag drar upp den sju ton tunga kajaken ur vattnet och lastar den på kajakvagnen. Äventyrshunden är alldeles sprallig av att få sträcka på benen i skogen efter en lång stillasittande paddlingsträcka. Diesel drar iväg som en rem längs den smala stigen och jag svär som en borstbindare längs den smala stigen. Vagnen har två hjul brett isär men stigen är anpassad för enhjulingar. Ekvationen går inte ihop. Summan blir att jag högljutt förbannar den som skrev på skylten att stigen var "något" knölig att dra vagn på men att det var genomförbart. Fan inte genomförbart någonstans. Jag fastnar i stenar och stubbar, får backa och ta om. Lyfta och baxa. Svära och skrika. 

Men på något sätt tar jag mig ut på andra sidan. 

En riktig pärs
att ta sig genom skogen med kajak på vagn.

Jag hänger mig på broräcket och flåsar ut min aggression. När andhämtningen lugnat sig lyfter jag huvudet och ser forsen, själva orsaken att jag just utstått ett mandomsprov utan dess like. Den porlar knappt. 

Jag står en stund och fånstirrar innan jag börjar skratta åt mig själv. Vad larvigt! Var det här jag var rädd för? Så rädd att jag inte ens rekade utan på automatik tog vägen genom den täta skogen.

Jag rufsar Diesel i pälsen och säger högt att "nästa fors paddlar vi, det får bära eller brista".

Nästa fors dyker upp så pass snart att jag inte har hunnit ångra mig. Minnet av skogsfärden är färsk i  minnet och jag tänker ta mig an Kolforsen med Äventyrshunden. Adrenalinet pumpar när jag ser järnvägsbron och jag får åter tillfälle att skratta när det står skrivet "Kanot" med stora bokstäver på bron. En pil pekar var jag ska paddla någonstans. Jag drar Diesel tätt intill mig och håller andan. Det går fortare och fortare och snart är jag mitt i forsen. Jag försöker styra så gott det går med paddeln och samtidigt balansera en hund på däck. Det går sådär och snart har vi kört fast. Kajaken står på botten och vi kommer ingenstans. En gubbe klädd i orange kläder dyker upp bakom bropelaren och frågar om vi är okej. 

-Jorå, ska bara komma på ett sätt att komma härifrån, svarar jag, och han återgår till att reparera bron.  

Diesel får balansera på förluckan en stund medan jag krånglar mig ur kajaken. Motvilligt hoppar han ner i sittbrunnen, men fattar snart galoppen om konststycket vi ska utföra. Jag balanserar på hala stenar och drar kajaken millimeter för millimeter genom "forsen". Gubben i orange förklarar att vattenståndet är extremt lågt just nu och att min färd var dömd att misslyckas redan från början. 

"Forspaddling" i Testeboån

En sandstrand dyker upp efter forsen jag just dragit oss igenom. En välbehövlig lunchpaus lockar oss in till badbryggan. Lagom till jag hugger in på halloumin börjar det småregna. Ett tag funderar jag på om jag ska slå upp tältet här, men det känns föga kul med förbidundrande tåg stup i kvarten. Det får bli mer paddling helt enkelt.
Jag studerar kartan och inser att den innehåller en hel del vettig information när den inte döljs av en lurvtussig ändalykt. Till exempel var det är lämpligt att tälta och rasta. Med tanke på den enorma mängd vass som täckt stränderna hittills känns det mer hoppfullt nu att hitta en plats att lägga till vid. 

Vi tar oss över Långsjön i lätt motvind och småregn. Diesel sitter på framluckan för att undvika pölen som bildats i mitt knä på kapellet. Jag ser med andra ord kartan och kan läsa om nästa fors, Hångeln. Inga större problem ska den orsaka men vatten kan stänka in i kanoten. 

På väg in mot Hångel-forsen.

Jag är beredd på att få hångla med vattnet, men det blir återigen samma visa. Vi kör fast på botten. Äventyrshund i sittbrunn, helgäventyrerska som dragdjur. Känns redan som vi börjar få in snitsen, även om Äventyrshunden väljer att hoppa ur och sträcka ut benen emellanåt. 

En fantastisk liten Äventyrshund
som kan gå på vatten! 

En vacker och smal åsträckning följer efter Hångeln. Hägrarna sitter på rad i vassen och filurar. När vi paddlar över Mellansjön öser regnet ner och Äventyrshunden är så trött att jag får peta till honom då och då för att han inte ska somna och ramla i vattnet. Min vänstra skinka krampar och nu längtar vi båda till ett varmt tält. Vi tar sikte på udden innan Grytströmmen, det ska gå att tälta där, står det angivet på kartan. 

Det låga vattenståndet gör sig än en gång påmint då landstigningen blir betydligt svårare när strandlinjen ligger någon meter ovanför de stora stenbumlingarna. Självklart halkar jag och får ett ofrivilligt kvällsbad. Vattnet är varmt, så jag tar ett extra simtag innan jag tar tag i kvällssysslorna. Det ösregnar ändå, så jag hade blivit blöt förr eller senare iallafall.
Kajaken baxas upp för en lodrät (i princip) strandkant och innan jag ens hunnit stoppat i första tältbågen är Äventyrshunden inne i tältet och sover med nosen under svansen. 

Det har börjat skymma innan jag ätit klart och kvällsrundan får jag gå själv, för hunden är utslagen i tältet. 

Ett torrt och varmt tält är värt guld när regnet öser ner. 

Vi vaknar till ett disigt landskap och vi är båda ivriga att ta tag i nästa fors, Grytströmmen. Kanske att vi får paddla hela vägen den här gången? Jag har stoppat mobilen i flytvästfickan för att hålla koll på tiden, för vi ska möta upp Darling i Smörnäs om allt går väl.

Vi paddlar i fel riktning innan jag inser att vi ska åt andra hållet för att komma fram till forsen. Vi vänder och hittar rätt bland gamla brofästen. Mobilen ringer när jag precis är på väg in i första fåran och jag vet inte varför jag svarar? 

-Kan jag ringa dig lite senare, sitter i möte med en fors här, säger jag och lägger på.
Grabbar tag i paddeln och gör mig redo för lite action! Det är med nöd och näppe jag kan sitthoppa mig fram då vi kör fast på den släta slussbotten innan själva forsen tar vid. Betongbotten bestämmer sig för att släppa taget om oss bara för att kasta oss i käftarna på de första stenarna. Vid det här laget är vi ett intrimmat team. Diesel hoppar vigt i sittbrunnen och ser ut att dirigera mig där han visar riktningen med nosen mellan stenarna. Jag halkar till men räddar det i sista stund. Ringer till och med upp den som ringde tidigare samtidigt som jag går där med kajaken på släp. Så rutinerad forsdragare har jag blivit nu.

Efter Grytströmmen följer den finaste sträckan på hela färden hittills. Vattnet vindlar hit och dit, men ytan är alldeles stilla och tystnaden är total. Inte ens fåglarna vill störa tystnaden. Jag vågar knappt ta ett paddeltag för det känns som att häda att klyva vattenytan i onödan.

Det känns som om vi är på expediton i Amazonas och jag svär på att jag skådar en krokodil som sticker upp sitt knottriga huvud längre fram. Lugnet infinner sig och det är inte många paddeltag som tas. Vi låter vattnet föra oss framåt i sakta mak. Vi har ingen brådska överhuvudtaget faktiskt. 

Bara på ett ställe fastnar vi på en sten, men strömmen trycker på och vips så har kajaken vänt sig baklänges och vi lossnar från den spetsiga stenen. Varken jag eller Diesel kan göra så mycket åt saken, utan får vackert glida med aktern först till vi kommer ut ur strömfåran och kan vända nosen framåt igen. 

Från ingenstans i vassen dyker Smörnäsbron upp. Här ska Darling möta oss och hänga med på sista sträckan på paddlingen. Diesel har svårt att stanna kvar på kajaken när han inser vem som står på bryggan och vinkar. Vi lastar om kajakerna, fördelar packningen mer rättvist och fyller på med proviant. Solen har brutit fram och det är fler än vi som vill paddla på Lundbosjön idag. 

Det är poppis att hyra kanoter på
Friluftsfrämjandets lägergård i Smörnäs.

Vi glider över sjön och letar efter Trollrikekanalen, det är den som ska ta oss vidare till sjön Öjaren och Högbo bruk, vår slutdestination. Efter några felaktiga trevanden i vasskanten hittar vi så ingången. 

Tror ni det finns troll i den här kanalen?

Vi får slafsa på gyttjebotten och lyfta kajakerna över dammen innan vi når kanalen. Det är knappt något vatten i kanalen men vi bestämmer oss för att göra ett försök. Men det tar stopp ganska tvärt. Paddeln suger fast i lerbotten och det finns inget utrymme för kajaken att glida. Vi får se oss besegrade. Eller?

Det finns en stig på någon kilometer som leder till Öjaren, men jag förklarar i yviga ordalag att jag vägrar göra om mitt mandomsprov genom att dra fullastad kajak på minimal och knögglig stig genom ogenomtränglig terräng. Så vi antar nederlaget. 

Vi bestämmer oss för att paddla till den lilla tjärnen som är integrerad i sjön istället. Lustig grej, undrar hur det går till rent tekniskt. 

När vi närmar oss tjänern i södra delen av sjön känns det som om vi äntrar ett spöklandskap. Svarta trädstammar sticker upp ur ytan och och bildar ett eget hav av förruttnat virke.  

Spöklikt inte sant?

Vi hittar en mysig tältplats på en ö mitt i sjön. Medan kvällssolen sänker sig tänder vi brasa. 

Grillad korv över öppen eld blir en bra avslutning på det här forsande paddeläventyret. Jag berättar om mina så kallade forspaddlarupplevelser och redan så här kort inpå kan jag skratta åt det. Det måste ju sett hur kul som helst ut där jag drog min kajak och min hund genom forsarna!

Man skulle väl lätt kalla det jag pysslat med för grund-läggande forspaddling!

Eld gör sig bäst
med roliga anekdoter från forspaddlaräventyr!

Movie tajm!

Äventyr 20: Kallsups-maraton

Helgens äventyr förgylls av min pojkvän som har pausat från sitt fallskärmshoppande för att följa med och forspaddla. Matias sätter också guldkant på helgen genom att dyka upp på vandrarhemmet utanför Falun där vi sover över på fredagsnatten.
På lördag morgon hänger regnmolnen tungt över himlen och blåsen biter tag i jackan. Men vi masar oss upp ändå ur våra sköna sängar. Jag har svårt att få ner någon frukost för jag är så fruktansvärt nervös. Jag gillar inte den situation som jag snart ska befinna mig i. Fast-surrad i en kajak, snurrandes runt i en fors någonstans, med ett annalkandes vattenfall alldeles för nära. Men men, det är hälsosamt att utmana sig själv, som Matias säger.

Framme hos Kajaktiv i Dala-Floda håller jag på att kräkas av nervositet, men peppar mig själv med att detta inte kan vara värre än att hoppa bungy jump på Nya Zealand. Och det överlevde jag ju, även om pojkvännen då blev döv på vänstra örat efter mitt dödskrik. Solen bryter försiktigt fram mellan gröna björkar.

De som jobbar på Kajaktiv har en schysst arbetsplats!

Vi skakar hand med vår guide, Toby från Wales. Mycket sympatisk kille som nu har mitt liv i sina händer. Vi får våtdräkter, flytvästar, paddlar, kapell och hjälmar av Toby. Självklart är inte våtdräkten anpassad efter äventyrerskans (muskulära?) rumpa vilket betyder att snäll pojkvän får assistera mig i påklädningen genom att med våld dra över den tajta dräkten över rumpans mer (sensuellt) mulliga del. När vi klämt in oss i våtdräkterna är det dags att prova ut rätt kajak.

Toby checkar att Matias skruvar på rätt skruv,
eller kollar han att Matias inte har en skruv lös?

Toby får bygga om min kajak lite för att äventyrerskans (vältrimmade?) bakdel ska få plats. När alla är nöjda med sina kajak-val lastar vi upp dem på släpkärran och hoppar in i skåpbilen som ska ta oss uppströms en bit längs Lisselälven. Jag har redan nervös-kissat tre gånger och när vi kommer fram till vår startplats och ser det höga bordet som vi ska starta ifrån måste jag nervös-kissa igen. Vi ska tydligen hoppa ner från bordet för att sedan glida i en (lavinfarlig om det varit på vintern) brant backe innan vi når vattnet förhoppingsvis på rätt köl. Idioti om du frågar mig.

VARFÖR är startplatsen här?
För att sålla agnarna från vetet
redan innan man kommer i vattnet?

Matias försöker hjälpa mig att glömma att jag håller på att skita på mig av skräck genom att leka "Stjärnornas krig" med mig. Funkar sådär faktiskt.

Kajakpaddlar eller lasersvärd?

Det slutar med att jag gör en kompromiss, killarna får baxa runt min kajak och släppa mig nedanför räcket. Jag är helt övertygad om att jag kommer att knäcka ryggen från bordet, så jag skippar den delen. Men det går ändå foooooooort nerför backen och jag får en rejäl dusch när jag splashar ner i vattnet. Lyckas dock att hålla mig på rätt köl och adrenalinet får mina händer att skaka ordentligt en bra bit efteråt.
Killarna har inga problem att studsa ner från bordet, och när alla är i vattnet är det dags att bli blöt på riktigt. Vi ska få prova att välta och se om vi fixar att ta oss ur kajaken. Men vi går ett steg längre, vi vill prova eskimåsvängen. Killarna klarar det på andra försöket, och jag klarar det NÄSTAN på andra försöket. Det är inte lätt att ligga upp och ner i vattnet och försöka lista ut åt vilket håll jag ska rolla för att få se dagens ljus igen. Det trycker mot trumhinnorna och kallt vatten strömmar längs ansiktet och kylan kryper snabbt innanför våtdräkten. Jag trevar efter paddeln och tror att jag vickar höften åt rätt håll men lutar mig inte tillräckligt långt bak för att häva mig upp sista biten. Jag hinner kippa efter andan innan jag är under ytan igen. Fan också. Jag ville också klara ju. Sliter loss kapellet i en blandning mellan ursinne och "får-inte-luft-panik-känsla" och sparkar mig ur kajaken och simmar uppåt mot ytan. När jag kommer upp i  friska luften fräser jag ut sju ton vatten och 3 kilo vredesmod ur näsan. Hostar lite slem. Det finns inte tid till att göra fler rollar, vi måste paddla vidare. Skit också.

Pojkvän på väg runt

Vattnet är bara strömt än så länge och för oss framåt i rask takt. Vi glider snabbt förbi små timrade hus som skimrar i rött längs älven. Vi passerar under vackra hängbroar i slitet trä. Toby visar oss hur vi ska styra kajaken, det går sådär för oss. Kajaken svarar på minsta vink. Om jag tittar åt vänster för att kolla var pojkvännen är så har jag plötsligt snurrat 180 grader och åker baklänges. Vi tre ser förmodligen ut som smörklickar i en het stekpanna.

Första forsen närmar sig och Toby ger oss instruktioner om var vi ska paddla i fåran. Det bubblar och fräser framför mig. Ska vi verkligen paddla där? Jag håller krampaktigt i paddeln. Självklart gör ingen av oss som guiden har instruerat oss, men det är inte för att vi är olydiga eller hör dåligt. Kajakerna har sitt eget liv och forsen har definitivt sin egen åsikt om var vi ska vara någonstans. Jag paddlar för allt vad jag är värd och på något sätt har jag plötsligt tagit mig igenom bubblet.

Oj oj oj oj....

Adrenalin-överskottet pyser ur mig i form av ett lyckoskrik! Jag klarade det! Haha! Here I come, små skitforsar! Mitt nya självförtroende gör mig sugen på nästa fors som är lite svårare. Jag koncentrerar mig på guidens kajak-akter för att denna gång hålla mig i rätt position. När jag tittar upp är det en våg lika hög som jag själv framför mig. Gaaah! Men det finns ingen återvändo, jag kan inte ångra mig nu, kan inte backa tillbaka och säga, nej inte idag, jag tar det imorgon istället. Det är liksom bara att köra på. Leva i nuet, fokusera på stunden. Jag paddlar frenetiskt på och vickar betänkligt mycket när jag kör på en sten som tippar mig åt vänster, men jag räddar upp situationen i sista stund och klarar mig helskinnad men blöt genom detta också! Killarna kommer ned för forsen rejält blöta men med breda leenden och adrenalinpåslaget lyser ur ögonen på dem.

Vi hamnar i lite lugnare vatten och passar på att träna kamraträddning. Vi tippar runt och dunkar med händerna i kajakens botten och sen är det bara att hoppas på att en kompis kommer fram med en kajak-nos som man kan häva sig upp på. Jag tippar och rollar och det är lätt som en plätt att klättra upp på någon annans nos.
Jag fryser så jag skakar tänder nu. Jag försöker mig på en eskimåsväng igen men är så stel av kyla att jag inte orkar trycka ner paddeln som hävstång. Får simma in till stranden och tömma ut allt vatten ur kajaken igen. Passar på att krångla mig ur våtdräkten och ta en nervös-kiss igen. Guiden får hjälpa mig på med kapellet för mina händer har slutat att fungera.

Vi fortsätter ner längs nästa fors som är ännu lite svårare. Guiden varnar för mittfåran där den stående vågen är stor, vi ska hålla vänster. Men Matias har nog för mycket vatten i öronen för han styr rakt emot mitten. Matias "åååååh neeeej GNAAAAAA", vittnar om att detta inte var vad han hade tänkt sig, men det går bra. Jag håller vänster och håller på att gå runt flera gånger men gör till slut en snygg fickparkering invid en sten längs stranden. Vi ska gå iland här och gå tillbaka till kajakcentret. Guiden och pojkvännen har redan hoppat upp på den torra delen av vår jord. Plötsligt tycker älven att jag inte alls ska parkera där jag är. Jag orkar inte hålla emot och vips så är jag ofrivilligt ute i forsarna igen. Jag har ingen aning om vad som väntar nedanför, ett högt vattenfall, far det genom mitt huvud. Vänder runt kajaken och försöker febrilt paddla uppströms, vilket är lönlöst. Glömmer att luta kajaken när jag ska från strömmen och hux flux ligger jag upp och ner i vattnet. Sparkar febrilt för att ta mig ur, men sitter ohjälpligt fast. Panikhjärnan kommer till slut på att jag måste ju slita loss kapellet först.  Letar med kalla händer längs kapellet, hittar ingen rem att dra i! Fan! Vattenfallet kommer närmare och jag slår bakhuvudet i en sten. Hittar remmen, rycker loss kapellet och trycker mig ur. När jag får upp huvudet ovanför ytan ser jag kajaken och paddeln försvinna nedströms mot oanade äventyr. Jag får tag i en sten och kämpar mig in mot stranden. Hinner tänka att detta blir ett dyrt äventyr innan jag ser Matias i ögonvrån som kommer paddlandes för att hjältemodigt rädda mina prylar. Han puttar in kajaken mot stenstranden och sätter efter paddeln. Jag håvar in kajaken och tömmer ur vattnet och känner mig plötsligt väldigt levande! Matias har fått fatt i min paddel och tagit sig in till stranden. Puh. Guiden kommer galopperande och frågar om jag är okej. Jag är mer än okej, det var länge sedan jag kände mig såhär levande!

Tillbaka på det torra...

Vi bär (släpar) kajakerna tillbaka till Kajaktivs center längs en pittoresk grusväg som vittnar om forna tiders kvarnverksamhet. Matias har snackat hela dagen att han vill paddla forsen vid centret, men när vi är här och möjligheten verkligen finns så är han inte lika kaxig längre. Han blir tyst för en gångs skull och tittar på den vildsinta forsen som han snart kanske ska forcera.
-Vad fasen har jag gett mig in på, väser han mellan sammanbitna käkar, men avslutar ändå med att muttra att han gör allt för konsten.

Matias offrar sig för konsten och snygga action-foton!

Det ser lätt ut när vi tittar på Matias färd ner genom det vilda vattnet, men hans grymtande och skrikande berättar en annan historia. Han är iallafall extremt nöjd med sig själv och livet när vi high-fivar i det lugna bakvattnet bakom den gamla kvarnen.

En varm dusch och en fika senare sitter vi och sammanfattar dagen på verandan som löper ut över forsarna. Vi kommer fram till att det känns som om vi sprungit maraton i kallsupar. Det rinner vatten ur näsan och jag hör lite burkigt. Ett tryck över trumhinnan gör sig svagt påmint när jag gäspandes försöker få bort locket ur öronen. Men det är det värt! Värt att känna att jag lever! På riktigt och just nu!