En tur till Finland helt enkelt. Och så tog jag med mig grannen också.
 |
| Först får en ta en mycket större båt för att ta sig till själva landet. Kul känsla att passera sitt eget hem fast från en annan synvinkel från Finlandsfärjan. |
 |
| Från landstigningen i Åbo får en köra bil genom nästan hela Finland för att komma till de svensktalande norra delarna. Flera fikastopp på vägen när mina medpassagerare ville guida genom sina barndomsminnen. Här morgonpromenad i trästaden Rauma. |
 |
| Framme på landstället i finska skärgården blev grannen Sandras barndomsvän Sara inblandad i paddelplanerna. Eller ja, det kändes som om hela bygden var inblandad och det var många som kom med goda råd och tips på färdvägar. Den finska gästvänligheten slår armarna om en direkt. |
 |
| Sara tog kommandot och det kändes bra med en privat guide när vi skulle paddla i yttersta havsbandet. |
 |
| Vi började med att kolla in Nautors jättesegelbåtar. Ett tag funderade vi på om vi skulle byta farkost för det här äventyret. Men vi insåg snabbt att: 1) vi inte hade pengarna 2) vi skulle inte ta oss i land på de sandstränder vi ville så vi behöll våra kajaker. |
 |
| När vi rett ut begreppen att blåvita finska REMMARE är samma sak som rödgröna svenska SJÖMÄRKEN var det lättare att navigera i den finska skärgården. |
 |
| Stenar, klippor, vass och "villor" dominerade utsikten. Svenska sommarstugor är samma sak som finska villor, men den stora skillnaden är att väldigt få av villorna har rinnande vatten och el. Men alla har bastu. För det är inte bara en myt, finnarna badar bastu. I timmar. Helst varje natt. |
 |
| Mellan vassruggarna hittade vi några kanonfina stränder. |
 |
| På Öuran slog vi upp våra tält på sandstranden och grillade korv med 153 leastadianer som invaderade ön 16 minuter efter vår ankomst. Sara försökte sälja sin kajak till en av dem och lyckades nästan. Vi lyckades dock inte ta oss in i bastun för den var låst. |
 |
| Vi såg solen gå ner i havet och sen lärde jag Sandra och Sara vad eldkoma är. Trots att det är ljust dygnet runt här försökte vi med alla medel hålla liv i elden och målet att elda upp sista vedträet lyckades nästan. Klockan tre gav vi upp och kröp in i tälten. Det var allt annat än bastuvärme i tältet. 4 grader kröp tempen ner till och den där värmande bastun hade suttit fint. |
 |
| Vi paddlade med öppet hav på vår västra sida och snälla östliga vindar. En harmonisk dag tills Sara kom på att vi skulle ta en genväg.... |
 |
| Här går nog att paddla, säger Sara på klingande finlandssvenska. När vi inte längre kunde dra kajakerna bredvid oss... |
 |
| ...hoppar Sara ur kajaken, klättrar upp på vassen, trampar ner i ett bisamråttehål och försvinner. Kommer snart upp igen och förkunnar att det bara är "30 meter till viken på andra sidan". Sandra och jag är godtrogna av naturen, men får snabbt lära oss att Saras avståndsbedömning inte är att lita på. Snarare 230 meter att släpa tuuuung kajak genom stinkande vass. |
 |
| Men ut kommer vi på andra sidan och får en ny medlem i expeditionen. Andreas, Saras pojkvän, har fått skjuts ut med båt till vår destination. Han bara skrattar när vi berättar om Saras optimistiska 30 metrar och kan bekräfta att vi inte ska lita på henne i de fallen. Man kan ju lugnt säga att 30 meter blir det stående skämtet resten av veckan. Alla sträckor är bara 30 meter. Var vi än ska...! |
 |
| Med sig har Andreas mer mat än vad vi kan äta på ett år. Grisar och rödlemonad som en bara måste äta om en är här, och knäckebröd som är så stort att vi inte får ner det i kajaken utan att bryta det i mindre beståndsdelar. |
 |
| På Orrskäret lämnade samma 153 laestadier som föregående dag stranden 16 minuter efter vår ankomst. Vi funderade på om vi verkligen luktade så illa efter bara 2 dagar till havs? |
 |
| Vi fick stranden för oss själva och grillade halloumiburgare över öppen eld som scouten Andreas snajdigt fått fart på innan vi ens lagt till med kajakerna. |
 |
| Vi bestämde oss för att göra en nattpaddling till en säkrare natthamn på Köpmanholmen, eftersom det var en annalkande storm på väg mot vårt håll. Att vara så långt ute till havs som vi var, är inte särskilt smart med en storm som nafsar en i nackhåren. |
 |
| På Köpmanholmen bidade vi vår tid vid elden tills ovädret avtagit innan vi begav oss inomskärs och vårt sista nattläger på Hebenetta. |
 |
| På mikroskopiskt lilla Hebenetta fanns ingen ved att elda med, med de rådde den finska gästvänligheten genast bot på. Ett telefonsamtal och 5 minuter senare stod Saras föräldrar, Cago och Mervi, där med en back torr ved och några trevliga bastuhistorier. . .. |
 |
| Sista dagens paddling blev inomskärs med besök i Runebergs stuga, ni vet han som skrev Finlands nationalsång. För det visste ni väl? Och besök hos Cago och Mervi som berättade om sin speciella bastu. För att avsluta med äkta finsk bastu på Svinön, där Lena och Puffran har en alldeles speciell bastu. För allas bastu är speciella, bara så ni vet. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.