Äventyr 2016:1 Skidsuget som blev spontansemester i Storhogna

Ibland måste en faktiskt bara få åka lite skidor! 

Det krävs en viss mängd fjälldos för att en ska må bra
helt enkelt. 

Sol, snö och Äventyrshunden
är riktiga lyckopiller för mig! 

Just Äventyrshundar är jättebra på att stå mitt i spåret
fast de inte får. Tur att vi är långt ute till fjälls
där ingen kan gnälla på oss! 

Solmys mot grå fäbodvall
är ett måste och avnjutes med fördel
tillsammans med grå Äventyrshundar! 

Tänk ibland är livet så lätt....

Äventyr 4:2015 Åre & friends

Ingen vinter utan ett besök hos Chateaux Anna i Åre. 

Min vän Anna och jag carvade manchester i blåsten
och hade störtkul..

...även fast vi snackade allvarliga saker i liften.

Jag shreddade puder i Åre
och blev vän med mina nya telispjäxor. 

Vänskapsband fördjupades över goda middagar
på Fjällpuben och Liten Krog. 

Äventyrshunden och jag upptäckte Ullådalens längd-och turspår
och njöt i fulla drag. 

Och att hänga på verandan i solen på Chateaux:et
är balsam för själen. 

I Björnen vallade vi runt Anna efter jobbet
innan vi bakade Annas foccacia och
snackade skit framför brasan. 

Åre levererade som vanligt av alla de slag; vänner, sol, puder, hagel, regn, storm, vindstilla, snö, god mat, perfekta längdspår och hos Chateauz Anna känner jag mig alltid välkommen. Tur det, för jag vill tillbaka nu på en gång!

PS. Dessutom lyckades jag sälja in lite jobb för Utemagasinet när jag ändå var inne på deras redaktion och önskade glad påsk! Toklycka!

När det inte blir som en tänkt sig....

...då får man göra det bästa av saken!

Äventyrshundens skärsår behöver vilas och läkas ihop, inte Diesels favvosysselsättning, men ändock nödvändigt.

Vårt gemensamma turande får ersättas av stugmys för Diesel och utförsåkning för min del.

Här myser Diesel...

...medan jag carvar i Lofsdalens manchester...

..och försöker åka in mina nya telispjäxor.
Lättare sagt än gjort!
Snacka om Bambi på hal is! 

Men självklart tar vi korta promenader tillsammans
i fjällterrängen. Tur att skaren är så hård att det går att
gå överallt. 

Fika i solen kan man göra även om en har skärsår på tassarna! 

Äventyr 2014:3 Total lycka i fjällen

När jag kliver ur bilen är natthimlen stjärnklar. Minusgraderna biter mig direkt i nästippen och nostalgin omfamnar mig med öppna armar. Äventyrshunden svassar iväg bland fjällbjörkarna medan jag insuper åsynen av Storhogna högfjällshotell.

Bild lånad från Storhogna.se

Fattar egentligen inte varför det här stället lockar mig så innerligt fortfarande. Skidåkningen är inget att skryta med här. I varje fall inte utförslöporna.
Men det var här min passion för fjällen föddes som liten människovalp. Kanske är det därför, minnena av lyckliga barnastunder finns här. De kryper längs berget och rycker mig i jackärmen. Pockar på min uppmärksamhet och bäddar in min själ i ett lugn som bara går att finna i Storhogna.

Inne på hotellet luktar det precis som jag kommer ihåg det. Heltäckningsmatta, klor från bubbelpoolen längre bort i korridoren, furu och solbrända tegelväggar. Jag stryker med handen längs sifferskivan på dörren. Nummer 12. Det rummet som vi brukade bo i när jag var liten. Alltid. Varje sportlov.
Av en slump har jag fått det idag. Jag har inte bett om det, det bara blev så. Harmonin vibrerar under huden.
Jag vet att rummet är renoverat på insidan, men det spelar ingen roll för lukten och utsikten är densamma. Ljudet när jag öppnar dörren är detsamma som förr. Fantastiskt vad hjärnan kommer ihåg lustiga saker, tänker jag och kliver innanför dörren och ser att samma tavlor hänger kvar ovan för sängen.

Något angenämare väder idag
än vad Karls soldater hade över fjället...

Morgonen välkomnar mig med strålande sol och av receptionisten får jag veta att det är bästa vädret på hela säsongen idag. Bra tajmat av mig, tänker jag och minns min dimmiga resa till Norrlandskusten tidigare i vinter.
Frukosten på Storhogna högfjällshotell är inget som man någonsin har varit besviken på, inte denna dag heller. Däremot blir jag lite besviken av att de har tagit bort de hjärtformade trästolarna i matsalen. Men med våffla i magen (våffeldagen till ära) så känns det bättre.

Diesel är ett yrväder och har inte alls tålamod att vänta tills jag har vallat skidorna klart. Han har redan sprungit upp och ner för personalbacken tre gånger innan jag ens har bestämt vilken valla jag ska köra med idag.
När jag äntligen har fått på mig skidorna och är på väg upp för Karl XI:s väg har han rullat sig lyckligt i varje snödriva han hittat på vägen.

Lycka är enkelt. 

Det är en sån där dag som man bara får ett par gånger i livet. Sol, blå himmel, vindstilla, några minusgrader och oändliga vidder av mjuka fjäll framför ögonen. Leendet sprider sig över mina läppar, lyckoruset bubblar inom mig. Diesels glada sällskap får mig att bubbla inombords. Snart skrattar jag högt och plötsligt skriker jag rakt ut av lycka. Som Ronja och hennes vårskrik. Diesel tittar förvånat på mig, skuttar sen fram och slickar mig på kinden och vill komma upp i min famn. Han vill bara kolla att allt är okej med mig. Det är mer än okej, det är helt jävla fantastiskt!

Det blir fanimej inte bättre än såhär! 

Vi skidar ensamma på kalfjället, tankarna vandrar överallt i periferin. Diesel pratar lite då och då med mig och jag snackar lite då och då med honom. Jag har rekat turkartan, men har inga bestämda planer för dagen, utan följer Diesel åt det håll han vill gå åt i ledkorsningarna. I Röjdalen följer vi en bred snötäckt å, men här och var har vårsolen smält fram det porlande vattnet.
Vid Jo-Ers-Karivallen hittar vi en väderbiten grånad stuga som ropar till oss att mot dess solvarma vägg går det utmärkt att vila ryggen en stund. Vi parkerar våra ändalykter i solgropen och där blir vi parkerade ett bra tag.

Aaah, jag riktigt känner hur fräknarna tränger fram ur huden. 

Några förbipasserande hälsar att högfjällsspåren upp mot Oxsjövallen är kalasfina. Jag trycker ner sista lunchägget och ger halva till Diesel innan vi fortsätter vår obestämda färd. Skidorna glider lätt, lätt. Ett mulligt fjäll kantar min vänstra flank, medan en högfjällsplatå vräker ut sig i mitt högra synfält. På Oxsjön sitter några pimpelfiskare och njuter. Vi skidar in björkskogen, hittar Gammalvallens raststuga men väljer att kliva vidare i granskogen upp mot Oxsjövallen. Här är spåren tyvärr sönderkörda av skotrar, men det är inget som spolierar mitt goda humör.
Lagom till att skogen glesar ut sig och det börjar branta på ordentligt är mitt fäste är ett minne blott. Dalen nedanför tröstar dock med makalös utsikt. Det krävs en näve russin för att orka till röset där allt vänder. Härifrån bär det äntligen nedför. Jag kopplar på Diesel dragselen och nu går det undan. Fartvinden och Äventyrshundens spänstiga steg får mina ögon att tåras av lycka.

-Det här är livet, ropar jag till Diesel som vänder sig om och med tungan virvlande i ena mungipan ser det ut som han håller med.

Fint som snus!

En sista uppförsbacke från Bräckvallen bjuder motstånd innan vi defilerar in i hotellets entré med fånigt glada miner på både hunden och dess ägare.

Diesel rullar ihop sig nästan direkt på min huvudkudde när vi når vårt rum, jag passar på att vårda mina ömma muskler i bubbelpoolen och bastun. Kvällen toppas med den godaste röding jag någonsin ätit.
Diesels och min kvällspromenad blir inte lång för vi står mest och stirrar på stjärnorna på natthimlen.
Jag funderar över om vi just fått uppleva en perfekt dag i våra liv....

Foto: Henrik Kettunen

En morgontrött Äventyrshund får vila på förmiddagen då jag åker slalom i Klövsjös hyfsat branta backar. Manchestern är näst intill perfekt och carvingskidorna skär som en het kniv genom smör. Rytmen leker i kroppen och jag påminns om hur kul det faktiskt är att åka pist ibland.

Manchester och utsikt över Klövsjö
 kan göra vem som helst glad!

På eftermiddagen får Äventyrshunden bestämma aktivitet och då blir det tur till Samevistet och reträtt längs med bäckfåran i dalen på baksidan av Storhognafjället. Alla ingredienser för en lyckad dag finns där idag med. Solen, den obefintliga vinden, den gnistrande snön, långlunch vid Fallmoran och lyckoruset.

Vädret håller i sig! 

Vi viker av från bäckfåran när vi korsar transitspåret till Vemdalen och vänder tillbaka mot Storhogna. Fästet försvinner helt och jag får slita ordentligt i backarna. Jag skådar så småningom Fjälliften mellan träden och bestämmer raskt att den får ta oss upp på fjället så vi kan glida ner i backen sista biten mot hotellet.
Diesel sköter sig exemplariskt i liften och sitter lugnt på mina stavar som jag lagt över ankaret som sits till honom. Det känns som han inte gjort annat i hela sitt liv. Paret som åker framför oss i liften berömmer oss när vi elegant glider av liften på toppen. Om de följt efter oss ner i backen hade de nog tagit tillbaka sitt beröm....
Backen är bara blå, men med längdskidor känns den trippelsvart.
Att koppla på Diesel dragselen är inget alternativ för då kommer han dra av bara sjutton eftersom han gillar när det går fort. Det kommer alltså gå för fort för mig. Jag vill inte ha honom lös med tanke på de andra slalomåkarna i backen med vassa stålkanter. Han har redan skadat sig en gång på det sättet... Lösningen får bli att jag har honom i famnen medan jag sakta zickzackar mig ner för backen. Men fladdriga längdskidor och en otymplig ryggsäck gör att jag tappar kontrollen halvvägs nedför backen. Ett felskär ökar hastigheten markant, en snökocka får mig att vingla till och BANG, så ligger jag raklång i backen på sidan. Jag har fortfarande hunden i famnen och försöker skydda honom från stavar och skidor som yr omkring oss. Han glider på rygg, omsluten i min famn. Måtte han inte skada ryggen hinner jag tänka tusen gånger innan jag får kontroll över farten och mig själv igen. Han hoppar ur min famn, tittar på mig och springer uppåt i backen som inget hänt för att hämta min ena stav som har fastnat längre upp.
Puh, tänker jag, han verkar oskadd. Min vänstra arm kommer säkerligen bli dekorerad med diverse blåmärken inser jag när jag tar emot staven från Diesel.
Vi har glidit in i barnbacken under vår vurpa och härifrån får det bära eller brista, vi står på rakt ner och Diesel skäller rakt ut där han springer bredvid mig. Vartannat steg naggar han tag i min högra vad med huggtänderna så jag också skäller rakt ut.

Tillbaka på hotellet intar Diesel kuddläge och jag får massage. Skön avslutning på en lika skön dag.

På torsdagen checkar vi ut från hotellet och beger oss mot Sånfjällets nationalpark. Här ska finnas björn och en vacker turled upp på fjället. Vi hittar bara turleden idag. Men det räcker åt oss. Svetten sipprar längs huden när jag skråar upp på fjället.

Utsikten får en genast att glömma skråandets vedermödor. 

Väl på toppen slås jag av hur tyst det är. Den här sortens tystnad kan bara upplevas i fjällen. Snön sväljer alla ljud när vinden är obefintlig. Vi slår oss ner på liggunderlaget i mossan som tinat fram. Vi käkar lunchmatsäcken långsamt och lutar oss sedan tillbaka för att slumra en stund i solen. Diesel lägger huvudet i mitt knä och smackar nöjt. Det är så tyst och stilla. Snart hörs Diesels lätta snarkningar eka i dalen.

Kommentarer överflödiga.

Någon eller några (?) timmar senare ruskar vi motvilligt på oss, vi måste börja bege oss tillbaka för vi ska möta Sofia och Jonas i Funäsfjällen om en stund för nästa äventyr. Vägen nedför går löjligt fort.

Återigen tänker jag att jag precis har upplevt en perfekt dag tillsammans med min trognaste och lojalaste äventyrskompis. Livet blir inte bättre än såhär.

Äventyr 2013:1 Med skidor över havsisen

Redan på kajen i Vaxholm förstår vi att vi är de enda som hoppas på skidföre i skärgården. Det är många undrande blickar som följer oss och vårt skidfodral där vi försöker zickzacka oss mellan alla de påskfirare som ska ut i Stockholms skärgård denna långfredag. Kajen är proppfull med ölbackar, resväskor, trunkar och människor i alla storlekar. En och annan skridskoskena sticker upp ur en ryggsäck här och där.

Det är inte jätteofta
man står med ett skidfodral på axeln
och ska gå ombord på en skärgårdsbåt....
Foto: Tomas Almbo

Men vi har andra planer, rykten går om stora snömängder i skärgården och vi hoppas på att vi kan ta oss runt öarna på skidor. Om vi har valt rätt utrustning eller inte kommer snart visa sig.
Turen ut till Grinda, som är vårt stopp, tar en timme längre än vad det brukar på grund av det svåra isläget. Trots att solen har skinit konstant i snart en månad har inte isen gett med sig. Nätterna är fortfarande för kalla. Båten stånkar och knuffar sig fram genom den tjocka isen och utnyttjar rännor där det finns.

När vi kliver i land på Grinda möter en fyrhjuling oss och tar vårt bagage till hotellet på ön där vi ska bo. Han som kör fyrhjulingen är lika nyfiken på oss som vi är på att få veta om det går att åka här någonstans. Medan han lassar upp de övriga gästernas packning förhör vi oss om snöläget. Han tror nog att det ska gå att åka på ängarna på ön, men han föreslår istället isen. Och det är klart. Det har vi inte ens tänkt på. Isen ligger fortfarande tjock så långt ögat når och den är täckt med snö. Så varför inte?

Upprymda småspringer vi på den leriga grusvägen upp till hotellet för att checka in. Vi får nyckeln till rum 28, även kallat Strömmingen, kastar på oss pjäxorna och laddar ryggsäckarna med matsäck och beger oss ut i den strålande solen.

Strömmingen blir vår bas
för årets första äventyr
Foto: Tomas Almbo

Första skären är lite trevande, det är ändå havsis vi rör oss på. Den ser stabil ut, men isar är lömska. Längre ut ser vi en öppen ränna där vattnet glittrar i solen. Men dit behöver vi ju inte åka. Ett tunt lager skare på isen gör att skidorna glider lätt. Och snart vågar vi ta ut skären. Vi flyger fram över isen. Det är sånt före som man inte behöver någon valla överhuvudtaget. Det bara glider så lätt, så lätt. Vi blir snabbt andfådda, men det märker vi knappt i vårt glädjerus.

Glada skäjtskär på isen

Vi svänger in mot en brygga för en paus och en försenad lunch. En yrvaken fluga spatserar vingligt på bryggräcket och fåglarna har stämt upp i vårserenad bara för oss. Det är vindstilla och livet kan inte bli bättre.

Att dingla med benen från en brygga
är lika härligt oavsett årstid.
Foto: Tomas Almbo

Eftermiddagen spenderar vi i den lilla viken. Antingen vilandes på rygg på liggunderlaget eller lekandes med Äventyrshunden som är alldeles prillig av att äntligen vara på äventyr. Vi leker med bojarna som har frusit fast i isen. Att det kan vara så kul att lattja med en boj hade jag ingen aning om. Plötsligt har eftermiddagen övergått i kväll och det är dags att ta sig tillbaka och svida om inför middagen.

Grindas värdshus är känt för sin goda mat
Foto: Tomas Almbo

Vi har bokat påskpaketet, det vill säga förutom det mysiga rummet vi bor på med klassiska fönsterluckor och havsutsikt, så ingår frukost och middag. Och Grindas värdshus har flera gånger blivit omnämnt i White guide så det känns som om vi är i trygga händer vad gäller proteinpåfyllnaden inför morgondagens strapatser. Ingen av oss blir inte heller besviken, Tomas tar lammracks och jag äter rökt lax som är så mör att den smälter i munnen. Med mätta magar såsar vi oss tillbaka till hotellrummet och alla tre har nog somnat innan klockan har slagit nio.

Påskafton och ägg ska intas. 

Påskafton väcker oss med trevande solstrålar som letar sig in mellan fönsterluckorna och kittlar oss på ögonlocken. Äventyrshunden är snabbt med på noterna och skuttar upp ur sängen med ett vigt språng. Två sekunder senare är han redo för äventyr och sitter förväntansfullt vid ytterdörren.
Frukosten på hotellet intas ganska snabbt för nu vill vi ut i det fina vädret. Men några ägg hinner vi trycka i oss innan vi återigen kliver nedför hotelltrappan med skidorna på axeln.

Föret är lika bra som igår. Den klassiska åkstilen byts snart mot svepande skäjtskär. Morgonens blåsiga väder har fått isrännan att komma närmare, men vi rundar av åt andra hållet, in mellan öarna på norra sidan av Grinda. Snötäckt is överallt där vi ser. Det är en märklig känsla att ta sig fram på det frusna vattnet, det känns nästan lite onaturligt. Men oj, vilken frihetskänsla det ger!

På isen finns inga dragna spår som styr var du ska åka.
Foto: Tomas Almbo

När vi passerar huset som tillhör familjen som driver Grinda, får vi syn på en manick på isen som vi inte riktigt vet vad det är. Men ägaren med son kommer ner och förklarar att det är en hydrokopter, som lätt tar sig fram på isen och över råkar. Vi tackar för informationen och skidar norrut. Vi kikar in under Grindas norra brygga, bara för att vi kan, innan vi fortsätter vår färd.
Vi försöker hålla oss nära land, men ibland tar äventyrslusten över och vi bara måste treva oss ut till en liten holme för att se efter vad det var för knotigt träd som stack upp där borta. En räv har raskat över isen och vi följer spåret en stund innan vi tycker att vi kommer för långt bort från land. Undrar var hen var på väg? Mot nya harmarker kanske? Äventyrshunden är fullständigt tossig och rusar som en galning över isen, upp och ner på holmarna, in under granar och ut under stenar. Han sticker ner huvudet i snön bara för att titta upp och se alldeles tokig ut. Han rullar runt och knorrar lyckligt över att få vara ute en hel dag på äventyr.
Vi hittar en rastplats med bänkar och det får bli vårt lunchställe. Solen gassar och mössan åker upp i pannan för att åstadkomma en sån jämn solbränna som möjligt.

Lunch i det fria smakar alltid bäst!
Foto: Tomas Almbo

Jag riktigt känner hur fräknarna trycker sig fram ur skinnet och det är långt fram på eftermiddagen innan vi skidar sista biten runt Grinda. Vi möter någon enstaka som har vågat sig runt Grinda till fots. Men annars är vi ensamma på isen. Vid södra bryggan är det öppet vatten, för det är här som Vaxholmsbåten lägger till. Så därifrån blir det till att gå tillbaka till hotellet.
Med skidorna på axeln och solbrända, med betoning på brända, näsor ser vi fram emot ännu en gourmetmiddag på värdshuset.

Inte heller den här kvällen blir vi besvikna. Köket har gjort sig till och bjuder på trerätters med italiensk touch om man som jag är vegeterian.
Efter middagen tar vi med oss Äventyrshunden på en stjärnklar promenad. Inga pannlampor behövs, stjärnorna lyser upp så det räcker. Vi går sakta genom skärgårdsnatten och slår oss ner på bryggan i gästhamnen och böjer nackarna bakåt. Det är lustigt det där med stjärnhimlar, ju mer man tittar ju fler stjärnor framträder. Vi sitter en lång stund och till slut ser även jag Orions bälte.

Inte heller påskdagen bjuder på något annat än sol. Efter frukost bestämmer vi oss för att utforska själva ön vi är på. Hittills har vi bara varit på isen runt om. Vi följer Grindastigen som ska ta oss runt nästan hela ön. Snön ligger djup i skogen och Äventyrshunden kör agility över de fallna träden. Skogen öppnar upp sig i en glänta och vi lirkar oss ut till utsiktsplatsen på östra sidan. Högt över havet står vi och spanar. Det känns som om vi ser till världens ände. Längst bort i horisonten glimrar det öppna havet.

Förstklassig utsikt
Foto: Tomas Almbo

Stigen vindlar vidare genom skogen och vi följer en hage tills vi når Grinda gård och fåren som har nyfödda lamm vid sin sida. Lammen ser ut som pandor med vita huvuden och inramade svarta ögon. Aldrig förr har jag sett pandafår! Men på Grinda finns de!

Pandafår à la Grinda!
Foto: Tomas Almbo

Vi slår oss ner på en bar klippa och breder ut liggunderlaget. Lunchvilan är skön och det är nästan så att klippan blivit varm under dagen. Vi slumrar i solen en stund, innan Äventyrshunden försiktigt buffar med nosen på min arm och talar om att han är sugen på mer äventyr nu. Vi bestämmer oss för att se efter om det finns en geocach gömd här. Och det finns det. Så vi går på jakt. Det är spännande att följa gps:en och samtidigt upptäcka naturen man färdas i. Vi hittar till stället den ska vara gömd på. Ledtråden säger att skatten är gömd under en sten där massor av små granar växer. Problemet är att snön ligger minst en meter djup i skogen så de små granarna syns liksom inte. Och inte heller vill vi gräva genom den hårda skaren med bara händerna. Så vi ger upp, vi får komma tillbaka en annan gång och hitta skatten på Grinda.
Fast egentligen har vi ju redan hittat skatten. I form av perfekt skidbar havsis, mysiga tallskogar, välsmakande middagar och den nya arten pandafår!

Äventyr 2012:19 Älskade fjällstuga

Jag har kommit på mig själv med att, såhär på senare år, längta till själva fjällstugan. Den som är inredd helt i furu. Ni vet, den där till och med lamporna är i furu-design.

Furu, ja visst! Och gärna broderade fjällmotiv på det också! 

När jag var yngre var det mer puderhets och jag stod allt som oftast och hängde på låset till liften minst en kvart innan den öppnade. För att liksom vara säker på att vara den första som susade nedför backen i fluffig champagnesnö. Eller egentligen spelade det ingen roll om det hade dumpat under natten, det kunde vara is, skare och fanskap i backen, jag var ändå först.
Men nu har jag upptäckt att det är själva stugmyset som jag längtar efter. När jag varit ute en hel dag i bister kyla och kinderna hettar när jag kommer in. Blöta sockor hänger på spiselkransen och en eld sprakar i kaminen. Någon kokar pasta så det ångar i hela stugan. Och det snackiga sorlet om dagens bravader i backen ligger som en ljuvlig ridå framför furupanelerna. Det är liksom det som är själva grejen, har jag tydligen kommit underfund med nu, mitt i denna medelålderskris.

Medelålderskrisen gör sig också påmind i låren vid all form av utförsåkning. Det är jäkligt kul att ligga på skär med carvingskidorna och bränna nedför backen och bara låta benen pendla under sig. Flåset och låren tycker att max tre åk, sen är det fika och vila. Funäsdalsbergets topprestaurang gör förmodligen storvinster de dagar som jag befinner mig i närheten. Av någon anledning har även min vänsterfot vuxit och passar inte längre i pjäxan, så den redan befintliga blånageln antar nu en mer lilaaktig ton, helt rätt enligt Sofis mode...(?)
Med telemarkskidorna på fötterna skriker låren ännu mer i protest, men hjärnan och hjärtat ignorerar när jag dansar nedför berget. Telemark är nog samma sak för mig som knark är för en tjackpundare...

Även om telemark är ren själs-energi så är det faktiskt mest längd som lockar just den här veckan. Spåren är kanonfina och det gäller att passa på när det finns skatespår. För det är skäjting som är den roligaste formen av längd. (Kan ha och göra med att Vasaloppet för alltid har förstört glädjen med klassisk åkning...) Dessutom tycker Äventyrshunden bättre om att skäjta än att sitta i furu-inredd fjällstuga och häcka när husse och matte klämmer lagg i Ramundberget. Diesel drar och vi kör i alla möjliga spår åt alla håll och kanter.

Äventyrshunden gillar att dra på äventyrerskor...! 

 En dag provar vi på Mittåkläppsspåret, som sägs vara ett av de finaste med utsikt över Helags och Sylarna. Och visserligen är det fint, det är bara det att det är uppförsbacke i FEM KILOMETER innan det går att ens ana en tillstymmelse till utsikt.

Skäjta är kul, men inte bara om det går uppför... 

Vid de första stavtagen känns det tungt att tänka på att vi precis har börjat vår färd. Varje något lite brantare uppförsknix har såklart namn, jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre. Hjärtat hamrar i bröstet och flåset är så högt att jag inte hör mina egna tankar. Men efter ett tag hittar kroppen ett slags lugn och rytmen infinner sig. Diesel springer glatt omkring och undersöker snöklädda snår och sjunker lika långt ner i snön varje gång. Vid ett fåtal gånger får vi komma och rädda honom från att drunkna i det fluffiga underlaget.

Man vet att det är långt kvar
när varje ny liten uppförsknix har fått sitt eget namn. 

Vi börjar ana att vi har kommit upp på höjd för träden börjar bli kortare och det är en annan slags luft, liksom krispigare. Spåret planar ut och vi kan glida framåt med en sådan fart att Diesel nästan kommer på efterkälken. En skylt markerar att vi nått högsta punkten, härifrån kan det bara gå utför. Skyltarna visar också åt vilket håll vi ska spana efter Sylarna, Ramundberget och Mittåkläppen.

Var gömmer sig Sylarna då?

Men molnen hänger lågt och vi ser ingenting av den utlovade utsikten som skulle vara så magnifik. Och jag som gärna hade fått en skymt av jätten som brukar sitta på Mittåkläppen.... Jag får trösta mig med en kopp varm choklad från termosen istället. Det positiva är att nu kommer det att gå fort resten av sträckan. I de värsta backarna får Äventyrshunden åka i knät på någon av oss, vi vill inte att han ska spränga sina små lungor när det går för fort.

Äventyrshunden verkar nöjd med dealen att få lift utförs...

Det är nästan skrattretande att det går så fort att ta sig ner när det tog så lång tid att ta sig upp. Men vi njuter iallafall hela färden ner, även om det är lite kallt. Eller väldigt kallt rättare sagt... Det är inte förrän långt senare som jag återfår värmen i vår fjällstuga, och då har jag eldat på i kaminen i  flera timmar...
Men det är ju just det som jag längtar efter numera. Fjällstugemyset. Sitta och glo rakt in i brasan och vara belåten med dagens prestationer. Knapra på några kardemummapraliner. Smygfisa lite. Känna hur trött kroppen är och hur nöjd knoppen är. Pilla sig i naveln och peta sig i näsan.  Fundera över trivialiteter som om det går att få tag i en sån där furulampa som hänger i taket...

Var köper man furulampor nu för tiden? 

Varje dag när jag kliver över tröskeln intill vår gemytliga fjällstuga har jag glömt mjöksyrepumpade lår, hamrande hjärtan  och blåa naglar, då är det hundra procent mys som gäller. Med furu, god mat, brasa, en spännande fantasybok och omgiven av dem jag älskar mest så kan det inte bli fel.
Men utan Fjällstugan är vintersemestern inte komplett. Tack för att någon byggde dig, kära Fjällstuga, på 60-talet och att furu var det hetaste man kunde inreda med just då. Tack älskade Fjällstuga för att du gav furumyset ett ansikte. Tack älskade Fjällstuga för att du gav mig fjällmys.

Älskade Fjällstuga....

 

Äventyr 2012:5 Regnet i Åre

Prognosen ser inte bra ut för helgen. Det ska mest regna. Hela tiden. Faktiskt inte en tillstymmelse till sol någonstans. Det som skulle bli en repris av förra årets magiska bröllopsvecka, ser ut att rinna bort med snön längs fjällets geggiga sidor. Men bara att få komma till Chateaux Anna och bli ompysslad är värt resan hit.

Ändå ett hyfsat glatt gäng...

Bröllopsparet och några av gästerna som var med på bröllopskollot förra året är här även i år. Vi gör ett tappert försök att skida i spöregnet. Men när regnet börjar rinna innanför långkalsongerna och flatljuset minimerar sikten till endast 3,5 cm framför skidspetsarna så dämpas skidsuget något. En lunch hos Bobbo på Hyddan gör sitt bästa för att pigga upp gänget, men efter bara ett blött åk till så blir det våffelmys på Tottvägen. Det är ju ändå trots allt snart våffeldagen, och sånt måste ju firas!

Eftersom regnet står som spön i backen även på lördagen börjar vi lugnt med långfrukost på Åre Bageri. En tradition som lever kvar sen min tid som skibum i Åre på sent 90-tal.

Väl värt varenda krona! 

Efter alldeles för många frallor i magen bestämmer vi oss ändå för att göra ett försök i backen, för nu duggar det ju faktiskt bara. Vi skidar med Anna som trots att hon är gravid i åttonde månaden åker ifrån oss så att det sjunger om det.

Det är hårt att bli ifrånåkt av Anna...!

När till och med VM8:an stänger på grund av hård vind (full storm!) ger vi upp, det är liksom inget kul att åka. Till och med äventyrerskan medger att det inte är något vidare skoj att vara ute just nu. Men något som däremot är glädjande är att åkningen känns bättre än förra året. Det var ju lite svajigt då och då, men foten verkar ha repat sig i telemarkssvängen.

Middag på Liten Krog får kompensera för den uteblivna åkningen. Dackan förgyller vår kväll lite extra, och det känns verkligen inte som om det var 7 år sedan vi sågs sist!

Men söndagen då, sista chansen. Jorå, vi skådar solen! Äntligen! Den som väntar på något gott väntar aldrig där länge. Det är manchester i backen och slalomskidor under fötterna. Åre är ändå himla bra ändå!

Skidåkning gör mig glad! 

Det är konstigt det här med Åre. Det kan vara skit, regn och allmänt sunk, men ändå så saknar jag stället sekunden jag lämnar byn. Jag vet inte vad det är, Åre har någon slags själ. En själ som omfamnar en och håller en kvar i ett kärleksaktigt grepp. Åre är är alltid Åre. Punkt.