Expedition 52: Lyckan är kort...

Så var vi tillbaka där Expeditionen började. Med otur.
Jag fick lite blodad tand förra veckan då paddlingen var så himla härlig och jag tänkte att nu har turen vänt med den här expeditionen! Så jag tänkte, äh jag tar en etapp till! Jobba kan jag ju göra sen...

Så jag begav mig in mot Stockholm för att paddla in i Mälaren mot Uppsala.

Men då blev det motvind från helvetet. Så klart. Enmetersvågor och jag kröp fram fast jag paddlade för fulla muggar. Jag blev nästan överkörd av Birka Princess och fick kryssa mellan andra finlandsfärjor med fara för eget liv. Vågorna sköljde över kajaken och både jag och Äventyrshunden var dyngsura. Jag fick ibland hålla i honom för att han inte skulle halka av kajaken med vågen som slog över.
Det var ingen njutning, det var en kamp. En plåga. Och så vill jag inte ha det när jag är på expedition. Äventyrshunden var dock en klippa och parerade så gott han kunde.

Men efter att ha kollat alla väderleksappar i universum och efter att ha konstaterat att
1) vinden ska inte mojna de närmaste 5 dagarna, inte ens på natten
2) vinden kommer inte ändra riktning de närmaste 5 dagarna

Nästan så en blir överkörd i tältet också av jättefärjorna.... 

Så kastade jag in handduken och vände hemåt. En natt i tält blev det, en väldigt mysig sådan dock.
Men nu grämer jag mig. Tycker mig se att vinden har mojnat och visst blåser det lite från andra hållet nu?
Segerns sötma smakar godare än nederlagets bitterhet.

Äventyrshunden undrar vad som hände
när vi så snart var hemma igen. 

Faaaan, jag var så upplagd för en veckas paddling till och hade sett fram emot att få glida in i Uppsala.
Men nej, den här jävla expeditionen är dödsdömd. Det är tydligen mitt livsprojekt. Expedition 52 och drömmen om att runda Utö. Båda lika ouppnåliga. Kanske när jag fyller 83 kommer jag paddla in i Uppsala med ett leende på läpparna eller kommer jag kunna sträcka armarna i skyn efter att ha få se Utös utsida?

Suck.
Antiklimax....

Den fina avslutningen

Det fina med den här etappens avslutande var att världens bästa grannar skjutsade tillbaka mig MED BÅT så jag kunde hämta bilen där jag ställt den. Och så bjöd de på fika också.
Kan inte bli en finare avslutning på den här etappen på Expedition 52.

Tack kära grannar!! 

Expedition 52: It´s alive!!!

Jag hade bestämt mig för att om vädret var kalas den här veckan skulle jag ut och paddla. Bara Äventyrshunden och jag. Väderprognoserna visade perfekt väder och paddlingssuget slog till med full kraft. Kollade sjökortet och bestämde mig för att paddla i mina egna hemtrakter typ, och tamejtusan om det inte sammanföll med just nästa etapp av den nerlagda Expedition 52!
Expeditionen lever igen!

Äventyrspolare på väg! 

En expedition som för övrigt  bara har kantats av motgångar, målet med att runda Uppland i kajak och mountainbike har varit otursförföljd från start. När jag skulle cykla Upplandsleden (inget jag rekommenderar någon) blev Äventyrshunden sjuk, riktigt sjuk, och kunde inte följa med utan fick ligga på sjukhus istället. Upplandsleden var en kamp rakt igenom, med mygg, kalhyggen, oron för Äventyrshunden och stigar inte lämpliga för cykling.
När det var dags för paddling var Äventyrshunden frisk, men vi möttes av tvåmetersvågor och fick stora självan och flyttade starten för paddlingen rejält söderut. Paddlade en etapp, men äventyrslusten rann ur mig trots att vädret då var helt perfekt. Hade. Bara. Ingen . Lust. Att. Fortsätta. Punkt.
Så expeditionen las ner. Orkade inte tänka på den. Ville bara göra annat. Skita i den.
Men allt sedan dess har den legat i bakhuvudet och malt. Saker som jag inte avslutar har en tendens att göra det. Så jag tänkte att det kanske var dags att avsluta den däringa expeditionen trots allt.

Och vilken paddelvecka jag fick! Helt magisk! Precis sådär som paddling ska vara. En behöver inte kolla väderleksrapporterna en endaste gång, för en vet att en kommer vakna upp till strålande sol, svaga vindar och varma temperaturer både i luft och vatten.

Jag stressade inte alls, det blev mer bad än paddling räknat i timmar. Jag tog inte ens rakaste vägen, utan följde Äventyrshunden nos och mitt hjärta. Och vi bara njöt! Så skööööööönt. Helt bortkopplad från verkligheten och alldeles väldigt levande i nuet.

Lugna vatten är bäst tycker vi båda.
Äventyrshunden sitter längst fram och tar in havsdofterna
medan jag kan paddla med rätt teknik och läsa sjökortet
utan en lång svans som är i vägen. 

När vi inte paddlade busade vi eller
gick långa promenader på någon större ö. 

Och så blev vi bjudna på glass av Lillasyster som råkade vara ute och hälsa
på en kompis i skärgården, just precis där vi var! 

Middagarna tillagade vi tillsammans i skön kvällssol. 

Till havs upptäckte vi nya saker,
en sjöjungfru paddlade vi förbi....

...och ett och annat sjöodjur,
Havsörnar som seglade i skyn fick vi också se. 

Och en herrans massa sandstränder hittade vi! 

Men mest av allt badades det!! 

Etappen avslutades precis utanför huset!

Det är såhär en expedition ska vara, en njutning! Då är det precis som det ska vara!

Nix, inte långt, men gött! 

Det här med att runda saker

Förra året så startade jag en expedition med syftet att runda Uppland typ. Mountainbike längs Upplandsleden och kajak längs Upplandskusten tillbaka till utgångspunkten. Expedition 52 heter den.

Jag kom halvvägs typ, mountainbike-etapperna är avklarade och en första kajaketapp. Sen tog det stopp. Den las på is för det kom bok-skrivande i vägen.
Men jag har inte gett upp drömmarna om att fullborda expeditionen. Ambitionen var att komma iväg på några etapper i sommar. Men då kom det reportage-skrivande i vägen.
Men jag har inte gett upp. Nej då. Jag satsar på att få till några sträckor under hösten kanske. Jag vill ju så gärna runda Uppland.
Varför vill jag göra rundeln? Jo, nyfikenhet. Jag är helt enkelt nyfiken på hur det ser ut längs kusten.

Här bjuder kusten på ett mysigt fiskeläge i Gårdskär. 

Det är fler som är nyfikna och vill runda öar, kuster, länder och hela kontinenter.

Många är de som paddlat längs hela Sveriges kust. 

Miranda och Louice har rundat Finland. 

Jasper Winn paddlade runt Irland. 

Babs tyckte det var spännande att runda Nya Zealand.

Freya Hoffmeister har rundat ett par kontinenter och är just nu i färd med att runda Sydamerika.

Vad drev och driver dem? Samma som för mig? Nyfikenheten? Ja, kanske. Med nyfikenhet kan du komma långt!

Expedition 52, fortsättning följer...

En bra och en dålig nyhet

Jo, nu har jag tänkt klart. Det är ju såhär att när jag planerade för Expedition 52 så hade jag ju inte tänkt att jag skulle skriva en guidebok för Calazo om Roslagsleden mitt i alltihop.... Vilket gör att både Expeditionen och boken nu ligger i någon slags tidspanik-zon. Så efter mycket dryftande fram och tillbaka har jag nu kommit fram till att jag tyvärr inte hinner göra båda, hur mycket jag än vill.
Så därför, mina vänner, är den dåliga nyheten att Expedition 52 kommer ligga på is tills vidare, men den bra nyheten är ju att jag faktiskt får skriva en bok! Och dessutom om det blir så att Expeditionen inte alls hinns med under det som är kvar av året, vilket är det troliga eftersom höstens tidsschema är tajt som det är redan nu, så blir det ju en riktigt cliff-hanger till  nästa år! (Kan det räknas som en bra nyhet det med kanske? Försöker ligga på plus-sidan ju...)

Kommer jag att ta mig an den exponerade Östersjökusten igen?
Kommer jag paddla förbi Stadshuset och vinka till statsministern?
Kommer jag fixa Slussen utan att kantra?
Kommer Mälaren suga ut mina sista krafter innan jag når målet i Uppsala?

Frågorna är många och den som hänger med i bloggen till nästa år får se!!

Och så en liten film från kajakstrapatsen

Nix, jag filmade/fotade inte något när jag höll på att dö i tre-metersvågorna. Utan filmen är från de lugnare delarna av den korta kajaksemestern....

Sträckan är ju inget att skryta om direkt

Man kan ju inte påstå att jag tog mig speciellt långt denna vecka....  Mest virrvarrande... Men men, nya tag nästa gång!

Expedition 52:9 Bryt ihop och kom igen!

Ja ni, vad ska jag säga... Inget blev som det var tänkt den här gången heller. Men vi tar det från början väl?

Jag kan knappt tro att det är sant när jag kollar på väderleksrapporten, det ska blåsa mellan 0-2 meter per sekund i 5 dagar! Och dessutom skina sol under samma tid! Kan alltså inte bli bättre förutsättningar för att paddla längs en vidöppen kust med lurvig hund i knät.
Jag är taggad till tusen när jag beger mig av med kajaken på biltaket för att leta lämplig plats efter fallen i Älvkarleby att lägga i kajaken på. Självklart ÖSER regnet ner och det blåser snålblåst runt hörnen, av solen syns inte ett spår. Kanske skulle jag kollat på den svenska väderleksrapporten och inte helt och fullt litat på norrmännens prognoser på Yr? Det visar sig att vattennivån i Dalälven är ovanligt hög för den här tiden på året (tror fan det som det regnat denna sommar) och därmed också väldans strömt. Inte en susning att jag lägger i kajaken där, då har den försvunnit i de starka vattenmassorna innan jag ens hunnit säga "sportkeps".

Här blir det inte kajakstart...

Alltså följer jag Dalälven med bilen, ända tills jag kommer till mynningen vid havet och Rullsand. En långsträckt sandstrand som är så exotiskt vacker att jag funderar på om jag inte på något orimligtvis har teleporterats till sydligare breddgrader när jag minst anade det. Självklart får inte hundar vara på stranden (vad är det med Sverige och den här löjliga regeln?) och givetvis har det placerats en camping i vägen för alla möjligheter att komma till vattnet med en kajak som inte är inackorderad på den just nämnda campingen. Men solen har iallafall bemödat sig att titta fram nu. Alltid något. Lite småsur smyger jag fram genom buskarna och snikar in på ett hörn av stranden som ingen annan verkar ha hittat till. Äventyrshunden tassar efter och på pin tji tar både jag och hunden vår lunchfika på stranden där hundar inte får vara... Ha! Ibland är det roligt att vara olydig...

Det står inget om Äventyrshundar dock....

Äventyrshunden och äventyrerskan på en plats
de inte får vara på tillsammans, men är det ändå...
Hmmm...

För att ytterligare peppa upp oss igen efter att plan A och plan B om iläggningställe gått i stöpet, tar vi en snabbvandring i Billuddens naturreservat, det 23:e för året. Även kallat plan C. En vägbom skrinlägger även de planerna men det är ändå vackert att promenera mellan havtornssnår och klapperstensstränder. Dags för plan D då; Långsands båtklubb. Och det kan faktiskt funka.

Lugnet före stormen?

Äventyrshunden har fattat för länge sedan att det är äventyr på gång, men gör knappast packningen effektivare genom att envist riva upp det senaste som jag försökt trycka ner i packluckorna och bolla runt med det istället. Men så småningom kan jag skjuta ut kajaken med Diesel i knät. Kajaken klyver den stilla vattenytan ljudlöst och jag känner mig stark och redo för det här äventyret. Det ska bli spännande att få se hur kustlinjen ser ut, jag har liksom ingen aning. Om sanningen ska fram så är jag lite nervös också. Kommer jag hitta ställen att tälta på? Kommer jag kunna lägga till för kisspauser för mig och buspauser för hunden? Eller kommer det vara vara höga ointagliga klippor?
Vattnet i viken som båtklubben ligger i är så stilla som det bara är några gånger per år. Jag paddlar förbi ett sommarkollo med skrikande barn på en mysig sandstrand omgiven av knotiga tallar. Jag rundar udden och någonstans här börjar det gå snett. Jag märker det inte först, för det liksom smyger sig på mig. Dyningarna från havet är av en helt annan kaliber än vad jag väntat mig. En faktor jag inte riktigt räknat in i äventyrsplanen. Det blåser lite utanför udden, men inte mer än att det bara krusar sig på vattenytan.

Klipporna är granitröda med insprängda svartglimrande strimmor. Jag håller mig nära strandlinjen för på min babordsida finns ingenting utom öppet hav. Solen har återigen gömt sig bakom hotfulla grålila moln och jag hör åskan avlägset mullra i fjärran. Plötsligt tycker jag att kajaken vobblar lite åt alla håll och kanter. Det är mycket stenbumlingar i vattnet och dyningarna som kommer från havet studsar lite som de vill såhär nära klippstranden som jag är. Längre bort ser jag att vågorna stänker upp flera meter i luften, men jag reflekterar inte mer över det just då. Jag paddlar vidare och koncentrerar mig på att hålla balansen och ta ut lite från stranden så att jag slipper det värsta stöket. Plötsligt är jag ganska långt ut från stranden och plötsligt är dyningarna uppskattningsvis tre meter höga i de värsta vågtopparna. Jag lägger om kursen och försöker ta mig närmare land, men vågorna är så stora att de bryter om jag tar mig längre in. Så jag paddlar utåt igen, för i brytet vill jag inte vara med kajak och hund. Jag försvinner ner i vågdalarna och ser ingenting runt omkring mig förrän jag är uppe på en vågtopp igen och kan kontrollera om jag är på rätt väg. Udden framför mig ser inte alls snäll ut, de få gånger jag ser den i den ofrivilliga berg-och dalbanan jag befinner mig i. Vattnet stänker upp på de hårda klipporna och jag ser hur de massiva dyningarna rullar in med full kraft utan att ta särskild hänsyn till en liten kajak som vill passera. Dyningarna studsar mot klipporna och jag får bökiga vågor från alla håll, det är som att paddla i svallet mellan sju gotländska snabbfärjor på väg åt olika håll. Åskan gör sig påmind med en klar blixt bortom trädtopparna följt av ett öronbedövande vrål från Tors sida. Jag tackar någon annan högre makt för att min hund inte är det minsta åskrädd, men inser samtidigt det akuta i sakernas tillstånd. Tankar som att "det här är vansinne" och "vad fan pysslar jag med"  och "vad gör jag om jag kapsejsar här" far genom huvudet. Jag känner mig väldigt, väldigt liten på det stora bråkiga havet. Jag bestämmer mig för att paddla in till land och fundera över min situation. Men förstår snabbt att om jag gör det kommer jag inte komma ut igen, för bryten är så stora och jag har inte kunskap att klara av det, speciellt inte med hund i knät.Vad fasen ska jag ta mig till? Just då finns egentligen inget annat beslut att ta än att vända tillbaka. Det här är långt förbi min kapacitet som "äventyrerska".

Rodret är på max utslag när jag gör en vid u-sväng mot det håll där de största vågrona kommer ifrån. Men det är nu det riktigt läskiga börjar egentligen. Det är nu jag blir rädd på allvar.Jag får tre meters vågor snett bakifrån på styrbord sida, jag har ingen möjlighet att se när de kommer och förbereda mig. Jag svettas så glasögonen immar igen, jag hyperventilerar och min paddelteknik kan närmast liknas med något barnsligt plaskande. Äventyrshunden känner att det inte står rätt till med sin matte, vänder på sig i mitt knä, sätter sig upp och pussar mig tröstande i ansiktet. (Det brukar funka när matte annars är upprörd). Nu ser jag ingenting framåt heller. Herrejistanes! Jag kommer dö härute och ingen kommer någonsin få veta vad som hände mig! Jag tvingar mig att lugna ner mig, jag och ingen annan måste paddla den här skutan in till land igen. Jag säger åt Äventyrshunden så behärskat jag kan att han ska lägga sig ner igen. Han tittar på mig med stora frågande ögon i några långa, vingliga sekunder innan han gör som jag bett honom. Jag vispar vidare och försöker andas. Behöver syret till musklerna. Måste orka ända fram. Åskan dundrar över oss. Jag svänger in runt udden igen, saker och ting lugnar ner sig runt omkring mig, men inombords pågår en känslostorm. Jag kan inte andas ut förrän jag står med båda fötterna stadigt på land igen. På samma ställe som jag började paddla typ alldeles nyss. Jag kramar om min trasselsudd till hund, snusar in näsan i hans mjuka nackpäls och bara andas. Jag lever. Diesel lever. Vi lever.

Jag harklar mig, samlar ihop spillrorna av mig själv, packar ur kajaken, lastar den på bilen igen och beger mig till högkvarteret (svärföräldrarnas landställe) för omgruppering och diskussion med expeditionsassistenten (pojkvännen). Den senare utbrister efter min berättelse om dagen:

-Aha, är det där surfbrytet ligger?

Ja, så klart, hade jag bara haft en surfbräda under fötterna så hade det varit lugnt ju.. Eller...?

Ny dag, nya förutsättningar. Jag åker tillbaka, men skippar surfbrytssträckan och hittar istället världens mysigaste fiskehamn, Gårdsskär, efter den skoningslösa udden. Lugnt, stilla vatten och pittoreska sjöbodar på rad i den uppländska idyllen.  Jag vill knappt lämna stället, kan tänka mig att bara paddla i cirklar här hela veckan.

Här skulle kan man stanna för evigt!

Men jag paddlar vidare ändå genom vassen. Landskapet påminner väldigt mycket om paddling i Dalälven. Vass och åter vass. Små öar med vass (!) runt och klappersten eller stora stenar precis överallt uppe på, det vill säga så kallad blockterräng (detta förhatliga ord). Jag inser snabbt att det blir svårt att hitta tältplats om det ska vara såhär i alla vikar längs kusten. Men hägrarna trivs här, de sitter och vilar sina krokiga halsar på de stenar som sticker upp ur vattnet. Flaxar gentilt iväg när jag kommer för nära med stäven.

Hägerterräng

Diesel hoppar till när en mink dyker upp från ingenstans alldeles intill min paddel, den tittar förvånat på mig och simmar vidare under Diesels vakande öga. Vågar mig på att smyga ut till det yttersta havsbandet igen, bara för att kolla status liksom. Långt innan jag har rundat sista ön, så gungar det rejält och jag har svårt att lägga till för att panik-kissa på ön där fyren som bligar ut mot Ålands hav ståndaktigt står. Jag vänder in igen och smyger i farleden som zickzackar mellan undervattensstenarna som verkar finnas precis överallt. Med kajak behöver man inte vara så noga, man glider över det mesta. Men jag går faktiskt på grund några gånger, men inte värre än att jag kan backa och ta en annan väg. Men jag vete fåglarna om jag skulle våga att ratta en båt här, mellan vissa farledsmarkeringar kommer knappt kajaken emellan... Måste vara skickliga skeppare som kan konsten att hålla tungan rätt i mun som navigerar här.

Vågat att lägga till där,
undrar om de passerade mellan markeringarna? 

Jag hittar en minimal klippa att äta lunch på innan jag fortsätter min färd, snart tar den lilla skyddande skärgården slut och jag måste bege mig ut på öppet hav igen. Eller iallafall öppet på ena sidan av mig. Det gungar och bökar, men inte mer än att jag kan hantera det med nerverna i behåll. Jag tar sikte mot några klippor som ser mysiga ut, samt att jag skådar tall, då brukar det finnas tältplats. Jag hoppar iland och ingen är gladare än Äventyrshunden att få stretcha ut benen och äntligen få ta fram sin leksak som sitter fast i lastnätet. Jag går barfota på de solvarma klipporna och rekar, men trots tallen är stenblocken för knöliga att tälta på. Så det får bli tältning på den enda någorlunda flata delen på klipporna. Men det är vackert så det får duga.

Tältuppsättning,
och som vanligt gör Äventyrshunden
inget för att hjälpa till ..

Den bästa stunden på dagen är nästan när tältet är uppsatt, pastan puttrar på gasolköket och man sticker ner tårna i havet för ett kvällsbad och uppfräschning till middagsserveringen. Diesel och jag njuter av kvällen och ett fullständigt spegelblankt hav. Jag börjar nästan tro att jag har drömt ihop gårdagens händelser.

Var det på det här havet
som jag igår höll på att skita på mig av rädsla?

Morgonen gryr och redan klockan sex studsar jag upp, mest för att det är olidligt hett i tältet. Havet är fortfarande lika spegelblankt som igår kväll. Jag bara sitter på klipporna en stund och tar in allt. Äventyrshunden gör samma sak alldeles intill mig. Det är långt senare som vi tar oss för att fixa frukost. Jag älskar gröt, men idag får jag bara kräk-känslor när jag sakta stoppar i mig frukosten. Förhållandena är perfekta för att paddla, men jag har ingen som helst lust. Borta är all äventyrslusta. Motivationstermometern står på noll, eller kanske närmare fryspunkten faktiskt. Varför? Är det en försenad chock som slagit klorna i mig? Jag var ju nyfiken på hur det såg ut längs kusten här. Men nu vill jag bara hem. Jag vill inte alls se vad som finns bakom hörnet. Jag vill inte alls mystälta. Jag vill inte alls kvällsbada. Jag vill inte alls gå barfota på solvarma klippor. Vad händer? Jag är rädd. Ja, det är nog vad jag är. Jag rådbråkar med mig själv en stund. Det är svårt. Det är lugnt på havet, solen skiner, jag har inte ont någonstans (förutom en diffus men ändå påtaglig smärta i vänster lår samt en begynnande nackspärr, men det är mer eller mindre normalt för mig).
Jag är bara så.....less? Men vad ska jag göra? Jag gör ju den här expeditionen för min egen skull och om jag känner såhär just nu är det väl ingen idé att fortsätta?
Jag säger till mig själv att inte vara så fånig och packar ihop mina grejer. Skjuter ut kajaken och paddlar på längs kusten, men får hjärnsläpp och.....bara vänder vid en synnerligen vit klippa (!). Jag vill inte. Jag är rädd. Jag vet att det är lugnt nu, men det är det nästan alltid på morgonen, och jag vet inte vad för illvilliga dyningar som väntar runt nästa udde. Jag vågar inte paddla vidare. Jag vågar helt enkelt inte. För en sekund känner jag mig som en fegis, men övertalar mig själv att det är en styrka i att veta när man ska vända också. Jag tar samma väg tillbaka och när jag landar där jag började igår blåser det hårda vindar även inne i fiskehamnen.

Jag packar ur kajaken igen, lastar upp den på biltaket och beger mig skamset mot högkvarteret. Men ett snack med Lillasyster och expeditionsassistenten får mig på andra tankar. Meningen med uteliv är ju att njuta och vara nyfiken, och jag gör det här för mitt eget välbefinnande. För att jag mår bra av det. Men just nu gjorde jag inte det. Jag blev rädd, var en aningen chockad kanske. För dåligt påläst om vad som väntade längs kusten...

Jag tar en två dagars time-out från mig själv, frilufslivet och omvärlden. Isolerar mig på landet och tänker. Analyserar vad som egentligen hände. Kommer fram till att det är som det är, och att det blir som det blir. Jag bryter ihop lite och kommer igen. En annan gång.

Mot böljan det blå igen då!

Okej, dags för paddelvecka igen. Expedition 52 fortsätter, eller börjar om kanske jag ska säga. Jag gör ett nytt försök att paddla från Älvkarleby till Öregrund som var tänkt att bli den första etappen, men som inte blev det. Håll tummarna för lugnt väder. Och nej, jag är inte mindre nervös den här gången... Kanske mer till och med.... Gulp!
Blir uppehåll på bloggen i någon vecka, hoppas ni klarar er i sommarvärmen utan min närvaro i cyberrymden. Allt gott till er alla!

Film från kajaken

Och här kommer lite rörliga bilder från veckan till havs på Expedition 52:s första kajakdel.

Den första paddlingsetappen

Den första etappen med kajak blev alltså egentligen den andra sträckan. Jag har inte kunnat heller haft på någon GPS för att mäta sträckan jag paddlat. Vilket i sig är rätt skönt att bara paddla tills orken tryter eller en mysig ö dyker upp. Min GPS sitter i mobilen och jag vill gärna ha kvar batteri i telefonen om jag måste ringa SOS-samtal av någon anledning. En dag med GPS bränner batteriet som vi alla vet med så kallade "Smart phones". Så jag har försökt att uppskatta längden med hjälp av Eniros mätsystem. Ungefär 11 mils paddling tror jag att det blidde. Sträckan ser ni nedan. 

Från Öregrund till Ängsö. 

Dessutom så resulterade denna sträcka i ett besök i årets första nationalpark! Ängsö!

Expedition 52:8 Havet ger och havet tar

Som jag längtat efter kajaksträckorna av Expedition 52 när jag harvade runt med cykeln över Upplands oändliga kalhyggen, och nu är jag äntligen där. Väderprognosen har inte visat på något annat än starka stormvindar som dessutom blir motvind eller snevind in på babord sida för mig på den tilltänkta första sträckan mellan Älvkarleby och Öregrund, där ingen skärgård finns att skydda mig mot havets nordöstliga makter. Min expeditionsassistent (läs pojkvän) vägrar släppa av mig och Äventyrshunden på en sådan dödsetapp och kör helt sonika Äventyrsbilen med kajak på taket till Öregrund istället, där den pittoreska skärgården kommer ge mig skydd mot Rans illvilja. Han har en poäng i och försej, det ska ju vara njutbart och inte en plåga att paddla. Så helt plötsligt har jag alltså börjat expeditionens första kajaketapp på den andra kajaketappen istället.

Tidigt, tidigt i Öregrund

Klockan är strax efter sex på morgonen när jag tar första paddeltaget ut från båtbryggan på Sunnanö och vidare ut i Öregrunds vackra skärgård. Jag har aldrig paddlat här förut så det är med nyfikna ögon jag kisar mot solen för att se det som omger mig. Röda granitklippor och båthus med patina möter ögat. Av den rasande vinden syns inte ett spår. Havet är blankt som ett nypolerat balsalsgolv och jag slänger en tanke att jag kanske borde paddlat första sträckan ändå. Motar raskt bort tanken och njuter istället av det perfekta paddelvädret och att Äventyrshunden stormtrivs som utkik längs fram på kajaken.

Äentyrshunden håller kursen

Det går lekande lätt att paddla och den ena perfekta ön efter den andra radar upp sig. Det är lite för tidigt att slå nattläger än, trots att tanken lockar att bara ligga på en solvarm klippa och torka efter ett dopp. Jag kompromissar med mig själv och tar en lång paus med många dopp till Äventyrshundens stora glädje.

Ett av många dopp

En underbarare kajakstart får man leta efter, tänk vilken kontrast mot kalhygge och regn som har varit den dominerande företeelsen hittills på Expeditionen. När det till slut är dags att hitta en lämplig ö för tältet så lyser de med sin frånvaro. Antingen är det bara vass eller så tät beskogning att inte ens mitt lilla pluttiga tält får plats på en plan yta. Hungerpaniken börjar sätta in och till slut tar jag första bästa ö som dyker upp och knökar upp tältet på den enda någorlunda plana yta som finns, som jag tyvärr får dela med pissmyrorna. De tuggar frenetiskt på mina vrister medan jag så snabbt det bara går försöker lista ut hur det nu var man gjorde för att få ihop tältstängerna rätt.

Sådärja, tält uppe!
Ön heter självklart Granskär där jag tältar,
för här växer gran  både på höjden och längden.

Dax för middagsmatlagning, och hur torrmat kan smaka så gott är ju ett under. Inte fasen skulle man ställa sig hemma och laga ihop en sådan sörja, men ute till havs smakar det gudomligt! Havet ger aptit!

Dessutom piffar jag till torrmaten
med stekt halloumi,
som Äventyrshunden gärna tar sig en smakbit av! 

När klockan närmar sig åtta sitter jag och slumrar på klipporna i kvällssolen med Äventyrshunden hopkurad i knät. Lika bra att krypa in till kojs istället. Nöjd med dagens paddling somnar jag snabbt medan Äventyrshunden jagar myggen som smugit in i tältet.

Följande dag är det lika fint väder, lika lite vind men desto tråkigare paddling, det handlar mest om att ta sig över fjärdarna mellan öarna. Jag är alltid lite spänd när jag ska över större fjärdar när Äventyrshunden är med mig i knät. Jag spänner mig lite extra, så det handlar mer om att transportera sig över en fjärd, vila på första bästa ö eller fastland som dyker upp och massera vänster skinka som krampar. På eftermiddagen, under mina återupplivningsförsök av just nämnda skinka, kommer en gladlynt dam förbi som absolut ska hälsa på Äventyrshunden. Vi börjar prata och hon berättar att hon är här för Herräng Dance Camp, en världskänd företeelse som jag faktiskt tänkt att besöka någon gång. Varför inte nu? Det är ett par kilometer att gå från där jag masserar min skinka, och vem vet en promenad kanske gör gott för vänsterskinkor? Sagt och gjort, med Äventyrshunden som ledsagare letar vi oss fram till lägret där glada människor svingar sina lurviga precis överallt. Stämningen är god och det är bara eftermiddag än så länge. Kan tänka mig framåt natten när svetten rinner och minerna är ännu gladare. Mina klumpfötter står stadigt på gräset medan vänster skinka krampar vidare och Äventyrshunden hoppar runt, dock inte i takt till musiken.

Bild lånad från Herräng Dance Camp

Skinkan vaknar till liv på vägen tillbaka till kajaken och det är dags att hitta lämpligt läger för morgondagens kraftprov. Norr om inloppet till Väddö-viken hittar jag en liten ö utan namn där mitt tält får plats och jag kan ta mig ett kvällsdopp från klipporna, återigen med kramp i skinkan. Havet är uppfriskande och ger min svettiga hud ny fräshör, men idag tog det också min skinka i ett järngrepp.

Kvällsjäsning på klipporna efter det uppfriskande kvällsdoppet

Dagen gryr med hård vind, spöregn och... Näee, det är ju lika fint som igår. Finns inget att klaga på. Den utlovade stormen verkar ha blivit uppehållen på andra breddgrader. Väddöviken och Väddö Kanal står på schemat. Samma sträcka som jag paddlade förra året under äventyr 21. En fin vik med skärgårdsidyll rakt igenom. Problemet är att det finns få ställen att lägga till för vila, mat och rastning av sprallig Äventyrshund. Den lilla vind som finns kommer bakifrån, och kan knappast kallas för fläktande. Det är hett, olidligt hett. Mina instängda ben under kapellet har klibbat fast i sittbrunnen, en lurvig hund i knät minskar inte värmen direkt. Jag känner att de desperat måste ut inom en mycket snar framtid! En badstrand som ser ut som allmän får bli lunchstopp.

Strandstopp

Det är skönt att svalka benen i strandkanten och sträcka ut dem efter några timmars paddlande. Jag passar på att luncha och slänga sopor. Innan det är dags att ge sig av tar jag och hunden en promenad, först då ser vi skylten om att det är förbjudet för den senare att vara på stranden. Ooops! Med svansen mellan benen (bokstavligt för Äventyrerskan och i verkligheten för Äventyrshunden) tassar vi därifrån och skjuter ljudlöst ut kajaken. Väddö kanal ser ut precis som sist jag paddlade här, med lite fler båtar dock. Nattläger blir utanför Barnens ö, samma ö som när jag paddlade här förra året, med egen badstrand och allt. Jag tror även att smärtan i ryggen är densamma som sist. Havet har gett mig i princip vindstilla paddelförhållanden under dagen, men i gengäld tog det all min ryggstyrka.

Aj, min rygg! 

Jag är inte överväldigad av följande två dagars paddlande, det är mer en transport längs stora fjärdar. Först Björköfjärden, sedan Lidöfjärden för att till sist passera Kapellskär utan att bli överkörd av någon ouppmärksam jättefärja. Det blir mindre njutning och mer nötning. Inte blir det bättre av att ön jag tältar på är befolkad av ilskna minimyror som inget hellre vill än att marschera genom mitt tält på natten och bita mig i händerna. Det här två dagarna tar havet mest från mig. Ork, energi och motivation. Jag bestämmer mig för att runda in söder om Rådmansö för att paddla mellan småöarna istället. Förhoppningsvis blir det mer stämningsfull paddling av det.

I tältlägret på Lettholmen vaknar jag av åskan och snart beger jag mig ut på denna etapps sista paddeldag. Målet är Ängsö Nationalpark. Min morfars favoritö, även ön där vi hade hans begravningsceremoni för många år sedan. Jag har inte varit där sen sist.
Paddlingen är med ens rolig igen då jag kryssar mellan idylliska öar, genom smala sund och förbi fallfärdiga bryggor. Tärnorna dyker efter fisk framför kajaken medan Äventyrshunden lojt begrundar vad de pysslar med. Den sista dagen ger havet mig bara harmoni. Ett långsamt lunchstopp ger extra fridfullhet i själen.

Ingen stress här inte

På Ängsö blir det promenad runt ön och jag besöker stranden där vi sa adjö till morfar. Ängsö är nationalpark för att bevara ett jordbrukslandskap som funnits i skärgården sedan flera hundra år tillbaka i tiden. Ön är välbesökt,  men idag är det märkligt folktomt. Vi möter ingen människa på vår färd till fots. Stigen löper genom tallskog och över blommande ängar, förbi kossor inramade av gärdsgårdar och röda ladugårdar och nära vassklädda sund.

På Ängsö är ängarna frodiga

Expeditionsassistenten ringer och meddelar att han närmar sig upp-plockarstället. Jag och hunden doppar oss till svalare kroppstemperaturer och hoppar i kajaken för den sista paddlingen för denna vecka. En paddling som avnjuts på ett bleke hav. På fastlandet väntar försenad namnsdagsmiddag på Åtellet i Norrtälje där jag mellan tuggorna reflekterar över att havet verkligen ger och tar. Det har gett mig stilla och rofylld paddling som fyller själen med harmoni och älskvärda tankar om livet. Men havet har också tagit från mig. Ömmande rygg, värkande armar, brända axlar, krampande vänsterskinkor och bristande motivation har ändå till slut rundats av med det som havet gör med en. Balsamerar själen och läker såren.

Såhär glada blir Äventyrerskor när de får riktig mat,
självklart med mjölk till! 

Till lands!

Jo, jag är hemma igen efter en längre havsvistelse. Snart kommer mer detaljer om expeditionens första kajakdel, faktiskt just här på bloggen! Håll utkik!

Till havs!

Imorgon beger jag mig ut på den första sträckan med kajak på Expediton 52. Någonstans i Älvkarleby ska jag lägga i och sen får vi se hur långt jag kommer. En veckas paddling blir första etappen. Med mig har jag Äventyrshunden! Äntligen är vi ett team igen! Jag är lite nervös för den första sträckan eftersom den går mestadels med öppet hav på babord sida. Det vill till att det inte blåser mycket när jag ska paddla den här sträckan eftersom jag inte har optimal paddelställning med Äventyrshunden i knät. Möjligtvis blir det till att paddla nätter och tidiga morgnar när vinden brukar hålla sig i skinnet. Vi får se. Men lite nervigt är det minsann.

Ikväll har jag packat i flera timmar, hoppas att jag fått med allt.. Gulp... Äventyrshunden tog fram det han tyckte var viktigast, expeditionsräven och fribban!

Packat och klart! 

Jag får se hur mycket jag kan uppdatera bloggen.. Jag lovar inga underverk, om en vecka är jag tillbaka och då får ni åtminstone veta alla smaskiga detaljer! Tills dess, ut och njut!

Upplandsledens upprättelse

Nu tycker jag det är dax för Upplandsleden att få lite upprättelse. Jag har ju gnällt en hel del på leden, att den är mer eller mindre omöjlig att cykla på. Men å andra sidan är den inte gjord för att cykla på, den är gjord för att vandra på. Det är ju bara jag som haft lite tokiga idéer om att cykling på leden var en självklarhet.
Leden är dåligt röjd, det ska jag inte sticka under stol med, men vissa sträckor som jag svor över som går längs med sjöar och åar är ju egentligen jättefina om man har bra skor på fötterna (gummistövlar) och inte en cykel under armen. Det är  ingen nybörjarled, för terrängen är bökig ofta. Det är ingen led som man har ett högt tempo på, då det ibland är en del klättring över stora stenar. Det tråkiga med leden är att skogsbruket har gjort kalhyggen av många sträckor som jag tror en gång i tiden har gått genom natursköna skogar. Jag vet att Upplandsstifltelsen har planer på att dra om vissa delar av leden och det kanske just på grund av att kalhygge är föga inspirerande att vandra över. Men däremellan så passerar man pittoreska uppländska gårdar med uråldriga anor och vidsträckta fält breder ut sig i ett grönskande kultur-och jordbrukslandskap. Inte att förglömma är alla de vallonbruk leden passerar. Under det tidiga 1600-talet hade Sverige ett stort lån till Danmark för fredsföredragen där Sverige ville ha tillbaka Älvsborg fästning från danskarna. Svenska staten kunde inte betala, men den belgiske finansmannen Louis De Geer lånade ut pengarna och fick för besväret arrendera Finspångs bruk i Östergötland. Han var fascinerad av Sveriges naturtillgångar och det här var starten på de svenska brukens stora framgångar. Tidigare var tysksmide det som användes på bruken, men De Geer importerade vallonsmidet och järnet fick därmed bättre kvalité.Dannemora gruva försedde bruken med järnmalm.De Geer startade många bruk i Uppland och det är honom vi har att tacka för historien kring Sveriges bruksssamhälle.
Gör gärna en utflykt till något av bruken i sommar, det finns ofta boende och förstklassig mat eller charmiga caféer. Jag vill heller inte avråda någon att vandra Upplandsleden, men var beredd på att leden är dåligt röjd. Du kommer vandra ensam på leden, då den inte är speciellt välbesökt. Se det som ett riktigt vildmarksäventyr så kommer du inte bli besviken. Men för guds skull, ta inte med cykeln!

Lövstabruk, Louis De Geers hemvist i Sverige

Sammanfattning Upplandsleden med MTB

Jag tänkte att det är på sin plats att göra en liten sammanfattning av Expedition 52 så här långt. Första delen av expeditionen som var på mountainbike längs Upplandsleden är nu avklarad och nästa vecka går jag in i fas två då det är dags att börja paddla längs Upplandskusten.

Etapp 1=12 maj Uppsala-Fjällnora 20,7 km
Etapp 2= 19 maj Fjällnora-Blomsteräng 18,24 km
Etapp 3= 27 maj Blomsteräng-Kasbol 41,72 km
Etapp 4= 9 juni Kasbol-Österbybruk 45,66 km
Etapp 5= 10 juni Österbybruk-Nybron 24,65 km
Etapp 6= 16 juni Nybron-Marma 39,69 km
Etapp 7=17 juni Marma-Älvkarleby 12, 56 km

• 7 dagsetapper på mountainbike 
• Första etappen 12 maj och sista den 17 juni
• Den totala sträckan med mountainbike på Upplandsleden har blivit 203,22 km,alltså i runda slängar 20  mil. 
• Medelhastigheten har legat på 5 km i timmen, vilket visar på att det hade gått fortare att gå utan cykeln  förmodligen..
• Den totala sträckan jag cyklat på asfalt för att ta mig tillbaka till bilen är 85,94 km
• Jag har spenderat 37 timmar, 34 minuter och 5 sekunder cyklandes på Upplandsleden, pauser inkluderat.
• Föregående punkt är en sanning med modifikation, för cyklat har jag inte gjort längs hela Upplandsleden. Uppskattningsvis är ca 50 % cykelbart, resten har handlat om att leda/lyfta cykeln.
• 2 gånger har jag tagit mig tillbaka till bilen med buss, 1 gång med tåg, 1 gång har jag blivit hämtad och 3 gånger har jag cyklat tillbaka på närmaste asfaltsväg
• 4 timmar, 58 minuter, 5 sekunder har jag nött asfalt för att transportera mig tillbaka till bilen efter dagens terrängetapp. 
• Uppskattad andel kalhyggen i procent=78 %
• 1 borttappaad pryl, mammas rosa dricksflaska ligger någonstans längs sjön Vällen på etapp 3. 
• Inte en enda punka! 
• Ett skevt bakhjul till följd av hårda smällar i blockterrängen. 
• Den jobbigaste delen var etapp 3, då i princip allt bestod av knölig blockterräng med ikullfallna träd över den obefintliga stigen!
• Den tråkigaste sträckan var etapp 6 som mest bestod av kalhyggen.
• Den absolut roligaste sträckan var etapp 7 från Marma till Älvkarleby, himmelskt kul cykling! 
• Äventyrshunden hade tänkt att följa med på alla etapper men var bara med på den första då han sedan bestämde sig för att få tarminflammation. Skit-trist med uteblivet sällskap.
• Planen var att göra detta på 12 dagsetapper och med kortare sträckor och mer njutning. Sova över och lyxa på de många vackra bruken Upplandsleden passerar. Men jag tappade det konceptet helt när Äventyrshundens sjukdom försinkade starten och utan sällskap är det lätt att bara ösa på. 
• Cirka 27 135 gånger per etapp har jag frågat mig själv om det här var en så smart idé, att cykla längs Upplandsleden...
• Upplandsleden är en mycket tålamodsprövande "vandringsled"
• Under mina sju etapper hade jag bara shorts vid ett tillfälle, på etapp 2. Resterande etapper krävde regnställ! 
• Tro inte på vad som står i broschyren om Upplandsleden
• Det jag saknat mest under första delen av expeditionen är helt klart Äventyrshunden

Men för att avsluta detta inlägg så vill jag bara tillägga att jag inte kan inte vara något annat än nöjd med min prestation!

Film från Upplandsleden

Jag hade ju som mål att ta ett foto på mig själv cyklandes på de sista etapperna på Upplandsleden. 

Det lyckades jag med. 

Men när jag kände att det var avklarat ville jag vidareutveckla mina mål, för att överträffa mig själv. Så därför skapade jag även en liten film från etapp 6 och 7. Men egentligen beskriver den vilken etapp som helst på Upplandsleden. 

Jag vill poängtera att IT-teknikern INTE är inblandad i filmen överhuvudtaget, så som fallet brukar vara när det kommer till film på den här bloggen.  IT-teknikern är i USA och har inget som helst med den här filmen att göra. Det här är Äventyrerskans verk rakt igenom. Tror bannemej jag ska byta karriär och bli filmproducent istället..?!

Uppdaterat om de sista MTB-sträckorna!

Nu är det uppdaterat om de sista sträckorna på mountainbike-delen på Expedition 52.

Näst sista etappen hittar du här.

Och den sista hittar du här.

Önskar er alla en god midsommar-läsning!

Mååååååål!

Näe, inte i fotbolls-EM alltså. För där har väl Sverige redan åkt ur...?! Utan jag menar att jag nådde målet eller målen jag hade inför helgen. Jag lyckades, trots den extrema vätan som fallit från skyarna, att 1) fastna på bild när jag faktiskt trampar på cykeln och 2) cykla sista etappen på Expedition 52! Och äntligen fick jag vad jag förtjänade!

Ett smakprov och bevis på det första målet får ni här...

Tamejtusan
om Äventyrerskan inte cyklar i den uppländska skogen! 

Expedition 52:7 Äntligen!

Jag har inga som helst förhoppningar om att den sista mountainbike-etappen på Expedition 52 ska vara något annat än kalhygge och helvete. Sverige har försetts med en klass 1-varning, och det har regnet tagit fasta på. Jag byter om till regnkläder inne i bilen för att hålla mig torr tills jag absolut måste gå ut. Två sekunder efter att jag lastat av cykeln från bilen är jag dyblöt. Det är ett sånt där obarmhärtigt regn som inte går att komma undan ifrån. Jag börjar trampa på stigen som följer alldeles intill Dalälven och tänker tillbaka på morgonens beslutskval. Jag ville så gärna att Äventyrshunden och jag skulle få göra sista etappen tillsammans och defilera in i mål som ett team. Det var ju tanken att vi skulle göra hela Expedition 52 tillsammans, men hans tarminflammation har förstört den här delen för honom. Stränga order från veterinären om att han inte får överanstränga sig, samt svärmors kloka ord gör att beslutet togs att han får stanna hemma trots allt. Så idag känns det extra tomt utan Äventyrshunden.

Kanonfin och högst cykelbar stig,
men ensamt utan Äventyrshunden

Dagens etapp är bara 1,3 mil. Den kortaste hittills. Och dessutom den sista på mountainbiken. Leden går längs med Dalälven mer eller mindre hela tiden. Stigen är täckt av våta barr och det är alldeles väldigt cykelbart hela tiden! Jag tror knappast att det är sant. Okej, jag får leda cykeln i en brant och stenig uppförsbacke som säkert är hela tjugo meter. Men annars CYKLAR jag! Jag vet inte om ni kan förstå hur härligt det är! Och jag inte bara cyklar, jag njuter av cyklingen också! För det är kalasfina cykelstigar, ja ni läste rätt, kalasfina cykelstigar. Här vill jag cykla igen! Det är knappt att regnet stör mig, jag märker knappt att jag är blöt in på bara skinnet. Händerna är iallafall torra, då skidhandskarna får agera skydd för regnet.

Okej, lite svårt att greppa styret är det,
men helt klart värt mot att vara blöt om händerna!

Jag dyker in och ut ur skogen. Följer den perfekta cykelstigen. Äntligen, så som jag var värd denna avslutning! Så som jag har kämpat på Upplandsleden, äntligen får jag min belöning! Åååå, vad jag längtar efter Äventyrshunden, jag vill dela denna eufori med honom! Han hade älskat den här sträckan! Han hade sprungit som ett lyckoknippe bredvid mig hela tiden. Man hade kunnat se på honom hur han hade njutit!

Hur jävla perfekt är inte det här? 

Med jämna mellanrum hamnar jag i idylliska (om solen hade skinit) sommarstugeområden för att sedan följa leden förbi fäbodar och längs Dalälven där vattenytan smattrar av regnets piskande. Jag klättrar upp i ett fågeltorn och spanar efter fåglar, men de är smarta nog att hålla sig undan regnet till skillnad från mig.

Om bara solen hade skinit så hade ni också sett idyllen

Dalälvens flöden fylls på rejält av det ihålliga regnet

Jag trampar glädjefullt på och när jag passerar under kraftledningen så möter jag de första människorna på leden på hela sträckan! Tre glada tanter hejar glatt i regnet och ser inte alls ut att lida av vätan.

Varning, du är på väg att träffa människor på leden! 

Över spängerna vågar jag inte cykla, de är glashala, så jag leder cykeln försiktigt. Det är nästan att jag halkar ändå, fast jag går långsammare än en snigel.

Här var det snorhalt minsann

Med fyra kilometer kvar till Älvkarleby hör jag hur välkomstkommittén redan har börjat festen. Partystämningen ekar luddigt över älvens allt snabbare rinnande vatten. De sista kilometrarna går naturskönt genom Gropholmarna naturreservat. Det märks att detta är ett populärt område för stigen är vältrampad och fantastiskt rolig att cykla på. När skogen öppnar upp sig rullar jag ut ovanpå dammluckorna som reglerar Dalälvens sista fall innan havet.

Framme i Älvkarleby

Marknadsstånd och en uppbyggd scen med trollkarl och glittrande dans-show välkomnar mig. Det var värst vad välkomstkomittén har tagit i, tänker jag.Det är fullt av folk med paraplyer som snurrar runt dammluckorna. Har alla de här människorna kommit för min skull, hinner jag reflektera medan jag blixtsnabbt zickzackar genom folkhavet över Laxön. Jag letar efter en stor portal som talar om att här slutar eller börjar Upplandsleden, mitt mål. Hittar bara en klen pinne som anger avstånden för nästa etapp på Gästrikeleden.

Jaha, inte mycket till segergest,
men ett leende kan man väl kosta på sig?

Tre vakter står och slussar in de stora antalet bilar som är på väg mot Laxön. Vad är detta? Inte kan väl alla vara här bara för mig? Ett sambatåg kommer rytmiskt dansandes emot mig i regnet och jag blir glad bara av att se dem. Fast mest undrar jag om de inte fryser om rumpan....

Hoppla, lite naket i spöregnet.

När jag frågar en av vakterna vad som egentligen pågår visar det sig att jag har prickat in Fallens dag som infaller årligen söndagen före midsommar! Om bara några minuter ska dammluckorna öppnas och Dalälven ska få härja fritt i några minuter, precis så som det var innan Vattenfall satte klorna i vattenådran och tillverkade el av den enorma vattenkraft som göms i Dalälven. Det här händer en gång per år och jag lyckas pricka in det. Vilken final på en kämpig mountainbike-del på Expedition 52! Jag intar snabbt position och väntar med spänning på skådespelet som snart ska börja inför mina ögon.

När jag står där och ser vattenmassorna mäktigt forsa fram blir jag nästan tårögd. Mitt slit på Upplandsleden är nu äntligen slut, jag klarade det. Och äntligen på sista etappen, blev det kalasrolig cykling. En viss lättnad och därmed även trötthet infinner sig. Jag känner mig stolt, lycklig och glad. Allt som fattas denna dag är Äventyrshunden.

PS. Det är nästan skrattretande att det bara tar 3 minuter tillbaka till bilen med Upptåget...