Jag hade helt tänkt skippa nyårslöften i år. Men febersvettig som jag är så börjar jag yra och helt plötsligt så har jag bestämt att jag nog ska ha ett iallafall.
Men bara ett. Och ett väldigt enkelt. Klart och tydligt. Inga krångligheter.
Nyårslöfte 2015: Ta tillvara på alla årstider och verkligen njuta så gott jag kan av vad naturen har att ge just där och då.
Det vill säga, är det magisk skridskois då ska det banne mig åkas gricker, är det massa snö då skidar jag för glatta livet, är det leriga stigar då ska jag rulla med mountainbiken genom de värsta pölarna, är det perfekt skarsnö ska jag terrorisera grannbondens åkrar och skäjta så håret fladdrar, är det kav lugnt på havet då ska jag morgonbada tills tårna ser ut som russin....
Ja ni fattar grejen va?
För en gång skull tror jag att jag kommer kunna hålla det här löftet.....
Ett år av fotande har passerat. 52 foton på ett år, ett varje vecka.
Tanken var att utmana mig själv och bli en bättre fotograf.
Dags att summera foto-året.
Ju mer du gör av något ju bättre blir du på det. Alltså fota mycket och så kanske du lär dig något.
Jag har fotat mycket i år. I början med tvetydig inriktning och inte med min egna utrustning. Men halvvägs in i projektet fick jag nytt bokprojekt med Calazo. Jag fotade hela Upplandsleden för att smycka boken Vandra Upplandsleden. Jag var liksom tvungen att fota hela leden. Det var bra, men samtidigt stressande. För jag hade ingen aning om vad jag höll på med. Men ju mer jag fotade ju bättre kläm fick jag på en del teknik. Det finns mer att lära, såååå mycket mer. Men jag har greppat en del av tekniken. Dock kan den utvecklas ännu mer.
Jag hade tänkt att gå en fotokurs, men så blev det inte. Tiden fanns inte. Jag köpte dock en egen kamera och lärde mig inställningarna på den.
Nu vill jag ha fler objektiv!
Att fota ett foto varje vecka har varit roligt ibland och jobbigt ibland. Men alltid utmanande. Ibland har jag haft noll inspiration men tvingat fram något, de gångerna har jag inte blivit nöjd alls. Vissa veckor hade jag flyt och tyckte det var roligt att experimentera med kameran, motiv och idéer.
Om jag tycker jag blivit en bättre fotograf? Nja, jo lite kanske. Men jag känner att jag har så mycket mer att lära och det jag måste jobba mest med är mitt tålamod när jag ska ta bilderna. Måste lugna ner mig och tänka till före jag skjuter av.
Den bild jag är mest nöjd med under året är vecka 29, tagen på Bjuröklubb. En plats som betyder mycket för mig och just den dagen var naturen så vacker. Stilla och graciös.
Jag vill inte ens sammanfatta det här året. Jag hoppar nog över det....
För mycket tråkiga saker har hänt och jag vill bara att det nya året ska bli så mycket bättre än det förra.
Jag lyckades inte heller hålla så värst många av förra årets nyårslöften.
Jag lyckades inte avsluta 52-expeditionen i år heller. Men jag lyckades skrapa ihop 12 äventyr iallafall!
Jag lyckades inte möta våren som jag lovat mig själv, utan jag jobbade/sörjde bort den helt och missade hela tjuttabalungen.
Jag lyckades inte plocka 52 geocacher som jag ville, men jag klarade att besöka 52 naturreservat tack vare en odysse på Öland; Målet nåddes redan under sommaren faktiskt.
Jag lyckades inte börja skriva på min egen 52-bok som jag tänkt att ta tag i. Men jag fick skriva en ny bok för Calazo! Vandra Upplandsleden kommer ut någon gång i vår.
Mer än den här sammanfattningen får ni inte. Jag vill bara mest glömma resten.
Jag gläds åt Upplandsledsboken som kommer ut snart, och jag gläds åt de äventyr som jag fått uppleva i år. Jag gläds åt min fantastiska Äventyrshund som står trofast vid min sida. Jag gläds åt mina vänner som finns där när jag behöver det, ni vet vilka ni är.
Men resten önskar jag att det aldrig hänt. Lägga bakom mig. Se framåt.
Patti Smith har skrivit en fantastisk bok som heter "Just kids" som alla borde läsa.
Hon säger bland annat att det som en gör på nyårsafton kommer spegla resten av ens år.
Min nyårsafton.
Jag tältade på nyår. Under stjärnklar natthimmel. Med månljus och eld. Tillsammans med Äventyrshunden. I skärgården.
För min del är det helt okej om det här året kommer bestå mest av sånt.
Håll tummarna för mig.
Jag vet att vi snart är inne i april och den här årskrönikan kommer lite väl sent, men den som längtat efter något gott väntar aldrig för länge. Eller hur det nu var... Så för er som är intresserade, kommer här förra året i en snabbrepris så att säga. Ni andra kan återgå till att bättra på solbrännan i vårsolen...
2013 har varit ett omvälvande år för mig på många sätt.
Min och fotograf Tomas Almbos bok släpptes på Vildmarksmässan i mars och jag slutade mitt arbete som heltidsanställd doktorand på Uppsala Universitet under året. Två stora händelser som har påverkat mitt liv till mångt och mycket.
Boken Vandra Roslagsleden var otroligt rolig att skriva. Att få göra boken tillsammans med Tomas var en extra bonus. Men kanske att det bästa ändå var känslan av att när jag drog på mig leriga vandringskängor och begav mig ut i skogen för att reka leden, så befann jag mig "på jobbet". Naturen var mitt kontor. Jag var tvungen att nypa mig i armen flera gånger för att förstå att de var sant. Det här gav mersmak.
Arbetet med boken skedde 2012, och i mars 2013 släpptes den ut i offentlighetens ljus. Nervöst, spännande, kul och lite ångestframkallande på samma gång var känslan på Vildmarksmässan där detta skedde.
Boken togs emot väl och öppnade många dörrar för mig. Det blev fler och fler skrivuppdrag åt tidningar med inriktning på friluftsliv och äventyr. Mina egna små påhitt och äventyr i naturen blev plötsligt intressant att skriva om i tidningarnas reportage. Fotograf Tomas hängde på och fotade för glatta livet på alla lediga stunder. Mina äventyr, som jag tidigare delat med mig frikostigt på bloggen av, blev snart svårt att blogga om, jag hade ju allt som oftast sålt in texten till någon tidning. Inte vidare poppis att blotta hela reportaget på min blogg innan det ska gå i tryck ett par månader senare. Samtidigt ville jag ju dela med mig till mina bloggläsare och fortsätta inspirera till uteliv. En svår nöt att knäcka och allt eftersom jag skrev mer och mer, fanns inga ord kvar till bloggen.
Men jag gjorde ju precis det jag ville göra. Jag fick vara ute i naturen, uppleva och insupa friheten, skriva om det och dela med mig i ord och bild, och dessutom få lite betalt för det. Vad mer kan man begära?
Jag hade svårt att hinna med doktorandjobb, fritid, hund, förhållande, träning och frilansandet. Något drastiskt måste göras. Jag tog tjänstledigt från doktorerandet under hösten för att fundera och se om det gick att leva på frilansandet. Det gick ganska bra, skulle det visa sig. Jag behövde inte äta knäckebröd och vatten till middag och jag behövde inte gråta mig till sömns om nätterna. Doktorerandet pausades på obestämd tid och 2014 kickstartade med massor, massor av skrivuppdrag!
Visst, jag kommer inte bli rik och ha en massa stålars på banken, men jag kommer var rik på andra sätt. Rik på upplevelser och rik på friskluft. Rik för att jag mår bra och trivs som fisken i vattnet med mitt "nya jobb". Jag styr min egen tid, jobbar när jag känner för det och får vara ute i naturen mest hela tiden. Nackdelen är väl att bloggen blir lite lidande eftersom jag inte alltid kan dela med mig av precis allt såsom jag kunde göra förut. Jag hoppas ni har förstående för det, kära bloggläsare.
Jag lovar att göra mitt bästa ändå i detta avseende....
Mer kvalitétstid med den här lurviga rackaren kommer det bli nu! Min assistent på mitt nya jobb.
Jag hade också några mål som jag gärna ville uppnå under 2013. Ett av dem var att skriva ihop några kapitel på boken om 52 adventures för att kunna approacha ett bokförlag om ett kontrakt. Inget av detta skedde. Hann inte skriva några kapitel och jag hann inte prata med några förlag. Det närmsta jag kom på den punkten var att jag funderade över vilka förlag som skulle kunna tänkas nappa på idén. Fail på den punkten alltså.
Jag hade som mål att besöka 52 naturreservat under året, det höll på att skita sig det med. Men på en av årets sista dagar tog jag mig i kragen och presterade en naturreservatsjakt utan dess like, med 14 besök i olika naturreservat på en dag. Godkänt!
Ett av målen var också att avsluta Expedition 52, min tur runt Uppland med mountainbike och kajak. Det blev verkligen inget av det, jag hade ingen som helst lust att leka expedition under sommaren. Jag ville måla. Så det gjorde jag. Målade om hela landstället, varenda vrå som gick att hitta målade jag. Fail på Expedition 52, men godkänt på att landstället blev superfint i sin nya kostym!
Ett annat mål var att göra minst ett äventyr i månaden, jag nådde nästan fram. Det blev 11 under året. Nästan godkänt väl?
Längdåkning var vinterns tema.
På vårkanten introducerades jag i grottkrypning och blev fast direkt.
Sommaren bestod mest av mountainbike i olika former, både crosscountry och downhill.
På hösten blev det vandring bland löven och grottkrypning återkom igen.
Ett stående mål varje år är att få se lodjur i det vilda. Inte heller det hände under 2013. Däremot ökar den skara människor som berättar för mig att just de minsann har sett vilda lodjur vid flera tillfällen. Epic fail på den här punkten.
Ganska jämt mellan fail och godkänt ändå, bara att ta nya tag och kämpa vidare med det som inte blev som jag ville. Men jag är ändå nöjd med året. Så som jag skrev i inledningen har det hänt omvälvande saker. Jag får vara ute i naturen på arbetstid och jag skriver för mitt uppehälle. Jag extraknäcker dessutom som föredragshållare, guide, researrangör, konståkningstränare och ostmakerska. Styr mig själv och tar sovmorgon när jag känner för det, skriver sena nätter om jag vill och är ute i naturen för att scouta nya projekt om jag får en galen idé
Jag är nöjd, jag vågade ta steget och bli min egen. Mer än så kan jag nog inte begära av 2013.
Välkommen 2014! Dags att ta tag i nya drömmar och nya mål!
Så har ytterligare ett år rusat förbi i mitt liv. Och fort gick det också. Jag hann liksom inte med riktigt kändes det som. En annan känsla som definierar året är att inget blev riktigt som det var tänkt.
Januari var en mörk månad. Dels för att snön vägrade att falla från himlen och bilda det vita snölager som i vanliga fall lyser upp den här tiden på året. Men det kändes också mörkt för att äventyrsåret var slut. Jag gick från att vara ute på äventyr varje helg till ingenting. Ett vakuum. Äventyrsdepressionen var ett faktum. Jag tog mig liksom inte för någonting alls. Visserligen hade jag fullt upp med att packa upp flyttkartonger efter flytten, men ändå. Äventyrsvakuum. Identitetskris. Åldersnoja. Träningspanik. Jorå, allt på en gång.
Men självklart firade jag triumfen av att faktiskt ha lyckats med det jag föresatt mig, att prioritera äventyr i 52 helger. Jag firade med att gå in i den tyngsta förkylning som mänskligheten någonsin har skådat. Så januari kan vi nog bara stryka från 2012 helt enkelt.
Med lite mera eld hade det nog känts ljusare i januari...
I februari vände det sakta. Älsklingen lurade med mig på långfärdsskridskoåkning i Dalarna och min vän Paula tog mig med på vintervandring i skärgården och jag kände hoppet spira. Samtidigt började det trilla in förfrågningar om föreläsningar och reportage. 52 adventures verkade ha inspirerat många. En av mina drömmar gick i uppfyllelse när Utemagasinet hörde av sig och bad mig skriva om mitt år i tidningen. Efter det lossnade proppen och i en slags synergi-effekt halkade jag in på frilansskribent-gigen. Till en början skrev jag om 52 adventures år, men samlade så småningom mod och föreslog andra vinklar och idéer som jag gått och funderat på. De flesta förslagen föll väl ut och jag fick skriva, skriva, skriva! Och vilken befrielse att få skriva lite som jag ville! Jag skriver ju en hel del i mitt yrke som doktorand, men där har jag alltid känt mig styrd att följa en given mall. En mall som gör att artiklarna blir obegripliga att förstå vad de egentligen handlar om eftersom de till stor del handlar om att använda så många och svåra ord som möjligt. Men nu fick jag skriva om äventyr, precis så som jag upplevt det. Med mina tankar, känslor och ord. Vilken frihetskänsla!
Den här känslan skapar kreativitet och jag får för mig att jag och Äventyrshunden ska ge mig ut på en 52 mil lång expedition med mountainbike och kajak runt Uppland. Givetvis uppdelat på flera etapper och helger. Skönt, jag har hittat tillbaka till mig själv som helgäventyrerska igen.
På Finnhamn tänds hoppet igen
Mars måndad rullade på i rasande fart med Vildmarksmässa där Outside bjöd in mig att föreläsa på stora scenen (!). Jag får bra respons på mässan och det glädjer mig att så många har blivit inspirerade att själva börja äventyra på sina egna nivåer. Det känns som en seger, och det är värt slitet att medverka i alla intervjuer till höger och vänster. Mediahetsen når någon slags kulmen nu, kul men slitigt.
Fråga mig inte hur, men mitt i allt hinner jag med att både göra ett litet näräventyr, fara till Köpenhamn och hälsa på Lillasyster och snabb vända till Åre-fjällen för att hälsa på Chateaux Anna.
Peppar folk till äventyr på Vildmarksmässan
I april rycker det i kultur- och sportäventyrsnerven och jag går på konstvandring i Gästrikland och kollar in de outhärdligt spännande världsmästerskapet i Team-Konståkning i Göteborg. Jag hinner även med en vända till fjällen för att topptura och föreläsa på Fjällfesten. Men säg den lycka som varar. Äventyrshunden kastar in handduken och blir kräksjuk. Riktigt jävla kräksjuk. Det är första gången av många den närmaste tiden som han pendlar mellan hemmet och sjukhuset. Någonstans mitt i allt det här lyckas jag presentera min licentiatavhandling på jobbet.
Toppturer i Storulvån ger energi
Starten för Expedition 52 blir uppskjuten inte bara en, utan två gånger, på grund av Äventyrshundens kräkande. Jag själv är allvarligt oroad över min kompanjons hälsotillstånd. I maj månad börjar 52 adventures anordna turer för de som vill följa med på äventyr, och jag måste fokusera på det trots att mitt hjärta egentligen är hos en sjuk Äventyrshund. Hundvandringarna och mountainbike-turerna är de som är populärast.
I mitten på maj kommer jag och Äventyrshunden äntligen iväg på den första etappen av Expedition 52 med mountainbike på Upplandsleden, som redan där och då visar sitt rätta ansikte. Att mountainbika på Upplandsleden är ingen lek, ska det visa sig.
Ett av få tillfällen som det cyklades på Upplandsleden..
Vi tar nya tag och juni börjar bra med en skön revansch. Jag och Äventyrshunden tar oss till Blå Jungfrun, som vi misslyckades med förra året! Kanske årets bästa äventyr, med helt rätt feeling rakt igenom.
Men det dröjer inte länge förrän Äventyrshunden checkar in på sjukhus igen och jag får fortsätta mitt mountainbikande på Expedition 52 alldeles allena på resterande cykeletapper, och det var ju inte så det var tänkt. Allt blev genast mycket tråkigare utan sällskap, de många kalhyggena, den eländiga terrängenoch junimånads konstanta regnande gör ju inte saken bättre heller. Men på midsommar skiner solen och Äventyrshunden får följa med på äventyr till havs. Resten av månaden rehabar jag Äventyrshunden i form igen genom att göra lite stillsammare vardagsäventyr på Blå Leden..
I juli kommer det fram att jag ska bli författare! Åt Calazo förlag skriver jag en guidebok om Roslagsleden. Ytterligare en dröm går i uppfyllelse och reknings-arbetet börjar under sommarens enda värmebölja. I Expedition 52 påbörjas paddeletapperna men avslutas ganska kvickt när jag får en nära-döden-upplevelse.
Boken som ska skrivas stressar mig och jag slits mellan Expedition 52 och bokskrivande. Tiden räcker inte till, jag tappar äventyrslusten helt och lägger ner expeditionen tills vidare.
Äventyrshunden är nöjd med helgäventyrerskans nya bokjobb
Augusti handlar mest om att skriva guidebok, något av det roligaste jag någonsin gjort, även om tiden var knapp för att få allt klart i tid. Jag hinner dock klämma in en fajt med myggen i Färnebo nationalpark och göra mitt sista framträdande i ett långlopp. I samband med det senare stannar jag kvar och upptäcker vad Sälen har att erbjuda på sommaren. En galen multisportvecka i Åre ska inte förglömmas, då Anna och Jerry gifter sig och vi provar på nästan alla sporter som går att finna i Åredalen under minsta möjliga tid.
I september står det klart att det är en tuff höst för äventyrsbranschen och så gott som alla mina guidade turer ställs tråkigt nog in på grund av för dåligt intresse. Men jag surar inte för det utan drar till Grövelsjön och föreläser och passar på att vandra i de fantastiska fjällen som jag har kommit att älska. Passar på att utbilda mig inom Wilderness Medicine också när jag ändå är där. På vägen till Grövelsjön besöks det 52:a naturreservatet utanför Falun! Det uppsatta målet är nått!
Grövelsjön levererar alltid på topp!
I oktober jobbar jag stenhårt med att reka turer till guideboken. Förläggaren tycker att boken behöver fyllas ut och jag mountainbikar för glatta livet för att hinna kolla alla stigar, skrymslen och vrår. Det ser ut att skita sig, men då dyker kartknarkaren PEK upp och räddar livet på mig med sin stigkunskap. PEK är en kul snubbe som har flera ess i underställsärmen och helt plötsligt har jag lovat honom att projektleda något slags mountainbikeprojekt i Norrtälje.
Dessutom bjuder Finnhamn på eldhelg och det är något en smygpyroman som jag inte kan motstå. Halloween firas med vänner och det stora avgörandet om vem som ska vinna Kulla-pokalen det här året.
Sagolik eldhelg på Finnhamn
November var ett stort bakslag. Det skojiga och annorlunda arbetet med guideboken har fått mig att börja fundera. På livet. På jobbet. På det stora antal timmar jag spenderar med saker som jag egentligen inte tycker är roliga längre. Jag krisar. Jag ifrågasätter min duglighet som forskare och tvivlar på min förmåga. Kris och panik. Beslutsprocessen rövar energi från mig. Flera äventyr blir inställda. Måste fundera, måste bestämma mig. Ältar hit och dit. Det sitter långt inne, men jag bestämmer mig till slut för att det inte kommer att bli någon doktorsavhandling. Jag ska fasa ut mig själv till nästa sommar. Bara avsluta de projekt som pågår tills dess. Vad jag ska leva på efter det är oklart.
Vägskäl i livet...
December kan väl kategoriseras med fler inställda äventyr, men årets sista äventyr i fjällen blir iallafall av. Dessutom får jag chansen att prova på skidskytte i simulator, ännu en dröm som går i uppfyllelse och december känns inte så trist ändå.
Full fart in i nästa år!
Ja, vad ska man säga. 2012 var inte ett så pjåkigt år trots allt. Även om inget riktigt blev som det var tänkt.
Jag var fokuserad på att genomföra Expedition 52, men en sjuk Äventyrshund och bokskrivande "kom ivägen". I utbyte mot inställd expedition gick istället en av mina drömmar i uppfyllelse! Inte som jag tänkt, men grymt bra ändå!
Efterdyningarna av mitt äventyrsår 2011 visade sig också bli något helt annat än vad jag tänkt. Jag kunde börja skörda frukten, men inte i den form jag först planerat. Jag börjar föreläsa, skriva och ha guidade turer. De två första två går riktigt bra, medan den senare går mindre bra. Det var turerna jag trodde hade störst chans. Men så blev det inte. Jag hade tydligen talang för att skriva och prata inför folk. Så till den grad att jag på allvar börjar fundera på om jag delvis kan livnära mig på det. Inte alls som jag tänkt, men det blev ju bra ändå!
Tanken var att inredningen skulle bli klar här hemma i lägenheten efter flytten. Att vi skulle komma ifrån det här ikea-kasse-systemet som råder överallt. Lite mindre äventyrande och mer vuxet ansvarstagande helt enkelt Men så blev det naturligtvis inte. Visserligen fick vi fläckvis belysning men Ikea-kassarna står kvar. Och räknar jag ihop antalet helgäventyr med Expedition 52:s helgetapper samt då jag varit ute och guidat äventyr blir det ändå 29 äventyr under 2012! Lägg dessutom till "arbetet" med att reka och fota inför guideboken så är jag nog uppe i minst 40 äventyr totalt! Inte som jag tänkt, men väldans bra (och kul) ändå!
Målet under året var även att besöka 26 naturreservat under 2012, för att då med 2011 års 26 besökta naturreservat komma upp i 52 stycken. Det klarades med bravur, 2 extra naturreservat fick till och med komma med på listan. Dessutom fick 3 nationalparker besök av mig. Så helt klart bättre än vad jag tänkt.
2012 har sannerligen varit ett omvälvande år då saker och ting ställts på sin spets. Inget blev som jag tänkt, det blev faktiskt bättre än vad jag tänkt.
Eller bara onödigt vetande? Håll till godo med lite smaskiga faktadetaljer från året som gått.
Första natten i tält var den 26 mars och ryktena säger att kvicksilvret kröp ner mot -16 grader den natten. Sista natten i tältet spenderades den 15 oktober, men då visade temperaturen bara på -4 grader. En smekning mot huden jämfört med mars-helvetes-tältningen.
Totalt spenderades 20 nätter i tältet, 32 nätter i bilen, 10 nätter var jag inkvarterad hos vänner, 23 nätter övernattade jag hos släkt som bodde strategiskt till för just det äventyret, 32 nätter har jag hyrt stuga, 5 nätter har jag lyxsovit på hotell, 3 nätter sov jag gott på en fjällstation, 2 nätter sov jag gott på segelbåt, 2 nätter sov jag inte alls gott i ett klassrum i Mora, 4 nätter tillbringades på vandrarhem och endast 1 natt har slaggats på en herrgård. Totalt har jag sovit någon annanstans än hemma 134 nätter.
Av årets 365 dagar så dedikerades 144 heldagar till äventyr och 11 halvdagar för att ta sig till själva äventyret.
27 dagar regnade det på mina äventyrsdagar, och då var 10 av dem i Norge. De flesta av dagarna kom det en rejäl skur på antingen förmiddagen eller eftermiddagen, men mina 3 dagar i Saltoloukta regnade det konstant.
26 dygn har jag varit utanför Sveriges gränser på äventyr, det vill säga i Norge eller i Spanien.
I Norge rullade äventyrsbilen 428 (!) mil på 3,5 vecka. Och totalt under min sommarsemester, som avslutades med en tour i Lappland, fick Tulippa slita gummi i 785 mil. Puh. Förståeligt att hon hellre vill hänga på verkstan med de coola grabbarna än med mig numera....
Kvarglömda prylar uppgår till endast 1! Och det dessutom hos Chateaux Anna & Simon, så den fick man hemskickad i ett snyggt paket med posten!
Uppskattningsvis beräknas den sammanlagda körda sträckan med äventyrsbilen uppgå till i runda slängar 2900 mil! Inte konstigt att hon känns lite torr i tanken....
Borttappade prylar uppskattas också bara till 1! Helt osannolikt att jag bara blev av med sadelskyddet under min mountainbiketur längs Rallarvägen i Lappland
Däremot har hojen pajat vid tre olika tillfällen, övrig utrustning har klarat sig med silvertejps-översyn.
9 toppbestigningar har genomförts, antingen på skidor, till fots eller via ferrata. Jaha, ni vill veta vilka toppar också. Okej då: Sveriges sydligaste glaciär Helags. I Norge betades det av både Bessegeen, Kjerag, Gausta och Preikestolen. I Grövelsjön masade jag mig upp på Storvätteshogna (tror jag den hette). Utanför Barcelona bestegs Sankt Jerome. Och på Skuleberget tog jag mig upp med hjälp av via ferrata.
Äventyrshunden har varit med på 39 äventyr, och min pojkvän har släpats med på 21 äventyr. På 1 äventyr var jag helt själv. Lillasyster har figurerat 6 gånger som medresenär och mina vänner har följt med på 15 av mina äventyr. Fast det är tveksamt om man kan räkna det som att jag hade sällskap av Paula under Vasaloppshelgen... Det var ju inte många minuter som förlöpte innan hon försvann i vimlet med superglid under skidorna.. Så kanske på 14 av äventyren då som jag hade kompissällskap, om man ska vara petig..
Jag har deltagit i arrangerade turer 4 gånger, varav 2 av dem var tävlingar. Vasaloppet och Fjällräven Classic var ju tävlingar även om jag inte fick någon placering att skryta med direkt. Jag var även på lodjurssafari och vargvandring som var arrangerat av olika guideföretag.
Totalt har 30 olika aktiviteter äventyrats med under året: Klassisk längdåkning, skateåkning, smide, turskidor, snöskor, slalom, telemark, långfärdsskridskor, föreläsningar på Vildmarksmässan, vildmarkssafari, topptur till fots, topptur med skidor, vandring, mountainbike, kajak, klättring, forskajak, via ferrata, triatlon, vågsurf, tantcykling, grottkrypning, downhill, segling, fallskärmshoppning, hundläger, bågskytte, geocashing, rida islandshäst och gammal vanlig hederlig turistig weekend i europeisk huvudstad.
Rekord i att återanvända samma trosor ligger på 6 dagar. Detta inträffade sista veckan i Norge och Chateaux Annas tvättmaskin var hett efterlängtad då!
Vid 2 tillfällen har äventyrerskan blivit "igenkänd på stan" då folk har kommit fram och frågat om det är jag som gör de där 52 äventyren.... Njaa, detta var väl en sanning med modifikation, det var väl snarare klibban på äventyrsbilen som triggade den konversationen snarare än äventyrerskans slitna nuna.
Eeeeeh.... Nej, nu kommer jag inte på något mer som kan vara intressant (eller totalt onödigt vetande) att rada upp i denna faktaruta. Måste kanske rådfråga Stefan Holm hur jag ska få bättre ordning på statistiken...
Jo, förresten, för er som undrar: Jag har faktiskt ingen aning om hur långt eller högt jag har vandrat, cyklat, skidat, kajakat, klättrat eller surfat för det här var inte året som skulle mätas i prestationer, utan det skulle upplevas i ren njutning!
.... i min årskrönika. För det är faktiskt så att under mitt äventyrsår så har jag faktiskt fått äran att träffa Sofia. Eller ja, jag nästan cyklade över henne när hon var ute och promenerade sina hundar och jag forsade fram på mountainbiken på Roslagsleden. Vi pratade i kanske max tio minuter just då, men det kändes bara klockrent, en soulmate! Som tur var hörde hon av sig till mig via bloggen sen och nu snackar vi inte bara skit ihop, vi även klättrar och försöker förhindra att våra hundar ska tjuvpara sig. Eventuellt kommer vi ta oss i kragen och starta i Aim challenge i Lindvallen i sommar, men först ska jag bli lika duktig på att träna som hon! Annars kommer jag aldrig orka med i hennes tempo....:)
Sådär ja, då ska vi se. En summering av året. Ja, vad annat kan jag säga än att jag har fått uppleva ett helt fantastiskt år! Jag har liksom inte riktigt smält det än. Det första som slår mig nu, när jag sitter djupt nersjunken i soffan och tänker tillbaka över året, är att jag gjorde det verkligen! Jag tog mig iväg och gjorde ett litet äventyr varenda helg i ett helt år! Det var bara inte tomt snack, utan det blev rejäl verkstad också. Jag fick verkligen "ändan ur" och gjorde det som jag har velat göra så länge. Jag har uppfyllt, inte bara en, utan flera drömmar. Det är med en fet skrattrynka i ögonvrån som jag ser tillbaka på året. Det är med ett glädjefyllt sinne som jag går igenom årets minnen på hjärnans hårddisk.
Tips för ett lyckat äventyrsår:
hitta en reskompis som aldrig säger nej till äventyr!
Små, men ack så magiska, ögonblick dyker upp i mitt inre. Ett ögonblick som envist har etsat sig fast på näthinnan är när äventyrshunden och jag var inne på tredje sträckan av Fjällräven Classic. Den tidiga dagen hade börjat i lera och spöregn, men framåt eftermiddagen så tittar solen försiktigt fram mellan gråa moln. Uppehållet varar tillräckligt länge för att jag ska våga hänga handduken utanpå ryggsäcken för att torka upp. Mina fötter värker och skavsåren har utvecklats ovanpå varann, hundens tunga hänger nere vid tassarna. Vi balanserar på spängerna som är en välkomlig hjälp för att ta sig över steninfernot till stig. Det är då den perfekta rygg-lutar-stenen dyker upp. Trots att vi bara har ett par kilometer kvar till dagens etappmål kan vi inte låta bli att vila en lång stund. Jag tar av mig ryggsäcken och plötsligt känns det som om jag lättar från marken. Jag nästan svävar fram. Jag slår mig ner och lutar min ömmande rygg mot stenen. Aaaaaaaaah. Underbart. Hunden är inte sen att lägga sitt huvud i mitt knä. Molnen delar på sig och solen värmer nu mitt trötta ansikte. Jag sluter ögonen. Äventyrshunden drar en djup, men nöjd, suck. Jag känner hur mina fötter sakta återhämtar sig. Medtävlare passerar mig där jag sitter och halvsover med ryggen mot den perfekta stenen. Jag öppnar ena ögat halvt när jag hör fotsteg närma sig. Det värmer mitt hjärta när jag ser att de som passerar mig ler. De ler med hela ansiktet när de tror att jag inte ser. Jag tänker att jag borde be någon av dem som går förbi att ta ett foto av oss, som ett minne. Men snart inser jag att det behövs inte. För den här stunden kommer jag inte att glömma. Någonsin.
Jag kommer ihåg sträckan på Roslagsleden från Wira Bruk till Penningby. Min mountainbike smeker sig fram över de kala klipphällarna. Hjulen rullar utan att jag behöver anstränga mig. Jag skriker rakt ut av lycka till äventyrshunden att det här är himmelriket. Han svarar mig med några ystra skall. Vi glider fram över stigen, studsar lite över rötterna.
Jag kan tänka tillbaka på nattvandringen på Arholma med förtjusning. I pannlampornas sken trevar vi oss upp till Båken. Fötter som halkar och snubblar på den klippiga stigen. Fyrverkerier som fräser på långt avstånd. Havet som konstant brusar och susar i mina öron. Nattfrosten som biter tag lite i näsan. Hundens lyckliga nosande i buskagen. Pojkvännens lycka över att ha fångat den perfekta bilden.
Jag minns mysiga tältkvällar där ugglor hoat i natten, jag minns ljusa tältmorgnar där måsarnas småtjafsande väcker mig harmoniskt. Jag minns muskler som gör ont, men som ändå trivs med att röra sig. Jag minns Antons kommentar på första fikarasten på väg upp för ett soligt Helags, den liksom säger allt:
-Det här är livet på en pinne.
Jag har fått vara med om upplevelser jag inte trodde var möjligt (höjdrädd Martina klättrar till exempel). Jag har fått träffa människor som jag aldrig hade träffat annars (Ana och Johan som bjöd på bågskytte för att nämna några). Jag har lärt mig saker om mig själv den hårda vägen och att allt går att lösa med lite silvertejp. Jag har lärt mig att leva i nuet. Och där har bloggandet hjälpt till. Jag säger som en god vän till mig skriver på sin blogg; att vara i fantasin gör mig mer närvarande i nuet. Fast i mitt fall handlar det kanske mer om att vara ute i naturen som gör att jag kan vara i nuet. Och precis som min vän skriver, så kan hon stå på busshållplatsen och verkligen se människorna runt omkring sig för att sedan gestalta dem i sitt skrivande. Och precis så känner jag också. Jag kan verkligen se naturen runt om kring mig, verkligen ta in varje liten beståndsdel för att sedan kunna beskriva det här på bloggen. Och det är väl kanske därför som jag har uppskattat att resa ensam ibland. För då kan jag uppleva på mitt egna sätt.
Även om jag har fått vara med om stora upplevelser det här året så har kanske ändå den största behållningen varit den otroligt fina respons som jag fått på det här projektet. Något som egentligen startade som ett år av ego-tid för mig själv, blev till inspiration för så många andra. Och jag blir lika glad varje gång som jag får ett mail där det står att utmaningen är antagen. 52 adventures knoppar av sig och blir 12/12 eller Twelve365. Det värmer en vardagsäventyrerskas hjärta.
Men det bästa av allt med det här året är ändå att jag på något sätt har satt standarden för resten av mitt liv.
Jag har försökt att förmedla en känsla från mina äventyr under året, snarare än att bara rada upp fakta. Men nu är det dags att presentera lite mer faktabaserade uppgifter.
(Ja, det kommer en årskrönika, jag filar på den, men behöver lite mer funderartid.... Så håll ut, kära bloggläsare)
Idag tänkte jag rada upp de nationalparker som har besökts under året. Kanske hittar ni inspiration för att ge er ut på egna äventyr!
Vi börjar med Sverige: Tyresta Nationalpark- här åkte jag längdskidor på äventyr nummer 3. Fulufjällets nationalpark - redan på äventyr 4 prickades nästa nationalpark av. Här finns Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär. Värt att besöka både på vintern sommaren. Färnebofjärdens nationalpark - en kanske bortglömd pärla med fina fiskesjöar och vacker vandringsnatur. Här körde jag ett äventyrstriathlon på äventyr 25. Skuleskogens nationalpark - Ronja Rövardotters hemtrakter kanske? Jag klättrade Via ferrata och vandrade till Helvetesgapet här i äventyr 31. Abisko nationalpark - Målgången i Fjällräven Classic är i Abisko, och jag stannade även kvar och cyklade mounitainbike längs Rallarvägen under äventyr 32. Stora sjöfallets nationalpark - Det duggade tätt med nationalparker i slutet på augusti. Regnet duggade även tätt under äventyr 33 då jag vandrade i den regniga nationalparken. Gotska sandöns nationalpark - en guldklimp mitt i Östersjön. Här sandvandrades det under äventyr 34.
Äventyr 23 hade jag planer på att åka till Blå Jungfrun, men jag kom aldrig dit på grund av inställd båttur, så den kan inte räknas. Och om det hade varit klart väder när jag var i Stora Sjöfallet kanske jag hade SETT in över Sarek? Fast det kan väl knappast räknas det heller va?! Så summa kardemumma sju nationalparker av totalt tjugonio stycken som finns att besöka i Sverige. Skönt, det finns många kvar att upptäcka!
Sen går vi in på Norge: Hardangervidda - äventyr 26 cyklades det mountainbike på vidderna i nationalparken. Jotunheimen - äventyr 28 vandrades det längs kammen på Besseggen, en fantastisk tur med vidunderliga vyer. Jostedalsbreen - under äventyr 28 hanns det även med en glaciärvandring till Brikdalsbreen. Folgefonna - det var stressigt med nationalparksbesökande under äventyr 28 för då hann vi även med att åka telemark i Folgefonnas nationalpark. Dovrefjell - visserligen passerade vi mest med bilen genom nationalparken på väg till klättringen i Oppdal under äventyr 29, men nog räknas denna in!?!
Så i Norge blev det alltså fem nationalparksbesök, vilket betyder att det finns trettiofyra stycken kvar att göra spännande utflykter till!
Så totalt tolv nationalparker! Inte illa pinkat av en vardagsäventyrerska ändå! :)
Nu har jag listat en herrans massa äventyr under året, vad jag tyckt var bäst, mest magiskt, skönast, enklast.....
Nu skulle det vara kul att höra vad du som bloggläsare har tyckt varit bäst? Eller roligast att läsa om? Eller mest spännande? Eller dumdristigast? Eller tråkigast?
Skriv gärna en kommentar till det här inlägget och berätta för mig vad du har uppskattat mest under året. Eller maila mig på info@52adventures.se. Skriv gärna varför du gillade just det äventyret bäst också! Det skulle vara jättekul att få höra vad ni tycker om äventyrsåret! Ser fram emot att få höra din åsikt! :)
Jag har nu nått fram till den sista listan om året, och det är nu ni ska få svaret på den fråga som så många av er har ställt till mig under året; Vilket har varit det bästa äventyret?
Och för att kunna svara på den frågan måste jag först ställa mig själv frågan hur jag ska kategorisera vad som är bäst? Bäst för att det har utvecklat mig mest? Bäst för att det var den största upplevelsen? Bäst för att det gav mig högst andel adrenalinkickar? Vad är egentligen bäst? För mig handlar det om en känsla av att leva exakt precis i nuet.
Toppen på Helags
1. Glaciärskidåkning på Helags. För att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva samma perfekta väderförhållanden igen som under denna tur. Okej, första dagen var det verkligen skitväder, men resten av helgen såg vi inte skymten av ett endaste moln. Solen smekte våra svettiga ansikten, utsikten var vidunderlig och sällskapet var det bästa man kan tänka sig. Jag ville inte vara någon annanstans i universum än vad jag var just då.
2. Mitt smultronställe. För att när jag och äventyrshunden satt och petade lite i elden och funderade över livet så kändes allt så enkelt. Månen spred sitt silverljus över den mörka vattenytan och en uggla hoade i natten. Jag hade inga problem alls i hela världen just då.
3. Nyår i skärgården. För att jag fick avsluta mitt äventyrsår med dem som betyder mest för mig. För att jag fick gå den där stigen som jag så länge velat gå. För att det var ett magiskt ljus över ön. För att jag var så tacksam över mitt liv just då.
4. Mountainbike längs Rallarvägen. För att en dröm gick i uppfyllelse. Att få cykla längs denna otroligt vackra och historiskt mytomspunna stig var en fantastisk upplevelse och jag kände mig nära nirvana när jag hade flyt i cyklingen.
5. Långfärdsskridsko på Göta Kanal. För att känslan jag hade i kroppen var ren och skär lycka. Att glida fram över isen i medvinden med solen som värmde min frusna näsa, det var precis vad jag behövde just då.
Denna otursfredag har det blivit dags att lista årets vänligaste äventyr, alltså det äventyr där jag har blivit omhändertagen som en drottning. Mottagen med öppna armar och inte behövt lyfta ett finger för att må så oförskämt bra som jag gjorde.
Hos Anna & Simon trivs man!
1. Hos Chateaux Anna & Simon i Åre. Det går inte att bli mer omhuldad och ompysslad än hos Anna och Simon i Åre. Det finns inga gränser för gästvänligheten här. Allt man kan önska sig är redan framdukat och klart när man anländer. Sängen är bäddad och små söta handdukar framlagda på sängen. Maten är suberb. Och skulle man behöva låna någon slags utrustning så kan man ge sig den på att det finns i garaget! Ett stort tack vill jag rikta till Anna och Simon som alltid gör Åre-besöken till något extra.
2. Lyxsegling med Carin & Ray & Lowe & Martina & Björn. Det här var samma lyxstandard som i punkt 1 på den här listan, fast till sjöss! Maten var värd tre stjärnor i Guide Michelin, i båten fanns det värme (!) och sällskapet var av yppersta klass. En djup bugning vill jag rikta till kockarna på skutan och till ägarna av skeppet att jag fick följa med på denna underbara seglingshelg.
3. Underhållning på Västkusten. Ett bröllop i Åre genererade nya bekantskaper som bjöd in till äventyrshelg på Västkusten. Så fantastiskt härligt att få lära känna Katrin, Jesper, Nadine och Celine. En underhållande familj där alla är lika välkomna. Till och med äventyrshunden hade fått en plats dukad till sig vid matbordet! Inte heller denna helg behövde jag svälta, utan serverades mat som fortfarande smakar gott i gommen när jag tänker på det. Tack familjen Andersson/Svensson för en oförglömlig helg!
4. Den årliga festen. Sommarens höjdpunkt då många av våra vänner träffas och som i år fick ett äventyrligt inslag i form av fallskärmshoppning. Här kanske det mest var jag som pysslade om gästerna men de pysslade om mig tillbaka genom att bjuda på sig själva och skratten var många över nejden i den sena kvällen. Tack alla kära vänner för att ni kom!
5. Kompetensutveckling med hunden. Den här helgen var det mest äventyrshunden som blev omhuldad och duttifnuttad med. Men hos Hundreda blir man alltid drottninglikt behandlad, vare sig man är hund eller människa. Jag vill rikta ett speciellt tack till Emma och Camilla för att ni alltid guidar mig med varm hand i hund-djungeln!
PS. Hos Ana och Johan i Öregrund blir man också väldigt väl mottagen, vill även tacka dem för en underbar helg med bågskytte i oktober!
Ha, trodde ni att ni skulle slippa listorna idag?! Icke, jag har laddat upp för ytterligare en. Håll i er, för nu kommer årets skönaste äventyr! Det vill säga de äventyr där stressen har varit fullständigt obefintlig. Jag skulle inte ta mig i mål i någon tävling, inte prestera något särskilt, inte vara på en speciell plats vid någon speciell tidpunkt. Jag bara tog dagen och äventyret som det kom." Carpe diem" i sin fulländade form liksom.
Ingen stress här inte...
1. Kajak på Långhundraleden. Ingen stress och ingen press alls. En kanonfin helg då jag paddlade så långt jag kom innan den stängda slussen satte stopp för vidare färd. Fantastisk solnedgång och lika fantastisk soluppgång i Långhundraledens mysigaste tältcamp.
2. Skärgårdsvandring på Öja. Lillasyster och jag var lika trötta båda två, vilket resulterade i att precis allt någon sa eller gjorde var hysteriskt roligt! En skön helg med mycket skratt, en hel del blåst, massor av skitsnack och lite vandring också.
3. Historisk vandring med Arn. Det här äventyret var nog det mest oplanerade på hela året. Jag bara åkte till Västergötland, läste på lite turistskyltar, hittade en vandringsstig och följde spåret av Arn genom bygden. Hur skönt som helst. Jag gjorde precis det som föll mig in.
4. Vandring i Kolmården. De flesta tänker djurpark om man säger Kolmården, men det finns så mycket mer att se här, kanonskön vandring i stora lugna skogar till exempel.
5. Bågskytte i Öregrund. Tempot var inte så högt, men det gjorde ingenting, det fanns tid att umgås och prova på något jag inte provat förut.
Listningen fortsätter och idag har turen kommit till årets enklaste äventyr, och då menar jag inte enkel som i att det inte var fysiskt ansträngande att utföra dem, utan mer att ibland kan enkla äventyr ge stora upplevelser.
Vad kan finnas bakom kröken tro?
1. Äkta äventyrskänsla på Färnebofjärden. Inga långa sträckor som avverkades, och inte alls långt bort, utan mer ett äventyr på min egen bakgård. Men den extra spänningen låg i att jag inte visste om det gick att paddla hela vägen i den lilla ån som jag tänkt, var det igenvuxet så att jag skulle få släpa kajaken genom tät vass på dyig botten? Äventyrskänsla på max och känslan av att upptäcka något nytt var stark.
2. Mountainbike i Säfsen. Säfsen har verkligen lyckats i sin marknadsföring. Allt är enkelt och iordningställt. Lederna är väl markerade och det finns utmaningar i alla svårighetesgrader. Det går liksom inte att vara missnöjd.
3. Vandring på hemmaplan. Ibland glömmer vi bort vad vi har hemma där vi bor. Ofta strävar vi långt bort för att upptäcka och uppleva. Men ibland räcker det att bara titta bakom husknuten. Det var vad jag gjorde och jag fann storslagen natur och vackra vyer.
4. Turist i min egen stad. Det är inte bara naturen hemmavid som kan erbjuda mäktiga upplevelser, även din egen hemstad kan erbjuda äventyr. Tänk efter, vad skulle du ha gjort om du kom som turist till din egen hemstad? Det kan bli en intressant helg! Det blev det för mig.
5. Isäventyr på Mälaren. Visst, en äkta skridskofantast kanske inte skulle vara så begeistrad över att glida fram på plogad isbana, men om man inte är så petig med iskvalitén så kan februarisolen värma gott i ansiktet och medhavd fika smakar lika gott var man är, så länge som det är utomhus.
Ni kanske har tröttnat på listor nu? Eller? Jag har några till på lager, så några till får ni stå ut med innan årskrönikan publiceras här på bloggen! Så idag har turen kommit till platser som jag gärna återvänder till. Platser som jag känner att jag liksom inte hann bli riktigt färdig med, det fanns mer saker att upptäcka.
Akveduktpaddling
1. I Dalslands kanals sagolika farovatten. Det paddlades bara en liten sträcka av denna tjugofem mil långa kanal. Visserligen i den häftiga Håveruds-akvedukten, men jag är övertygad om att det finns mer häftigt att upptäcka i denna mytomspunna kanal.
2. Finurliga fjäll Funäsdalen. Ett nyupptäckt skidområde för min del. Här finns allt för alla. Brant offpist, smäckra välpreparerade pister, eleganta längdspår, perfekta pulkabackar och snabba skatespår. Allt serverat i underbar terräng toppat med fjällens bästa våffelstugor. Här är guldkornen uppradade och jag slet mitt hår för att jag inte hann med alla!
3. Uteliv i Barcelona. Nej, jag menar inte "hänga på krogen", jag menar vandringen som fanns bara någon timme utanför mångmiljonstaden. I mina ögon väldigt exotiskt, och jag ville hela tiden ta reda på vad som fanns bakom nästa krök.
4. Nostalgi i Storhogna. Man tror sig vet allt om ett ställe bara för att man har varit där vartenda sportlov sen man var liten knodd. Men ack så fel man kan ha. Här finns mer att upptäcka!
5. Snälla fjäll i Grövelsjön. Jag hade precis kommit hem från vandring på Kungsleden och slogs av hur annorlunda fjällen var i Grövelsjön jämfört med fjällen i Lappland. Så mycket snällare på något vis. Välkomnande. Här vill jag vandra igen, eller varför inte topptura på vintern?
Jag listar vidare. Idag har turen kommit till äventyr som kanske inte riktigt blev som jag tänkt mig. Och det behöver inte betyda att det var en besvikelse utan mer att det blev något annat än vad jag tänkt mig från början...
Äventyrshunden har fått grundkänning i Väddö Kanal
1. Äventyret som ställdes in. Jag var på plats. Jag var laddad. Jag var förberedd. Jag ville så gärna få se Blå Jungfrun och vandra runt bland mystiska dimmor och vacker natur. Men då ringer skepparen och meddelar att mina medpassagerare har hört rykten om regn och därför inte vill vara ute i naturen, och att bara köra ut lilla mig är inte ekonomiskt försvarbart. Snopet. Så nix, ingen Blå Jungfru för mig. Men jag fick en förtjusande vandring i Tjust skärgård istället!
2. Ön jag aldrig kom runt. Planen var att paddla runt hela Utö, spana in alla läckra sandstränder och få paddla i ytterskärgården. Men icke, sa skjutfältsledaren på Utö, här skjuter vi skarpt med bomber och granater hela helgen och har en säkerhetszon på 8000 meter ut till havs. Näe, så långt ut ville jag inte paddla i oktoberkallt vatten med hund på kajaken. Och dessutom så var det ju Utös stränder jag ville se, och då inte i kikaren på kilometervis med avstånd. Nu blev det en angenäm äventyrshelg ändå, för paddelvädret var i princip perfekt!
3. Ylet jag aldrig hörde. Jag var helt spiksäker på att jag skulle få höra ett vargyl i natten. Men inte ett knyst hördes. Trist.
4. Målet jag inte nådde. Jag hade tänkt att paddla ända till Norrtälje för att möta upp med kompisar och ta en fika. Stark motvind och ösregn satte äventyrerskan på prov och denna gång vann motvinden. Jag gav upp. Men jag hade en kanonfin tur genom Väddö Kanal iallafall, det kan ingen ta ifrån mig.
5. Urskogen jag inte hittade. Jag hade föreställt mig vild skog och öde hedar. Fluffig snö som yrde runt skidorna. Men just då, den helgen jag var där, hade nästan all snö regnat bort, det gick inte att skida över sjöarna för de bar inte. Istället hamnade jag mitt i smeten i ett halkigt längdspår. Men va fasen, varm choklad och Moster Ingers mjuk-kaka gjorde att äventyrskänslan infann sig ändå!
Okej, min listning av året fortsätter. I slutet av listningarna kommer det dyka upp en årskrönika. Så håll ut! Idag har jag kommit fram till årets mest magiska ögonblick. Alltså små tillfällen som under året har förgyllt min äventyrstillvaro. Ögonblick som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Ögonblick som jag blir varm och glad i hela själen när jag tänker tillbaka på dem.
Magisk plats i Hoddevika
1. Äventyrshunden och sovsäcken. Första morgonen i tältet på Fjällräven Classic var det SVINKALLT. Både jag och äventyrshunden frös så vi skakade, varpå han tog saken i egna tassar och kröp ner i min sovsäck där vi slumrade oss varma. Våra mysstunder på morgonkvisten var guld värda för att tanka energi för resten av dagens långa vandringar. Numera är det rutin när vi tältar tillsammans.
2. Stjärnskådning på Gotska Sandön. När mörkret faller på Gotska Sandön blir det mörkt, på riktigt. Det finns inget störande bakgrundsljus och inget annat ljud än havets brus. Att ligga på rygg i den varma sanden och se stjärnorna framträda en och en fick mig att känna mig liten, men ändå en del av något större. Ett magiskt ögonblick att reflektera över vad som är viktigt i livet.
3. Den perfekta ön på Åland. Efter bara en kort stunds paddling dök den upp. Den perfekta ön. Sen kom vi inte längre. Det behövdes liksom inte.
4. Kröken i Hoddevika. Många och långa krokiga vägar senare i Norges minst sagt kuperade landskap svängde vi till slut runt den sista kröken och där, där låg paradiset! Hoddevika, en magisk plats på jorden.
5. Fruset vatten i Fulufjället. Pulsande i djup snö med snöskor ledde fram till Sveriges högsta vattenfall, då skulpterat i is. Synen var mäktig och helt magisk. Jag var liksom inte beredd på att isfallet skulle ta mig så med storm.
Nu har du chansen att vinna en pannlampa från Addnature! Det enda du behöver göra är att svara på frågorna nedan och skicka svaren i ett mail märkt "addnature tävling" till info@52adventures.se. Kom ihåg att skicka med ditt namn och adress! Lycka till!
A) Vad hade äventyrerskan för sluttid på Vasaloppet?
1 11 timmar 49 minuter 15 sekunder
X 6 timmar 7 minuter 3 sekunder
2 9 timmar 55 minuter 8 sekunder
B) På vilket berg gick äventyrerskan topptur vecka 16?
1 Kebnekaise
X Helags
2 Vassitjåkka
C) Vilken sträcka på Rallarvägen mountainbikade äventyrerskan i somras?
1 Kiruna-Abisko
X Abisko-Riksgränsen
2 Abisko-Rombaksbotn
D) Vad testade äventyrerskan för spännande sport vecka 46?
1 Bowling
X Bågskytte
2 Geocashing
.JPG)
