Längtar tillbaka till Trollstigen!

Vilken makalös upplevelse det här var! E-bike och ski touring på Trollstigen i Romsdalen. Trollstigen som i vanliga fall besöks av horder av turister var nu folktomt och det var bara vi där.
Sån himla tur att jag ska skriva om reportaget snart och kommer då få uppleva allt igen! Yippie!

Norge-en kärlekshistoria

Jag erkänner, jag är kär. Upp över öronen kär. I ett land. Jag är kär i Norge.

Kärlek i Romsdalen.
Foto: Julian Rohn

Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.

Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.

För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.

Vy över Romsdalen från Rauma line.
Foto: Valentin Rapp

Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design.  Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.

Hotell Aak, hotellet för dig som älskar bergen lika mycket som ägarna gör. 

Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.

Cykling på Trollstigen
Foto: Valentin Rapp

På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.

Till topps i Romsdalen.
Foto: Valentin Rapp

Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.

Kärleksdans på snö.
Foto: Valentin Rapp

Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.

Vår och vinter på samma gång på Trollstigen. 

Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen  rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.

På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.

Tack och lov för det färgglada skidmodet som råder just nu....
Foto: Valentin Rapp

Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.

Mindfulness på en SUP-bräda
Foto: Valentin Rapp

Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.

Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.

Norge har fått mig på fall. Jag är kär!
Foto: Petra Rapp

Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?

Äventyr 2012:8 Fest i fjällen

Det är en fröjd att föreläsa på en Fjällfest! Och det av flera anledningar, men två av dem är att man får föreläsa i en kåta plus att ingen tycker att man är konstig för att man har pannband på sig när man står på scenen. Men innan vi kommer till själva föredraget så fick jag nöjet att leka i snön på fjällen kring Storulvån.

Föreläsningssalen på Fjällfesten

Jag och Äventyrshunden mår gott av gårdagens (som alltid) hjärtliga mottagande på Chateaux Anna & Simon i Åre. Sängen var bäddad med fluffiga täcken och rena handdukar var framlagda. Teet serverades lika rykande hett som Annas leende när jag klev innanför dörren. Här finns inget påklistrat, här är allt äkta gästvänlighet. Något som däremot är påklistrat är mina stighudar under telisarna. Jag står tillsammans med några andra glada fjällfarare vid foten på Getryggen, Storulvåns hemmaberg. Vi väntar alla ivrigt på att guiden Simon ska ge klartecken så att vi kan börja vår hasande färd uppför berget. Det är första dagen på Fjällfesten och det är fortfarande lite trevande mellan folket på plats. Alla är här av samma anledning, för att de älskar fjäll och vill fira det med en fest. Men än så länge har inte gemenskapen kopplat ett fullt och fast grepp om besökarna.
Christopher, Helena och Lars är här för att få reda på telis-knixarnas hemliga knep; Hur gör man för att få det att kännas så härligt som det ser ut? Vår lilla grupp börjar sakta streta uppför berget. Äventyrshunden har haft en släng av magsjuka och jag vet inte hur hans form är, så jag tar det väldigt lugnt. Och i ärlighetens namn så ska jag väl tillägga att jag hade nog inte orkat något vidare högre tempo ändå. Lungorna känns som om de ska hoppa ut ur kroppen på mig när som helst. Vem har snott min kondition? Jag tackar  Äventyrshunden, lite tyst för mig själv, varje gång han stannar och rullar sig i snön för att det är så härligt med vinter. Då får jag nämligen en legitim ursäkt att hämta andan som jag tappade lite längre ner på fjällsidan.
Högre upp på fjället blåser det så mycket att jag inte hör vad jag tänker.

Det är härligt på fjället, fast det blåser! 

När vi når Personaltoppen håller jag nästan på att förlora mina stighudar i orkanen när jag river av dem från skidorna. Allas skidspetsar vänds neråt och vi är peppade av Simons smarta instruktioner. Men färden ner är.... inget vidare. Jag skulle vilja skriva fantastisk, men nej det är inte ens i närheten. Bristande skare varvat med kartongsnö är inget underlag som jag någonsin har uppskattat i min telis-karriär. Speciellt inte om jag dessutom medbringar en extremt yster Äventyrshund med något oregelbunden löpradie. Att han varit magsjuk och borde vara lite matt glömmer han bort fortare än han hinner skälla "Vaff" första gången nerför sluttningen. Han springer okontrollerat lite överallt och är bara så otroligt jävla glad! Men det är mycket folk, hundar och renar på berget och han kan inte valla in alla, även om han tror att det är möjligt. Toppturen vid Helags förra året slutade med uppskuren hund på vass stålkant och det vill jag inte göra om, så därför får han åka i min famn ner stundtals. Han tycker det är superhärligt att krama sig nerför berget, jag kan väl hålla med, om det inte var för att mina lårmuskler har gömt sig på samma ställe som kondisen. Men solen skiner och jag får vara i fjällen, alltså inte läge att klaga. Längre ner, där solen har mjukat upp snön och vinden inte kommit åt på samma sätt, går det ändå att göra några sköna telissvängar och det är faktiskt riktigt härligt! Diesel får sträcka ut sina håriga ben och springer med hjärtats lust nedför sluttningen lite bakom mig. Det är ändå två nöjda äventyrare som knäpper av sig utrustningen vid bergets fot.

Skidkramning nedför berget

Halvvägs genom kvällens föreläsning, när jag berättar om mitt Vasaloppsäventyr och publiken vrider sig av skratt, kommer jag på mig själv att tänka att det är så lustigt att det äventyr som orsakade mig mest smärta förra året är det som garanterat framkallar mest glädje hos åhörarna. Men det bjuder jag på och berättar vidare om mina hallucinationer om Pringles-rör hängande i träden längs Vasalopssbanan och hur Coca-cola i platsmugg kanske kan vara det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Efter föreläsningen kommer det fram många människor som tackar för en inspirerade föreläsning och där blir vi kvar en timme efter att jag föreläst klart och bara diskuterar livsfilosofi. Det är så härligt att få inspiration tillbaka av sina åhörare!

Det är vackert väder på Fjällfestens andra dag också, till en början. Blåsten har avtagit något och jag känner innerligt efter att få fika i en snögrop på fjället. Så med längdskidor på fötterna skidar jag och Äventyrshunden längs leden som går mot Sylarna. En vessla åkte upp igår så det går utmärkt att skejta i spåret. Solen gassar i ansiktet och jag kan riktigt känna hur fräknarna pressas fram ur den solsvedda huden. Diesel travar på och strax har han hittat den perfekta solgropen, grävd och klar, med skydd från vinden av en stor vinddriva. Lagom tills att jag parkerat rumpan på liggunderlaget går solen i moln. Men det gör inte så mycket, för kite-åkarna Jimmy, Erik och Maria delar min solgrop och sprider sol genom sin muntra inställning till draken, vinden och livet.

Sol (?) grops-fika

När fikan är uppäten har jag plötsligt lovat att prova på kite! Hur gick det till? Jag får låna Jimmys "blöja", alltså selen som sitter fast i kiten så att man kan åka med vindens hastighet längs fjällsidorna. Jimmy ger några snabba instruktioner som jag knappt kan lyssna på för att jag är så nervös. Jag hinner uppfatta att bromspinnen ska dras framåt om jag råkar flyga med vinden upp i luften (!).

Blöja på, redo för  kite-start?! 

Ologiskt hinner jag också tänka, innan jag dras upp i luften av draken med ett litet skutt och sen släpas med okontrollerat längs den snötäckta marken. Instinktivt drar jag bromspinnen mot mig varpå draken får mer fart och drar mig än mer vårdslöst efter sig. Jag hör att Diesel är mig hack i häl, desperat skällandes. När jag passerar Erik i ett huj gör han ett Ravelli-kast och får tag i selen för att bromsa mig. Men nu är vi istället två som släpas i den snöiga rännstenen. Fan. Genom mina adrenalinstinna hörselgångar hör jag Erik väsa "bommen framåt".. Ja visst ja. Det var så det var. Och vips så lägger sig draken snällt ner på backen som inget har hänt.

När adrenalinet släpper kommer gapskrattet istället!

Jag får börja om med att balansera draken ovanför huvudet. Jimmy står bakom mig och ger instruktioner och nu går det bättre. Jag fattar inte alls vad jag håller på med, men jag lyder Jimmys order och då funkar det.

Rätt kul ändå...!

Det går rätt bra ända tills en kastvind fräser till. Jag är inte beredd och drämmer Erik i huvudet med hans egen drake.
-Ooops, säger jag och ursäktar mig för att sedan klämma ur mig ett lamt "fore" i efterhand. Vinden ökar och för en nybörjare som jag är det läge att checka ut nu. Jag tackar för lånet och sätter mig en stund i solgropen och tittar på när proffsen leker tafatt med vinden på fjällsidan. Jag inser att det här med kite har en bra potential att förkorta stighudstiden uppför på toppturer. Som en portabel lift typ...

Tack Jimmy, Erik och Maria
för att ni introducerade mig i drak-världen! 

Kvällens föreläsning är packad med åhörare och på första parkett sitter (Chateaux) Anna & Simon, vilket gör mig så nervös att jag inte ens vågar titta dem i ögonen. Men det går bra och när jag väl börjat prata så tycker jag att det är lika kul som igår. Efter föreläsningen kommer två gamla skolkompisar fram och den ena tipsar om Japans förlovade offpiståkning i meterdjup snö och den andra frågar om jag kan föreläsa för hennes gymnasieelever imorgon i Åre. Afterskin krämar på för fullt när jag kommer ner från föreläsningssalen. Folk har lärt känna varann bättre och har sovit tillsammans en natt i tältlägret och har hunnit med en afterski tillsammans under gårdagen. Nu är det annat ljud i koskällorna. Gemenskapen har krupit in under skinnet och vi alla är som en enda stor familj med samma passion i livet. Härlig känsla.

Lördagen kan inte klämma ur sig något annat än pissväder så jag rastar hög-gravid Anna och magsjuk Äventyrshund längs Åres gator och torg innan jag föreläser för gymnasiekidsen, som faktiskt lyssnar intensivt på vad jag har att säga och kommer med klyftiga frågor under tiden jag berättar om mitt år. En hel del fika hinns med under dagen och Äventyrshunden får även träffa sin absoluta favoritkompis Susa som bor i Åre, och jag får förmånen att träffa Susas husse och matte!

Sååå sjuk var Äventyrshunden inte
att han inte kunde hänga efter Susa på Åresjön....

Sist jag var i Åre regnade det konstant tills jag skulle åka hem på söndagen, den här söndagen känns som en repris. Solen skiner så in i Norden och med bara några få molnpauser! Så istället för tidig hemkörning blir det några åk i Åre. Anna och Äventyrshunden parkerar på solterassen medan jag får njuta av Åreskutans topp när den är som bäst!

Det är inte ofta man får kisa för solen i Åre
och dessutom i Tusenmetar'n!

Äventyr 16: Revansch på Helags!

Solen har gassat konstant i åtta timmar medan äventyrerskans bil har puttrat mot fjällen. Dubbarna i vinterdäcken har sakta men säkert nötts ner på de snustorra vägarna.
-Totalt onödigt att vara olaglig och behålla vintersulorna på, säger jag, men får bara snarkningar till svar från pojkvännen och hunden.
Mot alla odds börjar regnet försiktigt droppa när vi parkerar vid Torkilsstötens lift i  Ljungdalen. Med tunga ögonlock och tunga ryggsäckar tar vi sista ankaret upp innan liften stänger för dagen. Från toppen följer vi den markerade vinterleden mot Helags. Efter två minuter börjar ryggsäcken skava vid höften, efter fem minuter har vinden ökat till stormstyrka, efter sex minuter är krampen i axlarna ett faktum, efter tio minuter är vi genomblöta av det nu störtflodsliknande regnet, efter elva minuter bestämmer vi oss för att vända om.
Vi glider tillbaka ner till bilen och genom ett mirakel visar det sig att Hotell Fjällgården i Ramundberget har ett ledigt rum där man får ha hund med sig. Det blir en riktig jackpot. Bubbelpool, middag, frukost och lunchpaket ingår! Den här kvällen somnar vi gott, och fruktansvärt snabbt!

På Mor Britas restaurang i Ramundberget blir ingen besviken

På fredag morgon är vi utvilade och proppmätta. Solen skiner från en klarblå himmel. Ryggsäckarna har bantats med 15 kilo. Vi har bara med de allra nödvändigaste, resten får vi fixa på plats. Vårt andra försök att ta oss till Helags har mycket bättre förutsättningar att lyckas. Idag är det en ren fröjd att gå på fjället.
-Vilken skillnad mot gårdagens misär, konstaterar vi gemensamt vid första matpausen.

Kart-koll för att se hur långt vi har kvar till Helags

Humöret är på topp trots att mycket snö har smält och flera bäckar har gått upp vilket gör att vi får skida runt i vida cirklar för att hitta en bra väg. Skidorna åker på och av stup i kvarten för att vissa partier av leden har ingen snö alls kvar. Rakt framför oss har vi Helagsfjället som stramar upp sig. Diesel upptäcker fjäll-lämmeln. De är hur många som helst och de är överallt. De kilar in och ut i håligheter i snön och kikar fram under stenar. Diesel vet inte om han ska leka med dem eller jaga dem, så det slutar med att han skäller ut dem.

En av många, många söta lämmlar som korsar vår väg under påskhelgen

Efter drygt fyra timmars konstant svettande och kryssande på den lilla snö som finns kvar når vi till slut Helags. Vår vän Anton möter oss utanför den stuga som ska vara vårt hem under påskhelgen. Det är rena rama lyxen som möter oss här ute i vildmarken, dryga milen från närmaste bilväg. Bastu och en varm dusch gör gott för trötta muskler och personalen möter oss med äkta glädje och genuin servicekänsla. De är bara sex stycken som jobbar här, men det känns som flera hundra för de är överallt och fixar och donar med det mesta. Efter middagen kryper vi ner mellan rena lakan och fluffiga täcken. Sömnen infinner sig absolut genast.

Helags-stugorna vid Helagsfjällets fot

När jag sitter på dasset på lördagsmorgonen och filosoferar inser jag att det är exakt två år sedan som jag trillade ner från en klättervägg och bröt fotleden. Läkarna har varit pessimistiska genom hela min rehab-tid och varit tveksamma om jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. Och här är jag nu. På väg att genomföra en dröm. Bestiga Helags med Sveriges sydligaste glaciär för att sedan dansa i mjuka telemarkssvängar nerför berget. Äntligen. Jag vickar lite på högerfoten, jodå, den gör lika ont som vanligt. Men den ska inte få hindra mig, inte idag heller.

Tre krypplingar och en hund beger sig med glatt humör och svettringar under armarna uppför Helags västra sluttning. Anton med trasigt knä som hålls ihop med några skruvar, pojkvän med allmän damp och jag med sargad högerfot. Vi kämpar på och svetten rinner längs ryggen, det är 20 grader i solen och vinden är obefintlig. Centimeter för centimeter skjuter vi skidorna framåt. Stighudarna väser lite vid varje skidtag.

Det blir fanimej inte bättre än såhär!

-Det här är livet på en pinne, säger Anton nöjt när vi stannar för att dricka vatten och fylla på energi.
Låren bränner av smärta och svetten svider i ögonen, men det här är terapi för själen. Ett enda mål har vi just nu och det är att ta oss till toppen 1797 meter över havet. Kroppen protesterar vilt mot ansträngningen men det är ändå, trots allt härligt! Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara nu.
Några hundra höjdmeter innan toppen träffar Diesel en hundkompis. Plötsligt går vi tillsammans med Niklas och hans tollare Buddha. Hundarna finner varann direkt. Sista biten mot toppen får de gå kopplade för vi vill inte att de ska tumla nerför stupet på vår högra sida. Efter fyra timmars slit och själaterapi når vi vårt mål. Toppen på Helags! Utsikten är vidunderligt vacker. Vi ser till jordens ände och ett nytt lugn infinner sig. Tröttheten och smärtan i låren är som bortblåst. Toppen är nådd, drömmen har besannats! Nu återstår bara nerfärden, det bästa på hela dagen. Kroppen och hjärnan går in i ett förväntansfullt stadium. Stighudar dras av och ryggsäckar packas om. Hälhöjare sänks och pjäxor spänns åt. Vantar och skidjacka åker på och drömmen fotodokumenteras.

Det obligatoriska topp-fotot

Första biten nerför får Diesel åka i Taxi Husses famn. Stupet är fortfarande lika brant och vi vill gärna ha med oss Diesel ner. Vi har fått tips om att åka ner på de västra sluttningarna längs renstängslet istället för i själva grytan där det är väldigt snöfattigt på sina ställen, trots glaciären. Det visar sig vara ett bra tips. Det är stora öppna fält med perfekt vårslaskig snö. På sina ställen är det riktigt brant också. Skidorna skär genom snön och rytmen infinner sig i kroppen. Iallafall för Tomas och Anton. Jag har svårt att hitta rätt takt. Det är något med balansen och foten. Men jag njuter ändå. Det är en ynnest att få uppleva sådana här dagar. Gott sällskap, perfekt väder, telemarksskidor under fötterna och fjäll som breder ut sig så långt ögat når. Niklas och Buddha åker med oss ner. Diesel och Buddha springer ikapp nerför och verkar vara precis hur lyckliga som helst. Tungorna hänger i mungipan på båda hundarna och de flämtar lyckligt när vi fångar in dem för lite paus-pustande. Vi flåsar också lyckligt och ler fånigt mot varann. Det kan knappast bli bättre än såhär!

Niklas racar med Buddha och Diesel

Vi skråar tillbaka mot Helagsstugorna och det är då det händer. Diesel springer för nära mina skidor och skär sig på stålkanten. Tre kryppligar har nu blivit fyra. Blodet forsar över Diesels baktass, men som tur är har den förutseende Buddha med sig ett första-hjälpen-kit i sin klövjeväska. Vi lindar bandage på Diesel och han får återigen åka med Taxi Husse. Förmodligen är jag mer tagen av situationen än Diesel. Han verkar oberörd, men jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte var uppmärksam nog och har skadat min egen hund. Tillbaka vid Helagsstugorna träffar vi faktiskt på en hund-doktor, eller ja vi träffar Filip, som själv har jakthundar och är van att sy ihop hundar som har skadat sig ute i naturen. Han ser över Diesels skador, opererar lite och fixar finfint bandage. Efter avslutad hundoperation kan vi slappna av. Vi sitter på verandan till storstugan lapandes sol och skryter om dagens bravader. Vilken revansch för krypplingarna! Trots allas "handikapp" har vi lyckats!
En välbehövlig dusch senare njuter vi av en dignande påskbuffé som personalen har styrt upp. Fråga mig inte hur de har lyckas med detta konststycke ute i vildmarken, men det gör de!  Behöver jag säga att vi somnar ovaggade före nio på kvällen?

Söndagen är lika solig den som alla andra dagar. Vi är nyfikna på grytan där glaciären finns. Vi bestämmer oss för att knata upp där och kika. Det är väl värt mödan. Fantastisk häftigt med branta bergväggar som omger oss och turkosskimrande glaciäris som glittrar i solen. Om det fanns jättar så skulle det här vara deras största pastakastrull som vi simmar runt i.

Bergsgryta med glaciäris, eller jättarnas pastakastrull?

 Vi tar samma väg ner som igår men tar en lite brantare sluttning sista biten. Och nu infinner sig telis-rytmen även för mig. Ska det vara så att jag bara kan åka brant från och med nu? Inte mig emot isåfall... Livet är underbart även denna dag och ingen av oss vill egentligen lämna Helags.

Men vardagen pockar och på måndagen skidar vi hemåt längs vinterleden. Solen och värmen har gått hårt åt snön och vi får kryssa än värre än när vi skidade in för tre dagar sedan. I vår iver att hitta snöfält att glida över går vi nästan vilse i fjällen. Men vi reder ut situationen med kompass och lite tjäbbel. Vi hittar tillbaka till bilparkeringen i Ljungdalen och rullar hemåt mot verkligheten. Vi reser längre och längre från det enkla njutbara livet där solen och stjärnorna får styra tillvaron. Men vi har redan bestämt att nästa påsk blir det bestigning av Sylarna. Revanschen gav mersmak och jag vill aldrig sluta att drömma!