52adventures: Äventyr 13:2015 Vackra, vassa Island

Jag vill börja med att avslöja att jag ALDRIG har frusit så mycket under ett äventyr. Midsommarens regnpaddling var en barnlek och 2011 års semester i ett kyligt Norge var en fis i rymden jämfört med det här.
Jag frös dygnet runt.Två plusgrader och arktiska stormvindar av bibliska mått gör inte mycket för kroppsvärmen. Jag frös ända in i märgen. På riktigt. Har aldrig varit så kall. Konstant.
Att Lillasyster och jag sov i bilen och tillagade alla måltider på ett Triangiakök gjorde väl inte saken bättre kan jag tänka. Enda gången jag egentligen inte frös var när jag doppade min stackars kropp i någon av alla de varma utomhusbad som finns på Island. Tack gode gud att de har välsignats med varma källor iallafall i detta land!
Till saken hör att Island upplevde sin kallaste sommar på 30 år och de viskas om att landet är inne i en mini-istid just nu. Så klart.

Men oooooj så vackert allt är på Island. Och vasst. Precis allt har gått sönder, från regnbrallor till pannband till ryggsäckar. Landet är gjort av lava och när det stelnar så blir det vasst.
Men oooooj vilket häftigt landskap, det liknar inget annat. Spetsiga berg och platta lavaplåter. Inga träd och floder som förgrenar sig i trådiga mönster.Havet är ständigt närvarande. Marken är minst sagt färgglad av alla mineraler som bara måste upp ur jorden. Det kokar och bubblar lite överallt. Islänningarna bor på en tickande bomb och landet håller bokstavligen på att slitas isär mellan den europeiska och den amerikanska plattan, och som om det inte vore nog så har en vulkan eller två lite utbrott när de känner för det och omformar landskapet och förutsättningarna titt som tätt.

Jag och Lillasyster hyrde bil och tog oss runt hela ön på "ettan" deras enda highway (finns inte så mycket andra vägar) som till iallafall 50 % har asfalt, resten är smal grusväg som klättrar på branta bergssidor utan räcken. Vi stannade ofta för att vi bara måste ta ett kort för att det var så vackert eller hämta andan innan vi vågade köra vidare.
Ibland vandrade vi en bit och ibland vandrade vi en längre bit för att insupa allt det vackra på riktigt. Ibland badade vi en varm källa eller en varm flod. Ibland vandrade vi på en glaciär och ibland åkte vi båt över turkosa vatten. Och allt som oftast försökte vi söka skydd mot starka vindar för att överhuvudtaget få gasköket att brinna så att gröten kunde kokas.
Ibland vågade vi oss ut på en f-road, en väg som inte är en väg men som är markerad på kartan. Några hjulspår i dammig lava kallar de väg och skriver en liten, liten skylt att endast fyrhjulsdrivna bilar är tillåtna. Det enda de lovar är att du måste köra genom en flod eller flera för att komma dit du vill.
Det regnade varje dag, åtminstone en liten skvätt. Solen såg vi ibland men mest var det molnigt med ett egendomligt starkt ljus så en ändå måste bära solglasögon.
Det är får överallt, faktum är att det finns fler får än invånare på Island. Det är verkligen överallt. Men framförallt utanför de få stängsel som fanns. För de är där bönderna vill ha dem. Gräset i hagarna sparar de till vintern och gör foder av. På sommaren går fåren dit de behagar och äter de gräs de hittar. Snacka om att ha det bra och jag tror att isländskt fårkött kanske är det finaste du kan äta.

Det är svårt att vänja sig vid valutan, för allt känns så dyrt. Tanka bilen går på 10 000 ISK, köpa en bit choklad 790 ISK. Det känns gastronomiskt dyrt tills en lär sig att räkna om valutan till svenska kronor.

Jag har kommit fram till att Island och islänningarna är "good enough", bor man på en tickande bomb är det ingen idé att bygga vägren för den kommer ändå försvinna i ett vulkanutbrott när som helst. Det är ingen idé att pynta eller måla huset, för det kommer ändå täckas i aska snart. Alla broar är enfiliga för det räcker ju för att en bil ska komma över. Bron kommer ju ändå dras med i den glaciärflod som kommer forsa fram när vulkanerna under glaciärerna får utbrott. De gör inte mer än de behöver och de fokuserar på det som är viktigt, familjen och att njuta av livet medan de har det.

Kvinnorna är starka som oxar och killarna är skitsnygga hela bunten, men smala som sträck och väderbitna. De ser ut som riktiga vikingar och trots de råbarkade utseendet är deras hud len som barnrumpor. För de är vad de varma baden gör med dem. Precis som finnarna badar bastu stup i kvarten så badar islänningarna i varma källor. Jämt. Mineralerna på botten gör att huden blir silkeslen. (Till och med deras simbassänger håller 38 grader, det är något som vi borde ta efter här i Sverige...)
Såna är islänningarna, råbarkade och stenhårda vid första anblicken, men mjuka och väna när man kommer dem inpå huden. Och de är ärade av att vi turister vill komma och upptäcka deras hörn i världen.
De finns bara 300 000 islänningar, men de tar emot över 1 miljon turister varje år. Nordisk effektivitet och service-minded ut i fingerspetsarna gör det möjligt.
Ett hårt klimat har format de vänaste av människor.
Här finns inga tjuvar, förutom den förrädiska vinden. Brotten är få, de gäller ju att ställa upp för varann när grannens hus har begravts i lava.

Jag älskar Island och det var en helt makalös upplevelse att få vara där i två veckor, Två veckor som var alldeles för kort. En dröm som har gått i uppfyllelse, men jag kommer åka tillbaka. Jag är inte klar med Island än. Det är värt att frysa häcken av sig!

Men nu tänkte jag att bilderna från resan skulle få tala för sig själva.