Klättring bland träden på Äventyrens Ö

Ibland tar mitt jobb mig till fantastiska platser. Idag var en sån dag när jag fick uppleva Äventyrens Ö i Stockholms skärgård och klättring på tunna vajrar högt uppe bland träden.

Äventyr 2012:15 Bröllopsäventyr i Åre

Jomen visst. Då har man varit på sommarbröllop i Åre också. Och ett sommarbröllop i Åre skiljer sig egentligen inte så mycket från ett vinterbröllop i Åre. Okej, det är två andra personer som står vid altaret och säger "Jaarå" till varann och på marken finns ingen snö. Men annars är det sig ganska likt. Fortfarande någon slags kollokänsla där folk springer ut och in i stugorna till varann som yra tonåringar, ett allmänt skönt häng med mest roliga stunder men även en del pinsamma, och lägg därtill en herrans massa aktiviteter utomhus innan själva bröllopsfesten.

Kabinbanan, Åreskutans stolthet.
Foto: Paula Ljunggren

På onsdagen har de flesta samlats, iallafall från "Lulegang" som vi så fränt kallar oss, vi som pluggade ihop någon gång för 153 år sedan på Luleå Universitet. Numera är vi spridda över landet från Kiruna i norr till Malmö i söder, men några gånger per år händer det att vi alla sammanstrålar på ett bröllop, en roadtrip genom Norge, en sommarträff eller möjligtvis en Halloweenfest. Och då är det som om ingen tid har passerat, vi tar bara vid där vi var sist. Allt är precis som vanligt. Fast tittar man riktigt noga börjar gråa hår synas på någras hjässor och lyssnar man ordentligt så hörs ålderskrämporna mellan glädjetjuten. En och annan bebis tittar fram bakom Goretex-jackorna (eller heter det Gråtex...?). Men ändå, det är precis som vanligt. Lika kul och lika skruvat som alltid.

Matias drar klassiska rövarhistorier på Åre Strand,
tveksamt om Elin tror honom....
Foto: Paula Ljunggren

Redan på torsdagen är diskussionerna livliga om vilken aktivitet som ska företas. Vi kan enas så långt som att någon form av cykling ska företas. Paula och Elin tar med sig grabbarna för att visa var skåpet ska stå i  downhill-banan, medan jag och Ullis är nyfikna på att utforska Pyramiderna i Issjödalen med mountainbiken.

Har tjejerna redan kört slut på killarna?
Foto: Paula Ljunggren

Ullis har aldrig cyklat mountainbike förut, och ni vet hur det är när man själv tycker så mycket om en sport, då vill man gärna att den person man visar för ska få samma kick som man själv får när flytet infinner sig. Just i det fallet skiter det sig direkt. Stigen börjar brant uppför på en MYCKET stenig stig som är omöjlig att cykla på egentligen. Ullis fattar inte alls tjusningen med mountainbike just då men håller god min. Vi leder cyklarna på den bökiga stigen och hejar på vandrarna vi möter på väg neråt med stora ryggsäckar som skaver på deras axlar. Vi hinner ändå avhandla det mesta som hänt i våra liv sen sist vi sågs. (Jag som "cyklat" Upplandsleden i våras tycker inte att terrängen är sååå farlig ändå..) Men efter bara några kilometer planar det ut och en myr med färdiga hjortron breder ut sig och dekoreras av blåaktiga fjäll i bakgrunden. Det är oändligt vackert och vi är väl värda en paus med bränslepåfyllning efter att ha forcerat den första stigningen.

Hjortron funkar som fjällbränsle väl? 

Hjortrona sitter som en smäck i magen och med nya krafter tar vi oss an spängerna över myren, som till en början är breda och fina då det på förkrigstiden varit en hästgård här. Men tidens tand har gjort sitt, flera multna och bortfallna delar gör att vi får kånka hojarna på fler ställen än vi önskar. Någon håller på att laga de värsta, men har inte riktigt hunnit klart innan semestern lockade.

Det börjar bra på spången iallafall

Vid Stora Varg-tjärnen tar sig Äventyrshunden ett dopp för att svalka sig i den nästan tropiska hettan som råder i fjällen just nu. Efter tjärnen går det faktiskt att cykla, och det är ganska kul dessutom. Tycker jag iallafall. Ullis håller fortfarande god min.

Äventyrshunden på väg
för att guida Ullis rätt  på stigen

Sista stigningen innan vi når platån suger ur de näst-sista av våra krafter, men det är värt det när vi kommer upp ovan trädgränsen och skådar utsikten över Lunndörrsfjällen. Dessutom existerar de jämtländska pyramiderna! Något som vi trodde var en två äpplen hög grushög visar sig ju vara småstenspyramider av egyptiska mått.

Egyptiska, nej jag menar jämtländska pyramider! 

En tupplur i knott-riset och några matsäcksmackor senare är vi på väg runt pyramiderna på högplatån. Landskapet känns osvenskt och nästan lite månlikt. Vi är nu helt ensamma på fjället och cyklingen är fullständigt plan uppe på  platån. Det är nästan overkligt, men jag njuter i fulla drag. Det är så förbannat härligt att vara här i fjällen med en svettig kompis och en välrullande mountainbike!

Tillräckligt platt för Ullis också! 

Vi passerar ett ensamt tält som är uppställt vid floden vi vadar över och strax bär det brant nedför i ravinen några hundra meter innan stigen blir sådär himmelskt rolig igen då vi följer bäcken som rinner längs fjäll-kanten. Det sluttar lätt nedför och hjulen rullar mjukt medan jag nynnar glatt på en obestämbar melodi och skrattar för mig själv mellan varven. Äventyrshunden firar av ystra skall och skuttar glatt vid min sida. Stigen korsar bäcken några gånger och vid varje bro-passage väntar jag in Ullis. Och faktiskt, redan vid andra bron säger hon att hon känner flytet! Hon har förstått mountainbikens innersta väsen och tycker att det är fantastiskt roligt! Jag menar på att det var en medveten strategi från min sida att börja med det svåraste för att sedan leverera det lättare delarna senare på turen.... Hrmm... Just det ja. Helt planerat...!
Men jag kan inte annat än att hålla med henne, det är helt makalöst kul att rulla nedför fjället med vinden i håret, solen i ryggen och frånåkta mygg bakom öronen.

Vad är en liten bro-passage
när resten är himmelskt rolig cykling?

En heldag på fjället gör vem som helst nöjd med livet, men kvällen är ung. Nästa aktivitet på schemat är bro-pendling?!? Ingen av oss har egentligen någon aning om vad det är, men när vi ansluter vid bron är redan hela gänget där och pladdrar oavbrutet om vem som ska göra´t och inte. Brudgummen riggar de sista och knyter sen själv in sig i det tunna repet för att testa om konstruktionen håller. Bruden och deras lilla dotter Ellen står lugnt på bron och vinkar hej då när pappa försvinner under bron för att genast pendla upp igen och sedan gunga fram och tillbaka några gånger innan gänget hissar upp honom igen.

Okej, Jerry klarade sig.
Då borde det vara lugnt eller? 

Där och då, bestämmer sig några för att inte utföra detta stunt-trick. (En av dem är jag). Andra övertalar sig själva att de ska göra det, men när de väl står med benen på andra sidan räcket tar de förnuftet till fånga. Någon skyller på höjdrädsla för att slippa och någon på att de håller i ett barn. En ber mamma om förlåtelse och en annan meddelar att han hatar oss alla innan han kastar sig ut från räcket högljutt skrikande.

Yabbadabbadooo! 

Adrenalinet sprutar ur öronen på dem som hoppat och på de som inte hoppat smyger förnuftet bakom dem som en osynlig skugga. Det är nog ingen som kan sova den här natten.

Fredagsmorgonen gryr och det dröjer inte länge förrän debatten är igång gällande vilken aktivitet som det ska sportas med idag. Det visar sig att Ullis inte blivit skrämd av mitt sällskap igår utan hänger glatt med på skärmflygning på förmiddagen, medan några underhåller sig med klättring och andra drar fler repor i Åres downhill.

Skärmarna lastas på Kabinbanans tak
i något slags ordnat kaos. 

Ullis ska flyga med en galen norrman, Henning, och jag ska få åka med token Oliver, båda från Åre Skysport. Kabinturen upp till toppen är förväntansfull och en aningens nervös måste medges. Jag får inte många minuter på mig att tänka efter förrän Oliver låter skärmen lyftas av vinden från den snöfria marken på toppen och skriker åt mig att springa. Jag kutar för allt vad jag är värd, men kommer ingenstans egentligen och helt plötsligt blir allt tyst omkring mig och vi seglar högt över Åreskutan och renarna som joggar över de lilla snöfält som finns kvar ovanför Östra ravinen.

Inte ofta man får se Åre från ovan

När vi flyger över kanten vid Hummeln suger det till i magen och till vänster om mig ser jag Ullis göra en trippel spinn med skruv och tillhörande förfärat skrik med sin pilot. Jag säger strängt till min skärmkille att så ska vi INTE göra. Självklart ska han testa mina gränser och sätter även vår skärm i spinn, men slutar genast när jag bryskt meddelar att jag kräks snart....
Åresjön blänker stilla och blank och vi kan se vår spegelbild i sjön när vi går in för landning. Givetvis glömmer jag att springa när vi ska stila framför verandan på Draklanda, men Oliver löser det på något sätt. Trots hans heroiskt räddade landning med klumpig helgäventyrerska framför knäna får vi inga applåder av publiken som hänger på verandan till Draklanda-villan. Konstigt....

Efter flygturen ansluter vi till klättergänget som hänger på Välaberget öster om Åre. Det känns som ett sagolandskap när vi kliver över det stora klippblocken för att nå fram till själva klätterväggen. Ullis och jag flåsar i värmen och beklagar oss lite över all packning som vi bär med oss, men tystnar tvärt när vi ser att det står en barnvagn inkilad mellan de största stenarna. Det var nog inte så jobbigt att gå in till klippan iallafall... Hrmm... Vi hinner bara klättra några vändor innan armarna värker och det är dags att flänga vidare på nästa aktivitet.

Jon på väg upp...

Matias håller koll så att Jon inte ramlar ner..

Ett envist regn sveper in Åredalen i ett grått dis när vi närmar oss grillplatsen vid sjön, men stannar inte kvar tillräckligt länge för att släcka grillkolet. Regnbågen kikar fram bakom Renfjället och snart skiner solen över bröllopsgänget igen. Vi firar Anna och Jerrys sista kväll som ogifta med grillning och brännbollsturnering. Imorgon ska vi fira deras första kväll som gifta med en rejäl bröllopsfest.

Paula tycker att köket jobbar lite långsamt...

Brännbollsturneringen där alla kämpar på liv och död,
men ingen som vet vilket lag som vann...!

Tiden går fort när man har roligt med Lulegang och det är redan lördag, dagen vi egentligen kom hit för allihop. Jerry och Annas bröllop. Vi dristar oss till en sovmorgon, mest för att skönhetssömnen ska verka och göra oss så snygga som möjligt. Det går sådär för oss, desto bättre för Herr och Fru Bengtsson som lyser upp hela Jämtland med sina lyckliga leenden.

Brudparet och Susa rockar sig genom vigseln

Självklart gör de sorti på Segways! 

Bröllopsfesten går verkligen inte av för hackor med skönsång om tallar, afrikanska trumtakter och episka tal om Ferdinands korkek. Det är precis lika roligt att fira bröllop i Åre på sommaren som på vintern. Nu återstår att se vilka som kommer att gifta sig på våren och hösten, för Åre har fortfarande fler äventyr att erbjuda. Inte trodde ni väl att vårt tajta aktivitetsschema lyckades beta av allt som finns att göra i denna dal?

Sirap i hjärnan

Ikväll var det verkligen sirap i hjärnan när jag var i klätterhallen... Jag fastnade liksom på greppen och kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle komma vidare, hjärnan bara slutade att fungera.. Det kändes som om jag stod still i en halvtimme och sen vaknade hjärnan till och talade om för kroppen hur jag skulle ta resten av greppen och då var det lätt som en plätt! Mystiskt, måste bero på sirapen i hjärnan...

Klätterträning

Och ungefär såhär ser det ut när vi kör vår "monkeybusiness" på väggen...! Eller?!

Klätter-uppvärmning

Ungefär såhär ser det ut när jag och Sofia värmer upp inför klättringen... Eller?! 

Äventyr 31: Taking the high road on High Coast

Veckans äventyr började hårt på hög höjd och sen ökade vi bara. 

Med mig till Höga Kusten har jag, förutom äventyrshunden, även Martina och Björn. Vi börjar vår äventyrshelg med ett uppfriskande morgondopp i den glittrande sjön som ligger alldeles utanför köksfönstret på den lilla stuga som vi hyrt i Rövarbyn. Inga rövare syns till nu, men ett dussinet rövarvilda barn rusar ohämmat, och inte alldeles tyst, genom den stora labyrinten som finns på campingen lite längre upp i backen. Vi har bestämt träff med Örnsköldsviks-bon Lars, som äventyrerskan träffade på Vildmarksmässan i våras, som har lovat att vara vår ciceron under äventyren på Höga Kusten. Lars berättar att en landhöjning på 800 meter sedan den senaste istiden har gett landskapet ett alldeles säreget utseende.

Idag står Via Ferrata på äventyrschemat. Via ferrata är italienska och betyder ungefär "via järnväg" och har funnits i Alperna sedan mitten av 1800-talet. Det betyder att man klättrar med hjälp av en fast vajer, och är någon slags hybridsport mellan vandring och klättring. Det går även en linbana upp på Skuleberget, men varför göra det lätt för sig när man kan göra det svårt?

Personalen som jobbar med Ferratan förser oss med lämplig klätter-utrustning och goda säkerhetsråd om hur man beter sig på berget. Det diskuteras vilken led och om äventyrshunden ska med eller inte. Beslut tas om att Vita leden, som är den lättaste, ska klättras. Vetskapen om att en fyraåring har tagit sig upp här gör att även äventyrshunden får följa med. Klarar han det blir han den första hund att klättra på Skulebergets Via Ferrata. En sådan utmaning kan inte äventyrerskan motstå…

Klättringen börjar i skogen med en brant stig där hunden får skutta fritt och Martina fortfarande har nerverna under kontroll. Tempot sjunker i hastighet med att de omgivande träden försvinner och berget blir mer exponerat. Äventyrshundens- och äventyrerskans klätterselar kopplas ihop med några slingor och skruvkarbiner.  Jag föser mina egna slingor sakta upp längs vajern som löper längs med leden och flyttar en karbinhake i taget för att komma förbi de fastborrade öglorna som vajern är fäst i. Ibland är det naturliga fotsteg i berget som händer och fötter passar perfekt i. Men ibland finns det inget alls att stå på. Där har några finurliga personer borrat in järnpinnar i berget så att det blir som en väldigt luftig trappa där vajern blir räcket. Solen steker på berget och bränner i våra nackar. Utsikten över Höga Kustens märkliga havslandskap breder ut sig mer och mer ju längre upp vi kommer. Men av den märker Martina förmodligen ingenting.

Fokus och koncentration på väg uppför Skulebergets Via Ferrata.

Att Martina har en släng av höjdrädsla hade jag ingen aning om. Mina lugnande och berömmande ord till hunden kanske är mer passande till Martina. Hunden är lika avslappnad som en urvriden disktrasa och hänger lojt i selen när jag lyfter honom. Men Martina har ett stelt leende på läpparna och nynnar lågt och något orytmiskt på en odefinierbar barnlåt om och om igen. När en metallring singlar ner längs vajern blir faktiskt Björn, som sällan visar minsta tecken på nervositet, orolig och ber mig kontrollera hans frus säkerhetssele. Vi tar en paus på en avsats som helt plötsligt, men ytterst lämpligt, dyker upp. Säkerhetsgrejerna ser okej ut och vi fyller även på energidepåerna med bullar från Björns ryggsäck. Familjen som klättrat bakom oss hela vägen tar även de tacksamt emot depå-bullarna och smiter även förbi vårt långsamma gäng. Diesel passar på att vila en stund i den lilla skugga som vi ger.

Diesel tar en tupplur med vajern som huvudkudde.

Sista sträckan upp mot toppen levererar makalös utsikt över havet.  Men Martina har bara ett mål, hon vill bara upp till toppen. Och upp kommer vi. Martina kan äntligen le sitt vanliga strålande leende! Hon är, och borde vara med all rätt, stolt över sig själv. Vi andra är lika stolta över hennes prestation. Det är just detta som äventyr handlar om, att utmana sig själv.

Martina firar sin seger över Skuleberget.

Martinas prestation och Diesels första-hunds-bestigning firas på Skulebergs-toppens servering med våfflor till oss och leverpastej till äventyrshunden. Vi tar sedan vandringsleden ner för berget som liknar sommarens norska vandringsleder där brant terräng med svårpasserade stenar och rötter huller om buller utgör standardutförandet.  Vi kikar in i Rövargrottan på vägen ner men inte heller där syns några rövare till.

Jag och Lars har fått upp ångan nu och är sugna på att testa den Röda leden.  Martina och Björn är nöjda med dagens insats och tar med sig äventyrshunden på ett svalkande dopp i sjön.

Den Röda leden visar sig vara i en helt annan dimension än den vita. Det är luftigt och jag önskar ibland att jag hade haft mina klätterskor på fötterna istället för vandrarkängorna. Det är fler än en gång som jag tänker att nu vill jag bara komma upp på toppen, och jag förstår lite bättre hur Martina kände sig i förmiddags. Men det är kul att utmana sig själv, intalar jag mig när jag hänger i armarna och försöker få fäste med fötterna på den vertikala och hala klippan. Ibland finns det fotpinnar men det hade gärna fått vara några till, tänker jag medan jag metodiskt kämpar mig uppför berget. Lars babblar obehindrat bakom mig medan jag fokuserar på att hitta grepp för händer och fötter.

Ciceron Lars och äventyrerskan på Röda leden.

Men med eller utan fotpinnar så kommer vi faktiskt upp, hela och rena. Nej, nu ljög jag.  Stora skavsårsblåsor efter vajern har infunnit sig på äventyrerskans händer samt att en svag doft av ångestdrypande svett utsöndras från äventyrerskans kropp.  Men, svettig eller inte, nu är det min tur att vara stolt över mig själv! Vi hinner dock inte med något firande denna gång utan tar linbanan ner med vidunderlig utsikt över den höga kusten.

Vi skyndar vidare mot den pittoreska fiskebyn Bönhamn där båten snabbt tar oss ut till Högbondens Fyr. Här ska vi övernatta i vandrarhemmet och bara njuta av lugnet och vågornas skvalpande. Ön sticker upp som en överjäst bulle ur havet och på toppen står fyren som ett ensamt tårtljus. Den korta promenaden uppför backen gör oss rejält hungriga men Björns utsökta pastamiddag råder bot på den saken. På kvällen tar vi en promenad för att utforska öns enda någorlunda platta udde. Martina går med bärblicken påkopplad och hittar givetvis vildhallon. Diesel jagar fiskmåsar medan Björn inspekterar öns gamla linbana. Jag bara njuter av att vara i mina bästa vänners sällskap medan solen sakta sänker sig i havet under ett rosaskimrande skådespel.

Högbondens fyr i solnedgång.

Kajsa, som driver Högbonden, hälsar oss hjärtligt god morgon nästa dag och berättar att det finns en skreva här som delar ön nästan mitt itu. Den känner vi genast att vi måste undersöka innan vi åker tillbaka till fastlandet för att utforska den stora Slåttdalsskrevan, Ronja Röverdotters Helvetesgap som är dagens punkt på äventyrsschemat. Högbondens skreva är som en mindre version av Slåttdalsskrevan, och passar bra som uppvärmning inför dagens äventyr. Högbondens skreva är ändå tillräckligt stor för att vi inte ska våga hoppa över den.

- Tänk om den skulle spricka upp precis just nu när vi står mitt i den och dela hela ön i två halvor, säger Björn medan han krånglar sig ner i skrevan.

-Jobbigt om ens packning blev kvar på den andra sidan då, svarar jag medan vi fortsätter vår utforskning.

Högbondens mindre version av skreva.

Innan vi lämnar Högbonden bjuder Kajsa på en ljuvlig fiskgryta som till och med en äventyrerskas fisk-kräsna mage inte kan få nog av. Båten tar oss tillbaka till fastlandet på ett kick och ett lunchdopp senare är vi på väg till Skuleskogens nationalpark för att kolla in Helvetesgapet. Återigen möter vi upp Lars för lite personlig guidning i skogen. Vandringen börjar vid den Norra Entrén och snart inser vi att tiden blir knapp att hinna med att gå dit vi tänkt. Vi lägger i racerväxeln och rationaliserar bort badet i tjärnen.  Jag nästan snubblar fram över rötterna och stenarna som envisas att ligga i vägen för just mina fötter. Lars guidar oss i skogens mysterier och vi lyssnar så gott vi kan medan vi fokuserar på att ta oss fram så fort som möjligt över stigen.  Men vi hinner ändå kolla in Långskäggen och leka Dirty Dancing över stocken som har fallit över ån.

Kanske inte lika graciöst som Patrick Swayze och Jennifer Grey..

Slåttdalsskrevan reser sig högt över våra huvuden och vi blir mäkta imponerande över att Ronja och Birk hoppade över detta väldiga gap. (Lite senare visar det sig att de hoppade inte alls över här utan det filmades i en park i Stockholm) Men iallafall, Lars drar en story om möss som hade ett gängkrig à la West Side Story och som tragiskt slutade med det ena musgängets död när de blev lurade att kasta sig ut för stupet i Slåttdalsskrevan. Vi tror inte på hans berättelse det minsta förrän Diesel faktiskt nosar upp ett gäng döda möss som ligger längs den södra sidan på botten av skrevan.

Björn gör ”hands up” för Slåttdalsskrevan.

Vi nästan springer tillbaka till Norra Entrén, för nu är goda råd dyra om vi ska hinna med båten till Ulvön. Björn tar sig i alla fall tid att rädda Diesel ur en tjärn som var djupare än vad äventyrshunden hade tänkt sig. Lars panikguidar oss till Köpmanholmen och vi hinner precis få ombord alla våra tentakler innan båten kastar loss.

Ulvön är mest känt för sin surströmming. Men vi nöjer oss denna kväll med att strosa omkring i hamnen där mysiga sjöbodar och skärgårdshus med en patina som Ernst Kirschsteiger hade gått igång på alla cylindrar och mer än gärna hade velat inreda med sin barfota-teknik.  

Romantik på Ulvön.

Vi vaknar till solstrålarnas försiktiga krypande mellan gardinerna och fiskmåsarnas skrik. Vi äter lyxfrukost på hotellet med utsikt över havet.  På proppmätta magar hyr vi cyklar för att ta oss till badstranden på andra sidan ön. För som Martina brukar säga, det är slöseri med sol om man inte kan vara ute och njuta av den. Sandstranden vi finner är helt sagolik och det är svårt att tro att vi är i Sverige.

Den sagolika stranden på Ulvön.

Martina finner snabbt ro på stranden medan jag tar en simtur. Björn och Diesel blir rastlösa ungefär samtidigt och börjar tillsammans gräva en grop på stranden. En väldigt djup grop hinner det bli innan vi måste cykla tillbaka till hamnen för att ta båten till Örnsköldsvik. Det är också här och nu som våra vägar skiljs åt. Martina och Björn åker söderut medan äventyrerskan med tillhörande hund åker norrut för att delta i vandringstävlingen Fjällräven Classic.  

Höga Kusten- äventyret har varit helt fantastiskt, vi valde att ta den höga och svåra vägen och utmana oss själva. Men vi klarade av det, hade förbannat kul under tiden och har gått stärkta ur våra utmaningar. 

Lite kort bara...

...vill jag uppdatera status. Veckan har varit helt fantastisk med strålande sol och Martina och Björn som har strålat ikapp med solen. Vi knädarrade på Via Ferrata vid Skuleberget, vi övernattade i Högbondens fyr där Björns goda middag och vågornas brus gav lugn i själen. Tisdagen spenderades i sagornas värld med vandring genom rumpnisse-skogar till Ronja Rövardotters Helvetesgap. Vi ledsagades av vår ciceron Lars som guidade oss med stort engagemang. Höga kusten-turen avslutades med övernattning på Ulvön där vi nästan smakade surströmming. I Örnsköldsvik skildes våra vägar åt och äventyrerskan fortsatte till Skellefteå för uppladdning inför Fjällräven Classic.

Uppladdning inför Fjällräven Classic

Äventyr 29: Kära bloggen, I've been to Hell and back

Måndag 18 juli 2011. Käraste bloggen,
Planerna för den tredje veckan i Norge var surfing. Och du ska veta att vi gjorde verkligen vårt yttersta för att hitta vågor. I Hoddevika var vågorna obefintliga, men vi promenixade iallafall hela stranden för att verkligen inspektera om det inte fanns några vågor någonstans. Men det fanns det inte. Vi brummade vidare till "det närliggande" surf-spotet vid Ervika (2,5 mil vilket bara tog dryga timmen)  och spanade och spanade. Men inte hittade vi något där heller.

Span i Ervika

The big search gick vidare mot Ålesund  där vi utförde den snabbaste sightseeingen som någonsin presterats av en svensk turist. 55 minuter och då var det inklusive matpaus.

Ålesund från ovan

Vi färdades 230 m.u.h  (meter under havet)  för att ta oss ut till ett nytt surfspot Godoy. Inte heller här scorade vi något storslam. Jag måste erkänna, kära bloggen, att jag börjar känna en smygande känsla av surf-helvete. Det eviga sökandet bara fortsätter.
Stranden var fin i Godoy så vi slog läger där. Brassestolarna åkte fram i ett huj och strandhänget infann sig snabbare än du hinner vända blad. Paula och Matias underhöll högljutt hela kvällen och natten. Jag undrar fortfarande om de slutade prata när de gick och la sig eller om det även i sömnen snicksnackade om ditten och datten?!

Brasse - ett måste på roadtripen

Tisdag 19 juli 2011. Älskade bloggen,
Godoy bjussade inte på några vågor idag heller heller, trots att Matias gick runt hela ön med surf-radarblicken påkopplad. Det verkar vara helsikes svårt att hitta surf i Norge. Jag och Paula tog en morgonjogg i den charmiga lilla fiskebyn innan vi packade in våra rastlösa kroppar i bilen och körde Trollstigen till Oppdal för att åtminstone hitta schysst klättring.

Inga troll i sikte på Trollstigen...

Vi slog tidigt nattläger i Ekkerenget, en av Oppdals röda pister. Under kvällen kläcktes flera briljanta idéer, så håll utkik på Designtorget snart om du är nyfiken. Iallafall verkade idéerna väldigt smarta under inflytande av rödtjutet....

Camp Oppdal

Onsdag 20 juli 2011. Finaste bloggen,
Vi hittade till slut till Helvetet och även Övre Helvetet. Klättringen där var superfin med mjuk klippa som var snäll mot fingrarna. Trots det lyckades Paula skära sig under foten, fast det inträffade när hon säkrade Tomas nere på platta marken. Jag opererade på Paula medan hon säkrade vidare. Blodet skvätte och rann och det såg säkert jättedramatiskt ut, men jag försäkrar dig att det inte var någon fara med henne.
Min klättring kändes spänd, jag kunde inte riktigt slappna av och koncentrera mig på tekniken, blev mest en kamp att komma upp. Men det var otroligt vackra omgivningar och efter lite tragglande kändes det bättre. Det var infernaliskt kul iallafall!

Split på väggen i Helvetet

På kvällen bestämde vi oss för att äta lyxmiddag. Vi var alla rätt trötta på pasta och pastasås som i princip är den enda föda som intagits de senaste dagarna. Tacomiddag brassades på stormkök och hade det inte varit så helskottas kallt (nio grader) så hade det varit riktigt trevligt i Oppdals skidbackar.

Koncentrerat hackande av tacogrönsaker

Torsdag 21 juli 2011. Raraste bloggen, 
Vi gilllade Helvetet så pass mycket att vi återvände till Mygghelvetet idag. En galen Kiruna-bo, som bodde i Oppdal, råkade vara där samtidigt som oss och han guidade villigt till några schyssta leder över älven.

Paula visar Matias hur en klättersten ska tas 

Samtidigt som vi klättrade skickade vi två surfsugna löpare till Hoddevika för att se om helgens lovande vågrapport verkligen stämde. Jerry och Anna rapporterade senare på kvällen att den inte stämde. Inte ens deras hund, Susa, lyckades nosa fram några vågor. Det helvetiska letandet efter surf fortsätter alltså.

Fredag 22 juli 2011. Gulligaste bloggen,
Dagen började med en mountainbiketur längs Pilgrimsleden. Det var en aning svårcyklat eftersom det var mest fårhagar och efter den tjugosjätte grinden man måste stanna och kliva av cykeln för att tråckla sig igenom så lessnar man lite. Iallafall jag gör det. Men det var ju söta får.

Se upp för får på Pilgrimleden

Men surfet riste fortfarande i kroppen. Vi ville ut mot kusten igen.Vårt sista hopp stod till Hustadvika utanför Molde. Vi sket fullständigt i den internationella jazzfestivalen som pågick där runt hörnet, vi var fullt fokuserade på att hitta surf.  Vi slöt upp med Jerry, Anna och Susa på resans kanske finaste campingplats. Och kära bloggen, nu ska jag berätta en hemlis. Jag tror att Diesel är kär. Riktigt ordentligt kär i Susa.

Hundpuss, kan Diesels känslor vara besvarade tro?

Lördag 23 juli 2011. Sötaste bloggen,
Detta smått idiotiska letande efter surf i Norge börjar tära på mig. Full orkan och Antarktis-liknande temperaturer gjorde det alldeles för bökigt och stökigt för surf. Suck. Inget idag heller. Istället blev det en brant hike till Trollkirka. Avgrunds-tungt var det att knata uppför, men värt det när vi kröp in i grottan. Vit marmor, eller var det kalksten (?), hade urholkats av de 14 meter höga vattenfallet som föll rakt ner i håligheterna, eller ska jag säga härligheterna? Eller var det porten till helvetet?

Äventyrerska på väg till helvetet?

Söndag 24 juli 2011. Bästaste bloggen,
Idag flippade vi ur helt. Vi tröttnade på allt surf-sökande och bara la ner allt vad surf heter för den här Norgeturen. Vi kände att om vi ska fortsätta såhär kommer vi att hamna i helvetet. Så vi drog till Hell istället för mera klättring.

To Hell!

Hell var, trots sitt namn, inte så hemskt som det låter. Men jag har alltid trott att helvetet ska vara varmt som satan, men Hell var iskallt. Mestadels runt tio grader och regn....

After climb..

.. i skidbacken! Sitter just nu i Oppdals skidbacke och käkar tacos efter en schysst klätterdag i Övre Helvetet. Kan knappast bli bättre.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Äventyr 19: Låg humor och höga berg

Efter en sen natt med misslyckat lodjurs-spanande är äventyrerskan inte på sitt gladaste humör när hon rullar ut ur Uppsala. Första stoppet blir därför bensinmacken 350 meter från hemmet där energidryck inhandlas.

Uppåt-tjack för trötta äventyrerskor

Vid lunchtid har jag kvicknat till och slutit upp med Anton och Matias vid Ågelsjöns parkering. Solen skiner medan vi svidar om till klättershortsen och packar i ordning klätterprylarna. Min klätter-ryggsäck har stått orörd sedan november 2009 och det första jag ser (luktar) när jag öppnar den är en svettig gammal t-shirt som jag snabbt stoppar undan. Jag är nervös samtidigt som jag är oerhört taggad! Det ska bli roligt, men jag är så osäker på hur det ska gå med foten och med mitt psyke.

Tre glada vänner traskar iväg längs stigen mot Lilla berget där vi tänker värma upp med några kortare leder. Det är mycket folk som klättrar här idag, men inte så mycket att vi behöver vänta på vår tur. Anton och Mattias sätter topprep medan jag promenerar hunden och slår världsrekord i längdhopp av ren skräck vid åsynen av en huggorm. Anton och Mattias klättrar först på leden "Ormen långe" och jag blir mer och mer nervös. Inte bara för själva klättringen, utan också för att det ska ligga en orm och lura på leden någonstans. Varför skulle den annars heta "Ormen långe"?

Vilar Anton eller spanar han efter orm?

När det är min tur är jag helt spänd av nervositet. Jag knyter in mig i repet och ber Anton kolla minst hundra gånger att jag gjort rätt. De första trevande greppen känns inte alls bra. Jag kan inte alls koncentrera mig på själva klättrandet utan tänker mest på att jag inte får ramla ner. Diesel står längst ner med båda framtassarna så högt upp på berget han kan komma och skriker förtvivlat efter mig. Han fattar inte alls varför det ska vara bra för att jag är så där högt upp och långt bort från honom. Men jag försöker ignorera hundens separationsångest och tråcklar mig vidare uppåt på något sätt. Matias peppar mig och säger att det iallafall SER vigt och smidigt ut.
-Bra höfter, ropar han nerifrån, vad fan han nu menar med det.
Jag når toppen till slut och slår handen på toppankaret. Najs! Adrenalinet sprutar ur öronen och jag är nu sugen på mera! Vi flyttar vidare till "Tequila Tango" och när det är min tur så är jag supertaggad men lugn. Och det går mycket bättre denna gång! Jag kan faktiskt koncentrera mig på själva klättrandet och det fyller mig med energi och självförtroende. Jag gör en hand-jam och blir stolt över mig själv att jag kom på den kluriga lösningen! Jag klättrar metodiskt och avslappnat och kan njuta av stunden. Jag är grymt nöjd med de nya klätterskorna där jag får plats med alla fötter och tår. Diesel verkar ha kopplat greppet nu och fattar att jag strax kommer att fira tillbaka ner igen och ligger därför lugnt och väntar vid Anton som säkrar mig.

Njutning på väggen.
OBS! Notera att det faktiskt skymtas
en vadmuskel numera på höger ben...

Humöret är på topp för alla inblandade, skämten duggar tätt, men få tar sig över bältet. När jag står och säkrar Anton som klättrar och tjabbar med Matias om något betydelselöst känner jag i alla i fibrer i min kropp att jag har saknat klättringen. Jag har bara förträngt det för att jag inte kunnat klättra. Jag har saknat endorfin-kickarna jag får när jag klarar något som jag inte tror att jag ska klara. Jag har saknat snacket och kompis-hänget som alltid blir vid klättringen. Det är genomgående vettiga människor som klättrar och det blir alltid så roliga diskussioner. Klättrare är vänliga och hjälper alltid varann, fast man inte känner den andre. Det är som en stor familj där alla är välkomna, nybörjare och proffs.

Matias hjälper en nybörjare att sätta topprep

När Matias säger att "Tuborg" inte är en led för mig blir jag taggad att försöka iallafall. Matias har krånglat sig upp men Anton gav upp strax innan toppen. Och tamejtusan om inte äventyrerskan tar sig upp mot alla odds. Ja absolut, det vilas en hel del längs leden. Och ja, kanske att Matias hjälpte till lite grann med repet, men det talar vi tyst om. Jag är ändå hög på endorfin när jag kommer ner och fantastiskt stolt över mig själv! Det är en så underbar känsla att få känna sig normal och inte hämmad av skit-foten!

Såhär glad blir man av klättring!

Hungern gör sig snart påmind och vi brassar på en väldigt försenad lunch, medan vi skryter om dagens bravader och diskuterar kring livet. Hur det bör levas.

Matias är inte bara helgens rese-ledare, han är kock också!

Efter lunchen går vi till Surfberget för att Matias vill klättra "La woman", han hävdar att det är väldigt fina grepp på den.... Det är lika vacker utsikt från toppen som det är att gå i skogen. Vi passerar en ravin lik den i Ronja Rövardotter, två stora stenblock är nertryckta till hälften i sprickan, men de fick inte riktigt plats.

Modig snubbe som vågar sitta under stenblocken...

Diesel och jag intar viloläge medan grabbarna kämpar på "La woman". De svär högt när de inser att de har hamnat på "Tjejleden" istället och greppen är alldeles för små för dem.

Verkligen ansträngande att klättra... Verkligen jättejobbigt..

Anton ser lite slö ut han med...

Solen börjar gå ner och det är dags för kvällsbadet. Skönt att skölja av sig all dammig krita. Det är ganska varmt i Ågelsjön, säkert närmare 17 grader. Vi hittar en jättefin udde att sätta upp våra tält på. Medan vi grillar vår korv tittar vi på Schlagerfestivalen på Antons dator. Batteriet räcker så länge att vi inser att Sverige leder omröstningen, men den dör innan vi får reda på resultatet.

Jag är hemligt kär i Eric Saade,
men säg inget till någon,
speciellt inte min pojkvän....

Vi somnar med ett leende på läpparna, lyckliga av all fin klättring under dagen och glada över att Sverige vann Schlagern i år! Bättre kan det inte bli.

Jag vaknar utsövd och varm medan grabbarna har frusit under natten. Anton fixar frukost och det är bara att konstatera att frukost smakar bäst i det fria.

Frukost-kocken donar i köket

Idag blir det Stora Berget och Sjöklippan som ligger längre bort. Det blir en underhållande promenad där grabbarna visar prov på sin (icke)beslutsförmåga. Rese-ledare Matias tappar ideligen bort stigen och verkar inte alls veta var han ska egentligen. Anton kommer med förnuftiga inlägg som förvirrar Matias. Vid ett tillfälle står de och dividerear så länge att Diesel börjar yla och vill gå vidare. Jag står i mitten och småskrattar åt scenariot. Efter tio minuters debatterande ackompanjerat av Diesels allt mer högljudda ylande tappar rese-ledaren tålamodet.
-Diesel, vi försöker tänka här, muttrar Matias, varpå det blir tyst i ungefär tre och halv sekund innan hunden är igång igen.

Rese-ledarens stigval är inte alltid helt genomtänkta...

Stora Berget hittar vi men där var det ingen led som passade herrarna. Vi letar länge efter Sjöklippan, men den går inte att finna idag. Det som däremot går att finna är vår hunger. Vi stretar tillbaka genom skogen till parkeringen där vår mat är. Vi segar totalt ihop efter den ansträngande promenaden över stock och sten, och hamnar i lunch-koma. Det blir ingen mer klättring idag. Men det gör inget, jag har haft otroligt roligt denna helg. Jag har skrattat mest hela tiden. Och man ska alltid sluta när man ligger på topp, har jag hört....
Sverige vann visst inte schlagern men vad gör det när jag vet att jag kan klättra igen?!