Visar inlägg med etikett Reportage. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Reportage. Visa alla inlägg
onsdag 29 juni 2016
måndag 20 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 2
Jag vaknar till sälarnas ystra plaskande, i övrigt är allt annat tyst. Havet ligger blankt och solen värmer mina ögonlock. Jag vill inte lämna Vaerlandet Havhotell, jag vill stanna här för alltid och bara chilla. Sitta på balkongen och glo på havet. Komma i fas med livet.
Men det är inte det som står på schemat. Det är vandring på Alden, eller den norska hästen, som ska ske idag. Tydligen ser berget ut som en häst om du kommer från havet och är på väg in till Vaerlandet. Ett sätt att veta för sjömännen att de är på väg hem och det är rätt väg att ta mellan grynnorna.
Jag lommar tillbaka nedför den lilla backen och Gry möter upp med stadig frukost. Innan avfärd hinner jag ta ett varv på den interaktiva utställningen om sjöfåglar som finns i samma byggnad som Grys gästhamnskrog. En trappa upp finns också en utställning om livet på Vaerlandet då och nu.
Gry berättar att de är flest norska gäster som hittar hit för vandring och cykling på broarna som går mellan de 365 öarna i skärgården. 500 personer är bofasta så det finns flera logimöjligheter, restauranger och mataffärer.
En resa till Vaerlandet och Bulandet är en chans att upptäcka det genuina ölivet i Norge, innan alla andra gör det. En hemlig pärla som få utländska gäster vet om.
I hamnen bordar vi en av lokalbefolkningens båtar. (Asgeir får sig ett par gliringar om han har koll på båttiderna). Det känns hemtrevligt och äkta att få åka med någon som känner den här skärgården som sin egen ficka. Havet är fullständigt spegelblankt och jag kan inte motstå att sitta längst fram i fören och låta fartvinden fladdra i håret och doften av salt och tång fladdra i näsborrarna. Jag njuter i fulla drag och måste nypa mig i armen igen, jag är ju faktiskt "på jobbet". Klipporna är svarta, vassa och kala. De träd som finns är inplanterade och lokalbefolkningen gör sitt bästa för att bränna ner de få bestånd som finns kvar. Gul mossa klättrar på de svarta klipporna och ger en skarp kontrast till det turkosa havet.
Jag är lyckligt lottad som får uppleva detta.
Båten släpper av oss vid bryggan som ligger vid foten av Alden. Solen värmer och tröjor och långkalsonger åker av. Vi vandrar ungefär hundra meter på platt mark förbi den enda farmen som finns på ön innan det börjar branta på uppför. Pulsen höjs och svetten lackar i pannan. Jag får i bland hålla mig i gräs och rötter för att ta mig upp. Vår lokala guide Astri pekar ut den prickiga orkidén Flekkmarihand och gulliga små blommor i gult som kallas för Maria gullsko eller Tiriltung.
Vi tar snabbt höjd och bakom oss breder den norska arkipelagen ut sig. Utsikten är makalös och det är nästan synd att en måste vandra med ryggen mot allt det vackra för att ta sig upp.
Det branta övergår i en platå täckt med dunig myrull, och snart går vi på toppattacken. Inte lika brant men svindlade utsikt till toppen. Kamerorna går varma på toppen, toppboken skrivs i, och lunchlaxen smakar gudagott i våra lunchlådor som Gry har fixat till oss.
Regnet börjar strila och vi börjar vår färd nedåt igen. Knäna protesterar i nedförslutet men utsikten mildrar smärtan. Det är tur att vi har en egen båt denna gång, för vi blir så klart lite sena ned från Alden trots att Asgeir försöker skynda på oss denna gång. Båten väntar in alla och vi får en rundtur i skärgården. Visserligen i ösregn, men ändå vackert. Här finns fiskehamnar med fiskebåtar stora som mindre Finlandsfärjor, träkyrkor och små skär där du kan hyra stuga för dig själv. Grunda vikar med sandbotten, perfekt för små barn att plaska i. Hit kommer många svenskar och rensar fisk för att tjäna ihop pengar för vinterns skidresor. Svenska jenter är populära här då det finns ett överskott på unga herrar i kommunen. På flera klippor ser jag havsörnar trona i sina majestätiska kroppshyddor. De blickar ut över havet och ser ut att försöka spå vädret där de sitter och klurar.
Astri guidar och berättar att hennes favoritblomma Kystblåstjerne växer i stora bestånd på vissa delar av de små skär vi passerar.
Tillbaka i Vaerlandets Gästhamn möter Gry oss med sitt leende.
Hon har dukat upp en skaldjursbuffé utan dess like.
Myrorna börjar krypa i Asgeirs brallor under middagen, vi har ju en färja att passa för att ta oss härifrån och vidare till Stryn. Men vi hinner, vi har till och med två minuter till godo, trots att Asgeir nästan kör vilse på den lilla ön.
Bilfärden till Stryn tar tre timmar och jag tror vi följer Nordfjorden nästan hela tiden, det är vackert, så som det alltid är att köra bil i Norge. Gänget är trött, slitet och svettigt så det är med glädje vi hoppar ur bilen vid Visnes Hotel i Stryn. Bara för att upptäcka att det har blivit ett missförstånd och vi inte har några rum där i natt. Gänget misstänker starkt att Asgeir har något med saken att göra....
Lite synd, för hotellet är mysigt och det känns som att kliva in i någons hem. Hotellet har gamla anor och det klassiska vita tvärgående träbrädorna som är samma som faluröda stugor för oss i Sverige.
Efter lite micklande får vi plats på ett annat hotell i Loen där vi ska vara imorgon och som vi passerade för 45 minuter sedan... Så det är bara att stuva in sina stela ben i bilen igen och köra tillbaka. Väl framme är jag så trött att jag stupar i säng direkt, men så nöjd med dagen.
Vilka vyer dagen har bjudit på! Norge är verkligen vyernas land. Vandringarna går rakt upp och rakt ner, men vyerna är det inget fel på från toppen. Imorgon blir det en annan typ av vandring som gäller, nämligen via ferrata i Loen. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir lyckades passa alla färjetider idag och är även förlåten för hotellbokningstrubblet eftersom han lovat att vi får gå på SPA imorgon. :)
 |
| Utsikten från Vaerlandet Havhotell. Berget är Alden som vi ska bestiga idag. |
Men det är inte det som står på schemat. Det är vandring på Alden, eller den norska hästen, som ska ske idag. Tydligen ser berget ut som en häst om du kommer från havet och är på väg in till Vaerlandet. Ett sätt att veta för sjömännen att de är på väg hem och det är rätt väg att ta mellan grynnorna.
Jag lommar tillbaka nedför den lilla backen och Gry möter upp med stadig frukost. Innan avfärd hinner jag ta ett varv på den interaktiva utställningen om sjöfåglar som finns i samma byggnad som Grys gästhamnskrog. En trappa upp finns också en utställning om livet på Vaerlandet då och nu.
Gry berättar att de är flest norska gäster som hittar hit för vandring och cykling på broarna som går mellan de 365 öarna i skärgården. 500 personer är bofasta så det finns flera logimöjligheter, restauranger och mataffärer.
En resa till Vaerlandet och Bulandet är en chans att upptäcka det genuina ölivet i Norge, innan alla andra gör det. En hemlig pärla som få utländska gäster vet om.
 |
| Där jag trivs bäst, längst fram där jag får uppleva saker först! |
I hamnen bordar vi en av lokalbefolkningens båtar. (Asgeir får sig ett par gliringar om han har koll på båttiderna). Det känns hemtrevligt och äkta att få åka med någon som känner den här skärgården som sin egen ficka. Havet är fullständigt spegelblankt och jag kan inte motstå att sitta längst fram i fören och låta fartvinden fladdra i håret och doften av salt och tång fladdra i näsborrarna. Jag njuter i fulla drag och måste nypa mig i armen igen, jag är ju faktiskt "på jobbet". Klipporna är svarta, vassa och kala. De träd som finns är inplanterade och lokalbefolkningen gör sitt bästa för att bränna ner de få bestånd som finns kvar. Gul mossa klättrar på de svarta klipporna och ger en skarp kontrast till det turkosa havet.
Jag är lyckligt lottad som får uppleva detta.
Båten släpper av oss vid bryggan som ligger vid foten av Alden. Solen värmer och tröjor och långkalsonger åker av. Vi vandrar ungefär hundra meter på platt mark förbi den enda farmen som finns på ön innan det börjar branta på uppför. Pulsen höjs och svetten lackar i pannan. Jag får i bland hålla mig i gräs och rötter för att ta mig upp. Vår lokala guide Astri pekar ut den prickiga orkidén Flekkmarihand och gulliga små blommor i gult som kallas för Maria gullsko eller Tiriltung.
Vi tar snabbt höjd och bakom oss breder den norska arkipelagen ut sig. Utsikten är makalös och det är nästan synd att en måste vandra med ryggen mot allt det vackra för att ta sig upp.
 |
| Vandring med utsikt på Alden. |
Det branta övergår i en platå täckt med dunig myrull, och snart går vi på toppattacken. Inte lika brant men svindlade utsikt till toppen. Kamerorna går varma på toppen, toppboken skrivs i, och lunchlaxen smakar gudagott i våra lunchlådor som Gry har fixat till oss.
 |
| Alden är en förhållandevis lätt topp att bestiga med norska mått mätt. Rekordet är 19 minuter och sattes under tävlingen Alden Opp. |
Regnet börjar strila och vi börjar vår färd nedåt igen. Knäna protesterar i nedförslutet men utsikten mildrar smärtan. Det är tur att vi har en egen båt denna gång, för vi blir så klart lite sena ned från Alden trots att Asgeir försöker skynda på oss denna gång. Båten väntar in alla och vi får en rundtur i skärgården. Visserligen i ösregn, men ändå vackert. Här finns fiskehamnar med fiskebåtar stora som mindre Finlandsfärjor, träkyrkor och små skär där du kan hyra stuga för dig själv. Grunda vikar med sandbotten, perfekt för små barn att plaska i. Hit kommer många svenskar och rensar fisk för att tjäna ihop pengar för vinterns skidresor. Svenska jenter är populära här då det finns ett överskott på unga herrar i kommunen. På flera klippor ser jag havsörnar trona i sina majestätiska kroppshyddor. De blickar ut över havet och ser ut att försöka spå vädret där de sitter och klurar.
Astri guidar och berättar att hennes favoritblomma Kystblåstjerne växer i stora bestånd på vissa delar av de små skär vi passerar.
 |
| Pittoresk båttur kring Vaerlandet och Bulandet. |
Tillbaka i Vaerlandets Gästhamn möter Gry oss med sitt leende.
 |
| Gry, så som jag tänker mig att en typisk öbo är. |
Hon har dukat upp en skaldjursbuffé utan dess like.
 |
| Överdådigt! |
Myrorna börjar krypa i Asgeirs brallor under middagen, vi har ju en färja att passa för att ta oss härifrån och vidare till Stryn. Men vi hinner, vi har till och med två minuter till godo, trots att Asgeir nästan kör vilse på den lilla ön.
Bilfärden till Stryn tar tre timmar och jag tror vi följer Nordfjorden nästan hela tiden, det är vackert, så som det alltid är att köra bil i Norge. Gänget är trött, slitet och svettigt så det är med glädje vi hoppar ur bilen vid Visnes Hotel i Stryn. Bara för att upptäcka att det har blivit ett missförstånd och vi inte har några rum där i natt. Gänget misstänker starkt att Asgeir har något med saken att göra....
Lite synd, för hotellet är mysigt och det känns som att kliva in i någons hem. Hotellet har gamla anor och det klassiska vita tvärgående träbrädorna som är samma som faluröda stugor för oss i Sverige.
Efter lite micklande får vi plats på ett annat hotell i Loen där vi ska vara imorgon och som vi passerade för 45 minuter sedan... Så det är bara att stuva in sina stela ben i bilen igen och köra tillbaka. Väl framme är jag så trött att jag stupar i säng direkt, men så nöjd med dagen.
Vilka vyer dagen har bjudit på! Norge är verkligen vyernas land. Vandringarna går rakt upp och rakt ner, men vyerna är det inget fel på från toppen. Imorgon blir det en annan typ av vandring som gäller, nämligen via ferrata i Loen. Men det är imorgon.
Fortsättning följer...
PS. Asgeir lyckades passa alla färjetider idag och är även förlåten för hotellbokningstrubblet eftersom han lovat att vi får gå på SPA imorgon. :)
söndag 19 juni 2016
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1
Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.
Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Ibland hänger sig vägen fast på bergsväggen som stupar ner i fjorden, och det är så smalt att vi får backa till ett bredare ställe om vi råkar få möte. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela bilresan, tröstar jag mig med när nu fjordkryssningen inte blev som det var tänkt.
I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
 |
| Floibanen till toppen av Flöyen. |
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
 |
| Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me, holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine, engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. |
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
 |
| Bryggen i glödande solsken. |
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Ibland hänger sig vägen fast på bergsväggen som stupar ner i fjorden, och det är så smalt att vi får backa till ett bredare ställe om vi råkar få möte. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela bilresan, tröstar jag mig med när nu fjordkryssningen inte blev som det var tänkt.
I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
 |
| Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten för fotografernas skull. Eller är det äkta kärlek på gång??! |
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
 |
| Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. |
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
 |
| Andlöst vackert på Vaerlandet. |
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1
Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.
Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela resan. I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
|
| Floibanen till toppen av Flöyen. |
Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.
|
| Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me, holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine, engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. |
Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?
|
| Bryggen i glödande solsken. |
Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela resan. I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.
|
| Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten för fotografernas skull. Eller är det äkta kärlek på gång??! |
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.
|
| Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. |
Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.
|
| Andlöst vackert på Vaerlandet. |
Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.
Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.
Fortsättning följer.....
PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.
fredag 17 juni 2016
Nytt i Magasin Skärgård!
Skynda och fynda för att läsa om mitt konstnärsporträtt och paddelreportaget från Axmar Blue Park, samt notiser om linfärjan, Batteriet Rindö, ny paddelbutik i Saltis, SUP-paddling och en hel del annat!
torsdag 12 maj 2016
En guldkantad dag
Att vara frilans kan vara högst osäkert ibland om en ser till den ekonomiska biten, men friheten att styra sina dagar är värt det. Och att få göra det jag älskar, att få vara ute i naturen och skriva om det. Och att jag dessutom kan dela så mycket av min tid med Äventyrshunden. Det betyder så mycket mer än pengar på banken.
Idag var en riktigt härlig dag på jobbet. Jag och Äventyrshunden hojade över grannön för att ta Waxholmsbåten till Grinda.
Och väl på Grinda fick vi oss en skön pratstund med skärgårdsbonden och tillsynsmannen på ön.
Reportaget kommer i tidningen Stångmärkets nästa nummer. Håll utkik!
PS. Jag hann med att plocka en geocach också!
Idag var en riktigt härlig dag på jobbet. Jag och Äventyrshunden hojade över grannön för att ta Waxholmsbåten till Grinda.
Och väl på Grinda fick vi oss en skön pratstund med skärgårdsbonden och tillsynsmannen på ön.
Reportaget kommer i tidningen Stångmärkets nästa nummer. Håll utkik!
PS. Jag hann med att plocka en geocach också!
lördag 6 februari 2016
Tidningen Frilufstliv...
...är en tidning som jag verkligen uppskattar. Den har bra reportage och fina bilder.
I senaste numret, nummer 1-2016, har lilla jag lyckats få med två reportage!
I senaste numret, nummer 1-2016, har lilla jag lyckats få med två reportage!
 |
| Nummer 1-2016 av Friluftsliv |
 |
| Dels kan du läsa en guide till spännande naturreservat nära dig! |
 |
| Och dels kan du läsa om min tur med inlånad tonåring till Hemavan! |
tisdag 19 januari 2016
Vissa arbetsdagar är bättre än andra....
 |
| För då får man nämligen åka skärgårdsbåt... |
 |
| ...fast det är mitt i vintern... |
 |
| ..och upptäcka Ingmarsö off-season. |
 |
| Dessutom träffa en gitarrbyggare och intervjua honom för ett reportage... |
 |
| ...självklart hade han gitarrer i sitt räcke in till sina lilla verkstad på ön. |
 |
| På vägen hem gick Äventyrshunden och jag lite vilse på ön. Men det gjorde inget, för vi var sugna på äventyr! |
lördag 12 december 2015
Blåfrusen?
Imorse klev jag och Äventyrshunden upp i svinottan. Kallt som attan var det.
Längs Blå leden sprang deltagarna vilket innebar att jag och Äventyrshunden fick hänga utomhus hela dagen på en väldigt vacker vandringsled. Ibland bara älskar jag mitt jobb!
När mörkret lagt sig kom de så småningom i mål. Vilken prestation att springa i mörkret över stock och sten, med så många mil i benen. Imponerad är vad jag blir av dessa supermänniskor!
 |
| Morgonstund har guld i mun? |
Ett mycket trevligt jobb stod på schemat idag när ultramarathonloppet Blåfrusen skulle förevigas till ett reportage.
 |
| Starten på en lång dag för vissa. |
Drygt sju mil skulle deltagarna avverka idag. Från Åkersberga till Vaxholm och sen tillbaka igen.
 |
| I Vaxholm vänder löparna vid ankaret i hamnen. Där får de även glögg om de vill! |
Längs Blå leden sprang deltagarna vilket innebar att jag och Äventyrshunden fick hänga utomhus hela dagen på en väldigt vacker vandringsled. Ibland bara älskar jag mitt jobb!
 |
| Blå leden har sina höjdpunkter! |
När mörkret lagt sig kom de så småningom i mål. Vilken prestation att springa i mörkret över stock och sten, med så många mil i benen. Imponerad är vad jag blir av dessa supermänniskor!
 |
| Eufori vid mållinjen! |
fredag 27 november 2015
Vintersimulering
 |
| Just nu skriver jag på en guide om naturreservat, den ska publiceras i vinter. |
 |
| Så idag skulle det fotas vinterbilder.... Lite svårt när det ser ut såhär ute! |
 |
| Men tycker ändå att vi lyckades få till liiite vintrig känsla! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)