Norge-en kärlekshistoria

Jag erkänner, jag är kär. Upp över öronen kär. I ett land. Jag är kär i Norge.

Kärlek i Romsdalen.
Foto: Julian Rohn

Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.

Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.

För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.

Vy över Romsdalen från Rauma line.
Foto: Valentin Rapp

Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design.  Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.

Hotell Aak, hotellet för dig som älskar bergen lika mycket som ägarna gör. 

Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.

Cykling på Trollstigen
Foto: Valentin Rapp

På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.

Till topps i Romsdalen.
Foto: Valentin Rapp

Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.

Kärleksdans på snö.
Foto: Valentin Rapp

Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.

Vår och vinter på samma gång på Trollstigen. 

Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen  rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.

På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.

Tack och lov för det färgglada skidmodet som råder just nu....
Foto: Valentin Rapp

Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.

Mindfulness på en SUP-bräda
Foto: Valentin Rapp

Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.

Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.

Norge har fått mig på fall. Jag är kär!
Foto: Petra Rapp

Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?

Rippa puder i skärgården, jorå så att....

Det var 5 år sen sist, men idag gick det att pumpa puder i hemmabacken igen! En får passa på när det finns och en får vara nöjd med det som bjuds!

Äventyr 4:2015 Åre & friends

Ingen vinter utan ett besök hos Chateaux Anna i Åre. 

Min vän Anna och jag carvade manchester i blåsten
och hade störtkul..

...även fast vi snackade allvarliga saker i liften.

Jag shreddade puder i Åre
och blev vän med mina nya telispjäxor. 

Vänskapsband fördjupades över goda middagar
på Fjällpuben och Liten Krog. 

Äventyrshunden och jag upptäckte Ullådalens längd-och turspår
och njöt i fulla drag. 

Och att hänga på verandan i solen på Chateaux:et
är balsam för själen. 

I Björnen vallade vi runt Anna efter jobbet
innan vi bakade Annas foccacia och
snackade skit framför brasan. 

Åre levererade som vanligt av alla de slag; vänner, sol, puder, hagel, regn, storm, vindstilla, snö, god mat, perfekta längdspår och hos Chateauz Anna känner jag mig alltid välkommen. Tur det, för jag vill tillbaka nu på en gång!

PS. Dessutom lyckades jag sälja in lite jobb för Utemagasinet när jag ändå var inne på deras redaktion och önskade glad påsk! Toklycka!

När det inte blir som en tänkt sig....

...då får man göra det bästa av saken!

Äventyrshundens skärsår behöver vilas och läkas ihop, inte Diesels favvosysselsättning, men ändock nödvändigt.

Vårt gemensamma turande får ersättas av stugmys för Diesel och utförsåkning för min del.

Här myser Diesel...

...medan jag carvar i Lofsdalens manchester...

..och försöker åka in mina nya telispjäxor.
Lättare sagt än gjort!
Snacka om Bambi på hal is! 

Men självklart tar vi korta promenader tillsammans
i fjällterrängen. Tur att skaren är så hård att det går att
gå överallt. 

Fika i solen kan man göra även om en har skärsår på tassarna! 

Äventyr 2013:2 Mixa och matcha i fjällen

Vad händer om man blandar skärmsport med vintersport? Och om man sedan samlar ihop några av Sveriges extremsportutövare inom dessa sporter och slänger ut dem i Sveriges bästa skidort?
Jo, det blir ett event som kallas Extreme Sport Gathering i Riksgränsen!

Ett gäng brokiga människor vars passion i livet är adrenalinkickar av olika slag samlades i slutet på april för att uppleva vad Riksgränsen kunde leverera för endorfinpåslag.

Några ur det glada gänget!
Foto: Tomas Almbo

Det hela börjar bra med strålande solsken fast prognosen inte utlovat annat än snöstorm hela veckoslutet. En febril aktivitet uppstår i lägret för alla vill göra så mycket som möjligt medan vädret är bra.
Några galningar drar direkt till Norge för att hoppa base från en bro som de rekat kvällen innan. Förhållandena är perfekta och de kan bara inte motstå frestelsen. De är som barn på julafton och dansar sig hela vägen till Narvik.

Lyckliga själar som skrattar sig hela vägen
ner från bron.
Foto: Sara Bjurström

Några andra spänner på sig laggen och kollar in offpisten i Riksgränsen. Jag är en av dem. Jag har inte varit här sen... Jag kan inte ens komma ihåg. När jag pluggade i Luleå var Riksgränsen stället man hängde på när det var helg. Jag menar, det var ju BARA 50 mil från Luleå campus.... Alldeles för nära med norrländska mått mätt för att låta bli att åka dit. Här har jag harvat telis i solsken, puder, storm, flatljus, blötsnö, regn och dimma. Det var här jag lärde mig att åka skidor, på riktigt. Riksgränsen är fostrande och dagarna med puderfluff är egentligen få, men roligt kan man ha ändå! Hela Riksgränsen är som en lekplats för vuxna med barnasinnet i behåll.

Skojsigt med telis i Riksgränsen.
Foto: Sara Bjurström

Jag åker allt som "Lulegang" brukade åka förr. Baksidan, Keps-Sommarstigen, Björnfjell, Uffes och till sist knatar vi upp på Nordals. Riksgränsens klassiska offpiståk. Nostalgin sprudlar i kroppen. Och mjölksyran sprutar i benen. Jag kan inte komma ihåg att det var såhär jobbigt att gå upp på Nordals?! Förr i tiden sprang man ju här titt som tätt, men nu känner jag att det här får vara första och sista gången idag. Men jag kommer upp, om än väldigt långsamt, och fjällvärlden som breder ut sig som en tavla från toppen är lika fin som jag kom ihåg den. Värt mödan att gå upp. Vägen ner är kantad av blötsnö och ännu mer mjölksyrestumma ben. Men vad gör det när det är så roligt att åka skidor och grabbarna som skottar snöbivack vid foten av Nordalsfjället seriöst frågar om jag tränar inför Extrem-NM. Jag skrattar inombords när jag åker förbi dem och undrar om jag kan anmäla mig som "Bambi" till den tävlingen? Vingligt känns det, men ack så roligt.

Vissa andra som fått för mycket mjölksyra i benen passar på att flyga skärm ner för berget. Ser fridfullt ut när skärmen med tillhörande förare singlar neråt dalen och det är inte för långt senare som vi andra skidåkare hinner ifatt och kan highfiva glädjen över åket/flyget.

Transport ner för de med mjölksyretunga ben.
Foto: Sara Bjurström

Självklart sätter vi oss på Nordalsterassen och njuter av solen samt skryter lite om våra bravader innan vi såsar ner till andra sidan för spa och middag på hotellet.

Dagen efter vaknar vi upp till ett Riksgränsen som känns igen. Full storm med 32 sekundmeter i byarna och snöblandat regn och kategoriskt flatljus. Heliskiingen ställs snabbt in och några få tappra försöker sig på att ta några åk. Själv tar jag två innan jag ger upp. Dyblöt in till trosorna och omotiverad in i själen. Bara en lift öppen och för att komma neråt fjället får man staka sig, hur brant det än är för motvinden trycker mig uppåt fjället annars. Som tur är kommer Ullis, en kär gammal bekantskap som jag tyvärr inte träffar så ofta eftersom hon bor i Kiruna. Vi snackar bort resten av dagen och kvällen med minnen från förr och uppdateringar från nu. Tänk vad en god vän kan förgylla en stormig dag!

Bästa Ullis! 

Lördagen ser inte mycket bättre ut vädermässigt och för att få lite skidåkning i benen chansar vi på Björkliden. Det är alltid bättre väder där om det är skit i Riksgränsen. Ullis guidar oss i Svarta Björn och andra bäckraviner. Och tamejtusan om det inte finns kallsnö! Glädjen vet inga gränser när snön sköljer över knäna. Jag hade helt glömt den totala euforin som infinner sig av fluffig kallsnö!
Dagen blir inte sämre av att den avslutas med snowkite där Kaj och Erik visar konster som ingen trodde var möjligt och vi alla får prova på.

Test av snowkite i Katterjåkk.

Eventets sista gemensamma middag med gänget blir som väntat, glad, högljudd och lite smågalen. Människor med en passion, vad det än må vara, har en tendens att snöa in sig på knasiga saker och då kan bli väldigt intressanta samtal. VM i såpbubbelblåsning debatteras ivrigt likaväl som spoltroll i Kirunagruvan. Och jag inser sakta under kvällens middag att dessa hardcore extremsportare inte är så råbarkade som man tror. Under ytan så gömmer det sig otroligt snälla och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet. Just det, de vill inte alls dö som många tror. De vill bara leva livet. Och leva det nu.

På armen må vara en hardcore tatuering,
men på hans vad sitter Alfons Åberg.

Söndagen är sista dagen av eventet och alla hoppas på att det ska bli helihoppning. Det var egentligen det som många kom hit för. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tror jag det kallas.
I Abisko väntar helikoptern och så även solen. Det är ystra själar som studsar omkring på den hala isen och väntar på sin tur att få kasta sig ut ur helikoptern med fallskärm på ryggen. Tandempiloten Gunlög gör sitt bästa för att lugna eller egga sina passagerare. Första heliliften går och snart droppar det ner lyckliga fallskärmshoppare med de mäktiga fjällen som bakgrund.

Förväntansfulla själar som inget hellre vill än att
komma upp för att sen komma ner! 

På tåget hem bubblar det om alla deltagare. Vi är alla överens om att vi redan längtar till nästa års event. För att det blir ett event nästa år är redan bestämt. Och det kommer bli större än detta. Och ännu roligare. Och ännu galnare.
En sak är säker, det blir inte tråkigt när man mixar och matchar extremsportare i fjällen. Människor med en passion. Människor som söker glädje.
Det kan inte bli tråkigt.

En lördag i Riksgränsen

Jag åkte telis med bästa Ullis i Björkliden
och fick en dos kallsnö...
Foto: Sara Bjurström

...medan andra for till Narvik och rekade bron..
Foto: Sara Bjurström

....och kanske lärde sig lite om krigshistoria...
Foto: Sara Bjurström

...och en del provade på snowkite i Katterjåkk..
Foto: Sara Bjurström

Gamla hederliga Gränsen...

Igår var det sol och perfekt slasksnö. Ingen vind alls och Riksgränsen visade upp sin bästa sida. Nordals åktes så klart och sen satt vi på terrassen och lapade sol och utvärderade våra bravader. Precis som det ska vara.
Idag är Riksgränsen mer som det brukar vara. Snöorkan. Regnstorm. Flatljus. Stängt. Man känner sig som hemma liksom. Det har hänt förr om man säger så.

Är det något i dimman där? Eller?
Vad är upp och vad är ner?

Hiking på Nordals!

Livet är gött nu!
Foto: Sara Bjurström

Äventyr 2012:19 Älskade fjällstuga

Jag har kommit på mig själv med att, såhär på senare år, längta till själva fjällstugan. Den som är inredd helt i furu. Ni vet, den där till och med lamporna är i furu-design.

Furu, ja visst! Och gärna broderade fjällmotiv på det också! 

När jag var yngre var det mer puderhets och jag stod allt som oftast och hängde på låset till liften minst en kvart innan den öppnade. För att liksom vara säker på att vara den första som susade nedför backen i fluffig champagnesnö. Eller egentligen spelade det ingen roll om det hade dumpat under natten, det kunde vara is, skare och fanskap i backen, jag var ändå först.
Men nu har jag upptäckt att det är själva stugmyset som jag längtar efter. När jag varit ute en hel dag i bister kyla och kinderna hettar när jag kommer in. Blöta sockor hänger på spiselkransen och en eld sprakar i kaminen. Någon kokar pasta så det ångar i hela stugan. Och det snackiga sorlet om dagens bravader i backen ligger som en ljuvlig ridå framför furupanelerna. Det är liksom det som är själva grejen, har jag tydligen kommit underfund med nu, mitt i denna medelålderskris.

Medelålderskrisen gör sig också påmind i låren vid all form av utförsåkning. Det är jäkligt kul att ligga på skär med carvingskidorna och bränna nedför backen och bara låta benen pendla under sig. Flåset och låren tycker att max tre åk, sen är det fika och vila. Funäsdalsbergets topprestaurang gör förmodligen storvinster de dagar som jag befinner mig i närheten. Av någon anledning har även min vänsterfot vuxit och passar inte längre i pjäxan, så den redan befintliga blånageln antar nu en mer lilaaktig ton, helt rätt enligt Sofis mode...(?)
Med telemarkskidorna på fötterna skriker låren ännu mer i protest, men hjärnan och hjärtat ignorerar när jag dansar nedför berget. Telemark är nog samma sak för mig som knark är för en tjackpundare...

Även om telemark är ren själs-energi så är det faktiskt mest längd som lockar just den här veckan. Spåren är kanonfina och det gäller att passa på när det finns skatespår. För det är skäjting som är den roligaste formen av längd. (Kan ha och göra med att Vasaloppet för alltid har förstört glädjen med klassisk åkning...) Dessutom tycker Äventyrshunden bättre om att skäjta än att sitta i furu-inredd fjällstuga och häcka när husse och matte klämmer lagg i Ramundberget. Diesel drar och vi kör i alla möjliga spår åt alla håll och kanter.

Äventyrshunden gillar att dra på äventyrerskor...! 

 En dag provar vi på Mittåkläppsspåret, som sägs vara ett av de finaste med utsikt över Helags och Sylarna. Och visserligen är det fint, det är bara det att det är uppförsbacke i FEM KILOMETER innan det går att ens ana en tillstymmelse till utsikt.

Skäjta är kul, men inte bara om det går uppför... 

Vid de första stavtagen känns det tungt att tänka på att vi precis har börjat vår färd. Varje något lite brantare uppförsknix har såklart namn, jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre. Hjärtat hamrar i bröstet och flåset är så högt att jag inte hör mina egna tankar. Men efter ett tag hittar kroppen ett slags lugn och rytmen infinner sig. Diesel springer glatt omkring och undersöker snöklädda snår och sjunker lika långt ner i snön varje gång. Vid ett fåtal gånger får vi komma och rädda honom från att drunkna i det fluffiga underlaget.

Man vet att det är långt kvar
när varje ny liten uppförsknix har fått sitt eget namn. 

Vi börjar ana att vi har kommit upp på höjd för träden börjar bli kortare och det är en annan slags luft, liksom krispigare. Spåret planar ut och vi kan glida framåt med en sådan fart att Diesel nästan kommer på efterkälken. En skylt markerar att vi nått högsta punkten, härifrån kan det bara gå utför. Skyltarna visar också åt vilket håll vi ska spana efter Sylarna, Ramundberget och Mittåkläppen.

Var gömmer sig Sylarna då?

Men molnen hänger lågt och vi ser ingenting av den utlovade utsikten som skulle vara så magnifik. Och jag som gärna hade fått en skymt av jätten som brukar sitta på Mittåkläppen.... Jag får trösta mig med en kopp varm choklad från termosen istället. Det positiva är att nu kommer det att gå fort resten av sträckan. I de värsta backarna får Äventyrshunden åka i knät på någon av oss, vi vill inte att han ska spränga sina små lungor när det går för fort.

Äventyrshunden verkar nöjd med dealen att få lift utförs...

Det är nästan skrattretande att det går så fort att ta sig ner när det tog så lång tid att ta sig upp. Men vi njuter iallafall hela färden ner, även om det är lite kallt. Eller väldigt kallt rättare sagt... Det är inte förrän långt senare som jag återfår värmen i vår fjällstuga, och då har jag eldat på i kaminen i  flera timmar...
Men det är ju just det som jag längtar efter numera. Fjällstugemyset. Sitta och glo rakt in i brasan och vara belåten med dagens prestationer. Knapra på några kardemummapraliner. Smygfisa lite. Känna hur trött kroppen är och hur nöjd knoppen är. Pilla sig i naveln och peta sig i näsan.  Fundera över trivialiteter som om det går att få tag i en sån där furulampa som hänger i taket...

Var köper man furulampor nu för tiden? 

Varje dag när jag kliver över tröskeln intill vår gemytliga fjällstuga har jag glömt mjöksyrepumpade lår, hamrande hjärtan  och blåa naglar, då är det hundra procent mys som gäller. Med furu, god mat, brasa, en spännande fantasybok och omgiven av dem jag älskar mest så kan det inte bli fel.
Men utan Fjällstugan är vintersemestern inte komplett. Tack för att någon byggde dig, kära Fjällstuga, på 60-talet och att furu var det hetaste man kunde inreda med just då. Tack älskade Fjällstuga för att du gav furumyset ett ansikte. Tack älskade Fjällstuga för att du gav mig fjällmys.

Älskade Fjällstuga....

 

Skidpremiär på hemmaplan!

Då kan skidpremiären checkas av för den här säsongen. Och dessutom på ett ställe som jag definitivt inte teleknixat utför tidigare i mitt liv! Så dubbelpremiär alltså. Och jäklar vad kul det var!
Det är det jag alltid har sagt, äventyr behöver inte vara så komplicerat. Det räcker med en knappt lutande sluttning, ett par decimeter vindpackad snö, några polare, en och annan hund och ett par telisskidor under fötterna så är saken biff! Självklart avslutade vi med after ski på Ostmakeriet.

Kolla in filmen här!