En skulle kunna göra det lätt för sig....

...men då blir det inte lika roligt!

Så istället för att enkelt ta färjan över till Kastellet för att plocka en cache blev det på detta viset:

Jag, Äventyrshunden
och geocachkompisen Sandra
tog kajakerna i sommarvädret. 

Vi mellanlandade på Badholmen i förhoppning
om att ta en cache.
Men där gick vi bet.
Antingen är vi blindstyren eller så var den borta...

Vi tröstade oss med våffelbuffé på Kastellet istället.
Och fick sällskap av Emma och Diesels kompis Texas. 

Med ny energi tog vi oss an
mysterycachen på Kastellet!
Och lyckades!! Vår första mystery! 

Sen paddlade vi vidare till Gruvudden för
bad, grillmiddag, tältövernattning...

...och brasmys ända in på småtimmarna! 

Ni ser, mycket roligare att göra det mer komplicerat än vad det behöver vara!

Plötsligt händer det...

....att en tar tag i de där geocasherna som har legat och gäckat en i flera år....

....så idag när det var bleke på havet bar det av....

...ut på geocashinguppdrag på
de närliggande öarna.

Sandra var min partner in crime
och vi plockade totalt 4 stycken på 3 olika öar!
Stinas grund, Tynningöx2 och Rindöbaden hittade vi idag! 

På Tynningö hittade vi en insjö också, Maren, superfin
och tydligen varm att bada i!
Här hittade vi också massa vandringsleder.
Så nu måste vi komma tillbaka och upptäcka mer! 

Våra fynd firade vi med långlunch i solen på Björnholmen. 

En helt fantastisk dag där jag och Äventyrshunden
njöt i fulla drag av att vi bor just där vi bor. 

Kajakpremiär!

Det är inte det tidigaste jag paddlat, men ändå ganska tidigt ute denna säsong! (Har paddlat i mars när isen knappt släppt en gång...)

En bra årspremiär får man väl ändå säga, en härlig dag med sol i nyllet, vind i sidan och salt havslukt i näsborrarna. Och en ö-geocash plockade jag också!

Stadspaddling med simmiga inslag

Min vän Sofia är lite galen, på ett bra sätt.
Sofia bor inte så långt från Edsviken och så gillar Sofia att simma. Jättemycket.
Då tyckte Sofia att; varför inte simma hela Edsviken?
Och varför inte göra det med ett gäng vänner?
Och på den vägen var det väl då 10 kilometer simning genom Edsviken kom till.

Jag och Äventyrshunden blev inblandade i det hela som säkerhetsansvariga. Jag med min kajak och Äventyrshunden som räddningshund. Uppgiften var att försvara simmarna mot båtar, sjöodjur och annat oknytt. 6 simmare var vårt ansvar tillsammans med den andra kajakpaddlaren, Jonas.

Första etappen började i norra Edsviken och det var stark motvind, trots jag hade bokat medvind med Sofia i god tid innan? Och när regnet drog in slog den välbekanta sommarkänslan från i år in. Frysandet.
Jag försökte lösa problematiken genom att värma händerna Äventyrshundens päls. Men det var liksom inte läge att klaga för simmarna hade det ju värre.....
Det gick inte så fort, rent paddelmässigt sett, men simmässigt var det bra fart. Ändå, jag fick liksom inte upp värmen där jag puttrade fram. Hann både äta äpple och klia Äventyrshunden på magen.

Hade väl egentligen inte så mycket att klaga på förutom att jag var SÅ SJUKT JÄVLA PISSNÖDIG.
I 2 timmar försökte jag tänka på annat, men när fikamålet siktades kunde jag liksom inte hålla mig längre, var tvungen att lämna simmarna åt sitt öde och besöka stranden som materialiserades framför mina ögon. Som tur var överlevde simmarna min undanmanöver. Puh!

Supportteamet mötte upp med mackor och varm choklad och sen var det dags för etapp 2 som flög förbi. Äventyrshunden hade koll på simmarna i vattnet och räknade noga in att alla var med.
Jag tyckte det var mysigt att paddla i stan för omväxlingens skull. Intressant att se staden från vattensidan.

Paddling utanför Ulriksdal.

Fika igen vid Ulriksdal och Jonas berömda bullar fick även de mest slitna simmarna att ta sig an sista etappen till Bockholmen där galamiddagen väntade.
Vinden hade mojnat och simmarna unnade sig att plaska och leka lite under broarna in mot mål.
Mörkret sänkte sig över staden och oss och precis innan vi alla kravlade oss i land fick vi syn på bävrar, mitt i den stora staden!

Det är inte varje dag en paddlar under tunnelbanan... 

Imponerad är jag av alla simmare som klarade av den långa utmaningen. Fem timmar i 15-gradigt vatten. Hatten av, säger jag! (Eller kanske ska säga simmössan??)

Och tack för att jag fick vara med och dela det här galna upptåget!

Sofia-lite galen men rolig!

Också mastermind bakom upptåget Långsimning i Edsviken. 

Sofias version av dagen kan du läsa här.

Expedition 52: Lyckan är kort...

Så var vi tillbaka där Expeditionen började. Med otur.
Jag fick lite blodad tand förra veckan då paddlingen var så himla härlig och jag tänkte att nu har turen vänt med den här expeditionen! Så jag tänkte, äh jag tar en etapp till! Jobba kan jag ju göra sen...

Så jag begav mig in mot Stockholm för att paddla in i Mälaren mot Uppsala.

Men då blev det motvind från helvetet. Så klart. Enmetersvågor och jag kröp fram fast jag paddlade för fulla muggar. Jag blev nästan överkörd av Birka Princess och fick kryssa mellan andra finlandsfärjor med fara för eget liv. Vågorna sköljde över kajaken och både jag och Äventyrshunden var dyngsura. Jag fick ibland hålla i honom för att han inte skulle halka av kajaken med vågen som slog över.
Det var ingen njutning, det var en kamp. En plåga. Och så vill jag inte ha det när jag är på expedition. Äventyrshunden var dock en klippa och parerade så gott han kunde.

Men efter att ha kollat alla väderleksappar i universum och efter att ha konstaterat att
1) vinden ska inte mojna de närmaste 5 dagarna, inte ens på natten
2) vinden kommer inte ändra riktning de närmaste 5 dagarna

Nästan så en blir överkörd i tältet också av jättefärjorna.... 

Så kastade jag in handduken och vände hemåt. En natt i tält blev det, en väldigt mysig sådan dock.
Men nu grämer jag mig. Tycker mig se att vinden har mojnat och visst blåser det lite från andra hållet nu?
Segerns sötma smakar godare än nederlagets bitterhet.

Äventyrshunden undrar vad som hände
när vi så snart var hemma igen. 

Faaaan, jag var så upplagd för en veckas paddling till och hade sett fram emot att få glida in i Uppsala.
Men nej, den här jävla expeditionen är dödsdömd. Det är tydligen mitt livsprojekt. Expedition 52 och drömmen om att runda Utö. Båda lika ouppnåliga. Kanske när jag fyller 83 kommer jag paddla in i Uppsala med ett leende på läpparna eller kommer jag kunna sträcka armarna i skyn efter att ha få se Utös utsida?

Suck.
Antiklimax....

Den fina avslutningen

Det fina med den här etappens avslutande var att världens bästa grannar skjutsade tillbaka mig MED BÅT så jag kunde hämta bilen där jag ställt den. Och så bjöd de på fika också.
Kan inte bli en finare avslutning på den här etappen på Expedition 52.

Tack kära grannar!! 

Expedition 52: It´s alive!!!

Jag hade bestämt mig för att om vädret var kalas den här veckan skulle jag ut och paddla. Bara Äventyrshunden och jag. Väderprognoserna visade perfekt väder och paddlingssuget slog till med full kraft. Kollade sjökortet och bestämde mig för att paddla i mina egna hemtrakter typ, och tamejtusan om det inte sammanföll med just nästa etapp av den nerlagda Expedition 52!
Expeditionen lever igen!

Äventyrspolare på väg! 

En expedition som för övrigt  bara har kantats av motgångar, målet med att runda Uppland i kajak och mountainbike har varit otursförföljd från start. När jag skulle cykla Upplandsleden (inget jag rekommenderar någon) blev Äventyrshunden sjuk, riktigt sjuk, och kunde inte följa med utan fick ligga på sjukhus istället. Upplandsleden var en kamp rakt igenom, med mygg, kalhyggen, oron för Äventyrshunden och stigar inte lämpliga för cykling.
När det var dags för paddling var Äventyrshunden frisk, men vi möttes av tvåmetersvågor och fick stora självan och flyttade starten för paddlingen rejält söderut. Paddlade en etapp, men äventyrslusten rann ur mig trots att vädret då var helt perfekt. Hade. Bara. Ingen . Lust. Att. Fortsätta. Punkt.
Så expeditionen las ner. Orkade inte tänka på den. Ville bara göra annat. Skita i den.
Men allt sedan dess har den legat i bakhuvudet och malt. Saker som jag inte avslutar har en tendens att göra det. Så jag tänkte att det kanske var dags att avsluta den däringa expeditionen trots allt.

Och vilken paddelvecka jag fick! Helt magisk! Precis sådär som paddling ska vara. En behöver inte kolla väderleksrapporterna en endaste gång, för en vet att en kommer vakna upp till strålande sol, svaga vindar och varma temperaturer både i luft och vatten.

Jag stressade inte alls, det blev mer bad än paddling räknat i timmar. Jag tog inte ens rakaste vägen, utan följde Äventyrshunden nos och mitt hjärta. Och vi bara njöt! Så skööööööönt. Helt bortkopplad från verkligheten och alldeles väldigt levande i nuet.

Lugna vatten är bäst tycker vi båda.
Äventyrshunden sitter längst fram och tar in havsdofterna
medan jag kan paddla med rätt teknik och läsa sjökortet
utan en lång svans som är i vägen. 

När vi inte paddlade busade vi eller
gick långa promenader på någon större ö. 

Och så blev vi bjudna på glass av Lillasyster som råkade vara ute och hälsa
på en kompis i skärgården, just precis där vi var! 

Middagarna tillagade vi tillsammans i skön kvällssol. 

Till havs upptäckte vi nya saker,
en sjöjungfru paddlade vi förbi....

...och ett och annat sjöodjur,
Havsörnar som seglade i skyn fick vi också se. 

Och en herrans massa sandstränder hittade vi! 

Men mest av allt badades det!! 

Etappen avslutades precis utanför huset!

Det är såhär en expedition ska vara, en njutning! Då är det precis som det ska vara!

Nix, inte långt, men gött! 

Hur en paddlar med en Äventyrshund

Såhär kan det se ut när jag och Äventyrshunden paddlar tillsammans.

Äventyr 14:2015 Jakten på sommaren

Jag huttrade mig igenom en regnig midsommar, jag hackade tänder av köld under finska paddlingsnätter, jag frös mig igenom ett vackert Island. Är månne temat för den här sommaren kyla?

Nej, jag vägrar acceptera faktum.

Ett sista ryck att få känna sommarvibbar måste göras. Kajakerna plockas fram och med mig tar jag Äventyrshunden och Paula. Tillsammans börjar vi jakten på den svenska sommaren.
Vi vill ha nakenbad, varma klipphällar, solbrända näsor, skitiga fötter och sand innanför sport-toppen.

Var ska vi åka för att hitta sommaren tro?

I regnet letade vi efter solen och en schysst sandstrand att tälta på. 

Paula invigde sin nya grillpinne som var sju meter lång
och väldigt avancerad....

Ungefär samtidigt som det gick upp för oss att Paula fyllde år,
kom solen! 

Det firade vi med lunch på Båtshaket på Ålö. 

Lax värdig ett födelsedagsbarn! 

Vi hittade en ö med branta klippor...

...och fin sandstrand där Paula fick "Baywatch-feeling"
och gjorde en väldigt precis härmning av Mitch Bucannon! 

Att gå runt den lilla ön tog tid
eftersom det inte fanns några stigar.
Men desto mer spännande! 

Äventyrshunden chillade på stranden
medan vi andra tog ett kallt dopp. 

Tält är kanske där en sover bäst
kom vi fram till. 

Det ser inte så svårt ut,
men det var svårt att komma ut med vågor stora som minivans
som slog rakt in mot stranden.
Jag och Äventyrshunden kantrade och fick börja om från början.
Äventyrshunden litade på sin något adrenalinstinna matte
och vi tog oss ut på andra försöket.
Dock helt dyngsura och utan kapell.
Paula var för ovanlighetens skull helt torr! 

I stark motvind tog vi oss till Nåttarö...

..där hittade vi en grotta
som en drottning gömt sig i under sin flykt till Danmark
för 500 år sedan. 

En geocach hittade vi också! 

Sen grillade vi halloumiburgare
och eldade oss genom sommarnatten.
Löste världsfreden och en del
andra större och mindre problem. 

Men var är sommaren?
Jakten på sommaren går vidare...
Kommer vi finna den?