Gästrikeleden-check!

Då har jag vandrat/cyklat hela landskapsleden i Gästrikland! 27 mil!
Målet var att vara klar innan midsommar och med pojkvännens taxiservice gick det att lösa i grevens tid....

Radarparet på Gästrikeleden

 Jag har en liten tarm kvar som ska vandras från Åmot till Lingbo, men den ska eventuellt dras om i höst så jag väntar med den så jag slipper dubbeljobba....
Har några inplanerade fotosessions i höst med medföljande modeller som jag ser fram emot också, så heeeelt klar är jag inte. Men ändå, firar lite i smyg!

Firar med att vila! 

Överlag tycker jag att det har varit en fin led att vandra, men kanske framförallt att stigcykla. Väl markerad på 90 % av leden och kul med informationsskyltar om kulturen-i-naturen längs vägen.
Södra delen är flackare med dess älvängar, svämskogar och mygg, medan norra delen är björnland med blåbärsris och glesa tallskogar. Trakterna kring Hofors är klart de backigaste!

En fin led som jag gärna rekommenderar till andra. Ut och upptäck den i sommar vetja! 
Eller vänta tills boken är klar så får du matnyttiga tips om det mesta....

Passar på att tacka Äventyrshunden som har funnits vid min sida hela leden och agerat stigfinnare och glädjespridare. Utan honom hade detta inte varit lika roligt!

Nu blir det välbehövlig vila och kanske lite midsommarsemester.

Nu blir det midsommarhäng ett tag.

1 av 3, check!!

Kommer ni ihåg att jag satte ett skyhögt mål på nyår inför 2017? Inte mindre än tre bok-kontrakt ville jag ha! Yeeesus, så kaxigt att sticka ut hakan, kanske du tänker....
Men jag tänker att om jag satsar högt så kanske jag når hälften. Det vill säga 1,5 bok, och då är jag supernöjd med det.

Och nu har jag bärgat en bok i hamn! Ett bok-kontrakt är klart! YEEES!!!
Det blir en till bok för Calazo, en till vandringsguide, och denna gång blir det Gästrikeleden som står i fokus! Yabbadabbadoo!!

Så vill ni träffa mig i vår/sommar får ni bege er till Gästrikeleden, för det är där jag kommer vara! Älskar när jag får jobba utomhus med min äventyrskompis Äventyrshunden Diesel som assistent! Lycklig!

PS. Med tanke på att det precis har gått fyra månader på det här året, och ett bok-kontrakt är redan klart så finns det ju stor chans (och tid) för att två till ska trilla in! Eller?!

Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1

Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.

Floibanen till toppen av Flöyen. 

Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.

Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.

Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me,
holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine,
engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. 

Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?

Bryggen i glödande solsken.

Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...

Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Ibland hänger sig vägen fast på bergsväggen som stupar ner i fjorden, och det är så smalt att vi får backa till ett bredare ställe om vi råkar få möte. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela bilresan, tröstar jag mig med när nu fjordkryssningen inte blev som det var tänkt.
I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.

Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten
för fotografernas skull.
Eller är det äkta kärlek på gång??!

Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.

Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. 

Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.

Andlöst vackert på Vaerlandet. 

Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.

Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden  jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.

Fortsättning följer.....



PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.

Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 1

Norges näst största stad Bergen är en av Europas regnigaste städer, men idag möter Bergen med strålande sol och sommartemperatur. Jag känner mig lyckligt lottad när jag tar Floibanen bergbana från Bergens centrum upp till toppen av Flöyen för att beundra utsikten över fjordarnas inlopp från havet. Här finns flera vandringsleder som jag blir sugen på att upptäcka en solig dag som denna. Det gäller bara att pricka in de där soliga dagarna förstås.

Floibanen till toppen av Flöyen. 

Tiden går fort när vädret är vackert, och det blir inte tid till någon vandring idag, inte heller att strosa genom Bryggen eller den lokala fiskmarknaden som Bergen är känt för. Planen är att uppleva en fjordkryssning i kvällssolen längs Fjordkysten, en lyxig middag står på schemat också, vilket min knorrande mage är tacksam för.

Jag är här med en grupp internationella journalister och fotografer från England, Frankrike, Holland, Danmark och Österrike, tillsammans med Visitnorway ska vi få uppleva det bästa av fjordnorge och fjordkusten mellan Bergen och Ålesund. Jag ska skriva en norsk äventyrsguide till kommande sommarnummer i Magasin Frilufstliv så nu är jag här för att uppleva norska vandringsäventyr.

Från vänster: danska Andreas, norgeguiden Asgeir, me,
holländska Reinier & Dani. Saknas på bilden franska Christine,
engelska Simon, österrikiska Simon, norska Mona. 

Våra ciceroner Mona och Asgeir har mött upp i Bergen och det är inte lätt att valla sju nyfikna journalister genom vackra Bergen när det finns en tid att passa.
Alla ska "bara ta ett foto" av något pittoreskt och har miljoner frågor om fiskeindustrin i Bergen, det är liksom ingen som riktigt fattar att det är bråttom till båten som avgår 16.35 från kajen. Inte jag heller, guide Asgeir är lugn som en filbunke, så jag tänker att han har koll på tiden.
Vi strosar förbi Norledbåten (Norges katamaranform av våra Vaxholmsbåtar) som ligger vid kajen med motorerna på. Asgeir slänger några ord till kaptenen och strax efter börjar vi förstå att det är brådis eftersom Asgeir får något stelt i blicken. Sju stycken halv förvirrade journalister halvspringer till bilgaraget där vår packning ligger inlåst. Asgeir minns inte vilken våning han parkerade bilen vilket resulterar i sju stycken totalt förvirrade journalister som sprider ut sig som galna höns i garaget. Reinier skriker högt att han hittat bilen och alla vallfärdar dit, rycker sin väska och galopperar tillbaka mot båten. I hissen som segar sig ner till gatuplanet är klockan 16.31 och hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på mig. Hissdörrarna öppnas och alla trycker sig ut samtidigt. Med hundra meter kvar till kajen ser vi vår båt segla iväg med full fräs ut i fjorden och den kommande solnedgången. Jag blir helt ställd, sätter mig rakt upp och ner på kajen med väskan under baken och kan liksom inte fatta det. Bergen flödar i sol och jag hade så sett fram emot att uppleva fjordkryssningen i sol, men det kommer inte hända.
Miljarder tankar snurrar genom huvudet medan jag tittar på ett Bryggen i glittrande sol. Kan vi ta en båttaxi och hinna ikapp båten? Kan vi köra bil en bit för att möta upp båten? Varför gick inte vi på båten och Asgeir fixade med bagaget?

Bryggen i glödande solsken.

Ingen idé att sura, båten har åkt och vi är kvar. Asgeir hävdar att han aldrig har missat en avgång i hela sitt liv. (Det uttalandet kommer han få äta upp resten av den här resan.) Och vid närmare kontroller så var båtens rätta avgångstid 16.30...

Lösningen blir att åka bil till en annan färja som ska ta oss ut till den ö där vi ska övernatta ikväll. Bilturen tar tre gånger så lång tid som båtturen, men den är inte desto mindre vacker för det. Smala krokiga vägar som slingrar sig längs fjordar och sjöar. Tror att vi har utsikt över något slags vatten under hela resan. I Askvoll möter vi vår lokala guide Marita Solheim från Destinasjonvest och får en chans att sträcka på benen. Jag, Dani, Reinier och Simon den yngre tar en tur runt byn för att hitta lite fjordvyer att fota.

Dani och Rein låtsas att kärlek har uppstått mellan dem på Fjordkysten
för fotografernas skull.
Eller är det äkta kärlek på gång??!

Gliringarna till Asgeir är många, går det verkligen en färja nu och går den dit vi ska? Han tar det med ro och stämningen i gruppen är sammansvetsad. Vi har ju ett gemensamt mål att reta...:)
När färjan så äntligen lämnar fastlandet färdas vi i solnedgången, det är så vackert att jag vill gråta. Doften av hav når min näsborrar och jag njuter i varenda nerv av min kropp.

Fotograf Rein i solnedgången är schysst och delar med sig av sina fotokunskaper. 

Klockan är mitt i natten när vi är framme på Vaerlandet, men midnattssolen vill inte ge sig. På Vaerlandet bjuds vi på varm och himmelskt god soppa i gästhamnen av Gry. Hon driver stället och hon är ett enda stort leende hela hon. Frampå småtimmarna lommar jag, Rein och Simon uppför backen till Vaerlandet Havhotell. På krönet måste jag nypa mig i armen för att verkligen tro att det är sant att vi ska bo här. Stället tar andan ur mig, havet är stilla och himmeln är färgad i rosa. Det är fullkomligt tyst om man inte räknar kamerorna som smattrar i natten.

Andlöst vackert på Vaerlandet. 

Jag vill inte gå och lägga mig, helst vill jag sitta på klipporna hela natten och stirra ut över vattnet, prata med mina nyfunna vänner från Holland och Österrike om livets trivialiteter och viktigheter. Och bara vaggas in i havskoman.

Motvilligt går jag slutligen in till mitt rum och tappar andan igen. Det är så smakfullt inrett med diskreta färger och naturliga material blandat av hårt och mjukt. Tvålen är ekologisk och gjord av tång av Lykkesmia som bor på Vaerlandet. På väggen hänger en tavla i silver föreställande nyfikna får som balanserar på kanten av ett berg, skulle inte förvåna mig om fotografen är lokal. Sängen är så vansinnigt skön och omfamnar mig direkt när jag lägger huvudet på kudden. Det är med utsikt över berget Alden  jag sluter mina ögonlock och drömmarna sakteliga tar över. Balkongdörren är öppen och jag vaggas till sömns av havets stilla ljud. Imorgon ska vi bestiga Alden, även kallat den norska hästen. Men det är i morgon.

Fortsättning följer.....



PS. Asgeir är trots allt förlåten för att han tog oss till den vackra plats till slut.

Nya Vandra Roslagsleden är här!

Ni vet väl att den nya upplagan av Vandra Roslagsleden har kommit nu va?

Ni kan beställa den av mig om du vill ha den signerad! Maila mig på info@52adventures.se så kanske jag bjuder på några personliga vandringstips på Roslagsleden också! :)

Brottningsmatch med skogen

Halvvägs in i den här dagen slutade mobilkameran att fungera och alla mina bilder var puts väck, så därför har jag inga bevis på dagens händelser, ni får helt enkelt ta mitt ord på att det jag skriver är sant!:)

Idag smygstartade jag mitt nästa uppdrag, att reka nya leder i Stockholms gröna kilar. Ett jobb som både Äventyrshunden och jag stormtrivs med! Tänk att få leka i skogen på arbetstid! Lyx!

Jag tog mountainbiken och Diesel tog sina fyra tassar och så drog vi och upptäckte skogarna på Värmdö. Fantastiskt! Vi hittade massor av nya bra MTB-stigar med sjöutsikt som kommer nyttjas flitigt framöver även privat. Men vi hittade också ett träsk som inte skulle vara där enligt kartan, obefintliga stigar som skulle vara där enligt kartan, meterhöga brännässlor med fästinggaranti, och en del privata vägar som vi sneakade oss fram på...
Både en del brottningsmatcher med skogen och en del böljande vackra stigar som bara var ren njutning för själen. En hel del felkörningar och stunder där jag var vilse, men som vanligt redde Äventyrshunden upp situationen då!
En riktigt rolig dag helt enkelt!

Vi får se vad det bli av det här, kanske en ny led, vem vet?

När en vandrar så intensivt....

....att skorna smälter...?
Eller är det för att det är så varmt?
Eller är det för att jag är så het?;)

Är jag på jobbet eller inte?

Idag har det vandrats och fotats på Blå leden...

..med mig har jag haft Sandra som vän och fotomodell....

....jag har lite svårt att säga om jag är på jobbet eller på semester...

....men det kanske inte spelar så stor roll...

....jag får ju vara ute hela dagen med nära och kära! 

Utelunch

Såhär i november när det mest regnar är det lätt att jag bara hamnar i jobb. Fastnar framför datorn och betar av sådant som har blivit liggande. Jag har en tendens att vilja vara utomhus hellre än att beta av gamla surdegar. Men i november springer mitt samvete liksom ikapp mig lite och jag tar tag i iallafall några av listans tråkigaste måsten.

Men så kände jag i morse när jag vaknade att jag saknade att vara utomhus väldans mycket. Kan ha att göra med att jag varit dunderförkyld alldeles för långt tid och liksom inte haft ork att ta mig ut som vanligt.

Äventyrsfeeling! 

Så idag bestämde jag mig för att ta med mig min trogna assistent Äventyrshunden och äta lunchen utomhus. Och som kronan på verket, förlänga hundens lunchpromenad så pass mycket att det kunde kallas för att vi har varit på vandring. Iallafall minivandring. Och gärna på ett ställe i mitt närområde som jag inte upptäckt än. 

Så i morse packades ryggsäcken med lunchmatsäck
och färden gick till Björnö naturreservat. 

Där hittade vi den knotigaste tallen
jag någonsin sett. 

Och fantastisk utsikt från lunchrestaurangen i det fria. 

I solens sista självande strålar för dagen
vandrade vi längs klipporna. 

Vi hann nästan runt Björnö innan det blev mörkt,
men inte riktigt.
Upptäckte dock att det är väldigt spännande
att mörkernavigera utan pannlampa! 

Tecken på en bra helg

1. Kinderna hettar fortfarande
av solens värmande strålar från skogsvandringen
och pausen på klippan invid den lilla skogssjön.
Foto: Paula Ljunggren

2. Kläderna luktar av den väldoftande
parfymen rök
efter helgens myseldande.
Foto: Paula Ljunggren

3. Själen mår gott av att ha lunchat ute
och haft en god vän till bords
som lyssnat på allt oviktigt en har att säga.
Foto: Paula Ljunggren

Äventyr 15:2015 Färgexplosion i fjällen

Det var en rätt blöt historia att vandra i fjällen,
det ska erkännas.
Men roligt att få se de Vemdalsfjäll som jag lärt mig åka skidor i,
fast på sommartid. 

Men vandra gjorde vi,
vi är ju väldigt söta hela bunten,
men inte gjorda av socker! 

Mat och eld gjorde alla på bättre humör. 

Team Senior var med på färden,
nya fotomodeller som var lite ovana
i början.

Inte lika rutinerade som de här två lurvtrollen...

...eller Sofia och Jonas som är riktiga rävar
i fotomodellsbranschen numera. 

Men Team Senior repade sig
när solen tittade fram. 

Middagarna åt vi tillsammans
i vinterträdgården på hotellet.
Sen gick jag och Äventyrshunden till vårt tält,
medan resten av gänget gick på spa
eller kröp ner i hotellsängen.  

Sista dagen blev en tur till Klövsjö...

...och Fettjeåfallet. 

När en vandrar i fjällen...

....är de viktigt att ha den senaste utrustningen för att hålla sig torr om fötterna!

Naturligt torkskåp

Efter en blöt, men härlig, dag i fjällen.....

...så får man utnyttja stormvinden och Äventyrsbilen....

...för att torka allt som är dyngsurt! 

Äventyr 13:2015 Vackra, vassa Island

Jag vill börja med att avslöja att jag ALDRIG har frusit så mycket under ett äventyr. Midsommarens regnpaddling var en barnlek och 2011 års semester i ett kyligt Norge var en fis i rymden jämfört med det här.
Jag frös dygnet runt.Två plusgrader och arktiska stormvindar av bibliska mått gör inte mycket för kroppsvärmen. Jag frös ända in i märgen. På riktigt. Har aldrig varit så kall. Konstant.
Att Lillasyster och jag sov i bilen och tillagade alla måltider på ett Triangiakök gjorde väl inte saken bättre kan jag tänka. Enda gången jag egentligen inte frös var när jag doppade min stackars kropp i någon av alla de varma utomhusbad som finns på Island. Tack gode gud att de har välsignats med varma källor iallafall i detta land!
Till saken hör att Island upplevde sin kallaste sommar på 30 år och de viskas om att landet är inne i en mini-istid just nu. Så klart.

Men oooooj så vackert allt är på Island. Och vasst. Precis allt har gått sönder, från regnbrallor till pannband till ryggsäckar. Landet är gjort av lava och när det stelnar så blir det vasst.
Men oooooj vilket häftigt landskap, det liknar inget annat. Spetsiga berg och platta lavaplåter. Inga träd och floder som förgrenar sig i trådiga mönster.Havet är ständigt närvarande. Marken är minst sagt färgglad av alla mineraler som bara måste upp ur jorden. Det kokar och bubblar lite överallt. Islänningarna bor på en tickande bomb och landet håller bokstavligen på att slitas isär mellan den europeiska och den amerikanska plattan, och som om det inte vore nog så har en vulkan eller två lite utbrott när de känner för det och omformar landskapet och förutsättningarna titt som tätt.

Jag och Lillasyster hyrde bil och tog oss runt hela ön på "ettan" deras enda highway (finns inte så mycket andra vägar) som till iallafall 50 % har asfalt, resten är smal grusväg som klättrar på branta bergssidor utan räcken. Vi stannade ofta för att vi bara måste ta ett kort för att det var så vackert eller hämta andan innan vi vågade köra vidare.
Ibland vandrade vi en bit och ibland vandrade vi en längre bit för att insupa allt det vackra på riktigt. Ibland badade vi en varm källa eller en varm flod. Ibland vandrade vi på en glaciär och ibland åkte vi båt över turkosa vatten. Och allt som oftast försökte vi söka skydd mot starka vindar för att överhuvudtaget få gasköket att brinna så att gröten kunde kokas.
Ibland vågade vi oss ut på en f-road, en väg som inte är en väg men som är markerad på kartan. Några hjulspår i dammig lava kallar de väg och skriver en liten, liten skylt att endast fyrhjulsdrivna bilar är tillåtna. Det enda de lovar är att du måste köra genom en flod eller flera för att komma dit du vill.
Det regnade varje dag, åtminstone en liten skvätt. Solen såg vi ibland men mest var det molnigt med ett egendomligt starkt ljus så en ändå måste bära solglasögon.
Det är får överallt, faktum är att det finns fler får än invånare på Island. Det är verkligen överallt. Men framförallt utanför de få stängsel som fanns. För de är där bönderna vill ha dem. Gräset i hagarna sparar de till vintern och gör foder av. På sommaren går fåren dit de behagar och äter de gräs de hittar. Snacka om att ha det bra och jag tror att isländskt fårkött kanske är det finaste du kan äta.

Det är svårt att vänja sig vid valutan, för allt känns så dyrt. Tanka bilen går på 10 000 ISK, köpa en bit choklad 790 ISK. Det känns gastronomiskt dyrt tills en lär sig att räkna om valutan till svenska kronor.

Jag har kommit fram till att Island och islänningarna är "good enough", bor man på en tickande bomb är det ingen idé att bygga vägren för den kommer ändå försvinna i ett vulkanutbrott när som helst. Det är ingen idé att pynta eller måla huset, för det kommer ändå täckas i aska snart. Alla broar är enfiliga för det räcker ju för att en bil ska komma över. Bron kommer ju ändå dras med i den glaciärflod som kommer forsa fram när vulkanerna under glaciärerna får utbrott. De gör inte mer än de behöver och de fokuserar på det som är viktigt, familjen och att njuta av livet medan de har det.

Kvinnorna är starka som oxar och killarna är skitsnygga hela bunten, men smala som sträck och väderbitna. De ser ut som riktiga vikingar och trots de råbarkade utseendet är deras hud len som barnrumpor. För de är vad de varma baden gör med dem. Precis som finnarna badar bastu stup i kvarten så badar islänningarna i varma källor. Jämt. Mineralerna på botten gör att huden blir silkeslen. (Till och med deras simbassänger håller 38 grader, det är något som vi borde ta efter här i Sverige...)
Såna är islänningarna, råbarkade och stenhårda vid första anblicken, men mjuka och väna när man kommer dem inpå huden. Och de är ärade av att vi turister vill komma och upptäcka deras hörn i världen.
De finns bara 300 000 islänningar, men de tar emot över 1 miljon turister varje år. Nordisk effektivitet och service-minded ut i fingerspetsarna gör det möjligt.
Ett hårt klimat har format de vänaste av människor.
Här finns inga tjuvar, förutom den förrädiska vinden. Brotten är få, de gäller ju att ställa upp för varann när grannens hus har begravts i lava.

Jag älskar Island och det var en helt makalös upplevelse att få vara där i två veckor, Två veckor som var alldeles för kort. En dröm som har gått i uppfyllelse, men jag kommer åka tillbaka. Jag är inte klar med Island än. Det är värt att frysa häcken av sig!

Men nu tänkte jag att bilderna från resan skulle få tala för sig själva.

Glädjeskutt i Pingvellir,
världens första ting.
Det är också här som plattorna glider isär
med cirka 2 cm per år! 

Stokkir på väg att få utbrott.

Havets kraft vid Djupalonsandur.

Beach hike vid Raudassandur.

Lite saknade jag allt Äventyrshunden.....

Lunnefåglar vid Latrabjarg.

Kanske mitt nya favoritdjur! 

Solnedgång i West fjords. 

Dynjandifoss by rain. 

Fjällrävsvalpen Inki som inte kan hålla sig vaken. 

Hiking Hverfell. 

Hverir svavelkällor. 

Hiking till Dettifoss. 

Lakigigar från luften. 

Skogafoss by night. 

Hiking i Porsmörk innebär att dra sig upp med kedjor
för att det är så brant! 

Hiking i Landmannalaugar innebär iskall rivercrossing. 

Belöning med varm flod i Landmannalaugur. 

Konserthallen i Reyjkavik, Harpa. 

Lopapeysur,
ultröjan alla islänningar bär.
Isländska fårs ull är mer vattenbeständig.
Antagligen för att de går ute i isländskt väder! 

Sista badet i Blue lagoon. 

Jag kommer tillbaka Island, jag lovar!