Något som kunde ha blivit vackert slutade i blodbad

Dagen började så bra!
Paula, jag och Äventyrshunden såg fram emot årets första skär
och utefika med varm choklad...

...men bara 1 km från starten sprang
Äventyrshunden in i mina skridskor
och blodbadet var ett faktum.

Raka vägen till djursjukhuset där sköterskorna
tyckte att det såg ut som Stockholms blodbad
i undersökningsrummet. 

Nervös väntan innan vi fick reda på att Äventyrshunden
än en gång haft enorm tur!
Inga senor, inga trampdynor, inga klor som gått av.
"Bara" ett skärsår mellan tårna.
Puh, säger jag.

Skridsko innan snöstormen

Gäller och passa på,
snart är stormen här! 

Still so good! 

Äventyr 1:2015 Magi på is del 2

Det var alldeles för magiskt isväder idag...

...för att jag skulle kunna hålla mig från att åka
långfärdsskridskor idag också.

Äventyrshunden var med på noterna så klart. 

Det var fler som tyckte som jag idag,
och vi var långt från ensamma på isen. 

Några vinterfiskade...

...andra vindsurfade. 

En och annan kitesurfade...

...medan en del åkte isjakt. 

Sen fanns de dem som bara tagit med sig en god bok ut på isen...!

Men vi åkte skridskor.
Isen var alldeles kristallklar och jag såg sandbottnen någon meter under isen.
Det kändes som att sväva fram, på riktigt. 

Skridskor gör mig lycklig,
speciellt såna här magiska dagar! 

Äventyr 1:2015 Magi på is

Sådana här magiska isar upplever en inte så  många gånger i livet.
Med Paula och Äventyrshund blev detta en kanondag
på Vallentunasjön och Norrviken.

Så nära stan, men ändå så  mycket vildmarkskänsla.
Ett oskrivet blad att rista i med skridskobladen.
Som att åka puder, fast på is.
Sjungande isar och spricker som knakar när en svischar förbi.
Lätta skär och obekymrad tillvaro. 

Det finns inte tillräckligt många svenska adjektiv
för att beskriva den här dagen.
Så jag låter bilderna tala för sig själva....

Man måste passa på medan man kan!

Det går rykten om att plusgrader är på väg in,
så det gäller att ta vara på vintern medan man kan! 

Idag Garnsviken med Paula,
finfin is under pudersnön. 

Iskonst...

Instamoment?

Mysfika i lusthus denna gång,
inte på brygga...:)

Skridskorepris!

Kör en repris på Vallentunasjön idag med!
Denna gång med sällskap av Björn & Martina.

Japp, mysfika idag med! 

Skrinna i solnedgången är balsam för själen. 

Någons bindning har pajat, därav den udda åkstilen... 

Men med lite silvertejp
så löser sig allt! 

Skridskopremiär!

Äntligen vinter! Som jag längtat! Idag premiär på långfärdsskridskorna!

Vallentunasjön dög gott till premiären!

Finfin is!! 

Äventyrshunden är lika glad som jag åt
att vintern äntligen är här! 

Mysfika i solen på en brygga är inte dumt alls. om du frågar mig! 

Äventyr 2012:1 Frostbiten av Dalarna

- Sweeeeeeet hooooome Alabaaaaamaaa, skrålar trubaduren rakt in mitt öra. Jag och pojkvännen sitter i restaurangen på hotell Scandic i Falun och försöker konversera med varann. Men det är hart när omöjligt när trubaduren fyller rummet med sin, visserligen trevliga, stämma. Vi har hamnat mitt i after skin på Runn Winter Week. Restaurangen är proppad med människor i olika storlekar iklädda allt från tajts till aftonklänning. Det pratas ryska, tjeckiska, engelska, tyska och danska så vitt vi kan höra. De, liksom vi, är här för att se vad Falun och Borlänge kan bjuda på i vintersport denna helg.

Efter en hotellfrukost, där man som vanligt inte kunnat sluta äta av allt gott, är vi på väg med mätta magar. Jag släpper av pojkvän i Romme AlpinCenter för skidlek med fallskärmskompisar. Jag och äventyrshunden styr kosan mot Hälsingegården vid sjön Runn. För oss ska det bli premiär på långfärdsskridskorna för detta år! Som jag har längtat efter att åka skridskor!
Det biter i näsan av kylan när jag snörar på mig skridskor och isdubbar vid bryggan. Första stapplande stegen byts snart ut mot långa svepande skär. Ljudet av svischande skenor låter som ljuv musik i mina öron. Förbi mig åker snabbare åkare med nummerlapp på benet och isdrapering på fartdräkterna. Det pågår en tävling här idag också, men jag och äventyrshunden väljer att åka i vår egen takt. Den extrema kylan gör att jag måste vara försiktig med Diesel så att han inte förfryser tassarna eller blir för kall. Så vi tar det lugnt och njuter ändå av vintersolen. Den kalla vinden får ögonen att tåras, men vad gör det när man får vara ute?!

Kallt, men härligt! 

Vi glider ett varv på den plogade banan, det är en mil av perfekt is. Andra åker längdskidor i spåren som är dragna på isen och en del bara promenerar i det vackra vintervädret. Vid funktionärstältet stannar vi till för att värma upp oss en stund och dricka varm choklad. Det är frestande att mygla till sig av soppan som luktar lockande från depåstoppet, men jag tänker att de som tävlar har nog mer nytta av den än jag i sina kroppar.

Energipåfyllnad för de som behöver

Äventyrshunden och jag tar ett varv till på isen, bara för att det är så vackert. Små öar med snöklädda granar dyker upp och bryter av horisonten av is som blänker i solen. Två smågrabbar spelar bandy bakom en udde och de kluckar av skratt när äventyrshunden jagar efter deras missriktade orange boll. De blir allt lite förvånade när Diesel lämnar av bollen i handen på en av killarna.

Runn i vinterskrud

Äventyrshunden springer vidare bredvid min sida och när vi passerar målfållan slinker vi båda lätt igenom målfållan och jag avböjer en medalj som funktionärerna försöker ge till mig. Vid bryggan där vi började vår färd står nu en stor folkhop och glor rakt ner i isen. Det visar sig vara Friluftsfrämjandet som visar hur man bär sig åt om man skulle gå genom isen.

Både helgäventyrerskan och äventyrshunden trivs!

Kylan har tagit ut sin rätt och efter två mils åkning är det dags att hämta upp pojkvännen i Borlänge. Men på vägen dit kan jag inte låta bli att stanna till vid Falu Koppargruva. Den drar mig till sig som en magnet. Det ryker och pyser ur underjorden. Varm luft från gruvan stiger uppåt och lyses upp av solen. Luften glimmar av iskristaller och det stora dagbrottet gapar öppet i marken.

Kopparmystik vid gruvan

Vi vandrar runt bland de röda husen vid gruvan medan solen sänker sig för dagen. Här ligger fabriken som gör Falu rödfärg av slaggprodukterna från kopparutvinningen. Här finns även de stora kvarnhjul som var gruvans livskraft förr. Ett maffigt herrgårdshus med gul fasad vittnar om att det gick bra för den här gruvan en gång i tiden. Men nu har gruvdriften tystnat och det har blivit ett världsarv som är välbesökt av turister året om. Kall om näsan men varm i själen beger jag mig till Romme för att hämta upp en lika lycklig pojkvän.

Frostigt vid Falu gruva

Äventyr 9: Ren och skär njutning på Göta Kanal

En högst motvillig äventyrerska masade sig upp ur sängen i morse. Jag var inte det minsta sugen på något äventyrligt idag. Ville bara ligga kvar och tryna mig. En sådan här dag är det tur att jag har "committat" till 52 adventures, då är det bara att pallra sig iväg, inga dåliga undanflykter här inte... Och tur var väl det, för det visade sig bli en kanondag till slut!

Solen skiner som besatt så redan på Essingeöarna är jag på bra humör och nyfiken på vad den här dagen ska inbringa. Jag rattar den skitigaste saaben som Sverige skådat mot Söderköping. Idag har jag struntat helt i att ta med karta för idag vill jag att allt bara ska gå på feeling. Jag känner mig näst intill högmodig och tilltron till mig själv och mina geografi-kunskaper är på topp.
-Om Tina Thörner såg mig nu så skulle hon rekrytera mig direkt till nästa Dakar-rally, säger jag högt för mig själv.

Ni som har följt mig tidigare i bloggen vet ju hur det brukar gå när jag ska hitta till mina äventyr. Just det, inte alltid som jag tänkt mig. Så det är nu som ni väntar på det där lite komiska inslaget om när jag kör fel. Men se, den här gången kommer inte det inslaget att komma! För jag kör helt spikrakt rätt från början och hittar en perfekt parkering precis bredvid Göta Kanal mitt i centrala Söderköping! Tadaa!

Kanalens ena sida ramas in av en hög bergvägg med knotiga tallar som klättrar uppåt mot himlen. På andra sidan löper strandpromenaden där några få människor är ute och vädrar sina näsborrar för vårkänslorna som ligger i luften. Efter en lättare brottningmatch med strandkantens vassrugg så glider jag iväg på kanalen. Det här har jag drömt om länge! Att få åka skridskor på Göta Kanal! Ända sedan jag puttrade förbi här med kanalbåt 2007 har detta stått på min "att-göra-före-jag-dör-lista".

Klart grillorna ska ha lite vass-pynt!

Oj, vad jag glider! Utan minsta ansträngning seglar jag sakta fram över kanalens hårda vatten. Vilken underbar känsla! Såhär skulle det ha varit förra helgen när jag hasade runt Vasaloppet! Då hade jag inte haft så infernaliskt ont hela tiden. Jag tittar mig omkring och njuter av solen och det varierande landskapet. Snöklädda åkrar varvas med kuperade skogsdungar där de bruna fjolårs-gräset har börjat titta fram så smått här och där. Jag är nästan ensam på isen. Var är alla Söderköpings-bor en så fantastiskt dag som denna?

Diesel verkar njuta lika mycket som jag

När jag kommer till Tegelbrukets sluss så blir det till att ta av sig skridskorna och gå. I slussen porlar och droppar det högt och där finns ingen is alls. Kanalen trycker på och vattnet pressas genom de till synes stängda slussportarna. Jag funderar på om inte istäcket borde sjunka eftersom vattnet undertill hela tiden rinner ner på nästa nivå i slussarna? Måste fråga någon som vet, tänker jag medan jag glider vidare på andra sidan slussen.

Slussning vintertid

Medvinden puttar mig hjälpsamt fram över isen. Jag lyfter knappt skridskorna alls. Jag bara står där och konstaterar att det här är njutning för själen. Det är såhär ett äventyr ska vara. Lagom jobbigt, soligt och med mjuk-kaka i ryggsäcken.

Rena skär på Göta Kanal
  

Diesel håller jämna steg med mig trots att han halkar till lite då och då. Vi når snart slutet på den del av kanalen som går att åka skridskor på. I Mem slutar is-autostradan och övergår till att så småningom bli Sankta Annas skärgård. Där är isen täckt av snö och ser inte alls inbjudande ut för en skridskoåkare. Vi hittar istället en perfekt lunch-plats längst ut på udden där kanalen har sitt slut eller sin början.

Bättre lunchplats får man leta efter

Det märks att det är låg-säsong på Göta Kanal. Allt har bäddats in i en mjuk dvala. Det känns nästan som om jag stör byggnaderna längs med kanalen i deras välbehövliga vintervila. En vindflöjel gnisslar lite i den tilltagande vinden. Båtarna som på sommaren transporterar horder av turister kommer ingenstans just nu.

Finns inte så mycket annat att göra än att vila
för de här båtarna

Det är dags att åka tillbaka. Den behagliga medvinden blir nu påstridig motvind. Men inte mer än att jag klarar av det. Det är nästan lite skönt att få riva i lite med lårmusklerna eftersom jag bara lojt har glidit med på förmiddagen. Jag möter ingen på väg tillbaka. Märkligt. Men skönt att få isen för sig själv.

Alldeles för snabbt kommer jag tillbaka till Söderköping igen. Jag hittar några små pallar som gissningsvis har placerats ut på isen för att ge välbehövligt stöd för rangliga åkare som ska ta av sig skridskorna.

Support för vingliga?

Jag vill inte gå in än, vill inte riktigt avsluta mitt äventyr. Jag bestämmer mig för att klättra upp för det branta berget intill kanalen för att få en skymt av Söderköping från ovan. Det löper en stig i zick-zack längs med bergsidan och där det är som brantast har någon händig person snickrat en redig trappa med räcken. Diesel skuttar runt, runt av lycka över att få känna barmark under tassarna. Längst upp på bergsluttningen klamrar sig ett sött litet lusthus fast. Vi stör ett nyförälskat par mitt i en romantisk kyss när vi kommer över krönet. De kommer av sig och lommar iväg omslingrade.

Vacker utsikt över Söderköping

Solen är på väg ner och vi också. Vi tar samma slingriga skogsstig ner till staden. Vi passerar den ödsliga glass-baren på vägen tillbaka till bilen. GB-gubben står i ensam majestät utanför entrén och jag tycker nästan att han vinkar hej då till oss när vi går förbi honom... Om förra helgen bestod av stopp-tider och jämna plågor så har den här helgen bestått av ren och skär njutning.

Tack för den här helgen!

Äventyr 7: Vatten överallt

Detta äventyr kan man verkligen säga att det har handlat om vatten. Vatten i alla möjliga olika former. Vatten i flytande form, fast form, fuktig form och förbannad form. Läs nedanstående punktform för att förstå vad jag menar.

1. Det hela börjar med att jag och min sambo äntligen får ändan ur vagnen och bestämmer oss för att kolla upp de där spruckna kakelplattorna i badrumsgolvet hemma i lägenheten som vi har haft sen vi flyttade in för sju år sedan. Det visar sig att sprickorna i kaklet hör ihop med en rejäl spricka i betongen under. Och i denna eminenta spricka har det sipprat ned vatten i alldeles för lång tid och fuktat betongen ända ner till grannen under. Där det en gång var ett badrum är det nu bara ett dammigt betonginferno med en snygg spricka rakt genom badrumsgolvet. Läget just nu är att vårt försäkringsbolag och föreningens försäkringsbolag ska gnabbas klart om vem som ska stå för vad i denna härva av paragrafer och regler. Det pågår en UTREDNING om huruvida detta ska hanteras. Och vi alla vet ju hur lång tid UTREDNINGAR kan ta. Att bo i en lägenhet som dammar lika mycket som ökensträckan i Dakar-rallyt är inget jag önskar min värsta fiende ens, och därtill ingen möjlighet att duscha av sig resdammet heller. Suck.

2. Vi hade precis accepterat faktum när rörmokaren som vi bokat till att göra om badrummet på landstället ringer och säger att han kan komma dit redan på måndag då han har fått ändrade planer på sina andra jobb. Så det är bara att kasta sig i bilen med kofoten i högsta hugg och åka till landstället och riva ut badrummet där också. Att riva ett badrum i -20 grader är inte mumma för händerna kan jag tala om. Suck igen.

3. Nu kan man ju tycka att det räcker med badrumshistorier, men se det slutar inte här. Jag och sambon bestämmer oss för att flytta in hos min pappa för att åtminstonde ha nära till jobbet och få en efterlängtad dusch. Men den efterlängtade duschen blir inte så fantastisk som den har fantiserats om. Vattnet luktar avlopp och smakar salt. En snabbkoll visar att reningsfiltret är uttjänt och behöver bytas. Lyckligtvis finns ett nytt i garaget. Men när själva bytet ska ske så pajar hela behållaren och en ny är givetvis en beställningsvara och ingen vet när den kan tänkas komma. Ytterligare en suck.

4. Summa summarum, jag och sambon åker alltså till min lillasyster för att duscha. Så en vanlig dusch som kanske går på 5 minuter, tar istället cirka en timme med transporten dit och tillbaka. Mera suck.

5. Men vatten är inte bara av ondo, även om det känns som om att det har varit det temat såhär långt på helgens äventyr. Vatten kan vara väldigt vackert i frusen form, och på söndagen är jag trött på allt vad badrum och flytande vatten heter. Jag och min familj styr kosan mot Sigtuna och isarna där. Vi har fått säkra rapporter om att där var finaste isen under Vikingarännet. Det är så skönt att äntligen få komma ut ur dammiga badrum och få andas frisk luft. Solen skiner genom ett tunt lager av rosaskimrande moln. Vinden ruskar vassen lite lojt. Minusgraderna stannar runt cirka nio. Det är faktiskt skridskopremiär för oss i år. Det är skönt för kroppen att få utföra en annan form av rörelse än den mekaniska som är på längdskidor. Skridskorna glider lätt, så lätt. Ett tunt lager av snö täcker isen, vilket är bra för hunden som får fäste för sina tassar då, men desto värre för oss som inte ser sprickorna i isen. Det blir ett par spektakulära vurpor, men vad är ett par blåmärken mot att få skratta lite efter helgens alla missöden.

Lycklig hund och lycklig matte på hal is i Sigtuna

Vi stannar till på en liten bänk invid en brygga och fikar med varm choklad från termosen. Solen värmer nästan lite i ansiktet om man känner efter ordentligt.

Gemensam spaning över isen

Vi tittar på människorna som passerar oss där vi sitter och njuter. Vi konstaterar snabbt att det inte bara är skridskor som gäller på isarna numera. Tydligen går det alldeles utmärkt att cykla eller bli dragen av pappa på snowracer. Många åker längdskidor och några promenerar med sina hundar. Isjakterna får upp en anmärkningsvärd hög fart i den nästan obefintliga vinden.

Sigtuna cykelklubb viker inte ner sig
fast det är snö och is överallt.

Isjakterna håller hög fart över isen

Vi glider hemåt i lätt medvind och njuter av varje skär. Vi avslutar med en promenad i pittoreska Sigtuna. Staden bjuder på historisk charm blandat med uppsluppna barnfamiljer. De små trähusen som kantar kullerstensgatorna är sneda och vinda och ser nästan ut som de också vill kika runt hörnet för att se vad som döljer sig där bakom.  På vägen hem svänger vi in vid Steninge Slott för en liten, liten promenad till. Vi vill inte riktigt åka hem än, vi vill njuta lite till av det fina vintervädret.

Diesel visar upp sig i slottsgången vid Steninge Slott

Medan vi strosar i slottsparken funderar jag på när ett slott blir ett slott. Är det antal rum som en byggnad har som avgör om det är ett slott? Räcker det med att vara adlig för att få kalla sitt bohag för slott? Eller är det antal kvadratmeter som gör det till ett slott? Men framförallt undrar jag om de som bor i slottet har ett badrum som går att använda....