tisdag 31 juli 2012

Plus och minus

Dagen minus:
  • Min fotograf bestämde sig för att åka och köpa sig en mountainbike på rea, så jag fick själv producera foton från sista etappen på Roslagsleden, vilket resulterade i ytterst få dugliga foton, om ens något. 
  • Förmiddagens gassande sol förbyttes i ett nafs till åskväder med tillhörande ösregn och hagelskur på eftermiddagen. Utan regnställ blev sista biten av etappen en väldans blöt och kall historia.
  • Äventyrshundens nyperforerade päls med fästingmedel, som inte får badas på tre dagar för att det ska verka mot de små krypen, var så att säga "badad" efter den omilda regnskuren och medlet är därmed obrukbart. Bara att ta fram fästingtången igen och börja plocka. 
  • Jag har eventuellt pajat fotografens kamera i och med skyfallet jag så plötsligt hamnade i. 
  • Jag avslutade dagen med en punktering på höger bakdäck på Äventysbilen. 

Bertil piffar upp Äventyrsbilen


Dagens plus: 
  • Min fotograf gjorde ett kap och verkar nöjd med sin nya hoj. 
  • Efter regn kommer solsken och med en blålila åskhimmel blir det mäktiga bilder.
  • Äventyrshundens päls kanske mår bäst utan gift ändå...
  • Min fotograf verkar tycka om mig trots att jag är oförsiktig med hans kameragrejer
  • Vaktmästare Bertil på Roslagens sjöfartsmuseum är inte bara trevlig att prata med, han har dessutom domkraft, fälgkors och luftpump till hands när man som bäst behöver det! 


måndag 30 juli 2012

Veckans Roslags-möten

Jorå, det blev roliga möten på Roslagsleden den här veckan också. Bland annat blev vi omsprungna så att de sjöng om det av Fredrik och Roger som tränade terränglöpning i skogarna mellan Vira Bruk och Penningby.

Roger och Fredrik lubbar ifrån oss lätt
 i Roslagsskogen.


Vi snubblade också över Jaqueline, en tysk dam som bott i Sverige i 9 år, och som lusläste alla informationsskyltar längs leden för att lära sig mer om Sveriges flora och fauna.


Jacqueline gillar de svenska landskapet

Vid Gunnsjön råkade vi väcka Annika och Patrik som tältade där. Patrik visade sig vara en gammal fjällräv utbildad i Älvdalen (samma skola som jag ska föreläsa för i höst) som efter 5 år fått med sig sin sambo ut för att testa campinglivet. Under deras frukost satt vi och pratade och det visade sig att när de träffades för 5 år sedan hade Annika sagt att hon ALDRIG ville tälta. En inspirationsfilm om Roslagsleden fick henne på andra tankar...!


En förstagångstältare och en veteran inom friluftsliv


Vid Linneladan i Penningby träffade vi på en spansk triatlet med anhang, som varit Sverige-trea i sin sport en gång i tiden. Efter några minuters samtal kröp det fram att hans fru är en av de 40 släktingar som äger Penningby Slott! Och vips, så fick vi även en visning av slottet!

Fernando med sonen Spencer
och kompisen Alexander och  dennes son Jonatan

Fernandos fru Sofia
som guidade oss på Penningby Slott


Och sist men absolut inte minst, träffade vi den hemlige vandraren. Eller träffade och träffade, jag sprang ifatt honom och körde en gående (springande) intervju i ett ruskigt högt tempo. (Var helt slut efteråt.) Han var kittad från topp till tå med det senaste, en erfaren vandrare som trippat runt på Norges, Afghanistans och Nya Zealands storslagna vandringsleder. Men som nu ville prova på den Roslagianska landsbygden.


Vem är den hemliga vandraren?
Det får ni reda på när boken kommer ut.. 

Internet-melon?

Under veckan då vi vandrat Roslagleden har vi haft landstället som bas. På landstället är internetuppkopplingen sisådär. Funkar ibland. Men efter en veckas trixande har vi nu kommit fram till en position på telefonen som är optimal vad det gäller åtkomst till cyberrymden. Allt som behövs är en honungsmelon, ett motljusskydd til kameran och en strategisk placering vid fönstret så kan man lugnt blogga vidare!


Internetmelon var det ja! 

söndag 29 juli 2012

Förhandstitt

På vilodagen hanns det med en hel del så här med facit i hand... Klänningen till Åre(t)s sommarbröllop är nu inprovad och nästan klar. Lillasyster ska göra det sista ändringarna i veckan innan stassen är färdig. Vill ni se en liten sneakpeak? Okej, här kommer baksidan.

Snyggt med matchande strumpor!!

Anjas arvtagare

Ikväll har jag och min fotograf haft förmånen att träffa Sveriges framtida alpina stjärna. Ni kan vara lugna, Anjas arvtagerska är här. Om sisådär 18 år kommer vi alla jubla hemma i TV-sofforna när Julie kammar hem OS-guld i damernas störtlopp. Hur jag kan vara så säker? Kolla in ultraljudsbilden, perfekt ägg-position! Japp, de stolta föräldrarna Björn och Martina kommer få hänga en hel del bredvid backen när det ska nötas lagg i framtiden...

Störtloppsposition, check! 

Blivande OS-guld medaljör
som för tillfället vilar sig i form

Fikat på Roslagsleden

Efter en vecka med svettigt vandrande på Roslagsleden har skavsåren och tröttheten slagit till hos samtliga medlemmar i bokproduktionen. Inte ens Äventyrshunden var sugen på äventyr idag. Dags för en vilodag med andra ord. Så vi har vilat. Från vandringen. Inte från bokproduktionen.

Kvarnstugan i Brottby bjöd på hembakat

Idag har vi därmed testat några av Roslagsledens alla fik som ligger strategiskt till. Rätt skönt jobb idag, testa fika och fota fika. Sämre kan man ha det....

lördag 28 juli 2012

En dag på jobbet

Inte trodde väl jag
att jag skulle ta mig igenom hela Roslagsleden i år igen?!
Foto: Tomas Almbo

Jag och Äventyrshunden diskuterar
 vad som ska stå i boken
Foto: Tomas Almbo

Äventyrshunden tycker inte
att det var dags för vila än tydligen
Foto: Tomas Almbo

Varför vandra när man kan mountainbika?
Foto: Tomas Almbo

fredag 27 juli 2012

OS-start!

Sportnörd som jag är så har jag följande veckor ett stort dilemma.... OS börjar idag och jag älskar OS, men jag älskar också att vara ute.... Världens största evenemang och bara massa sport på TV dagarna i ända! Me like! Hur fantastiskt är inte det? Frågan är hur jag ska kunna kolla på all sport-TV och samtidigt vara ute? Någon som har någon bra lösning?


PS. Min Lillasyster har tagit det hela ett steg längre, hon ska vara I LONDON och titta på sport live! Gissa om det är en Storasyster som är liiiiite avundsjuk?!!

Min fotograf....

....studsade upp klockan sex imorse och sa hurtigt: "Idag ska jag fota skiten ur Roslagsleden!"

Fem timmar senare...

Fler äventyrsbloggar

Det är så roligt att ni läsare blir inspirerade att äventyra! Okej, man behöver inte göra ett varje helg som jag gjorde 2011, man kan nöja sig med att göra ett varje månad. Team Jägarsnus till exempel gör det. Och även Patrik, som ni kan läsa om på hans blogg.
Ut och njut med er!

torsdag 26 juli 2012

Kommande best-seller?

Hmm, vad ska det stå
i den kommande best-sellern om Roslagsleden? 

onsdag 25 juli 2012

Kvällens foto-gig

Vilken härlig kväll! Jag och min snygge fotograf hade stämt träff med Niklas och Kalle som skulle agera fotomodeller åt oss på dagens etapp på Roslagsleden. Med var även Niklas hund Buddha, så Äventyrshunden var sysselsatt han med ikväll. Både Buddha och Diesel är riktiga linslusar och insisterade på att få vara med på varenda bild som skulle tas, när de inte busade eller tuggade i varsin ände på samma pinne...

Dela broderligt va?!
Foto: Tomas Almbo

Niklas och Kalle var rå-seriösa och hade med sig olika ombyten med färgglada kläder så att vi kunde ta flera bra bilder från alla vinklar och vrår. De skötte sig galant som fotomodeller och vi hade riktigt roligt! Det bjöds på kaffe och bullar och ett magiskt ljus över Angarnssjöängen.

Kalle vill ha mjölk till kaffet
och kollar in kylskåpet (!)
på Angarnssjöängen.
Foto: Tomas Almbo

tisdag 24 juli 2012

Fästing-skörd

Okej, det finns en baksida med att skriva en guidebok om Roslagsleden. Fästingarna! Idag har vi vandrat mestadels i högt gräs och Äventyrshunden kammade hem storvinsten: 30 fästingar som bitit sig fast! Plus en cirka lika många till som kröp i pälsen. Och säkert några till som vi inte hittat i hans tjocka päls. . . Jag och min fotograf dekorerades också med varsin. Suck.

måndag 23 juli 2012

Spännande möten längs vägen

Förr-förra veckan när det vandrades på Roslagsleden träffade vi på en hel bunt med roliga och trevliga människor. Till exempel så sprang vi ikapp Linda och Linus som var ute och vandrade för första gången. De hade klivit ut utanför ytterdörren hemma i Täby och var på väg till Lindas föräldrars landställe utanför Penningby. Linda bar på 20 kg i ryggsäcken och Linus på 25, men de var lika glada för det! Vi skickade fram Äventyrshunden och vips hade vi fått två fotomodeller till guideboken! Inte hade väl de räknat med att en paparazzi skulle lura i buskarna på deras första vandring....!

Äventyrshunden charmar de flesta, även Linda och Linus!
Foto: Tomas Almbo

Vi träffade även Hanna som var ute och mountainbikade på Roslagsleden, precis som jag gjorde förra året då jag rev av hela leden på några helger. Vi fångade in henne när hon satt och vilade på Löttingekullen med en bok och termoskopp i handen. Det såg så fridfullt ut att jag var tvungen att störa henne lite. Det visade sig att hon hade läst ett reportage i Utemagasinet om någon tjej som hade cyklat Roslagsleden förra året och nu var hon sugen att testa på själv. Döm om hennes förvåning när hon insåg att hon pratade med just den tjejen som hade inspirerat henne! Jag tror vi blev lika glada båda två! Jag blev så himla, himla glad och lycklig att jag lyckats inspirera någon att ta sig ut i naturen! Snacka om direkt feedback! Tack Hanna, du gjorde min dag! 

Nyblivna mountainbike-cyklisten Hanna
kunde också tänka sig att vara fotomodell till guideboken!
Foto: Tomas Almbo

När vi vandrade genom Norrtälje var det American Car Show och fullt pådrag i stan. Vi stötte ihop med Jessica som visade upp sin blankpolerade Ford Fairline -56 för oss. Jessica hade åkt ända från Östhammar  för att få vara med om den här upplevelsen. Och jag kan sannerligen rekommendera den här bilshowen, vilken härlig stämning! 

Hoppas Jessica vann "bästa bil",
för hennes var helt klart den läckraste!
Foto: Tomas Almbo

Undrar vilka spännande och intressanta människor jag kommer få träffa den här veckan? 

söndag 22 juli 2012

En veckas jobb

Då var det dax för jobb igen då. Denna vecka blir det vandring på Roslagsleden igen med foto och textproduktion till boken. Äventyrshund och pojkvän är med hela veckan! Jag gillar det här "jobbet"!

Och så en liten film från kajakstrapatsen


Nix, jag filmade/fotade inte något när jag höll på att dö i tre-metersvågorna. Utan filmen är från de lugnare delarna av den korta kajaksemestern....

lördag 21 juli 2012

Sträckan är ju inget att skryta om direkt



Man kan ju inte påstå att jag tog mig speciellt långt denna vecka....  Mest virrvarrande... Men men, nya tag nästa gång!


fredag 20 juli 2012

Expedition 52:9 Bryt ihop och kom igen!

Ja ni, vad ska jag säga... Inget blev som det var tänkt den här gången heller. Men vi tar det från början väl?

Jag kan knappt tro att det är sant när jag kollar på väderleksrapporten, det ska blåsa mellan 0-2 meter per sekund i 5 dagar! Och dessutom skina sol under samma tid! Kan alltså inte bli bättre förutsättningar för att paddla längs en vidöppen kust med lurvig hund i knät.
Jag är taggad till tusen när jag beger mig av med kajaken på biltaket för att leta lämplig plats efter fallen i Älvkarleby att lägga i kajaken på. Självklart ÖSER regnet ner och det blåser snålblåst runt hörnen, av solen syns inte ett spår. Kanske skulle jag kollat på den svenska väderleksrapporten och inte helt och fullt litat på norrmännens prognoser på Yr? Det visar sig att vattennivån i Dalälven är ovanligt hög för den här tiden på året (tror fan det som det regnat denna sommar) och därmed också väldans strömt. Inte en susning att jag lägger i kajaken där, då har den försvunnit i de starka vattenmassorna innan jag ens hunnit säga "sportkeps".

Här blir det inte kajakstart...

Alltså följer jag Dalälven med bilen, ända tills jag kommer till mynningen vid havet och Rullsand. En långsträckt sandstrand som är så exotiskt vacker att jag funderar på om jag inte på något orimligtvis har teleporterats till sydligare breddgrader när jag minst anade det. Självklart får inte hundar vara på stranden (vad är det med Sverige och den här löjliga regeln?) och givetvis har det placerats en camping i vägen för alla möjligheter att komma till vattnet med en kajak som inte är inackorderad på den just nämnda campingen. Men solen har iallafall bemödat sig att titta fram nu. Alltid något. Lite småsur smyger jag fram genom buskarna och snikar in på ett hörn av stranden som ingen annan verkar ha hittat till. Äventyrshunden tassar efter och på pin tji tar både jag och hunden vår lunchfika på stranden där hundar inte får vara... Ha! Ibland är det roligt att vara olydig...


Det står inget om Äventyrshundar dock....


Äventyrshunden och äventyrerskan på en plats
de inte får vara på tillsammans, men är det ändå...
Hmmm...


För att ytterligare peppa upp oss igen efter att plan A och plan B om iläggningställe gått i stöpet, tar vi en snabbvandring i Billuddens naturreservat, det 23:e för året. Även kallat plan C. En vägbom skrinlägger även de planerna men det är ändå vackert att promenera mellan havtornssnår och klapperstensstränder. Dags för plan D då; Långsands båtklubb. Och det kan faktiskt funka.

Lugnet före stormen?

Äventyrshunden har fattat för länge sedan att det är äventyr på gång, men gör knappast packningen effektivare genom att envist riva upp det senaste som jag försökt trycka ner i packluckorna och bolla runt med det istället. Men så småningom kan jag skjuta ut kajaken med Diesel i knät. Kajaken klyver den stilla vattenytan ljudlöst och jag känner mig stark och redo för det här äventyret. Det ska bli spännande att få se hur kustlinjen ser ut, jag har liksom ingen aning. Om sanningen ska fram så är jag lite nervös också. Kommer jag hitta ställen att tälta på? Kommer jag kunna lägga till för kisspauser för mig och buspauser för hunden? Eller kommer det vara vara höga ointagliga klippor?
Vattnet i viken som båtklubben ligger i är så stilla som det bara är några gånger per år. Jag paddlar förbi ett sommarkollo med skrikande barn på en mysig sandstrand omgiven av knotiga tallar. Jag rundar udden och någonstans här börjar det gå snett. Jag märker det inte först, för det liksom smyger sig på mig. Dyningarna från havet är av en helt annan kaliber än vad jag väntat mig. En faktor jag inte riktigt räknat in i äventyrsplanen. Det blåser lite utanför udden, men inte mer än att det bara krusar sig på vattenytan.

Klipporna är granitröda med insprängda svartglimrande strimmor. Jag håller mig nära strandlinjen för på min babordsida finns ingenting utom öppet hav. Solen har återigen gömt sig bakom hotfulla grålila moln och jag hör åskan avlägset mullra i fjärran. Plötsligt tycker jag att kajaken vobblar lite åt alla håll och kanter. Det är mycket stenbumlingar i vattnet och dyningarna som kommer från havet studsar lite som de vill såhär nära klippstranden som jag är. Längre bort ser jag att vågorna stänker upp flera meter i luften, men jag reflekterar inte mer över det just då. Jag paddlar vidare och koncentrerar mig på att hålla balansen och ta ut lite från stranden så att jag slipper det värsta stöket. Plötsligt är jag ganska långt ut från stranden och plötsligt är dyningarna uppskattningsvis tre meter höga i de värsta vågtopparna. Jag lägger om kursen och försöker ta mig närmare land, men vågorna är så stora att de bryter om jag tar mig längre in. Så jag paddlar utåt igen, för i brytet vill jag inte vara med kajak och hund. Jag försvinner ner i vågdalarna och ser ingenting runt omkring mig förrän jag är uppe på en vågtopp igen och kan kontrollera om jag är på rätt väg. Udden framför mig ser inte alls snäll ut, de få gånger jag ser den i den ofrivilliga berg-och dalbanan jag befinner mig i. Vattnet stänker upp på de hårda klipporna och jag ser hur de massiva dyningarna rullar in med full kraft utan att ta särskild hänsyn till en liten kajak som vill passera. Dyningarna studsar mot klipporna och jag får bökiga vågor från alla håll, det är som att paddla i svallet mellan sju gotländska snabbfärjor på väg åt olika håll. Åskan gör sig påmind med en klar blixt bortom trädtopparna följt av ett öronbedövande vrål från Tors sida. Jag tackar någon annan högre makt för att min hund inte är det minsta åskrädd, men inser samtidigt det akuta i sakernas tillstånd. Tankar som att "det här är vansinne" och "vad fan pysslar jag med"  och "vad gör jag om jag kapsejsar här" far genom huvudet. Jag känner mig väldigt, väldigt liten på det stora bråkiga havet. Jag bestämmer mig för att paddla in till land och fundera över min situation. Men förstår snabbt att om jag gör det kommer jag inte komma ut igen, för bryten är så stora och jag har inte kunskap att klara av det, speciellt inte med hund i knät.Vad fasen ska jag ta mig till? Just då finns egentligen inget annat beslut att ta än att vända tillbaka. Det här är långt förbi min kapacitet som "äventyrerska".

Rodret är på max utslag när jag gör en vid u-sväng mot det håll där de största vågrona kommer ifrån. Men det är nu det riktigt läskiga börjar egentligen. Det är nu jag blir rädd på allvar.Jag får tre meters vågor snett bakifrån på styrbord sida, jag har ingen möjlighet att se när de kommer och förbereda mig. Jag svettas så glasögonen immar igen, jag hyperventilerar och min paddelteknik kan närmast liknas med något barnsligt plaskande. Äventyrshunden känner att det inte står rätt till med sin matte, vänder på sig i mitt knä, sätter sig upp och pussar mig tröstande i ansiktet. (Det brukar funka när matte annars är upprörd). Nu ser jag ingenting framåt heller. Herrejistanes! Jag kommer dö härute och ingen kommer någonsin få veta vad som hände mig! Jag tvingar mig att lugna ner mig, jag och ingen annan måste paddla den här skutan in till land igen. Jag säger åt Äventyrshunden så behärskat jag kan att han ska lägga sig ner igen. Han tittar på mig med stora frågande ögon i några långa, vingliga sekunder innan han gör som jag bett honom. Jag vispar vidare och försöker andas. Behöver syret till musklerna. Måste orka ända fram. Åskan dundrar över oss. Jag svänger in runt udden igen, saker och ting lugnar ner sig runt omkring mig, men inombords pågår en känslostorm. Jag kan inte andas ut förrän jag står med båda fötterna stadigt på land igen. På samma ställe som jag började paddla typ alldeles nyss. Jag kramar om min trasselsudd till hund, snusar in näsan i hans mjuka nackpäls och bara andas. Jag lever. Diesel lever. Vi lever.

Jag harklar mig, samlar ihop spillrorna av mig själv, packar ur kajaken, lastar den på bilen igen och beger mig till högkvarteret (svärföräldrarnas landställe) för omgruppering och diskussion med expeditionsassistenten (pojkvännen). Den senare utbrister efter min berättelse om dagen:

-Aha, är det där surfbrytet ligger?

Ja, så klart, hade jag bara haft en surfbräda under fötterna så hade det varit lugnt ju.. Eller...?

Ny dag, nya förutsättningar. Jag åker tillbaka, men skippar surfbrytssträckan och hittar istället världens mysigaste fiskehamn, Gårdsskär, efter den skoningslösa udden. Lugnt, stilla vatten och pittoreska sjöbodar på rad i den uppländska idyllen.  Jag vill knappt lämna stället, kan tänka mig att bara paddla i cirklar här hela veckan.

Här skulle kan man stanna för evigt!

Men jag paddlar vidare ändå genom vassen. Landskapet påminner väldigt mycket om paddling i Dalälven. Vass och åter vass. Små öar med vass (!) runt och klappersten eller stora stenar precis överallt uppe på, det vill säga så kallad blockterräng (detta förhatliga ord). Jag inser snabbt att det blir svårt att hitta tältplats om det ska vara såhär i alla vikar längs kusten. Men hägrarna trivs här, de sitter och vilar sina krokiga halsar på de stenar som sticker upp ur vattnet. Flaxar gentilt iväg när jag kommer för nära med stäven.

Hägerterräng

Diesel hoppar till när en mink dyker upp från ingenstans alldeles intill min paddel, den tittar förvånat på mig och simmar vidare under Diesels vakande öga. Vågar mig på att smyga ut till det yttersta havsbandet igen, bara för att kolla status liksom. Långt innan jag har rundat sista ön, så gungar det rejält och jag har svårt att lägga till för att panik-kissa på ön där fyren som bligar ut mot Ålands hav ståndaktigt står. Jag vänder in igen och smyger i farleden som zickzackar mellan undervattensstenarna som verkar finnas precis överallt. Med kajak behöver man inte vara så noga, man glider över det mesta. Men jag går faktiskt på grund några gånger, men inte värre än att jag kan backa och ta en annan väg. Men jag vete fåglarna om jag skulle våga att ratta en båt här, mellan vissa farledsmarkeringar kommer knappt kajaken emellan... Måste vara skickliga skeppare som kan konsten att hålla tungan rätt i mun som navigerar här.


Vågat att lägga till där,
undrar om de passerade mellan markeringarna? 

Jag hittar en minimal klippa att äta lunch på innan jag fortsätter min färd, snart tar den lilla skyddande skärgården slut och jag måste bege mig ut på öppet hav igen. Eller iallafall öppet på ena sidan av mig. Det gungar och bökar, men inte mer än att jag kan hantera det med nerverna i behåll. Jag tar sikte mot några klippor som ser mysiga ut, samt att jag skådar tall, då brukar det finnas tältplats. Jag hoppar iland och ingen är gladare än Äventyrshunden att få stretcha ut benen och äntligen få ta fram sin leksak som sitter fast i lastnätet. Jag går barfota på de solvarma klipporna och rekar, men trots tallen är stenblocken för knöliga att tälta på. Så det får bli tältning på den enda någorlunda flata delen på klipporna. Men det är vackert så det får duga.

Tältuppsättning,
och som vanligt gör Äventyrshunden
inget för att hjälpa till ..

Den bästa stunden på dagen är nästan när tältet är uppsatt, pastan puttrar på gasolköket och man sticker ner tårna i havet för ett kvällsbad och uppfräschning till middagsserveringen. Diesel och jag njuter av kvällen och ett fullständigt spegelblankt hav. Jag börjar nästan tro att jag har drömt ihop gårdagens händelser.


Var det på det här havet
som jag igår höll på att skita på mig av rädsla?

Morgonen gryr och redan klockan sex studsar jag upp, mest för att det är olidligt hett i tältet. Havet är fortfarande lika spegelblankt som igår kväll. Jag bara sitter på klipporna en stund och tar in allt. Äventyrshunden gör samma sak alldeles intill mig. Det är långt senare som vi tar oss för att fixa frukost. Jag älskar gröt, men idag får jag bara kräk-känslor när jag sakta stoppar i mig frukosten. Förhållandena är perfekta för att paddla, men jag har ingen som helst lust. Borta är all äventyrslusta. Motivationstermometern står på noll, eller kanske närmare fryspunkten faktiskt. Varför? Är det en försenad chock som slagit klorna i mig? Jag var ju nyfiken på hur det såg ut längs kusten här. Men nu vill jag bara hem. Jag vill inte alls se vad som finns bakom hörnet. Jag vill inte alls mystälta. Jag vill inte alls kvällsbada. Jag vill inte alls gå barfota på solvarma klippor. Vad händer? Jag är rädd. Ja, det är nog vad jag är. Jag rådbråkar med mig själv en stund. Det är svårt. Det är lugnt på havet, solen skiner, jag har inte ont någonstans (förutom en diffus men ändå påtaglig smärta i vänster lår samt en begynnande nackspärr, men det är mer eller mindre normalt för mig).
Jag är bara så.....less? Men vad ska jag göra? Jag gör ju den här expeditionen för min egen skull och om jag känner såhär just nu är det väl ingen idé att fortsätta?
Jag säger till mig själv att inte vara så fånig och packar ihop mina grejer. Skjuter ut kajaken och paddlar på längs kusten, men får hjärnsläpp och.....bara vänder vid en synnerligen vit klippa (!). Jag vill inte. Jag är rädd. Jag vet att det är lugnt nu, men det är det nästan alltid på morgonen, och jag vet inte vad för illvilliga dyningar som väntar runt nästa udde. Jag vågar inte paddla vidare. Jag vågar helt enkelt inte. För en sekund känner jag mig som en fegis, men övertalar mig själv att det är en styrka i att veta när man ska vända också. Jag tar samma väg tillbaka och när jag landar där jag började igår blåser det hårda vindar även inne i fiskehamnen.

Jag packar ur kajaken igen, lastar upp den på biltaket och beger mig skamset mot högkvarteret. Men ett snack med Lillasyster och expeditionsassistenten får mig på andra tankar. Meningen med uteliv är ju att njuta och vara nyfiken, och jag gör det här för mitt eget välbefinnande. För att jag mår bra av det. Men just nu gjorde jag inte det. Jag blev rädd, var en aningen chockad kanske. För dåligt påläst om vad som väntade längs kusten...


Jag tar en två dagars time-out från mig själv, frilufslivet och omvärlden. Isolerar mig på landet och tänker. Analyserar vad som egentligen hände. Kommer fram till att det är som det är, och att det blir som det blir. Jag bryter ihop lite och kommer igen. En annan gång.

söndag 15 juli 2012

Mot böljan det blå igen då!

Okej, dags för paddelvecka igen. Expedition 52 fortsätter, eller börjar om kanske jag ska säga. Jag gör ett nytt försök att paddla från Älvkarleby till Öregrund som var tänkt att bli den första etappen, men som inte blev det. Håll tummarna för lugnt väder. Och nej, jag är inte mindre nervös den här gången... Kanske mer till och med.... Gulp!
Blir uppehåll på bloggen i någon vecka, hoppas ni klarar er i sommarvärmen utan min närvaro i cyberrymden. Allt gott till er alla!

lördag 14 juli 2012

Jobbar från bilen idag

Norrtälje American car show är väl värt att nämna i guideboken?

fredag 13 juli 2012

Det bästa med boken...

...är att jag gör det här "jobbet" tillsammans med min Darling! Jag skriver och han fotar! Den ultimata kombinationen. Vi får vara tillsammans hela dagarna. Vi får vara ute i vacker natur. Vi får röra på oss. Jag får skriva som jag tycker är så roligt. Han får fota som han tycker är så roligt. Det kan knappast bli bättre!

Bästa älsklingen fotar Roslagsnatur som han aldrig gjort annat! 

Jag skulle gissa på att Äventyrshunden också gillar sin husses och mattes nya jobb!

torsdag 12 juli 2012

Living the dream!

Detta med att skriva en guidebok är nog det bästa jobb jag någonsin haft tror jag! Lever i min dröm kan jag nog lugnt säga!


Bara paus i vandringen,
eller pågår det frenetisk tankeverksamhet
angående vad som ska stå i guideboken? 

onsdag 11 juli 2012

Författarinna, jo jag tackar!

Jorå, då har man gått och kammat hem ett fett bok-kontrakt dårå! Calazo tycker att jag ska skriva en guidebok om Roslagsleden och det tycker väl jag med! Detta ska bli så himla roligt! En dröm som går i uppfyllelse! Kommer ni ihåg när jag outade min dröm på bloggen om att jag ville skriva en bok, ja visserligen en bok om 52-året, men va fan det här är bara början! En bok är alltid en bok!
Så i måndags började arbetet med att fota och vandra längs Roslagsleden. Första etappen från Danderyd till Karby dokumenterades under en svettig och myggattackerandes vandring och som fotomodell användes Sofia.
Sofia och jag träffades första gången för drygt ett år sedan när jag mountainbikade samma sträcka och nästan cyklade över henne och hennes hundar. Hon kunde ha blivit arg på mig, men istället började vi snacka, höll kontakten och är nu väldigt bra vänner. Och lite mer än ett år senare så ses vi igen på samma plats för att jag ska skriva en bok och hon ska vara med i den som fotomodell! Är inte det lustigt hur ödet tar sina vägar ibland?
Och det ännu mera lustiga är att jag älskar Calazos guideböcker, jag har nästan alla. Många turer har de inspirerat mig med. Och nu ska jag få skriva en egen titel i deras samling! Så fantastiskt roligt!

Snart finns en titel skriven av mig i denna serie! 

tisdag 10 juli 2012

Film från kajaken

Och här kommer lite rörliga bilder från veckan till havs på Expedition 52:s första kajakdel.


Den första paddlingsetappen

Den första etappen med kajak blev alltså egentligen den andra sträckan. Jag har inte kunnat heller haft på någon GPS för att mäta sträckan jag paddlat. Vilket i sig är rätt skönt att bara paddla tills orken tryter eller en mysig ö dyker upp. Min GPS sitter i mobilen och jag vill gärna ha kvar batteri i telefonen om jag måste ringa SOS-samtal av någon anledning. En dag med GPS bränner batteriet som vi alla vet med så kallade "Smart phones". Så jag har försökt att uppskatta längden med hjälp av Eniros mätsystem. Ungefär 11 mils paddling tror jag att det blidde. Sträckan ser ni nedan. 

Från Öregrund till Ängsö. 

Dessutom så resulterade denna sträcka i ett besök i årets första nationalpark! Ängsö!

Expedition 52:8 Havet ger och havet tar

Som jag längtat efter kajaksträckorna av Expedition 52 när jag harvade runt med cykeln över Upplands oändliga kalhyggen, och nu är jag äntligen där. Väderprognosen har inte visat på något annat än starka stormvindar som dessutom blir motvind eller snevind in på babord sida för mig på den tilltänkta första sträckan mellan Älvkarleby och Öregrund, där ingen skärgård finns att skydda mig mot havets nordöstliga makter. Min expeditionsassistent (läs pojkvän) vägrar släppa av mig och Äventyrshunden på en sådan dödsetapp och kör helt sonika Äventyrsbilen med kajak på taket till Öregrund istället, där den pittoreska skärgården kommer ge mig skydd mot Rans illvilja. Han har en poäng i och försej, det ska ju vara njutbart och inte en plåga att paddla. Så helt plötsligt har jag alltså börjat expeditionens första kajaketapp på den andra kajaketappen istället.

Tidigt, tidigt i Öregrund


Klockan är strax efter sex på morgonen när jag tar första paddeltaget ut från båtbryggan på Sunnanö och vidare ut i Öregrunds vackra skärgård. Jag har aldrig paddlat här förut så det är med nyfikna ögon jag kisar mot solen för att se det som omger mig. Röda granitklippor och båthus med patina möter ögat. Av den rasande vinden syns inte ett spår. Havet är blankt som ett nypolerat balsalsgolv och jag slänger en tanke att jag kanske borde paddlat första sträckan ändå. Motar raskt bort tanken och njuter istället av det perfekta paddelvädret och att Äventyrshunden stormtrivs som utkik längs fram på kajaken.


Äentyrshunden håller kursen

Det går lekande lätt att paddla och den ena perfekta ön efter den andra radar upp sig. Det är lite för tidigt att slå nattläger än, trots att tanken lockar att bara ligga på en solvarm klippa och torka efter ett dopp. Jag kompromissar med mig själv och tar en lång paus med många dopp till Äventyrshundens stora glädje.

Ett av många dopp

En underbarare kajakstart får man leta efter, tänk vilken kontrast mot kalhygge och regn som har varit den dominerande företeelsen hittills på Expeditionen. När det till slut är dags att hitta en lämplig ö för tältet så lyser de med sin frånvaro. Antingen är det bara vass eller så tät beskogning att inte ens mitt lilla pluttiga tält får plats på en plan yta. Hungerpaniken börjar sätta in och till slut tar jag första bästa ö som dyker upp och knökar upp tältet på den enda någorlunda plana yta som finns, som jag tyvärr får dela med pissmyrorna. De tuggar frenetiskt på mina vrister medan jag så snabbt det bara går försöker lista ut hur det nu var man gjorde för att få ihop tältstängerna rätt.

Sådärja, tält uppe!
Ön heter självklart Granskär där jag tältar,
för här växer gran  både på höjden och längden.

Dax för middagsmatlagning, och hur torrmat kan smaka så gott är ju ett under. Inte fasen skulle man ställa sig hemma och laga ihop en sådan sörja, men ute till havs smakar det gudomligt! Havet ger aptit!

Dessutom piffar jag till torrmaten
med stekt halloumi,
som Äventyrshunden gärna tar sig en smakbit av! 

När klockan närmar sig åtta sitter jag och slumrar på klipporna i kvällssolen med Äventyrshunden hopkurad i knät. Lika bra att krypa in till kojs istället. Nöjd med dagens paddling somnar jag snabbt medan Äventyrshunden jagar myggen som smugit in i tältet.

Följande dag är det lika fint väder, lika lite vind men desto tråkigare paddling, det handlar mest om att ta sig över fjärdarna mellan öarna. Jag är alltid lite spänd när jag ska över större fjärdar när Äventyrshunden är med mig i knät. Jag spänner mig lite extra, så det handlar mer om att transportera sig över en fjärd, vila på första bästa ö eller fastland som dyker upp och massera vänster skinka som krampar. På eftermiddagen, under mina återupplivningsförsök av just nämnda skinka, kommer en gladlynt dam förbi som absolut ska hälsa på Äventyrshunden. Vi börjar prata och hon berättar att hon är här för Herräng Dance Camp, en världskänd företeelse som jag faktiskt tänkt att besöka någon gång. Varför inte nu? Det är ett par kilometer att gå från där jag masserar min skinka, och vem vet en promenad kanske gör gott för vänsterskinkor? Sagt och gjort, med Äventyrshunden som ledsagare letar vi oss fram till lägret där glada människor svingar sina lurviga precis överallt. Stämningen är god och det är bara eftermiddag än så länge. Kan tänka mig framåt natten när svetten rinner och minerna är ännu gladare. Mina klumpfötter står stadigt på gräset medan vänster skinka krampar vidare och Äventyrshunden hoppar runt, dock inte i takt till musiken.

Bild lånad från Herräng Dance Camp

Skinkan vaknar till liv på vägen tillbaka till kajaken och det är dags att hitta lämpligt läger för morgondagens kraftprov. Norr om inloppet till Väddö-viken hittar jag en liten ö utan namn där mitt tält får plats och jag kan ta mig ett kvällsdopp från klipporna, återigen med kramp i skinkan. Havet är uppfriskande och ger min svettiga hud ny fräshör, men idag tog det också min skinka i ett järngrepp.

Kvällsjäsning på klipporna efter det uppfriskande kvällsdoppet


Dagen gryr med hård vind, spöregn och... Näee, det är ju lika fint som igår. Finns inget att klaga på. Den utlovade stormen verkar ha blivit uppehållen på andra breddgrader. Väddöviken och Väddö Kanal står på schemat. Samma sträcka som jag paddlade förra året under äventyr 21. En fin vik med skärgårdsidyll rakt igenom. Problemet är att det finns få ställen att lägga till för vila, mat och rastning av sprallig Äventyrshund. Den lilla vind som finns kommer bakifrån, och kan knappast kallas för fläktande. Det är hett, olidligt hett. Mina instängda ben under kapellet har klibbat fast i sittbrunnen, en lurvig hund i knät minskar inte värmen direkt. Jag känner att de desperat måste ut inom en mycket snar framtid! En badstrand som ser ut som allmän får bli lunchstopp.

Strandstopp

Det är skönt att svalka benen i strandkanten och sträcka ut dem efter några timmars paddlande. Jag passar på att luncha och slänga sopor. Innan det är dags att ge sig av tar jag och hunden en promenad, först då ser vi skylten om att det är förbjudet för den senare att vara på stranden. Ooops! Med svansen mellan benen (bokstavligt för Äventyrerskan och i verkligheten för Äventyrshunden) tassar vi därifrån och skjuter ljudlöst ut kajaken. Väddö kanal ser ut precis som sist jag paddlade här, med lite fler båtar dock. Nattläger blir utanför Barnens ö, samma ö som när jag paddlade här förra året, med egen badstrand och allt. Jag tror även att smärtan i ryggen är densamma som sist. Havet har gett mig i princip vindstilla paddelförhållanden under dagen, men i gengäld tog det all min ryggstyrka.

Aj, min rygg! 

Jag är inte överväldigad av följande två dagars paddlande, det är mer en transport längs stora fjärdar. Först Björköfjärden, sedan Lidöfjärden för att till sist passera Kapellskär utan att bli överkörd av någon ouppmärksam jättefärja. Det blir mindre njutning och mer nötning. Inte blir det bättre av att ön jag tältar på är befolkad av ilskna minimyror som inget hellre vill än att marschera genom mitt tält på natten och bita mig i händerna. Det här två dagarna tar havet mest från mig. Ork, energi och motivation. Jag bestämmer mig för att runda in söder om Rådmansö för att paddla mellan småöarna istället. Förhoppningsvis blir det mer stämningsfull paddling av det.

I tältlägret på Lettholmen vaknar jag av åskan och snart beger jag mig ut på denna etapps sista paddeldag. Målet är Ängsö Nationalpark. Min morfars favoritö, även ön där vi hade hans begravningsceremoni för många år sedan. Jag har inte varit där sen sist.
Paddlingen är med ens rolig igen då jag kryssar mellan idylliska öar, genom smala sund och förbi fallfärdiga bryggor. Tärnorna dyker efter fisk framför kajaken medan Äventyrshunden lojt begrundar vad de pysslar med. Den sista dagen ger havet mig bara harmoni. Ett långsamt lunchstopp ger extra fridfullhet i själen.

Ingen stress här inte


På Ängsö blir det promenad runt ön och jag besöker stranden där vi sa adjö till morfar. Ängsö är nationalpark för att bevara ett jordbrukslandskap som funnits i skärgården sedan flera hundra år tillbaka i tiden. Ön är välbesökt,  men idag är det märkligt folktomt. Vi möter ingen människa på vår färd till fots. Stigen löper genom tallskog och över blommande ängar, förbi kossor inramade av gärdsgårdar och röda ladugårdar och nära vassklädda sund.

På Ängsö är ängarna frodiga
Expeditionsassistenten ringer och meddelar att han närmar sig upp-plockarstället. Jag och hunden doppar oss till svalare kroppstemperaturer och hoppar i kajaken för den sista paddlingen för denna vecka. En paddling som avnjuts på ett bleke hav. På fastlandet väntar försenad namnsdagsmiddag på Åtellet i Norrtälje där jag mellan tuggorna reflekterar över att havet verkligen ger och tar. Det har gett mig stilla och rofylld paddling som fyller själen med harmoni och älskvärda tankar om livet. Men havet har också tagit från mig. Ömmande rygg, värkande armar, brända axlar, krampande vänsterskinkor och bristande motivation har ändå till slut rundats av med det som havet gör med en. Balsamerar själen och läker såren.

Såhär glada blir Äventyrerskor när de får riktig mat,
självklart med mjölk till!