Den här helgens äventyr fanns det egentligen inte tid för, men ändå klämdes det in! För det borde Sofia, Jonas, jag, Äventyrshunden och hans stora kärlek Reka få en eloge!
Efter jobbet på fredag kväll, i ösande hällregn, drog kvintetten till Sofias landställe utanför Trosa, världens ände. Smaka på den sloganen, Världens ände...! Vill man ha det som slogan egentligen?
Men iallafall, sent omsider kom vi fram till stugan på kullen. Mästerkockarna Jonas och Sofia slängde ihop en supergod middag på två minuter och 43 sekunder eftersom alla var superhungriga vid det här laget.
Under middagen uppdagades det att jag, som mer eller mindre bjudit in mig själv till Sofias landställe, inte kollat upp så mycket inför morgondagens äventyr. Jag visste att det skulle finnas en grotta på Mörkö någonstans, det vill säga inte allt för långt från Trosa, och där hade jag tänkt att vi alla skulle krypa lite i grottor och upptäcka underjorden... Men mer än så hade jag inte koll på.
Däremot hade Sofia gjort hemläxan och till och med skrivit ut karta till Berghuset som grottan tydligen hette. Tur man har vänner som kan täcka upp för ens egna svaga sidor.
Det uppenbarades också att Sofia har en liten släng av klaustrofobi och inte heller är jätteförtjust i spindlar... Kanske inte helt kompatibelt med grottkrypning, men Sofia är inne en period där hon utmanar sig själv och över kommer det mesta av sina rädslor. Så hon kunde lika gärna fortsätta på samma spår.
Utsikt känns okej va?!
Lördagsmorgonen gryr och tillsammans med Äventyrshunden hinner jag ta en snabbtitt på omgivningarna, som får mycket väl godkänt, innan vi lite ovigt hoppar in i bilen.
Jonas kartläser och Sofia räcerkör och chanserna att köra vilse är minimala vilket jag påpekar från baksätet;
-Det är lite roligt att vara vilse ju....
Jag ska senare få äta upp mitt uttalande....
Men allt flyter galant och flera naturreservat passerar revy innan vi står på parkeringen där vandringen mot grottan kan börja.
Raska steg mot grottan!
Någonstans längs grusvägen tappar ledningsgruppen fokus och vi missar stigen som leder in i skogen och transporterar en raka vägen till grottan.
En stund senare, ungefär när Sofia inser att vi inte har fått med oss någon matsäck, kommer kartchefen på att vi nog har gått fel.
På toppen av berget finns det tillgång till gps..
Vi klättrar upp på ett litet berg i hopp om att det är grottans tak, men det är det inte. Dock har ledningsgruppen tillgång till internet på toppen och googlar fram att grottan inte alls ligger där vi är.
Utan någon överläggning alls tas beslutet att klampa rakt genom spenaten i hopp om att hitta stigen som ska ta oss till grottan.
Det råder dock lite oenighet åt vilket håll sällskapet ska ta vägen.
Vem har rätt?
Hundarna är taggade till tusen att vi vandrar offroad och far som pingpongbollar åt alla håll och kanter. Sofia är hungrig och blöt om fötterna, men än så länge orkar hon hålla humöret på topp. Ett tag är vi nog lite vilse. Fast ingen vill erkänna det egentligen. Jonas joggar i förväg och scoutar efter grottan. Plötsligt hör vi från Jonas:
-Här är den!
En brun och en grå skugga susar förbi mina fötter och hundarna är på plats vid grottan innan Sofia har hunnit säga ostmacka.
Taggat gäng på väg in i blockgrottan Bergshuset
Spänningen stiger och Sofia fibblar nervöst med sin dragkedja. Inifrån grottan hör vi barnskratt och strax därefter kryper en glad sexåring med sin morfar ut ur grottan.
Barnets uppenbarelse tar udden av Sofias nervositet och hon kryper faktiskt först in i grottan för att utforska underjorden.
Äventyrshunden är Sofia hack i häl!
Grottan är inte jättestor, den är faktiskt väldigt liten i grottsammanhang. Men för oss, just idag, är den alldeles lagom. Vi hänger en stund i grottan och bearbetar Sofia spindelrädsla och Rekas ovilja att ha något över huvudet. Båda två lugnar ner sig efter ett tag.
Reka accepterar läget i underjorden.
Sofia och Äventyrshunden hänger under jord.
Jonas har lånat min kamera och Sofia får agera fotomodell. Hon är faktiskt väldigt tålmodig för att vara så hungrig som hon är nu.
Pizza, kaka och russin tänker Sofia på medan hon ler för kameran.
Hungern blir till slut för stor och sällskapet kravlar ut i solljuset igen. Att krypa under jord är spännande, men det är alltid lika skönt att komma ut i dagen igen.
Vi tar stigen tillbaka och det går förvånansvärt fort om man jämför med att forcera obanad terräng i skogen och genom tillfälliga träsk.
Äventyret är över för den här gången. Kompakt var ordet, men oj vad lång helgen blir när man hittar på äventyr, om än även i miniformat!
Äventyrshunden kontrollerar mig noga när jag spänner fast kajak-fribban på däck, det är viktigt att hans leksak inte glöms på stranden i Ockelbo. När jag tar fram hans flytväst sticker han frivilligt in huvudet och hoppar sedan vigt upp på kajaken innan jag ens hinner skjuta ut. Regnmolnen hänger tungt i luften, men än har de inte vågat släppa sin innebörd. Jag prånglar på mig min egen flytväst och slänger en sista flukt över Ockelbo. Ingen prins Daniel syns till, inte heller kronprinsessan. Typiskt, jag som hade hoppats på att kronprinsessparet skulle tagit med sig lilla Estelle för att få träffa sin farmor och farfar på hemmaplan.
Äventyrshund med kajakfribba,
redo för avfärd.
Jag får lämna Ockelbo utan att ens skymtat kungligheterna. Jag glider sakta under stenbron och lämnar Ockelbo tätort bakom mig. Testeboån vindlar sig i snälla krumelurer och jag glider förbi ett gammalt brofäste och en lyxvilla bland träden. Kanske att prins Daniel står i fönstret med Estelle i famnen och kikar på vårt kajakekipage nu?
Vassen tätnar och allt ser likadant ut. Äventyrshunden har parkerat sin lurviga ända över kartan, så jag har inte en chans att följa med var vi är. Det dröjer inte länge innan jag har tappat bort mig, men tänker att det kan inte vara så svårt att följa en å. Det ska visa sig att jag har fel i det avseendet.
Luddig hundrumpa täcker effektivt kartan.
Jag har glömt armbandsklockan hemma så jag har ingen uppfattning om hur långt jag paddlat, och inte funkar gps:en i obygden. Kompassen gömmer sig under Äventyrshundens vänstra tass. Jag känner mig blind när jag inte vet var jag är. Lägg därtill ett fruktansvärt dåligt lokalsinne.
Jag vill minnas att jag läste om en fors som man inte skulle paddla om man var ovan.
Jag och Äventyrshunden är inte alls särskilt vana vid forspaddling, så jag har redan bestämt mig för att dra kajaken på vagn förbi den svårigheten. Men jag vet inte var jag är och jag vill inte bli överraskad. Jag håller andan varje gång jag rundar en krök ifall ett gigantiskt vattenfall ska dyka upp och bara dra oss med nedför åtta meters fritt fall.
Lugnet före stormen?
Jag tror att jag följer ån, men hamnar i återvändsgränder och får vända tillbaka. Tre gånger praktiserar jag u-sväng med fem meters kajak i fyra meter bred å. Jag får ju iallafall se mer av Testeboån än om jag paddlat efter kartan och tagit kortaste vägen mellan Ockelbo och vår slutdestination.
Då och då går vi på grund. Det svarta å-vattnet gömmer svarta spetsiga stenar som ger min kajak Papaya omilda behandlingar på underredet titt som tätt. Det gäller att vara med i matchen, för både paddlare och balanserande kajakhund.
Jag tycker att jag paddlat väldigt länge och jag tycker att vattnet börjar röra sig snabbare. Vassstråna böjer sig en aning och skapar fartfåror i vattnet. Börjar den första forsen närma sig? Jag blir nervöskissnödig på en gång och flackar med blicken för att hitta en landstigning. Finns ingen, bara vass.
Nu hör jag forsen och känner att den drar i kajaken. Blir panik-kissnödig och kastar mig i land på en minimal stenig strand.
När jag lättat på trycket och tittar upp ser jag att det står en skylt som välkomnar mig till Konstdalströmmen. Äntligen vet jag var jag är.
Jag drar upp den sju ton tunga kajaken ur vattnet och lastar den på kajakvagnen. Äventyrshunden är alldeles sprallig av att få sträcka på benen i skogen efter en lång stillasittande paddlingsträcka. Diesel drar iväg som en rem längs den smala stigen och jag svär som en borstbindare längs den smala stigen. Vagnen har två hjul brett isär men stigen är anpassad för enhjulingar. Ekvationen går inte ihop. Summan blir att jag högljutt förbannar den som skrev på skylten att stigen var "något" knölig att dra vagn på men att det var genomförbart. Fan inte genomförbart någonstans. Jag fastnar i stenar och stubbar, får backa och ta om. Lyfta och baxa. Svära och skrika.
Men på något sätt tar jag mig ut på andra sidan.
En riktig pärs
att ta sig genom skogen med kajak på vagn.
Jag hänger mig på broräcket och flåsar ut min aggression. När andhämtningen lugnat sig lyfter jag huvudet och ser forsen, själva orsaken att jag just utstått ett mandomsprov utan dess like. Den porlar knappt.
Jag står en stund och fånstirrar innan jag börjar skratta åt mig själv. Vad larvigt! Var det här jag var rädd för? Så rädd att jag inte ens rekade utan på automatik tog vägen genom den täta skogen.
Jag rufsar Diesel i pälsen och säger högt att "nästa fors paddlar vi, det får bära eller brista".
Nästa fors dyker upp så pass snart att jag inte har hunnit ångra mig. Minnet av skogsfärden är färsk i minnet och jag tänker ta mig an Kolforsen med Äventyrshunden. Adrenalinet pumpar när jag ser järnvägsbron och jag får åter tillfälle att skratta när det står skrivet "Kanot" med stora bokstäver på bron. En pil pekar var jag ska paddla någonstans. Jag drar Diesel tätt intill mig och håller andan. Det går fortare och fortare och snart är jag mitt i forsen. Jag försöker styra så gott det går med paddeln och samtidigt balansera en hund på däck. Det går sådär och snart har vi kört fast. Kajaken står på botten och vi kommer ingenstans. En gubbe klädd i orange kläder dyker upp bakom bropelaren och frågar om vi är okej.
-Jorå, ska bara komma på ett sätt att komma härifrån, svarar jag, och han återgår till att reparera bron.
Diesel får balansera på förluckan en stund medan jag krånglar mig ur kajaken. Motvilligt hoppar han ner i sittbrunnen, men fattar snart galoppen om konststycket vi ska utföra. Jag balanserar på hala stenar och drar kajaken millimeter för millimeter genom "forsen". Gubben i orange förklarar att vattenståndet är extremt lågt just nu och att min färd var dömd att misslyckas redan från början.
"Forspaddling" i Testeboån
En sandstrand dyker upp efter forsen jag just dragit oss igenom. En välbehövlig lunchpaus lockar oss in till badbryggan. Lagom till jag hugger in på halloumin börjar det småregna. Ett tag funderar jag på om jag ska slå upp tältet här, men det känns föga kul med förbidundrande tåg stup i kvarten. Det får bli mer paddling helt enkelt.
Jag studerar kartan och inser att den innehåller en hel del vettig information när den inte döljs av en lurvtussig ändalykt. Till exempel var det är lämpligt att tälta och rasta. Med tanke på den enorma mängd vass som täckt stränderna hittills känns det mer hoppfullt nu att hitta en plats att lägga till vid.
Vi tar oss över Långsjön i lätt motvind och småregn. Diesel sitter på framluckan för att undvika pölen som bildats i mitt knä på kapellet. Jag ser med andra ord kartan och kan läsa om nästa fors, Hångeln. Inga större problem ska den orsaka men vatten kan stänka in i kanoten.
På väg in mot Hångel-forsen.
Jag är beredd på att få hångla med vattnet, men det blir återigen samma visa. Vi kör fast på botten. Äventyrshund i sittbrunn, helgäventyrerska som dragdjur. Känns redan som vi börjar få in snitsen, även om Äventyrshunden väljer att hoppa ur och sträcka ut benen emellanåt.
En fantastisk liten Äventyrshund
som kan gå på vatten!
En vacker och smal åsträckning följer efter Hångeln. Hägrarna sitter på rad i vassen och filurar. När vi paddlar över Mellansjön öser regnet ner och Äventyrshunden är så trött att jag får peta till honom då och då för att han inte ska somna och ramla i vattnet. Min vänstra skinka krampar och nu längtar vi båda till ett varmt tält. Vi tar sikte på udden innan Grytströmmen, det ska gå att tälta där, står det angivet på kartan.
Det låga vattenståndet gör sig än en gång påmint då landstigningen blir betydligt svårare när strandlinjen ligger någon meter ovanför de stora stenbumlingarna. Självklart halkar jag och får ett ofrivilligt kvällsbad. Vattnet är varmt, så jag tar ett extra simtag innan jag tar tag i kvällssysslorna. Det ösregnar ändå, så jag hade blivit blöt förr eller senare iallafall.
Kajaken baxas upp för en lodrät (i princip) strandkant och innan jag ens hunnit stoppat i första tältbågen är Äventyrshunden inne i tältet och sover med nosen under svansen.
Det har börjat skymma innan jag ätit klart och kvällsrundan får jag gå själv, för hunden är utslagen i tältet.
Ett torrt och varmt tält är värt guld när regnet öser ner.
Vi vaknar till ett disigt landskap och vi är båda ivriga att ta tag i nästa fors, Grytströmmen. Kanske att vi får paddla hela vägen den här gången? Jag har stoppat mobilen i flytvästfickan för att hålla koll på tiden, för vi ska möta upp Darling i Smörnäs om allt går väl.
Vi paddlar i fel riktning innan jag inser att vi ska åt andra hållet för att komma fram till forsen. Vi vänder och hittar rätt bland gamla brofästen. Mobilen ringer när jag precis är på väg in i första fåran och jag vet inte varför jag svarar?
-Kan jag ringa dig lite senare, sitter i möte med en fors här, säger jag och lägger på.
Grabbar tag i paddeln och gör mig redo för lite action! Det är med nöd och näppe jag kan sitthoppa mig fram då vi kör fast på den släta slussbotten innan själva forsen tar vid. Betongbotten bestämmer sig för att släppa taget om oss bara för att kasta oss i käftarna på de första stenarna. Vid det här laget är vi ett intrimmat team. Diesel hoppar vigt i sittbrunnen och ser ut att dirigera mig där han visar riktningen med nosen mellan stenarna. Jag halkar till men räddar det i sista stund. Ringer till och med upp den som ringde tidigare samtidigt som jag går där med kajaken på släp. Så rutinerad forsdragare har jag blivit nu.
Efter Grytströmmen följer den finaste sträckan på hela färden hittills. Vattnet vindlar hit och dit, men ytan är alldeles stilla och tystnaden är total. Inte ens fåglarna vill störa tystnaden. Jag vågar knappt ta ett paddeltag för det känns som att häda att klyva vattenytan i onödan.
Det känns som om vi är på expediton i Amazonas och jag svär på att jag skådar en krokodil som sticker upp sitt knottriga huvud längre fram. Lugnet infinner sig och det är inte många paddeltag som tas. Vi låter vattnet föra oss framåt i sakta mak. Vi har ingen brådska överhuvudtaget faktiskt.
Bara på ett ställe fastnar vi på en sten, men strömmen trycker på och vips så har kajaken vänt sig baklänges och vi lossnar från den spetsiga stenen. Varken jag eller Diesel kan göra så mycket åt saken, utan får vackert glida med aktern först till vi kommer ut ur strömfåran och kan vända nosen framåt igen.
Från ingenstans i vassen dyker Smörnäsbron upp. Här ska Darling möta oss och hänga med på sista sträckan på paddlingen. Diesel har svårt att stanna kvar på kajaken när han inser vem som står på bryggan och vinkar. Vi lastar om kajakerna, fördelar packningen mer rättvist och fyller på med proviant. Solen har brutit fram och det är fler än vi som vill paddla på Lundbosjön idag.
Det är poppis att hyra kanoter på
Friluftsfrämjandets lägergård i Smörnäs.
Vi glider över sjön och letar efter Trollrikekanalen, det är den som ska ta oss vidare till sjön Öjaren och Högbo bruk, vår slutdestination. Efter några felaktiga trevanden i vasskanten hittar vi så ingången.
Tror ni det finns troll i den här kanalen?
Vi får slafsa på gyttjebotten och lyfta kajakerna över dammen innan vi når kanalen. Det är knappt något vatten i kanalen men vi bestämmer oss för att göra ett försök. Men det tar stopp ganska tvärt. Paddeln suger fast i lerbotten och det finns inget utrymme för kajaken att glida. Vi får se oss besegrade. Eller?
Det finns en stig på någon kilometer som leder till Öjaren, men jag förklarar i yviga ordalag att jag vägrar göra om mitt mandomsprov genom att dra fullastad kajak på minimal och knögglig stig genom ogenomtränglig terräng. Så vi antar nederlaget.
Vi bestämmer oss för att paddla till den lilla tjärnen som är integrerad i sjön istället. Lustig grej, undrar hur det går till rent tekniskt.
När vi närmar oss tjänern i södra delen av sjön känns det som om vi äntrar ett spöklandskap. Svarta trädstammar sticker upp ur ytan och och bildar ett eget hav av förruttnat virke.
Spöklikt inte sant?
Vi hittar en mysig tältplats på en ö mitt i sjön. Medan kvällssolen sänker sig tänder vi brasa.
Grillad korv över öppen eld blir en bra avslutning på det här forsande paddeläventyret. Jag berättar om mina så kallade forspaddlarupplevelser och redan så här kort inpå kan jag skratta åt det. Det måste ju sett hur kul som helst ut där jag drog min kajak och min hund genom forsarna!
Man skulle väl lätt kalla det jag pysslat med för grund-läggande forspaddling!
Eld gör sig bäst
med roliga anekdoter från forspaddlaräventyr!
Jag har en dröm. En dröm att paddla runt Utö. Jag vet inte varifrån den drömmen kommer. Jag bara vill det. Paddla runt Utö alltså.
Mitt första försök inleddes 2011, men då satte skarp ammunition stopp för min dröm. Det var ett av äventyren under mitt äventyrsår som inte riktigt blev som jag tänkt mig. Ända sedan dess har jag velat sparka liv i drömmen och försöka igen.
Drömmen om Utö hägrar i horisonten,
ska min dröm bli verklighet denna midsommar?
Jag kör ungefär samma rutin som sist jag försökte runda Utö. För att slippa den långa och ganska tråkiga transporten över Mysingen, får kajakerna och vi åka båt till Utö. Med mig har jag Äventyrshunden så klart, men teamet har även utökats med en fotograf, tillika sambo, för att dokumentera triumfen när jag äntligen lyckas runda ön. (Och för att det är mysigt med sällskap också så klart...)
De ironiska kommentarerna haglar över oss när vi kånkar ombord två sprängfyllda kajaker på "Waxholm II" som ska ta oss till Gruvbryggan på Utö.
-Jag trodde man skulle paddla med såna där, vräker någon ur sig.
Jag kontrar med att det är överskattat och att vi satsar på brygg-paddling istället.
Det är inte billigt att ta sig ut till Utö på det här sättet men har man en dröm så har man, då får det kosta nästan vad som helst.
Militära rester till havs.
Ska militärens skjutövningar sätta stopp för min dröm
den här gången också?
På båten träffar vi Crocodile Dundee, eller ja han ser iallafall ut som snubben i filmen. Han påstår att han har paddlat runt Utö på fem timmar.
-Bra, säger jag, vi har tre dagar på oss, då borde vi hinna!
Han berättar också att det finns en kanal mellan Utö och Ålö som iallafall gick att paddla för tre år sedan, sträckan blir lite kortare om man slipper runda Ålö också konstaterar han.
Hoppet bubblar inom mig när vi landstiger på Utö. Det känns i hela kroppen att det här kommer gå vägen! Vi laddar med bullar och kärlek från Utö bageri och rastar hunden vid Utö kvarn innan vi skjuter ut kajakerna från den redan smockfulla gästhamnen och lämnar civilisationen.
Kärlek från Utö bageri
Vi bestämmer oss för att paddla norrut först. Små söta sandstränder radar upp sig mellan klipporna. Och fast vi paddlar en bit i från land är det grunt under kajaken. Sandbotten räfflar sig under skrovet och när Tomas sticker ner paddeln inser vi att det bara är en halvmeter djupt. Vattnet är klart och det är lugnt på havet. Nästan för lugnt. Och alldeles för varmt. Äventyrshunden lider av värmeslag och för första gången ramlar han i från kajaken! Men jag vågar nästan misstänka att det var med flit, för han har ingen brådska att komma upp igen, utan simmar lugnt mellan oss en bra stund, innan han markerar att han vill bli uppfiskad igen. Den dyblöta hunden som nu sitter längst fram på kajaken verkar mer nöjd än för ett par minuter sedan.
Svansen i vattnet för extra kyla...
Vi rundar nordspetsen och genast är det lugna havet som bortblåst. Det börjar gunga direkt och Äventyrshunden byter position och backar in i min famn där det är tryggare när det viner om öronen. Planen var att ta oss ut mot Huvudskär för vår första tältnatt, men vi inser att vi får omvärdera det beslutet. Vi söker skydd i en vik där blåsten inte når oss för att studera sjökortet och väderleksrapporten. Det ser inte ljust ut.
Tomas letar lä i frontluckan....
Efter långa diskussioner och mycket badande för Äventyrshunden tar vi beslutet att övernatta på Kroka-Gråskär. Paddlingen dit är inte lång, men det blåser hård motvind och det känns som om vi paddlat flera mil innan vi når den lugna viken som ligger i lä.
Det är ju svårt att tro att utanför ön blåser det styv kuling....
Kvällen blir sådär magisk som det bara kan bli på paddeläventyr. Vi hittar en fin tältplats och grillad korv är ett givet måste första kvällen. Det enda som oroar är att vinden inte mojnar framåt natten, som den oftast brukar. Och när vi vaknar på morgonen har den fortfarande inte stillat sig. Snarare tvärtom. Vi korsar vår ö till fots och spanar ut över vår tänkta fortsatta paddelsträcka. Den del av Utö som bara har öppet hav jämte sig. Inget skydd från något alls. Havet är på bushumör och studsar mot klipporna. Det bråkar och slår hårt mot land. Skummet yr och vågorna kan inte bestämma sig för åt vilket håll de ska rulla. Jag vill så gärna komma runt Utö och i min hjärna försöker jag hitta lösningar och utvägar. Tomas backar upp bäst han kan, men han har iallafall rationaliteten kvar. Men även jag inser ju att är dumdristigt att ens försöka. Något annat går inte att komma fram till.
Mysig tältplats på Kroka-Gråskär, även om det ylar i trädkronorna.
Lite modstulna packar vi ihop tältet och vänder tillbaka samma väg som vi kom, i hopp om att det ylar mindre på andra sidan Utö och att vi kan finna lä där.
Men stormen smiter runt udden och träffar oss snett bakifrån. Det värsta man kan ha som kajakpaddlare tycker jag. Värre än motvind faktiskt. För jag ser inte vad som rullar in bakom mig, kajaken kränger till när jag minst anar det och med Äventyrshund i famnen är jag något begränsad i mina rörelser.
Vi passerar gästhamnen igen, men inte ens inne i Kyrkviken får vi vara ifred från vinden. Vi tar sikte mot Skomakarskär, ön som var min hemvist sist jag försökte runda Utö. Det känns som om jag kan den här sträckan. Jag har gjort den förut om man säger så.
Lika fin sandstrand som sist.
Lunchen blir lång medan vi försöker vänta ut vinden. Vi kollar väderleksrapporterna om och om igen. Försöker göra en plan, en plan för att kunna runda Utö. Kanske ska vi satsa på att paddla på nätterna då det brukar vara lugnare? Vi kollar och kollar vindriktningar. Men det blåser bara fel håll för våra planer. Rakt på från havet mot Utö är prognosen. Och kulingvindar. Jag vill inte ge upp min dröm. Inte än.
Medvind och lite lugnare vatten.
På den sidan av Utö vi är nu så har vi faktiskt medvind så vi fortsätter en bit till för att hitta en bättre tältplats än Skomakarskär för där vrålar vinden rakt över ön. Vinden verkar spela vårt spel för en stund och lugnar sig ett par hekto. Solen skimrar i ett silvrigt hav och för en stund känns det som om vi är i Medelhavet. Det är faktiskt riktigt behagligt. Vi hittar en sandstrand inkilad i en vik där vinden nästan inte når.
Det är midsommarafton och vi äter sill och potatis till middag. Och jag funderar över när vinden ska ge sig.
Midsommarmys
Jag försöker plocka sju sorters blommor, men hittar bara fem, lägger dem under kudden, och önskar mig att stilla hav tills imorgon. Jag vaknar mitt i natten av att vinden rycker och sliter i tältet. Det räckte inte med fem blommor alltså. Och det är absolut ingen idé att nattpaddla. Jag somnar om och känner att min dröm sakta, sakta glider mig ur händerna den här gången också.....
Det blåser fanans moster på midsommardagen. Men vi har myror i brallorna och bestämmer oss för att iallafall kolla om den där kanalen går att paddla i.
Trots att vi befinner oss inkilade mellan öar så kommer stormen åt oss. Och jag tackar ändå min lyckliga stjärna över att vi inte befinner oss på Utös utsida just nu. Vilket helvete det måste vara där.
Det är ändå roligt att paddla i kanalen, expedtionskänslan infinner sig och spänningen stiger. Ska vi komma igenom? Det är så grunt att det inte går att sticka ner paddeln ordentligt för att få ett riktigt paddeltag, det blir mer att vi puttar oss fram med paddelbladen. Jag kör fast i dyn och är tvungen att förflytta barlasten (Äventyrshunden) till Tomas kajak för att komma loss. Vassen lägger sig som ett tak över oss och trasslar in sig i armar, svansar och linor. Framför oss jäktar en svanfamilj med sina småttingar för att undkomma oss. En liten fågel tränar flygning i den smala kanalen och verkar känna äkta glädje där den flaxar omkring och försöker sig på rollar och saltomortaler.
Knappt paddelbart.....
Med en sista forcering är vi ute ur kanalen och möts av massiv motvind. Vi lägger till för lunch och bestämmer att vi ska promenera till Ålö storsand. Vi går längs kusten och hoppar på klipporna. Jag kan inte låta bli att kika norrut, går det att paddla? Men det gör det inte. Havet är i uppror och jag kommer inte att få se Utös utsida den här gången heller. Jag bestämmer mig för att släppa tanken och bara njuta av stunden istället. Det är ändå vackert med vind, vilt, men vackert. Och jag är med de vackraste individerna jag vet. Så livet är gott nog.
Nämen, en bro i skogen på Ålö!
Så praktiskt...
På Ålö storsand hittar vi en flaskpost i strandbrynet! En oansenlig glasburk har kastats i från Gotlandsfärjan en månad tidigare av Christer och flutit iland här, precis där vi står!
Facebook är inte ens hälften så spännande
som gammal hederlig flaskpost!
Christer har skrivit sin adress, så självklart ska vi skicka ett svar till honom när vi kommer hem! Medan vi tar oss tillbaka till kajakerna försöker vi luska ut hur gammal Christer kan vara.
Vi paddlar tillbaka genom kanalen och är återigen hack i häl på svanfamiljen. Den här gången är det Tomas som kör fast i den grunda fåran, men han tar sig loss med några skickliga rumpvick.
Vi hittar ännu en strand som vi slår upp tältet på och trots det uppenbara misslyckandet att ta sig runt Utö så är kvällen ljuvlig. Det är något speciellt med ljuset här på Utö. Varje gång jag varit här har det varit något särskilt med det.
Det liksom utstrålar... silver och harmoni... Hur konstigt det nu än låter.
Svårt att vara missnöjd med det här förutsättningarna...
Jag kan bara återigen konstatera att det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir bra ändå. Vi har åtminstonde haft väldigt roligt!
Utö fortsätter att fascinera mig och jag kommer fortsätta drömma om att paddla runt ön. Jag är fortfarande nyfiken på vad som ruvar på den korta kustremsa som jag nu har kvar. För det är inte lång sträcka som återstår.... Och hur jädra svårt kan det vara att ta sig runt den lilla ön i yttersta kustbandet? Det kan inte vara ett omöjligt uppdrag. Jag vägrar tro det. Och jag tänker inte ge mig, jag tänker inte vika ner mig för Utö och Ran som uppenbarligen jobbar i maskopi. Jag ska ta mig runt Utö, om jag så ska göra det till fots. Punkt.
Min bästa vän har en viss motsträvighet mot Barbro. Barbro Svensson alltså. Eller Lill-babs som hon mest kallas. Järvsös stora kändis. Ingen vet riktigt var denna starka ovilja kommer ifrån, inte ens min vän själv tror jag. Men den finns där, som skoskav som man inte blir av med.
Vad har den här tanten gjort för ont?
Så vad passar väl bättre än att som bröllopspresent ge bort en resa till just Järvsö för att lösa upp denna tvist? Kryddat med lite downhill i Järvsö Bergscykelpark för att min vän ska överleva helgen!
Förutom Barbros värsta fiende, Björn, består äventyrsgänget av Martina, Julie, Carin, Andreas, Lowe och Tomas. Vi har hyrt stuga med bubbelpool för att få till en så bra afterbike som möjligt.
Cykelplanering i bubbelpoolen
Det är fredagkväll och de sista cyklisterna har intagit stugan. Bubbelpoolen är igång och försnacket inför morgondagen likaså. Eftersom småbarn och äventyrshundar är med så måste en viss logistisk planering ske. Det bestäms att grabbarna ska börja cykla och tjejerna ska ta hand om kidsen och äventyrshunden. Byte äger rum vid lunch.
Berget som har cykling för alla!
3-årige Lowe väcker oss alldeles för tidigt på lördagsmorgonen när han försöker skapa en dialog med sin något tröttare far. När även 8-månaders Julie högljutt bubblande börjar pilla med skorna i hallen är det dags att gå upp.
Morgonbestyr går förvånansvärt snabbt trots alla viljor och vi är nästan först i cykeluthyrningen för att hämta vår utrustning.
Barnen och deras mammor glider iväg på Järvsö Zoo för att kolla in nyfödda björnungar, medan jag och Äventyrshunden lämnar gänget i bikeparken för att dra på eget äventyr på morgonkvisten. Jag har fått ett hett tips om att alla vandringsleder som finns kring Järvsö är helt okej att mountainbika på. En snabb flukt på kartan och valet faller på Sannaleden. Den får vara värd för vår expedition idag.
Vackra vyer i Järvsö
Till en början är det mest grusväg, kanske inte jätteroligt för en mountainbike-cyklist, men vyerna är så vackra att det inte gör något just idag. Timrade stugor och gamla gårdar passerar ögat och vägen följer Ljusnan som förgyller tillvaron.
En och annan inbjudande strand passeras också.
Efter halva sträckan vänder leden tillbaka mot startpunkten och nu börjar den roliga skogsstigen! Det är nästan perfekt singletrack och det spritter i både min och Äventyrshundens kropp av glädje!
Tjohoo! Sannaleden visar sin bästa sida!
Snart är vi tillbaka där vi började, vid Stenegård, en välbevarad Hälsingegård som sjuder av sommarevenemang. Vi strosar runt en stund medan svetten stelnar i nacken. Vi kikar in i karamellbutiken och bageriet där det tillverkas tunnbröd i vedugn. I Hälsinglands träteater är det en dansgrupp som över inför en uppvisning senare i sommar. Från låtverkstaden hörs spridda toner som kanske kommer bli en framtida hit, vem vet? Mini-Hälsingland ståtar med lekstugor utformade som en äkta Hälsingegård med alla uthus som sig bör.
Stenegård med prydande Äventyrshund framför.
I Trädgårdscaféet är det redan fullt med folk så jag bestämmer mig för att äta matsäcken tillsammans med Äventyrshunden på Kyrkön.
Järvsös vita kyrka
Järvsö kyrka ligger naturskönt på en ö, precis utanför centrum. Det visar sig att det även är ett naturreservat och jag tar stigen runt ön för att hitta en lämplig bänk att lunchvila på. Äventyrshunden tar ett dopp i Ljusnan medan jag fyller på med vätska i värmen.
Med lite vatten blir genast utsikten fin!
Det är hög tid för byte i downhill-fabriken och jag lullar vidare till bergscykelparken medan de mörka molnen rullar in över himlen.
Grabbarna lämnar över cyklar och skydd, och hävdar bestämt att den svettlukt som skydden osar av redan fanns där när de hämtade ut dem på morgonen.... Vi kränger på oss skydden medan regnet börja ösa ner och åskan mullrar i bakgrunden. Morgonens stekheta sol är ett minne blott. Folk tar skydd under allt möjligt i väntan på att liften ska öppna igen. Grabbarna säger att regnet är bra, då slipper vi dammet.
Man tager vad man haver....
De rekommenderar även varmt Barbro. Ja, ni hörde rätt! Till och med Björn talar väl om Barbro! Något har hänt. Men de är förstås leden Barbro som det menar, inte artisten. Alla leder på berget är döpta efter bygdens stora moder, antingen efter låtar som hon gjort eller hennes döttrar.
Regnet ger med sig och vi tar oss an uppgiften att komma upp i liften. Efter lite coaching från liftpersonalen är vi uppe på berget.
Carin och Martina redo för nedfärd!
Förvirring råder och vi försöker hitta ner i Monica, vårt uppvärmningsåk i en av de lättare lederna. De går sådär och vi hamnar mest i Barbro. Men Barbro ger mersmak och vi glömmer snabbt krampen i underarmens bromsmuskler.
Redan nästa lift upp kan vi kliva av liften själva, bara det är framsteg tack vare den vänliga personalen!
På toppen diskuterar vi vilken led vi ska ta ner.
-Det känns som om vi mest var inne i Barbro, säger Martina fundersamt.
Jag och Carin är tysta en mikrosekund innan vi brister ut i ett gapflabb. Martina inser sekunden efter hur hennes kommentar lät och kan inte sluta skratta hon heller.
Fortfarande småfnissande rullar vi nedåt i Babsan. Carin är vass och släpper på i kurvorna och är uppe på planket i velodromen redan på andra åket. Vi andra hänger på och det är bara så himla KUL!
Carin in action på Babsan.
Tiden går alldeles för fort när man har roligt, men när liften stänger förlänger vi den sköna sinnesstämningen vi befinner oss i med afterbike på Järvsö Sleep `n Eat, det är där alla hänger. Och liksom de runt omkring oss utvärderar vi dagen. Andreas konstaterar lite surmulet att hans fru var uppe på planket i velodromen och inte han. Hans son Lowe visar däremot inga tendenser till sura miner och berättar säkert hundratjugotre gånger att han hoppat med cykeln.
Lowe visar var skåpet ska stå i pumptracken!
Sent omsider masar vi oss till stugan där Brommas bästa kockar lagar ryggbiff med perfekt temperatur och skämmer bort oss med hemlagad potatissallad och gott vin.
Den begynnande träningsvärken botas med timslånga bubbelbad där en och annan livskris också försöker lösas.
Middagsmys i timmerstugan.
Man skulle kunna tro att Lowe skulle ta sovmorgon på söndagen efter sin hårda cykelträning, men icke. Klockan sju går reveljen och monologen med den sömniga pappan är i full gång igen. Julie hakar på och snart är vi alla uppe.
Idag är det skiftade roller och tjejerna är först ut på banan. Vi hänger mest i Barbro, även om vi testar Malin och Klas-Göran också. Vi är på väg in i En tuff brud, men när det varnas för "gap" och "drop" tänker vi att det är nog bäst att hålla sig till Barbro iallafall, urmodern av alla leder.
Vi snackar taktik och tränar på att luta ordentligt i kurvorna, Carin tar fram några tips som hon lärt sig från motorcykelkörningen. Det går bättre och bättre när Martina plötsligt vurpar och flyger över styret. Jag bromsar in bakom och har hjärtat i halsgropen tills hon reser sig upp och ruskar av sig. Jag har alltid lite dåligt samvete för att jag lurar med henne på såna här galenskaper. (Sist var det via ferrata i Skuleberget då hon inte var jätteglad på mig.) Men hon försäkrar att det är lugnt och vi rullar vidare.
Tuffa brudar diksuterar om de ska köra En tuff brud eller ej...
Det är lika kul som igår och jag vill inte att det ska bli halvtid då det är dags för byte. Som vanligt tycker jag att jag kör jättefort, men det bildas konstigt nog en liten kö bakom mig av duktigare åkare som vill om. Men som det gör inte mig något, för jag har så jäkla kul! Martina byter in Björn lite för halvtid och jag får ett åk med honom. Vid det här laget kan jag både gå på och av liften själv, och på vägen upp diskuterar vi att det är skönt med sporter där du måste vara i nuet. Du måste fokusera på det du gör och inget annat, för då skiter det sig. Alla vardagsproblem är som bortblåsta och du lever verkligen i stunden.
Lycka är att utvecklas, lycka är att klara liften själv!
En korp kraxar i den steniga skogen och vi trampar iväg i Barbro. Jag försöker hänga på Björn, och det går ganska bra tills jag kommer till kurvan som jag har en rejäl hangup på. Jag kan bara inte ta den rätt. Björn försvinner under en träbro och jag hittar mitt eget tempo. Lättar lite över ett hopp och ler inombords.
Längre ner väntar Björn på mig.
-Det är kul att cykla där det ser ut som om det inte går att cykla, säger Björn och pratar på om den trixigare leden han svängde in på.
Vi byter av resten av grabbarna som gladeligen kastar sig iväg upp på berget.
Grabbarna Grus är startklara.
Jag och Äventyrshunden drar iväg för att utforska Järvsö klack och tänker att vi kanske kan ha vår egen downhill där. Utsikten ska vara fin och väl där inser vi att det är ett naturreservat. Vi är helt ensamma trots att det är ett känt landmärke i Ljusdals kommun. Drömmen om att rulla nedför tar slut redan efter 500 meter då jag ger upp och lämnar hojen bakom en gran. Det är brant och stenigt, och lite som vanligt när jag ska ut på äventyr med mountainbiken. Svetten lackar och det är alldeles för varmt för att göra såna här klätterexpeditioner egentligen.
Varmt på vägen upp!
Men skam den som ger sig och upp kommer vi, utsikten över Ljusnan och dalen är så vacker som en utlovades.
Värt att kämpa för?!
Grabbarna tar nästsista åket (man skiter alltid i sista) i Barbro samtidigt som jag och Äventyrshunden vandrar nedåt Järvsöklacken. Äventyrshelgen har kommit till sitt slut och man kan väl sammanfatta det hela med att Barbro är ganska bra ändå. Men ett besök på Lill-babs Caffär går fortfarande inte att få med Björn på.....
