fredag 1 januari 2016

Äventyr 17:2015: Årets sista äventyr och nästa års första äventyr

Årets sista äventyr ska firas i Vålådalen. Av flera olika anledningar:
1. Jag har alltid velat åka skidor i Vålådalen. 
2. Det är vackert i Vålådalen.
3. Det finns lodjur i Vålådalen! 
4. Äventyrshunden är rädd för smällare så nyår någonstans måste firas tyst och stilla. 
Vålådalen verkar vara rätt ställe för det. 

Äventyrshunden och jag har checkat in på Vålådalens turiststation några dagar innan vårt egentliga äventyr ska börja. Vi behöver värma upp oss på skidorna först. Vi har inte åkt någon av oss på över ett halvår eftersom snön har varit obefintlig på hemmaplan hittills. 
Både jag och Diesel har förträngt hur kul det är att glida fram på skidor. Och jag har även förträngt hur ont det gör när han nafsar mig i vaderna när han anser att det går för fort utför... Jag hade också glömt hur stark den här vallningsinstinkten är hos honom... Aj. 



Vålådalens spår har alla olympiska orter som namn och jag hajar snart att hela Vålån andas sport. Här hänger tavlor på väggarna av kända sportprofiler, flera landslag har förlagt sin träning här både sommar och vinter, en gympasal står till förfogande för den som vill sporta med allt möjligt, loggon är en röd toppluva och alla som är här är hurtbullar i allmänhet, stora som små. 
Fjällstationen från 1924 är byggd av rediga stockar och har prång och vrår där folk sitter och läser i riktiga böcker. Ja, du läste rätt. Inga ipads eller telefoner här inte. Elden sprakar i den öppna spisen och hela jag andas ut och tar in lugnet. 
Allt är falurött här.Här kan man bo i härbre, vandrarhem eller hotell. 



Spåren är kalasfina, hur de nu har lyckats med det när resten av Åredalen är utan snö är en gåta. 
Vi skäjtar runt Lahtispåret och bjuds på rimfrost i pälsen och ögonfransar för det är 20 minusgrader och jag är  inte alls van vid den här kylan just nu. Solen klättrar med nöd och näppe över bergen omkring men några strålar letar sig in i den snöskimrande skogen där vi åker. 

Dagarna är korta såhär års, det och kylan gör att det bara blir ett varv i spåret innan boken lockar framför brasan. Middagsbuffén på fjällstationen landar fint i magen, måste ju ladda för äventyret som komma skall. Imorgon beger jag mig ut på en stugtur från Vålådalen-Lunndörren-Vålåstugorna-Stensdalen- Vålådalen. Jag är lite nervös, mest för att jag ska gå själv denna gång. Eller alltså Äventyrshunden är med, men jag är den enda människan i expeditionen om man säger så. 



Jag velar länge om jag ska ta pulka eller ryggsäck. Mitt ryggonda vinner debatten och pulkan hakas på. Receptionstanten på fjällstationen är också nervös för min skull och har lyckats teama upp mig med två andra damer som också ska gå till Lunndörren idag.. Karin och Karin. Skönt, inga problem att lära sig vem som är vem av dem. 

Karin och Karin,
mitt sällskap till Lunndörren. 


Båda två är ursnälla och tålmodiga, både mot Diesel som lyckas springa på deras skidor bara liiiite, och mot mig som envisas med att fota dem stup i kvarten. 
Vi lämnar Vålådalen tillsammans när morgonen ljusnat men solen inte riktigt nått över bergskammen än. Färden går in i skogen och guppar över stenar, rötter och annat oknytt som gör det bökigt med pulkan. Det sluttar svagt uppför hela tiden men ibland kommer vi ut över en myr som planar ut. Blod syns i snön och vi gissar att en hare fått sätta livet till för något rovdjur. Det är inte mycket snö, vi kryssar mellan grästuvor och mossor. Vi tar en snabb ståfika för att fylla på energi, men är snabbt igång igen för vi blir kalla när vi står still. Vi slänger några ord och det visar sig att de jobbar i Storvik, där jag också jobbat en period i mitt liv. Världen är liten. 
Skavsåren gör sig påminda men jag vill inte ta av mig strumpan och plåstra. För kallt för det. 
Vi möter bara två skidåkare, tre hundspann och skotern som har levererat ved till Lunndörrens bastu som vi längtar efter nu. Strax innan sista sjön mot Lunndörrstugan säger Karin att hon är lite trött i armarna. Det visar sig att hon inte har haft någon valla alls under hela dagen. Jag blir imponerad och tänker att jag nog inte ska gnälla alls, för jag har haft fäste i mina stighudar även om pulkan varit tung att dra på barmarken. 

Man får leta efter snön! 


Motvinden slår till oss som en käftsmäll när vi vinglar över sjön. Vi ser stugan men ingen vill titta upp egentligen utan bara borra ner huvudet innanför luvan. 
Sista backen upp mot stugan är i princip barblåst och motvinden är som att gå mot en vägg. Diesel lättar från marken i byarna och det är tur att han är kopplad annars hade han flugit iväg. Stugvärdarna Leif och Camilla möter oss halvvägs i backen med peppande ord och välkomnande fraser. Jag och Diesel blir inhysta i hundrummet och när vi kliver över tröskeln står Leif (hur han kom dit så snabbt eftersom han också mötte oss i backen är ett mysterium) redan där och eldar i kaminen. En sån liten gest som betyder så mycket när man är trött, kall och sliten. 
En stund senare kommer Camilla in och hälsar på. Hon bjuder på glögg och pepparkakor och säger att bastun är varm. Hennes ord låter som ljuv musik i mina öron. 

Lunndörrens stugvärd Camilla.


I bastun är vi bara damer, faktum är att vi bara är damer på Lunndörren ikväll. Vinden rister i stugan och det är nästan så att man tror att stugan ska blåsa omkull. Vi samtalar om allt och kommer fram till att vi bor inte så långt från varann någon av oss. Vi hittar trådar som för oss samman i denna lilla värld. 

När jag kommer tillbaka från bastun har någon eldat i kaminen i hundstugan så det är 23 grader varmt där inne. Så skönt! Efter middagen somnar jag som en klubbad säl. Även om jag vaknar varje gång Diesel skäller på vinden som bråkar med skorstenen, så somnar jag om lika snabbt varje gång. 

Tungt med pulka när snön inte finns. 


Morgonen efter har vinden ingalunda mojnat. Dagens tur kommer gå mer oskyddat än gårdagens och jag rådgör med Camilla hur jag ska göra. Den dåliga snötillgången, vindbyar på 30 sekundmeter och det faktum att jag skidar själv idag (Karin och Karin ska stanna i Lunndörren) gör att jag bestämmer mig för att skida ner till Vålådalen igen samma skyddade skogsväg som jag om i går, byta ut pulkan och sova där för att sen dra direkt till Stendsdalen på nyårsafton. Den vägen är mer skyddad än den över fjället. 
Det är lite surt att behöva ändra planerna, jag hade sett fram emot att vara utanför civilisationen ett par dagar. Liksom "koppla ur". Och så ville jag se hur det ser ut i Vålåvalen. Men jag vill inte ta några dumdristiga beslut på fjället. 
Det går fort till Vålådalen, pulkan trycker på och Diesel drar i nedförsbackarna. Det blir fler än en vurpa och jag möter många som är på väg upp till Lunndörren denna dag. Alla hejar glatt och frågar hur långt det är kvar och hur många jag mött och hur många som är i stugan. Jag skidar hela vägen på en gång och äter lunch på fjällstationen. Laddar om och packar om. Nu ryggsäck istället. 

Nyårsafton på väg till Stensdalen


Nyårsafton är vindstilla och lagom kall. Ett par minusgrader och jag har ny energi idag. Tacksam över att jag bytt till ryggsäck för det är mindre snö på den här sträckan. Först skidar vi genom skogen och jag tycker det är så skönt att få skida i min egen takt och bara ta hänsyn till mig och Diesel. Jag och Diesel går och småsnackar om små och stora ting. Eller mest jag som snackar men han ser faktiskt ut som han fattar vad jag säger. 
Vi blir omkörda av två krutdamer från Östersund. De har klipp i steget och ser ut som riktiga fjällrävar. Jag har inte en chans att hänga med. 

De här damerna spurtar man inte ifrån i första taget. 


Sista biten mot Stensdalen är det renblåst. Sällskapet framför mig tar av sig skidorna och går men jag ids inte. Jag kliver rakt över mossa, sten och annat bråte. Jag vill fram till bastun! 
I Stensdalen är det proppfullt med folk och där möter Birgitta upp som är stugvärd. Hon bjuder på saft och kliar sig lite i huvudet när jag säger att Diesel inte går ihop med andra hanhundar. För i hundstugan är det redan fullt nämligen.... Lösningen blir att hon tar sig an oss och bjuder in oss till stugvärdens hus där vi får bo. Återigen denna givmildhet och snällhet, att allt löser sig. Tacksamt tar jag emot hennes gest och snart sitter jag i bastun och värmer trötta muskler medan Diesel gör sitt bästa för att värma upp stugvärdens säng... :)

Stensdalen nybyggda stuga


Samtliga sällskap har släpat finmat så det räcker för ett helt kompani. Jag som bara har torrmat äter lyxigt när jag bjuds på alla andras rester. Det är rökt lax från Börtnan och det är västerbottenostpotatismos och frystorkad glass. Det går ingen nöd på mig. Det är trångt och alla samsas vid borden. Jag får trevligt sällskap vid bordet från ett gäng från Östersund och Umeå. 

Nyårsmiddag.


Kvällen fortsätter med soffhäng och vi utbyter livshistorier med varann. Hittar gemensamma nämnare och jag bara trivs. Vi spår 2016 i stearin med hjälp av Birgitta och Sofia. 
Diesel har det bra och är inte ens medveten om att det är årets värsta smällardag idag och såsar gott på stugvärdens kudde. På tolvslaget hämtar jag Diesel och tillsammans med alla 44 gäster på Stensdalen går vi ut och tittar på månen och stjärnorna som lyser på himlen ovan bergen. Tillsammans räknar vi ner analogt och säger gott nytt år och skålar i fjällvatten. 
Paren pussar varann, vänner omfamnar varann och jag pussar på Diesel och gosar in näsan i hans nacke. 
Perfekt nyår för en skotträdd hund och hans matte! 
Efter tolvslaget blir det tvärtyst i stugan. En dag på skidor tar ut sin rätt även om det är trevligt att umgås. 

Gott nytt år! 


Jag har sovit som en drottning och enligt rapport från underslafen har även Diesel sovit som en kung, i stugvärdens säng! 
Morgonbestyren är förvånansvärt smidiga med så många i stugan men alla hjälps åt att hämta vatten, diska och städa undan. 



Snart är det dags att bege sig hemåt och under natten har vinden blåst bort ännu mer snö. Jag får sällskap en bit av Vim och Eva från Belgien som går på snöskor och Julia och Henrik från Östersund på skidor. Det går för fort att komma tillbaka till civilisationen jag vill inte bli nådd än på mobilen. Jag vill vara i mitt fjällvakuum ett tag till. Det enda som gör att jag ändå vill tillbaka är att mina skavsår nu gör väldans ont. De sitter också precis där pjäxan viks på ovansidan tån. Jag längtar lite efter att inte behöva knixa pjäxan. Jag längtar lite efter mina slalompjäxor faktiskt. 

Aj...


Så tur då att jag ska få träffa mitt gudbarn Julie i Åre och få åka lite utför med mina bästa kompisar ett par dagar. Det är det jag ser fram emot när jag kliver ur min fjällbubbla och in i världen där man alltid kan bli nådd. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar