onsdag 13 januari 2016

Tänk att det ska till en skada....

....för att en ska uppskatta det en har i livet. 
En sårskada i en tass gör att jag blir lite ödmjukare till vardagen. 

Blodet från kraschen är fortfarande kvar på skridskorna...


Missförstå mig inte nu. Jag uppskattar min Äventyrshund varje dag, varje sekund! Allt som vi får uppleva tillsammans och allt roligt som vi gör tillsammans. Den tillit som finns mellan oss och all glädje och kärlek som han ger mig. 

Men nu när han är skadad så märker jag hur integrerad han verkligen är i mitt liv. Hur lätt allting är och hur väl han anpassar sig till mig. 
Men plötsligt så går inte allt lika smidigt längre. Jag bär runt på honom när han har för ont för att gå. Och varje gång vi ska ut så är det bandage och sko på, en liten kamp i sig. Koppelpromenader för att inte såret ska gå upp, något som Äventyrshunden INTE är van vid. Göra rent såret varje gång vi kommer in. Tratt på inomhus, han ser inget i den och blir helt apatisk och vägrar röra sig med den på sig. 

Ingen som följer mig var jag än går, ingen som hoppar upp i sängen på morgonen och väcker mig med glada pussar och studs på magen. Ingen som ystert rusar genom skogen och väljer nya stigar som vi inte gått förut. Ingen som vill lära sig nya trix. 
Allt går på sparlåga och nu är det jag som får serva Äventyrshunden, vilket jag så gärna gör. 
Nu är det jag som får peppa Äventyrshunden och gaska upp honom när han är nere. 

Undrar om det behövs lite "paus" från den vanliga vardagen för att en på allvar ska inse vad en har? Först när något avviker så förstår vi vad det är som förgyller vår vardag? Är det så?
Det är ju förbannat att det måste till en sårskada för att en ska fatta det. 

Ödmjuk blir jag inför min Äventyrshund, som står ut med mig och dessutom alltid är så där överdrivet glad. Som följer med mig vad jag än hittar på för galenskaper. Som litar på mig till fullo. Som älskar mig över alla köttbullar i världen. 

Hoppas han blir hel snart så vi kan fortsätta upptäcka världen tillsammans! 






2 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver, jag blir alldeles rörd, med hopp om ett snabbt tillfrisknande till Äventyrshunden och kram på dig :)
    Mvh Marianne å Ärtan i Västerås

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne och Ärtan! Ta hand om varann och tiden ni har tillsammans! Tid kommer aldrig tillbaka....

      Radera