Äventyr 2013:7 Livet är en schlager!

Ibland måste även en helgäventyrerska få dra på sig glitterstassen och bara vara lite härligt fånig och insnöad på något annat än djur och natur.

Som genom ett smärre mirakel (påhjälpt av lite god planering och framförhållning) sammanföll jobbresan med schlager-EM i Malmö.... Och för att spetsa till det lite extra lockade en vän med gratis biljetter till genrepet inför första semifinalen. Kan det bli bättre? Jo, det kan det faktiskt. Krydda med lite fler vänner från Malmö-trakten som jag inte träffar så ofta och ja, lite natur på det så är äventyret komplett.

Efter en lång måndag med strulig flygresa och mycket jobb får jag äntligen träffa Marie, denna pratglada skåne-brutta som jag lärde känna i Åre då vi båda utbildade oss till skidlärare.
Hon har fixat picknick och vi strosar ner mot havet vid Turning Torso där vi hittar en grön plätt att förtära vår middag. Vi pratar om ditt och datt och vad som hänt sen sist vi sågs. Och fast det är lite småkyligt och regnet hänger en halvmeter över våra huvuden känns det bara varmt och härligt att vara här, med Marie.

Marie kör lite "Titanic" i hamnen.

Efter en uppvärmande kopp chai-te på ett mysigt kafé i hamnen strövar vi sakta tillbaka mot innerstan för att ta pulsen på Eurovision. Hela stan är pyntad med färgglada fjärilar och ryttarstatyn som föreställer en stel Karl X Gustav har fått en något gladare framtoning draperad i fjärilar. Annars är stämningen inte riktigt på gång än, det är inte förrän imorgon som första semifinalen drar igång. Och då ska jag och Paula vara där, på genrepet! LIVE!
Jag och Marie skiljs åt och jag går till hotellet och jobbar några timmar till.

Paula tar vid efter Marie och vi tar en ny vandringstur längs med havet och Malmös sandstrand nummer ett, Ribban. Vi stöter och blöter allt som har med Eurovision och lite till att göra. Sen eftermiddag plankar vi bussen (eftersom vi på 10 minuter bussfärd inte kunde lösa problematiken med det betalande app-systemet.. Förlåt Skånetrafiken, det var inte meningen) och ställer oss i kön till Malmö arena. Det känns nästan lite overkligt att vara här. Där det händer.

Europas största jippo? 

Efter en säkerhetskontroll som Arlanda borde ta efter är vi äntligen inne! Ett rosalila ljus skimrar i arenan och dimmröken har inte riktigt lagt sig än från förmiddagens rep. Vi hittar våra platser och precis när vi parkerat aschlet drar showen igång. Miljarder kameror snurrar hit och dit, glider fram och tillbaka över golvet och i taket. Till en början kan jag knappt fokusera på vad som händer på scenen eftersom jag bara är så fascinerad av all teknik som rör sig i arenan. Tekniken tar faktiskt upp halva arenan. Loreen och hennes barnkör sätter stämningen direkt, det är så vackert att jag nästan fäller en liten tår. Det känns lite speciellt att få se showen före alla andra. Jag och Paula (och några till) vet redan vad som ska visas på TV senare ikväll för 100 miljoner européer.

Sveriges mest kända studioman, Svante,
riggar röstningspodium till Petra i  papiljotter. 

Det är skoj att se Petra Mede osminkad och med rufsigt hår, men en bedövande vacker klänning, det går liksom inte ihop, men ändå. De flesta artister har scenkläder på sig, men hår och smink är liksom inte klart. Montenegros astronauter piggar upp med sina mjukisbrallor och halva måndräkter. Det blir en ännu större surrealism än vad det redan är, detta eurovision-spektakel. Och det blir inte lika glamouröst som på TV, för alla skarvar syns. Det syns när de borstar bort konfettin från scenen mellan numren och kameramannen med steadycamen springer hela tiden framför artisternas ansikten och stör vyn för oss i publiken. Långa kameraarmar flippar upp och ner i mitt synfält. Det här är definitivt ett evenemang byggt för TV. Men det är otroligt spännande att se hur det verkligen är.

Fräsiga scennummer är bara förnamnet....

Efter repet dräller jag och Paula ner på stan igen, käkar god middag och njuter av sommarsolen som nu har hittat till Malmö. Vi avslutar kvällen storartat med att se semifinalen igen på storbilds-TV på Gustav Adolfs torg med ett gäng andra glada fans och diverse Malmöiter.

Märker ni att allt går i lilarosa toner??! 

Efter tisdagens massiva schalger-dos känner jag att jag ändå måste ha lite natur. Kränga av mig glitterstassen och klafsa i lera för en stund. Studsar upp alldeles för tidigt än vad som egentligen är hälsosamt. Min vän Sandra har lämnat walk-over till förmån för examensplugg. Så jag trampar ensam iväg på min hyrda cykel. Siktet är inställt på Bunkeflo strandängar, ett naturreservat så klart.
Jag flyger fram på Ribban och Malmös vita sand ligger i stora högar på stranden. Malmös kallbadhus sticker ut som en grön träkoloss i det vida havet.

Några tappra äntrar bron mot badhuset för ett kallt dopp. 

Men det är inte till kallbadhuset jag ska, jag fortsätter i rasande fart genom Limhamn gamla stadskärna och närmar mig Öresundsbron i flängande fart. Ett skepp har gått på grund intill en av betongfundamenten till den gigantiska bron, det ligger helt still och låter vågorna skölja över sitt skrov. Ovanför mig dundrar ett tåg och några långtradare fram, men framför mig breder strandängarna ut sig. Jag lämnar cykeln i ett buskage och vandrar längs stranden. Havsvindarna rufsar om mitt hår medan jag bygger ett litet stentorn, det verkar vara det man gör på den här stranden. Havet luktar salt och tång och jag står en lång stund och bara andas in dofterna från havet innan jag vänder tillbaka igen.

Bygga, bygga stentorn och andas havsluft. 

River av några timmars jobb innan jag avslutar denna veckas äventyr på topp med en båttur genom Malmös kanaler tillsammans med Eurovisions gladaste fans. De skrålar högljutt med när Carolas "Främling" brölar ur högtalarna som importerats till sightseeingbåten just den här veckan. Jag kan bara le åt glädjen, både den som ryms i båten och den som vår båts möts av när människorna på land inte heller kan sluta le.

Ska man inte sitta ner i båten? 

Säga vad man vill om Eurovision Song Contest, men den engagerar och den sprider glädje. Vad mer kan man önska av ett jippo av denna klass?

Äventyr 2012:4 Köpenhamn på danska

Lillasyster har bott i Köpenhamn snart ett halvår utan att jag fått mitt sorgliga arsle att parkera på hennes soffa. Men det ska det bli ändring på nu. Jag sitter och halvsover på flyget på väg till Köpenhamn, bara två timmar försenad och förskräckligt hungrig. Lillasyster har bokat bord på lovordat italiensk restaurang, och det är det jag längtar hett efter just nu. Faktum är att Lillasyster har planerat hela helgen. Jag har bara lämnat några enkla önskningar på vad jag vill pyssla med under helgen; Äta gott, röra på mig, bli inspirerad av danskarnas känsla för design, dricka chai och kanske lite dans sådär på lördagkvällen...

Första önskningen infrias redan när jag landat, italienaren är sagolikt god och maten bara smälter i munnen. Med fulla magar promenixar jag och Lillasyster sedan hemåt genom ett fiskluktande Köpenhamn mot "hotellet", det vill säga Lillasysters lägenhet som hon delar med Solveig, Siv, Sixten, Solveig och de andra silverfiskarna. Kvällen slutar med att Lillasyster och jag fnittrar oss genom natten till gryningen. Vi har ju inte setts på flera månader och det finns en hel del som måste analyseras, diskuteras, skvallras, återberättas och asflabbas åt!

Lördagen är grå men vi trotsar diset och beger oss mot Ströget för design-shopping. Lillasyster letar tråd, tyg och spets som vanligt medan jag spanar efter danska design-idéer till den egna lyan hemma i Sverige. De kan det här med design, danskarna, och det sätter fart på kreativiteten i min lilla hjärna.

Vi och några danskar på Ströget

Något annat de kan, danskarna, är att trängas på Ströget en lördagseftermiddag. Vi ger till slut upp och tar dagens tredje chai-fika på Lagkagehuset. Dagen blir snabbt kväll när man pratar viktigt strunt med Lillasyster, och det är dags att ta sig till kvällens dansföreställning i de gamla Carlsberg-bryggeriet. Men först hänga lite i konstinstallationerna utanför.

Man borde leka mera jämt! 

Söndagen är lika grå som lördagen och Lillasyster måste jobba. Men hon har planerat min dag noga. Jag får låna hennes cykel och får order att bege mig till Valbyparken och leta efter sandstranden som ska finnas där. Det är skönt att glida fram på hojen och göra det som många Köpenhamnare gör en sån här dag.

På rull i Köpenhamn

Jag cyklar och cyklar, säkert flera mil. Jag letar och letar efter stranden, men hittar mest havet.

Havet mitt i stan

Lagom till det börjar regna så vänder jag tillbaka, utan att hitta någon strand. Men vad gör det, jag har cyklat längs havet i två timmar och bara njutit att vara ledig. Lillasyster bjuder på chai och vi går på bio för att se ännu mera dans. Den här gången blir det Pina, och jag blir totalt hänförd. Så vackert!

Koreograf: Pina
(Bil lånad från Pinas hemsida)

Innan jag åker hem  gör jag studiebesök i Lillasysters studio där hon har suttit i ett halvår och sytt miljontals med små stygn. Knåpat och knepat ihop historiska dräkter under Sten-Martins guidning.

Sy, sy, sy...

Det är trevligt att få se Köpenhamn ur en annan synvinkel än just det uppenbara turist-måste-se-sakerna. Det är få förunnat att ha en privat guide så som jag haft. Jag tackar Lillasyster och saknar henne sekunden efter vi skiljs utanför vårt nyblivna stammis-fik, där de säljer Danmarks godaste chai!

(Något jag däremot inte kommer sakna är "The shower from Hell!....)

Japp, det är en dusch detta också,
tro det eller ej...
Även om det mesta vattnet hamnade i hallen..?!