Till Julie på födelsedagen

Mitt fadderbarn Julie, ni vet hon som jag ska frälsa i friluftslivet förlovade land, hon fyller 2 år idag! 

Igår natt pysslade jag ihop en liten present till henne som jag hoppas att hon kommer uppskatta ju äldre hon blir. 

Jag har fixat och trixat, målat och knåpat ihop en liten pall
till Julie på hennes 2 årsdag,
hoppas hon blir glad! 

Nu kanske hon mest uppskattar den för att den är kul att klättra på, men sen när hon blir äldre och kan läsa, då kanske hon uppskattar presenten på ett annat sätt. 

Jag hoppas att den pushar henne att ta steget ut i världen för att upptäcka nya platser, lära sig om sig själv och andra, och ha kul!  

Stort grattis till Julie idag! 

Upplandsleden levererar!

Jorå, så att idag kändes det som om jag och Upplandsleden var lite vänner faktiskt. Det regnade inte, iallafall inte regndroppar, men däremot regnade skogens guld över mig!

Jo, det är sant!
Det finns hjortron på Upplandsleden! 

Det hemliga hjortronstället avslöjades av min granne som råkar vara gammal tillsynsman för Florarna. Vill ni veta var hjortronen hittades? Då får ni köpa boken när den kommer ut till jul! :)

Eller var det Äventyrshunden som nosade upp hjortronen?

Det är ju sådär roligt när världen är liten. Jag skriver en guidebok om Upplandsleden och så visar det sig att grannen kan allt om Florarna som leden passerar!
Idag tog han sig till och med tid att visa sin favoritrunda i Florarna. Snart i en guidebok nära dig!

Grannen guidar till guldet! 

Grannen går i gött tempo över hjortronmyren...

Ett bra tecken?!?

Är det ett bra tecken eller inte
om den lokala macken säljer myggmedel?

Dagen på Upplandsleden innehöll visserligen en del mygg...

...men desto mer åska! 

Äventyr 2014:10 Service i Söderhamns skärgård

På väg hem från den norrländska prärien
blev det en miniroadtrip med stopp på Höga kusten.... 

...där naturen alltid slår en med häpnad. 

I Söderhamn tog vi turistbåten Hulda till Storjungfrun.
Färden ut till ön var i klass med den till Gotska Sandön,
dvs väldigt guppig.
Äventyrshunden flög någon meter upp i luften i vågdalarna.
Kapten Per och Sven-Arne levererade dock
förstklassig service och kom med tips och råd om sin kära hemtrakt.
Det byttes telefonnummer och Sven-Arne lovade
att de inte han kan fixa kan hans kusin ordna.
Som turist i Söderhamns skärgård är det inte långt till anpassad service!

På Storjungfrun var inte servicen sämre.
Trots att den är obemannad på personal
så mottogs jag väl av Tina med familj
som visade mig bästa tältplatserna och var väldigt måna om att
jag hade allt jag behövde.
De bjöd in mig att se på VM-finalen i fotboll om jag fick tråkigt i tältet.
Tina är ättling till de estländska bröder som bodde på ön förr
som livnärde sig på sprit-och människosmuggling under andra världskriget.
När kriget var slut var det fisket som gav inkomster. 

Jag vandrade stigen över ön till Toppatall,
den strand som skulle vara fin att tälta på enligt Tina.
Men jag fick se upp var jag satte fötterna
för stigen var översållad med paddor. 

På västra sidan hittade jag en finfin tältplats,
precis där Tina sagt att det skulle vara.
I Söderhamns skärgård hittar man sandstränderna
på västra sidan av öarna, stenbumlingarna på östra och
hällarna på norra sidan.
På södersidor kan det vara lite vad som helst. 

När jag lagade middag med glittrande hav som utsikt
kom Tina och hennes make springandes förbi.
De ville bara se att jag hade hittat en bra plats att tälta på.
Vänligt eller hur?! 

Efter middagen gick jag och Äventyrshunden
runt ön längs de markerade stigarna.
De var inga problem att hitta....

Storjungfrun är en del av en rullstensås,
så emellanåt var det lite knöggligt att vandra. 

På norra sidan hittade vi ett litet kapell.
Nästa söndag skulle det vara gudstjänst tydligen...

Och en fyr hittade vi också.
Nästa söndag skulle det vara fyrvisning.
Verkar som om jag kom fel söndag....

Men sen drog åskvädret in över ön och det var dags att gå tillbaka till tältet. 

Fast först stannade vi till i en godisbod som var öppen! 

Regnet öste ner och det blev becksvart i skogen på nolltid.
Åskan svor och levde om och Äventyrshunden blev rädd.
Jag fick bära honom på axlarna när han inte ville gå längre. 

Tillbaka i tältet tyckte Diesel att han skulle få ligga i sovsäcken
för han hade dragit på sig magsjuka när han under middagen hade rensat
eldstaden på ruttna grillrester.
Det blev en jobbig natt med ett ständigt springande ut och in i tältet
i fullt ösregn med spyande och ynklig hund. 

Men dagen efter sken solen igen.
Jag badade och Diesel vilade sig i form efter nattens kräksjuka. 

Diesel skippade morgonmålet,
men jag var hungrig och lagade frukost.
Eftersom matkärlen inte räckte till
fick jag blanda mjölk i plastpåse
och förvälla havregrynen i en av
Diesels (oanvända) bajspåsar.
Nöden har ingen lag. 

Solen sken och jag passade på att torka
alla dyngblöta kläder sen gårdagen. 

Sen liftade vi tillbaka till fastlandet med sopbåten.
Personalen som hade varit och hämtat sopor i Norrhamn berättade att
Tina med familj hade varit oroliga för mig under nattens hällregn.
Så trevligt med denna mänskliga omtanke! 

Kapten Bengt och Sven-Arne berättade historier om öarna omkring
och jag blir sugen på att besöka detta vackra område igen.
Jo, hit måste jag komma tillbaka.
Jag kan ju bara ringa Sven-Arne eller hans kusin så
kirrar det min resa på bästa sätt!
Service a la Söderhamn!

52 foton 2014: 28

Äventyr 2014: 9 Semester på den norrländska prärien

Jag har haft semester, jo det är sant. Säkert i två hela dagar. Eller till och med mer faktiskt.

Jaja, okej lite smygtext blev nog producerat
till boken om Upplandsleden, jag erkänner...

Nu känns det i och för sig som om jag har semester nästan varje dag eftersom jag för tillfället jobbar med att skriva en guidebok om Upplandsleden och mycket av min tid går åt till att trava runt i skogen och fota och ta in intryck så att jag kan skriva om det sen.
Men ni vet, riktig semester, där jag inte behöver prestera något alls. Inga foton, ingen text och allt jag upplever är bara för mig. Det är någon form av detta som jag alltså har upplevt för första gången på ganska länge. Jag kan ju knappt stava till semessst... semestester...smest...SEMESTER, men såhär i efterhand var det en ganska trevlig upplevelse. Kanske till och med gör om det någon gång!

Därför, mina vänner, blir det ingen lång text om det här äventyret, för den här gången var bara för min egen del. Fotona från den norrländska prärien får tala för sig själva.

Min nya skrivarstuga

En guidebok om naturen ska väl ändå skrivas utomhus?!