Äventyr 2013:10 Grund-läggande forspaddling

Äventyrshunden kontrollerar mig noga när jag spänner fast kajak-fribban på däck, det är viktigt att hans leksak inte glöms på stranden i Ockelbo. När jag tar fram hans flytväst sticker han frivilligt in huvudet och hoppar sedan vigt upp på kajaken innan jag ens hinner skjuta ut. Regnmolnen hänger tungt i luften, men än har de inte vågat släppa sin innebörd. Jag prånglar på mig min egen flytväst och slänger en sista flukt över Ockelbo. Ingen prins Daniel syns till, inte heller kronprinsessan. Typiskt, jag som hade hoppats på att kronprinsessparet skulle tagit med sig lilla Estelle för att få träffa sin farmor och farfar på hemmaplan.

Äventyrshund med kajakfribba,
redo för avfärd.

Jag får lämna Ockelbo utan att ens skymtat kungligheterna. Jag glider sakta under stenbron och lämnar Ockelbo tätort bakom mig. Testeboån vindlar sig i snälla krumelurer och jag glider förbi ett gammalt brofäste och en lyxvilla bland träden. Kanske att prins Daniel står i fönstret med Estelle i famnen och kikar på vårt kajakekipage nu?

Vassen tätnar och allt ser likadant ut. Äventyrshunden har parkerat sin lurviga ända över kartan, så jag har inte en chans att följa med var vi är. Det dröjer inte länge innan jag har tappat bort mig, men tänker att det kan inte vara så svårt att följa en å. Det ska visa sig att jag har fel i det avseendet. 

Luddig hundrumpa täcker effektivt kartan. 

Jag har glömt armbandsklockan hemma så jag har ingen uppfattning om hur långt jag paddlat, och inte funkar gps:en i obygden. Kompassen gömmer sig under Äventyrshundens vänstra tass. Jag känner mig blind när jag inte vet var jag är. Lägg därtill ett fruktansvärt dåligt lokalsinne.

Jag vill  minnas att jag läste om en fors som man inte skulle paddla om man var ovan. 

Jag och Äventyrshunden är inte alls särskilt vana vid forspaddling, så jag har redan bestämt mig för att dra kajaken på vagn förbi den svårigheten. Men jag vet inte var jag är och jag vill inte bli överraskad. Jag håller andan varje gång jag rundar en krök ifall ett gigantiskt vattenfall ska dyka upp och bara dra oss med nedför åtta meters fritt fall. 

Lugnet före stormen?

Jag tror att jag följer ån, men hamnar i återvändsgränder och får vända tillbaka. Tre gånger praktiserar jag u-sväng med fem meters kajak i fyra meter bred å. Jag får ju iallafall se mer av Testeboån än om jag paddlat efter kartan och tagit kortaste vägen mellan Ockelbo och vår slutdestination. 

Då och då går vi på grund. Det svarta å-vattnet gömmer svarta spetsiga stenar som ger min kajak Papaya omilda behandlingar på underredet titt som tätt. Det gäller att vara med i matchen, för både paddlare och balanserande kajakhund. 

Jag tycker att jag paddlat väldigt länge och jag tycker att vattnet börjar röra sig snabbare. Vassstråna böjer sig en aning och skapar fartfåror i vattnet. Börjar den första forsen närma sig? Jag blir nervöskissnödig på en gång och flackar med blicken för att hitta en landstigning. Finns ingen, bara vass. 

Nu hör jag forsen och känner att den drar i kajaken. Blir panik-kissnödig och kastar mig i land på en minimal stenig strand. 

När jag lättat på trycket och tittar upp ser jag att det står en skylt som välkomnar mig till Konstdalströmmen. Äntligen vet jag var jag är. 

Jag drar upp den sju ton tunga kajaken ur vattnet och lastar den på kajakvagnen. Äventyrshunden är alldeles sprallig av att få sträcka på benen i skogen efter en lång stillasittande paddlingsträcka. Diesel drar iväg som en rem längs den smala stigen och jag svär som en borstbindare längs den smala stigen. Vagnen har två hjul brett isär men stigen är anpassad för enhjulingar. Ekvationen går inte ihop. Summan blir att jag högljutt förbannar den som skrev på skylten att stigen var "något" knölig att dra vagn på men att det var genomförbart. Fan inte genomförbart någonstans. Jag fastnar i stenar och stubbar, får backa och ta om. Lyfta och baxa. Svära och skrika. 

Men på något sätt tar jag mig ut på andra sidan. 

En riktig pärs
att ta sig genom skogen med kajak på vagn.

Jag hänger mig på broräcket och flåsar ut min aggression. När andhämtningen lugnat sig lyfter jag huvudet och ser forsen, själva orsaken att jag just utstått ett mandomsprov utan dess like. Den porlar knappt. 

Jag står en stund och fånstirrar innan jag börjar skratta åt mig själv. Vad larvigt! Var det här jag var rädd för? Så rädd att jag inte ens rekade utan på automatik tog vägen genom den täta skogen.

Jag rufsar Diesel i pälsen och säger högt att "nästa fors paddlar vi, det får bära eller brista".

Nästa fors dyker upp så pass snart att jag inte har hunnit ångra mig. Minnet av skogsfärden är färsk i  minnet och jag tänker ta mig an Kolforsen med Äventyrshunden. Adrenalinet pumpar när jag ser järnvägsbron och jag får åter tillfälle att skratta när det står skrivet "Kanot" med stora bokstäver på bron. En pil pekar var jag ska paddla någonstans. Jag drar Diesel tätt intill mig och håller andan. Det går fortare och fortare och snart är jag mitt i forsen. Jag försöker styra så gott det går med paddeln och samtidigt balansera en hund på däck. Det går sådär och snart har vi kört fast. Kajaken står på botten och vi kommer ingenstans. En gubbe klädd i orange kläder dyker upp bakom bropelaren och frågar om vi är okej. 

-Jorå, ska bara komma på ett sätt att komma härifrån, svarar jag, och han återgår till att reparera bron.  

Diesel får balansera på förluckan en stund medan jag krånglar mig ur kajaken. Motvilligt hoppar han ner i sittbrunnen, men fattar snart galoppen om konststycket vi ska utföra. Jag balanserar på hala stenar och drar kajaken millimeter för millimeter genom "forsen". Gubben i orange förklarar att vattenståndet är extremt lågt just nu och att min färd var dömd att misslyckas redan från början. 

"Forspaddling" i Testeboån

En sandstrand dyker upp efter forsen jag just dragit oss igenom. En välbehövlig lunchpaus lockar oss in till badbryggan. Lagom till jag hugger in på halloumin börjar det småregna. Ett tag funderar jag på om jag ska slå upp tältet här, men det känns föga kul med förbidundrande tåg stup i kvarten. Det får bli mer paddling helt enkelt.
Jag studerar kartan och inser att den innehåller en hel del vettig information när den inte döljs av en lurvtussig ändalykt. Till exempel var det är lämpligt att tälta och rasta. Med tanke på den enorma mängd vass som täckt stränderna hittills känns det mer hoppfullt nu att hitta en plats att lägga till vid. 

Vi tar oss över Långsjön i lätt motvind och småregn. Diesel sitter på framluckan för att undvika pölen som bildats i mitt knä på kapellet. Jag ser med andra ord kartan och kan läsa om nästa fors, Hångeln. Inga större problem ska den orsaka men vatten kan stänka in i kanoten. 

På väg in mot Hångel-forsen.

Jag är beredd på att få hångla med vattnet, men det blir återigen samma visa. Vi kör fast på botten. Äventyrshund i sittbrunn, helgäventyrerska som dragdjur. Känns redan som vi börjar få in snitsen, även om Äventyrshunden väljer att hoppa ur och sträcka ut benen emellanåt. 

En fantastisk liten Äventyrshund
som kan gå på vatten! 

En vacker och smal åsträckning följer efter Hångeln. Hägrarna sitter på rad i vassen och filurar. När vi paddlar över Mellansjön öser regnet ner och Äventyrshunden är så trött att jag får peta till honom då och då för att han inte ska somna och ramla i vattnet. Min vänstra skinka krampar och nu längtar vi båda till ett varmt tält. Vi tar sikte på udden innan Grytströmmen, det ska gå att tälta där, står det angivet på kartan. 

Det låga vattenståndet gör sig än en gång påmint då landstigningen blir betydligt svårare när strandlinjen ligger någon meter ovanför de stora stenbumlingarna. Självklart halkar jag och får ett ofrivilligt kvällsbad. Vattnet är varmt, så jag tar ett extra simtag innan jag tar tag i kvällssysslorna. Det ösregnar ändå, så jag hade blivit blöt förr eller senare iallafall.
Kajaken baxas upp för en lodrät (i princip) strandkant och innan jag ens hunnit stoppat i första tältbågen är Äventyrshunden inne i tältet och sover med nosen under svansen. 

Det har börjat skymma innan jag ätit klart och kvällsrundan får jag gå själv, för hunden är utslagen i tältet. 

Ett torrt och varmt tält är värt guld när regnet öser ner. 

Vi vaknar till ett disigt landskap och vi är båda ivriga att ta tag i nästa fors, Grytströmmen. Kanske att vi får paddla hela vägen den här gången? Jag har stoppat mobilen i flytvästfickan för att hålla koll på tiden, för vi ska möta upp Darling i Smörnäs om allt går väl.

Vi paddlar i fel riktning innan jag inser att vi ska åt andra hållet för att komma fram till forsen. Vi vänder och hittar rätt bland gamla brofästen. Mobilen ringer när jag precis är på väg in i första fåran och jag vet inte varför jag svarar? 

-Kan jag ringa dig lite senare, sitter i möte med en fors här, säger jag och lägger på.
Grabbar tag i paddeln och gör mig redo för lite action! Det är med nöd och näppe jag kan sitthoppa mig fram då vi kör fast på den släta slussbotten innan själva forsen tar vid. Betongbotten bestämmer sig för att släppa taget om oss bara för att kasta oss i käftarna på de första stenarna. Vid det här laget är vi ett intrimmat team. Diesel hoppar vigt i sittbrunnen och ser ut att dirigera mig där han visar riktningen med nosen mellan stenarna. Jag halkar till men räddar det i sista stund. Ringer till och med upp den som ringde tidigare samtidigt som jag går där med kajaken på släp. Så rutinerad forsdragare har jag blivit nu.

Efter Grytströmmen följer den finaste sträckan på hela färden hittills. Vattnet vindlar hit och dit, men ytan är alldeles stilla och tystnaden är total. Inte ens fåglarna vill störa tystnaden. Jag vågar knappt ta ett paddeltag för det känns som att häda att klyva vattenytan i onödan.

Det känns som om vi är på expediton i Amazonas och jag svär på att jag skådar en krokodil som sticker upp sitt knottriga huvud längre fram. Lugnet infinner sig och det är inte många paddeltag som tas. Vi låter vattnet föra oss framåt i sakta mak. Vi har ingen brådska överhuvudtaget faktiskt. 

Bara på ett ställe fastnar vi på en sten, men strömmen trycker på och vips så har kajaken vänt sig baklänges och vi lossnar från den spetsiga stenen. Varken jag eller Diesel kan göra så mycket åt saken, utan får vackert glida med aktern först till vi kommer ut ur strömfåran och kan vända nosen framåt igen. 

Från ingenstans i vassen dyker Smörnäsbron upp. Här ska Darling möta oss och hänga med på sista sträckan på paddlingen. Diesel har svårt att stanna kvar på kajaken när han inser vem som står på bryggan och vinkar. Vi lastar om kajakerna, fördelar packningen mer rättvist och fyller på med proviant. Solen har brutit fram och det är fler än vi som vill paddla på Lundbosjön idag. 

Det är poppis att hyra kanoter på
Friluftsfrämjandets lägergård i Smörnäs.

Vi glider över sjön och letar efter Trollrikekanalen, det är den som ska ta oss vidare till sjön Öjaren och Högbo bruk, vår slutdestination. Efter några felaktiga trevanden i vasskanten hittar vi så ingången. 

Tror ni det finns troll i den här kanalen?

Vi får slafsa på gyttjebotten och lyfta kajakerna över dammen innan vi når kanalen. Det är knappt något vatten i kanalen men vi bestämmer oss för att göra ett försök. Men det tar stopp ganska tvärt. Paddeln suger fast i lerbotten och det finns inget utrymme för kajaken att glida. Vi får se oss besegrade. Eller?

Det finns en stig på någon kilometer som leder till Öjaren, men jag förklarar i yviga ordalag att jag vägrar göra om mitt mandomsprov genom att dra fullastad kajak på minimal och knögglig stig genom ogenomtränglig terräng. Så vi antar nederlaget. 

Vi bestämmer oss för att paddla till den lilla tjärnen som är integrerad i sjön istället. Lustig grej, undrar hur det går till rent tekniskt. 

När vi närmar oss tjänern i södra delen av sjön känns det som om vi äntrar ett spöklandskap. Svarta trädstammar sticker upp ur ytan och och bildar ett eget hav av förruttnat virke.  

Spöklikt inte sant?

Vi hittar en mysig tältplats på en ö mitt i sjön. Medan kvällssolen sänker sig tänder vi brasa. 

Grillad korv över öppen eld blir en bra avslutning på det här forsande paddeläventyret. Jag berättar om mina så kallade forspaddlarupplevelser och redan så här kort inpå kan jag skratta åt det. Det måste ju sett hur kul som helst ut där jag drog min kajak och min hund genom forsarna!

Man skulle väl lätt kalla det jag pysslat med för grund-läggande forspaddling!

Eld gör sig bäst
med roliga anekdoter från forspaddlaräventyr!