Osprey Tempest 9 - en suverän liten ryggsäck!

Sedan ett par månader tillbaka har jag testkört en 9-liters Tempest ryggsäck från Osprey.
I grund och botten är Osprey Tempest en vandringsryggsäck, men den lilla varianten på 9 liter har även finesser för cykling på ryggsäcken. Jag har mest använt den att cykla med, även om den fått hänga med på några kortare dagsvandringar också.

Syftet med Osprey Tempest 9 för mig var att ha den till att hoja mountainbike med. Så att jag får med mig det där lilla extra som alltid ska med av någon anledning.

Osprey Tempest finns i Magenta, Tourmaline Green och Stormcloud Grey.

Osprey Tempest är en ryggsäck, som hör och häpna, är framtagen för tjejers anatomi. Alltid när jag hör såna här påståenden så brukar jag dra öronen åt mig, för i tillverkarnas världar så brukar det betyda att de har designat produkten i en rosa färg.
MEN så är icke fallet med Osprey. Detta företag står verkligen för vad de lovar. Säger de att de har designat för tjejkroppen, ja då har de verkligen tänkt till och gjort det.
Jag älskar hur de har tänkt om med midjebältet! För det är nämligen vidare nedtill och smalare upptill, ungefär som en kon och detta, mina kvinnliga vänner och äventyrskolleger, gör att midjebältet faktiskt sitter där det ska! Det hamnar inte sådär högt i midjan som en ryggsäck gör som har designats för killar med små rumpor. Utan Tempest midjebälte sitter på höften, precis som det ska. Och dessutom stannar det där när jag rör mig ute i naturen. Visst är det fantastiskt!?! Jag är fortfarande lite chockad (men glad) över att det alltså går att designa en ryggsäck för mig som sitter som det är tänkt över min "kurviga" (muskler i vila) tjejrumpa. Midjebältet liksom smiter åt på ett helt annat sätt än vad jag är van vid från andra ryggsäckar.

Dessutom har Osprey tempest midjebälte
rymliga fickor på båda sidorna.
Perfekt! Här kan jag lägga mobilen eller lypsylen
och annat skräp som jag vill komma åt snabbt
utan att dra av mig ryggsäcken.
Fickorna stängs med dragkedja, vilket är bra annars
sprids tillhörigheter i skogen.
De är dessutom gjorda av något expanderade material
så det går nästan att stuva ner hur mycket småskrammel som helst i dem! 

 
Dessutom gillar jag att axelremmarna har flyttats något närmare varann, för mitt största problem med ryggsäckar brukar vara att bärremmarna glider ner från axeln. Men inte när jag hojar med Osprey Tempest 9, den sitter perfekt över mina smala axlar och stannar där. Bärremmarna är nog något smalare också och har säkert formats med avseende på oss tjejer. För axelremmarna sitter verkligen bra. Bröstremmen kan jag reglera i höjdled så att jag får den där jag vill ha den och inte rakt över brösten så som det brukar hamna med andra tillverkares ryggsäckar.

Justerbar bröstrem i höjdled på Osprey Tempest 9. 

Ospreys ryggsäckar sitter tajt mot ryggen, men har ändå en liten luftspalt, så det blir inte olidligt kladdigt av svett på ryggen när solen gassar på.

Lite luft bakom ryggen gör det lite svalare.

Förutom de midjebältet och axelremmarna som jag nog tycker är de största fördelarna med just Tempest-ryggsäcken (förutom att den är extremt lätt i sin vikt också så klart) så har väskan massor av små finesser. Men det har alla Ospreys ryggsäckar.

Ett lättåtkomligt ytterfack för saker som man måste ha snabbt, typ jägarsnuspåsen när energin tryter. Här finns även en nyckelknippefästare så att jag inte tjongar iväg bilnycklarna i skogen när jag drar ut den där jägarsnuspåsen lite för snabbt för att jag är huuungrig....

Smarta fack är Ospreys melodi!

Rymligt fack på insidan med plats för tunn regnjacka, pump och lite annat smått och gott. Även om det bara är 9 liter så får förvånansvärt mycket plats. Både matsäck, första förband och regnkläder för en heldagstur ryms. Ryggsäcken känns dock inte bylsig när den är opackad eller har lite packning i sig. Då blir den "liten" och nätt, och när packningen kommer i blir den "större". En flexibel ryggsäck helt enkelt.

Plats för saker i flera olika fack. 

 Ett litet fack på insidan för att kunna organisera småprylarna i packningen och hitta den där kedjebrytaren snabbt när jag behöver.

Finns även fack på utsidan för vattenflaskor eller dylikt som också expanderar när du trycker i större saker.

Mer praktiska fack. 

På ena axelremmen finns en ögla som är till för att bli dragen i om man håller på och multisportar, men jag har använt den till att hänga fast kameran i för att ha den lättillgängligt. Finns även ett fäste för stavar på framsidan, men jag har inte haft användning för det än.

Dragögla eller kameraögla? 

På framsidan finns också elastiska snoddar som går att fästa vindjackan i till exempel. Gillar också att Osprey har designat väskan med snygga reflexer som syns väl i mörkret. (Det senaste påståendet har polisen talat om för mig, men det är en helt annan historia...)

Smart extraförvaring.

Dessutom finns ett genialiskt hjälmfäste som är så genialiskt och enkelt konstruerat att det krävdes att jag kollade på instruktionsfilmen för att fatta hur den funkade. Men så är det ju oftast med de största uppfinningarna, de är så enkla att det blir komplicerade....

På senare tid har jag även testkört ryggsäcken med Ospreys vätskesystem. Tidigare har jag kört med vattenflaskor på hojen och tyckt att ha vatten på ryggen bara mest skvalpar omkring och är i vägen. Men då har jag inte haft en så bra ryggsäck som sitter så tajt som Osprey Tempest gör på mig. Efter att ha testat att hoja med vatten på ryggen ett par gånger nu kan jag absolut se fördelarna, jag dricker mer när jag tränar till exempel. Och det är ju bra har jag hört.
Det jag gillar med just Ospreys vätskesystem är att det finns en hård bakplatta vilket gör att ryggsäcken inte ändrar form mot ryggen till, utan oberoende hur mycket vatten jag fyller i påsen så behåller ryggsäcken den tajta passformen mot min rygg.
Vattenpåsen stoppas ned i en extern påse i ryggsäcken, vilket känns bra om jag skulle råka få läckage i en krasch eller så...
Dessutom så fäster man munstycket med en smart magnet på axelremmen, som vanligt har Osprey tänkt till i sin design!

Hård bakplatta håller formen. 

Den stora öppningen
är lätt att fylla på med vatten. 

Men det ultimata testet på om en vattenbehållare är bra eller inte, är om min Äventyrshund vill dricka det vatten som jag serverar från den. Tidigare vattenpåsar har han ratat direkt för att jag antar att vattnet har tagit smak av plasten.  (Men att dricka från ett grumligt dike är tydligen okej, kan inte se logiken i det här riktigt men ändå..) Jag hällde upp vatten från Ospreys vattensystem  i hans drick-kåsa, först luktade han bara, och gick därifrån. Men andra gången jag hällde upp vatten åt honom, lite senare under vår cykling tillsammans, så drack han faktiskt ett par klunkar! En seger för Ospreys vattenpåse skulle jag vilja säga!

Nöjd användare av Osprey Tempest 9!

Summa summarum kan jag konstatera att jag är väldigt nöjd med min Osprey Tempest 9, den är verkligen anpassad efter tjejers kroppar och superskön att ha på sig. Äntligen!
Dessutom så finns den i färgen grön som är en "könsneutral" färg. Men även i grått om man vill vara lite mer inkognito och självklart lila/rosa för den som vill ha det så.

Jag föredrar grönt jag och jag hoppas att min nya kompis kommer ackompanjera mig lääääänge och på många mountainbikeäventyr i skogen!

52 foton 2014: 26

400-målet är nått!

YES! Målet som sattes för ett tag sedan om att 52:s facebooksida skulle nå 400 likes har nu uppnåtts! Yippie! Ingen är gladare än jag och jag hoppas att alla nya gillare hittar ute-inspiration där.

Jag lovade ju att jag skulle lotta ut priser när vi nådde milstolpen 400 likes, och det tänker jag hålla. Kanske till och med slänger in lite fler priser, bara för att jag är så snäll.

Håll utkik här på bloggen där jag inom kort kommer meddela vinnarna!

Härlig Härjarö-helg

Inte mindre än två fotomodeller
fick jag med mig ut på Upplandsleden..
Lillasyster och Äventyrshund förgyllde min helg.

Tro det eller ej,
men Härjarö bjöd på både uppehåll och vältrampad led.
Ibland sken till och med solen! 

Det gnälldes lite över att modellerna
behövde jobba utan ersättning.
Fotografen gjorde sitt bästa
för att muta fyrbenta med leverpastej
och tvåbenta med smultron...

Men å andra sidan verkade vissa modeller inte jobba så väldans hårt...

Medan andra modeller inte läste skyltarna
om att man inte fick
gå på hällristningarna...

Men modellerna var iallafall bra på att hålla humöret på topp! 

Fördelen med att skriva guidebok är att man får testa sig genom
caféer och restauranger när leden går genom en stad eller liten by.
Tant Gredelin i Enköping får vara med i boken tror jag bestämt.
Deras varma choklad värmde gott efter en regnig natt i tält.
För inte trodde ni väl att jag var på Upplandsleden
utan att det regnade en enda droppe? 

Det går för bra för att vara sant....

... naturreservatsjakten i år. Det går med en hiskelig fart och jag kommer ha uppnått 52 reservat innan sommaren är slut, var så säkra.

Helgens vandring på Upplandsleden resulterade i sex nya reservat!

Härjarö var väldigt vackert och något jag vill rekommendera för alla.

Vånsjöåsen är en liten pärla med utsikt över åkerlandskapet.

I Hemsta hittade vi massvis med spännande hällristningar.

I Fageruddsåsen försökte vi tälta men det gick inget vidare, så det fick bli tältning vid Bryggholmen istället.

Skattmansöådalen tyckte jag nog var överreklamerat, men kanske att det är finare tidig vår när det inte har hunnit bli så slyigt i naturen.

Magasin Skärgård är här...

...och med den även en drös reportage som jag skrivit. Det är alltid lika kul att se dem i tryck!

Som vanligt hittar du den där skärgården finns. 

Nytt kajakcenter på Rindö
minsann! 

En finstämd artikel om Fredriksborg hotell och restaurang
minsann! 

Matros Marika berättar om drömjobbet
minsann! 

Självlärda kocken Lisa vill "reclaima" husmodern
minsann! 

En jättelång löpning fick en relativt kort text
minsann! 

En fackelrodd fick också  plats
minsann! 

Guideboken om Upplandsleden-behind the scenes

Såhär kan det se ut en vanlig dag på jobbet....

Tur man är vig som ett kassaskåp när det ska fotas i naturen...

Ibland erbjuds gudskelov en trappa
att sitta på när fotot ska tas..

Hur fan var det nu, liten bländare eller stor?
Och varför står jag i den här djungeln?

Underhålla stigfinnaren hör till vanligheterna
på jobbet... 

Kan vara så att stigfinnaren är en aningen bortskämd
som får hakstöd när vi biltransporterar oss mellan gigen...

För er tävlingssugna...

..så vill jag tipsa om en kajaktävling i midnattssolens sken. Nu på fredag 27 juni går Axmar midnattsrace av stapeln och alla som kommer i mål belönas med god mat från Axmar havskrog. Bara det är värt att starta för. Axmar havskrog vet hur man tillagar fisk coh skaldjur och har ni vägarna förbi kan jag verkligen rekommendera ett stopp för att smörja kråset.

Paddla 7,5 km och håll tummarna för en lugn kväll så kommer ni få en oförglömlig upplevelse i en vacker skärgård. Anmäl er till dennis@paddla-gastrikland.se eller läs mer här.

Foto lånat från Axmar brygga

Jag måste bara säga...

....att jag älskar min nya cykelryggsäck från Osprey! Den är helt fantastisk i all sin enkelhet!

Jupp, Osprey Tempest 9 är allt en tjej kan önska sig faktiskt!

Ligger bra till i...

... i naturreservatsjakten! Häromdagen så snorklade jag under ytan i Björnö naturreservat och i midsomras hängde jag i Axmar. Båda reservaten var mycket fina och ni som har vägarna förbi bör ta er tid att stanna!

Björnö naturreservat

Axmar naturreservat

Mitt 40:e reservat i år, fast det bara är vecka 26 än så länge! Tadaa!

Äventyr 2014:8 Midsommarpaddling med vrakbuffé

Regnet hänger i luften men har inte släppt sina tunga droppar än. Så fort vi hoppar ur bilen på Axmar brygga letar sig en iskall midsommarvind in under jackan. Shortsen byts snabbt till förmån mot långbrallor. Mässa, vantar och tjocktröjan åker på innan vi börjar lasta av kajakerna vid inläggningsrampen som Paddla Gästrikland har fixat åt alla som vill låna. Vädret är precis som det ska, det är ju svensk midsommar....

Snart dax för avfärd!

Sandra, Äventyrshunden och jag har blivit nyfikna på Jungfrukusten, Gästriklands och Hälsinglands kustlandskap. Det passar synnerligen bra, eftersom Sandra är lite av en jungfrupaddlare. Hon har testat kajak några gånger men aldrig varit ute på långtur förut. Vad passar väl bättre än att göra sin Jungfrutur på Jungfrukusten?

Innan vi drar iväg kommer en nyfiken gubbe fram och börjar språka med oss. Vi passar på att förhöra oss om vraken som ska ligga utspridda som en vrakbuffé i vikarna kring Axmar. När intilliggande Axmar bruk lades ner 1927 sänktes pråmarna som använts vid järnmalmstransporterna när ingen ville köpa dem. Tillsammans med den steniga kusten och därmed ett antal förlista skepp så utgör Axmar undervattenspark en spännande start på en paddling här. Gubben Pentti berättar var vi kan hitta några av vraken innan han muttrande lommar iväg och vinkar adjö med orden att vi ska vara rädda om fåglarna som häckar i naturreservatet. Det ska senare visa sig att gubben Pentti är "the gubbe" som man ska hålla sig väl med här i trakten om man vill besöka naturreservatet. Han vakar över det som sin egen bebis.

Vinden skyddar oss när vi rundar steniga öar och söker efter vraken. Det första vraket ligger inte under vatten utan har parkerat i vassen.

Galaesen Svanen trycker i vassen.

De torra ribborna på sidan går att kika rakt igenom. Men det är klart har man som Svanen legat i vassen ett par hundra år får man känns sig lite ringrostig. Vi paddlar vidare och söker efter gula bojar, för under ytan där lurar fler vrak. Vi siktar en boj och spänningen stiger när vi närmar oss. Vattnet är grumligt och vi ser först ingenting. Vi cirklar runt och spänner ögonen i den krusiga vattenytan. Plötsligt paddlar Sandra på grund, men konstaterar snabbt att det är vraket hon kört fast på.

-Det är inte ofta man går på grund på en båt, säger Sandra och sticker ner paddeln för att känna efter hur båtens struktur ser ut.

Då ser vi det, pråmens för böjer sig upp och är nästan ovan vattenytan, medan aktern ligger djupare och försvinner i det gröngrumliga vattnet. Träet är täckt av grönt sjögräs och är nästan omöjligt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter. Vi hakar oss fast vid bojen och läser oss till på skylten vad det är vi just har upptäckt.

Det är Malmharen som Sandra har grundkänning på.

Vi siktar en till boj och paddlar med friska tag i motvinden för att nå nästa fynd. Den här är större och vi ser skuggorna under ytan mellan vågtopparna.

Vrakjakt med kajak är spännande och Jungfrukusten döljer många hemligheter, men midsommarhungern börjar göra sig påmind i magtrakterna och vi bestämmer oss för att sikta på Kusöns berömda sandstränder för nattläger. Medvinden trycker på snett bakifrån och jag bestämmer mig för att inte säga till Sandra att snedvind bakifrån är det svåraste att paddla i. Det man inte vet lider man inte ont av tänker jag och hejar på Sandra när vi korsar en liten fjärd där havet rusar rakt in i våra kajakers babords sidor. Hon knotar på utan att gnälla och jag tar sikte på första sandstranden som dyker upp. Sandra glider in i viken några minuter efter mig och erkänner att hon är lite trött i armarna.

-Du klarade det finfint, säger jag och förklarar att om hon tar lägre armdrag så slipper hon få kramp i axlarna.

Paradis? 

Vi undersöker Kusöns västra flank för att se om vi hittar något lämpligt ställe att tälta på. Vi hittar flera, utan att söka särskilt länge. Vi hittar dessutom mysig blåbärsskog och vidunderlig utsikt över glittrande hav.

På Kusön tittar solen fram och midsommarlugnet infinner sig. 

Vi hittar eldstad och ved också. Midsommarmiddagen är räddad. Sandras personalförmåner i form av Ostmakeriets Ramslöksgrillost blir grillad över öppen eld och instoppad i ett surdegsbröd. Till efterrätt knopar vi ihop grillade bananer med choklad. Solen bryter fram och förgyller vår midsommarafton till havs.

Lyx på paddelturen

När andra ojar sig över midsommardagens bakisångest paddlar vi i lä utmed Kusöns södra kust för att ta sikte mot Synskär och Gåsholma. Stenbumlingar ligger utvräkta här och var i vattnet och vi kryssar mellan stenar som tornar en meter över våra huvuden. I trädkronorna kan vi ana att vinden är stark, men där vi är är ytan spegelblank. Vi som är vana vid Stockholms skärgård tycker det här är annorlunda. Trots att det är midsommarhelg är det tomt på båtar. Vi hör inga andra ljud än våra egna andetag som blandas med paddlarnas frasande i vattnet. Fåglarna får prata fritt här, utan att deras röster dränks i motorbåtarnas dunk. Måsarnas skrin blandas inte med människors skrin här. Det öppna havet är närmare här och det är inte lika många öar att välja mellan, att söka skydd från havets makter om du behöver. Du måste planera din färd noggrannare här. Du är mer utsatt om Östersjön är på det humöret. Men vi gillar det. Vi gillar att det känns som om vi har upptäckt något som ingen annan har ännu.

Annorlunda skärgård, men vi gillar det! 

Över fjärden brakar havet rakt in i sidan på oss och jag skriker till Sandra att bara bröta på och till Äventyrshunden viskar jag att han ska hålla sig lugn på däck. Båda gör som de blir tillsagda.

Gåsholma nås utan incidenter och när vi paddlar genom sundet flankerade av röda sjöbodar följer vi den smala farledens svajiga pinnar. På Gåsholma sommarcafé är det liveband idag och när vi vänder fören rakt ut till havs har vi "Flickan i Havanna" med oss i ryggen. Musiken bärs med av vinden och vågorna ut till havs, dit vi är på väg.

Mäktig paddling med musik som sällskap. 

Vi paddlar i lä från nordanvinden bakom Synskär och hittar en lagun där tärnorna dyker efter fisk. Vi svänger in i lagunen och svanmamman blir överraskad av vår tysta färd och biter nästan Äventyrshunden i nosen av ren förskräckelse när hennes ungar inte är lika snabba iväg som henne. Lugnet infinner sig snart när alla ungar simmar på rad bakom mamman och den läskiga hunden är kvar på kajaken. Vi lägger till på en liten ö och lagar lunch. En regnskvätt gör ett kort besök men blir inte långlivad.

Regn eller sol, vädret kan inte bestämma sig. 

Vi rundar utsidan av Synskär i kav lugnt hav, paddlar in i små vikar och bara njuter av stillheten. Det är dags att söka nattläger och vi är nyfikna på att undersöka om vi kan hitta pärlan som gubben Pentti berättade om. En gudomligt skön sandstrand lär det vara.
Vi rundar udden och motvinden slår som en vägg mot oss. Vågorna lever rövare kring stenarna och kajakerna studsar hejdlöst åt alla håll.

-Sluta inte paddla, ropar jag åt Sandra och sätter av över fjärden.

Himlen öppnar sig och regnet öser snart ner. Dropparna letar sig in innanför kragen och under kapellet, ända till trosorna på bara några minuter. Vi paddlar bestämt på och när solen bryter fram i regnet färgas världen i ett silverlandskap.
Vi når Kusöns östra kust och hittar lä igen. Havets bränningar hörs på avstånd men bryter längre ut. Där vi inte är. En svag doft av pappersbruk letar sig med vinden ner till oss från Vallvik.
Här någonstans ska pärlan ligga. Hungern töcknar vårt förstånd och sjökortsläsaregenskaperna är inte på topp. Vi ser en fyr som vi inte hittar på sjökortet och konstaterar kort att det måste vara ett gammalt sjökort.  Inte för en sekund tänker vi att vi är kanske är längre norrut än vad vi borde vara. Våra blickar söker febrilt i kustlinjen i jakt på pärlan, men hittar bara stora klippblock som gör det omöjligt att gå i land. Var finns den där jäkla sandstranden som ska vara så fin?

När vi kommer in i de gamla fiskelägena på Kusöns norra kust inser vi slutligen att vi paddlat för långt. Vi siktar en stenstrand med en grön plätt, det får bli vår egen pärla för natten. Det ska visa sig att det inte är så dåligt alls faktiskt.

Vad definierar en pärla? 

En blålila himmel där regnet vräker ner i horisonten gör att vi känner oss små där vi är, men också tacksamma för att ligga i lä. Nordanvinden är inte nådig låter trädkronorna för oss berätta.
Sandra visar sig vara lika mycket smygpyroman som jag och vi eldar oss igenom den ljusa sommarnatten.

Att elda sig svettig hör till på äventyr.

Eftersom väderrapporten nådigt har talat om för oss att vinden ska vrida till ostligt med kulingstyrka tidigt på morgonen är vi uppe redan i ottan för att undkomma stormen. Planen på att paddla till Kusö kalvs fantastiska laguner och sandstränder har raskt vräkts omkull av naturens vilja. Istället handlar det om att ta sig inåtskärs så snabbt vi kan. När vi trycker ut från vår egen strandpärla börjar vattnet redan krusa sig, nordanvinden har redan börjat bli ostlig och den tycks inte avta. Med raska paddeltag styr vi söderut, samma väg vi kom igår. Vi har inget annat val. Vi glömmer att kolla efter pärlan, ostvindarna pockar redan på ute till havs. Vi måste komma i skydd snabbt, innan det är försent. Det finns ingen tid till att upptäcka Penttis pärla. Den får vänta. Igen.

Vi tar en paus innan vi matar på över sista fjärden och jag har lite dåligt samvete för att jag lurat med Sandra på den här jungfrupaddlingen. Det är ingen lätt paddling hon uthärdar. Motvind och vågor som slår över kajaken och ett rytande hav som skickar kajaken som det själv behagar. Det är svårt att hålla kursen men vi lyckas baxa oss in i en lagun där det gröna vattnet är helt lugnt. Kontrasterna är slående. Lagunen är en fristad från stormen och Sandra deklarerar att hon har paddlat färdigt för idag.

Fridfulla laguner finns det gott om på Jungfrukusten. 

Vi slår läger, och torkar våra saker. Vi klättrar upp på en stor sten och läser bok i solskenet som nu har bestämt sig för att stanna. Vi går en tur runt den blockiga ön och Sandra ställer sig på utsidan med blåsten som sliter i hennes hår. Hon sträcker ut armarna mot den vrålande vinden och skriker rakt ut att det är härligt att leva. Vilken avslutningskläm på en jungfrupaddling!

En nöjd jungfrupaddlare. 

Regnet ska börja ösa ner vid lunchtid på måndagen, så vi har planerat sista dagens paddling att vara klar då. Vi drar iväg tidigt på morgonen och siktar snart Axmar bryggas stenhus. Här fraktades bruket malm och förädlingar ut i världen förr. Numera är det havskrog. Vi lastar kajakerna på bilen och tar en tur till museet som visar Axmars undervattensvärld och dess upptäckter. Äventyrshunden får sträcka ut tassarna ordentligt när vi tar en långtur runt Axmar bruk. Brukens gamla stenväggar är byggda av slagg som har fått en turkosa skimmer. Det ser nästan ut som glas men det är varp från malmen.

Vackert som det brukar vara vid bruk.

För att avsluta Sandras jungfrupaddling firar vi med lunch på Axmar havskrog innan vi rullar hemåt.

Två svettiga paddlare firar med fisk. 

Jonas Wigert är vår servitör och han vet allt om Axmar och lite till. Han är uppväxt här och ska snart arrangera ett kajakrace i midnattssolen. Han frågar om vi vill vara med och vi svarar att om han lovar lugnt väder så kommer vi. Han berättar att hans farfar var den sista fastboende fiskaren på Kusön och hur det gick till när pråmarna sänktes här utanför. Han tar sig verkligen tid att prata med oss och vi uppskattar det. Det är service på hög nivå som gör att vi vill rekommendera det här stället till alla vi känner. Jonas paddlar också mycket och delar gärna med sig av sina erfarenheter.

Vi tackar för oss, men innan vi åker ända hem måste vi stanna till vid Gåsholma sommarcafé och tacka för musiken som bar oss till havs. Fiskaren Rolf Sundberg och hans son Håkan tar emot oss med öppna armar och vi bli kvar en bra stund för att höra om allt mellan himmel och jord som Rolf tycker att vi behöver veta.

Rolf är en charmknutte av rang.

Han berättar om svarthakedoppingen som har byggt på hans boj och som fått boet bortspolat tre gånger. Men nu hoppas han att äggen ska få kläckas. Han kör så försiktigt han kan in i sin sjöbod för att inte störa det häckande paret. Han berättar om fiskaren vars båt slogs sönder på midsommar för att han prompt skulle ta upp sin strömmingssköte när det blåste som mest. Eller om några ungdomars midsommarfylla som spårade ur och som han fick hämta med sin fiskebåt när det kört på grund innanför bränningarna.
Det är skönt med människor som har tid. Tid att bara umgås. Ingen stress någonstans. Rolf driver förutom caféet även ett rökeri tillsammans med sin fru. Sonen Håkan är tillsynsman för naturreservatet och han passar på att förhöra sig om vi hade saknat något på rastplatserna.

-Nej då, försäkrar vi, allt var i tipptopp ordning!

Annorlunda boplats för ett svarthakepar. 

När vi sent omsider vinkar adjö till Rolf och hans familj slås vi av exakt vad det är som är annorlunda med den här skärgården mot exempelvis Stockholms skärgård där vi bor. Här på Jungfrukusten har man tid. Och saker och ting får ta tid. Det är ingen brådska. Skärgårdshetsen finns inte. Skärgården har funnits i ett par tusen år och det kommer den göra ett par tusen år till. Det är ingen idé att stressa. Här finns lugnet. På riktigt.
Jungfrukusten, där upplevelserna får ta tid.