måndag 23 juni 2014

Äventyr 2014:8 Midsommarpaddling med vrakbuffé

Regnet hänger i luften men har inte släppt sina tunga droppar än. Så fort vi hoppar ur bilen på Axmar brygga letar sig en iskall midsommarvind in under jackan. Shortsen byts snabbt till förmån mot långbrallor. Mässa, vantar och tjocktröjan åker på innan vi börjar lasta av kajakerna vid inläggningsrampen som Paddla Gästrikland har fixat åt alla som vill låna. Vädret är precis som det ska, det är ju svensk midsommar....

Snart dax för avfärd!

Sandra, Äventyrshunden och jag har blivit nyfikna på Jungfrukusten, Gästriklands och Hälsinglands kustlandskap. Det passar synnerligen bra, eftersom Sandra är lite av en jungfrupaddlare. Hon har testat kajak några gånger men aldrig varit ute på långtur förut. Vad passar väl bättre än att göra sin Jungfrutur på Jungfrukusten?

Innan vi drar iväg kommer en nyfiken gubbe fram och börjar språka med oss. Vi passar på att förhöra oss om vraken som ska ligga utspridda som en vrakbuffé i vikarna kring Axmar. När intilliggande Axmar bruk lades ner 1927 sänktes pråmarna som använts vid järnmalmstransporterna när ingen ville köpa dem. Tillsammans med den steniga kusten och därmed ett antal förlista skepp så utgör Axmar undervattenspark en spännande start på en paddling här. Gubben Pentti berättar var vi kan hitta några av vraken innan han muttrande lommar iväg och vinkar adjö med orden att vi ska vara rädda om fåglarna som häckar i naturreservatet. Det ska senare visa sig att gubben Pentti är "the gubbe" som man ska hålla sig väl med här i trakten om man vill besöka naturreservatet. Han vakar över det som sin egen bebis.

Vinden skyddar oss när vi rundar steniga öar och söker efter vraken. Det första vraket ligger inte under vatten utan har parkerat i vassen.

Galaesen Svanen trycker i vassen.

De torra ribborna på sidan går att kika rakt igenom. Men det är klart har man som Svanen legat i vassen ett par hundra år får man känns sig lite ringrostig. Vi paddlar vidare och söker efter gula bojar, för under ytan där lurar fler vrak. Vi siktar en boj och spänningen stiger när vi närmar oss. Vattnet är grumligt och vi ser först ingenting. Vi cirklar runt och spänner ögonen i den krusiga vattenytan. Plötsligt paddlar Sandra på grund, men konstaterar snabbt att det är vraket hon kört fast på.

-Det är inte ofta man går på grund på en båt, säger Sandra och sticker ner paddeln för att känna efter hur båtens struktur ser ut.

Då ser vi det, pråmens för böjer sig upp och är nästan ovan vattenytan, medan aktern ligger djupare och försvinner i det gröngrumliga vattnet. Träet är täckt av grönt sjögräs och är nästan omöjligt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter. Vi hakar oss fast vid bojen och läser oss till på skylten vad det är vi just har upptäckt.

Det är Malmharen som Sandra har grundkänning på.

Vi siktar en till boj och paddlar med friska tag i motvinden för att nå nästa fynd. Den här är större och vi ser skuggorna under ytan mellan vågtopparna.
Vrakjakt med kajak är spännande och Jungfrukusten döljer många hemligheter, men midsommarhungern börjar göra sig påmind i magtrakterna och vi bestämmer oss för att sikta på Kusöns berömda sandstränder för nattläger. Medvinden trycker på snett bakifrån och jag bestämmer mig för att inte säga till Sandra att snedvind bakifrån är det svåraste att paddla i. Det man inte vet lider man inte ont av tänker jag och hejar på Sandra när vi korsar en liten fjärd där havet rusar rakt in i våra kajakers babords sidor. Hon knotar på utan att gnälla och jag tar sikte på första sandstranden som dyker upp. Sandra glider in i viken några minuter efter mig och erkänner att hon är lite trött i armarna.

-Du klarade det finfint, säger jag och förklarar att om hon tar lägre armdrag så slipper hon få kramp i axlarna.

Paradis? 

Vi undersöker Kusöns västra flank för att se om vi hittar något lämpligt ställe att tälta på. Vi hittar flera, utan att söka särskilt länge. Vi hittar dessutom mysig blåbärsskog och vidunderlig utsikt över glittrande hav.

På Kusön tittar solen fram och midsommarlugnet infinner sig. 

Vi hittar eldstad och ved också. Midsommarmiddagen är räddad. Sandras personalförmåner i form av Ostmakeriets Ramslöksgrillost blir grillad över öppen eld och instoppad i ett surdegsbröd. Till efterrätt knopar vi ihop grillade bananer med choklad. Solen bryter fram och förgyller vår midsommarafton till havs.

Lyx på paddelturen


När andra ojar sig över midsommardagens bakisångest paddlar vi i lä utmed Kusöns södra kust för att ta sikte mot Synskär och Gåsholma. Stenbumlingar ligger utvräkta här och var i vattnet och vi kryssar mellan stenar som tornar en meter över våra huvuden. I trädkronorna kan vi ana att vinden är stark, men där vi är är ytan spegelblank. Vi som är vana vid Stockholms skärgård tycker det här är annorlunda. Trots att det är midsommarhelg är det tomt på båtar. Vi hör inga andra ljud än våra egna andetag som blandas med paddlarnas frasande i vattnet. Fåglarna får prata fritt här, utan att deras röster dränks i motorbåtarnas dunk. Måsarnas skrin blandas inte med människors skrin här. Det öppna havet är närmare här och det är inte lika många öar att välja mellan, att söka skydd från havets makter om du behöver. Du måste planera din färd noggrannare här. Du är mer utsatt om Östersjön är på det humöret. Men vi gillar det. Vi gillar att det känns som om vi har upptäckt något som ingen annan har ännu.

Annorlunda skärgård, men vi gillar det! 

Över fjärden brakar havet rakt in i sidan på oss och jag skriker till Sandra att bara bröta på och till Äventyrshunden viskar jag att han ska hålla sig lugn på däck. Båda gör som de blir tillsagda.

Gåsholma nås utan incidenter och när vi paddlar genom sundet flankerade av röda sjöbodar följer vi den smala farledens svajiga pinnar. På Gåsholma sommarcafé är det liveband idag och när vi vänder fören rakt ut till havs har vi "Flickan i Havanna" med oss i ryggen. Musiken bärs med av vinden och vågorna ut till havs, dit vi är på väg.

Mäktig paddling med musik som sällskap. 

Vi paddlar i lä från nordanvinden bakom Synskär och hittar en lagun där tärnorna dyker efter fisk. Vi svänger in i lagunen och svanmamman blir överraskad av vår tysta färd och biter nästan Äventyrshunden i nosen av ren förskräckelse när hennes ungar inte är lika snabba iväg som henne. Lugnet infinner sig snart när alla ungar simmar på rad bakom mamman och den läskiga hunden är kvar på kajaken. Vi lägger till på en liten ö och lagar lunch. En regnskvätt gör ett kort besök men blir inte långlivad.

Regn eller sol, vädret kan inte bestämma sig. 

Vi rundar utsidan av Synskär i kav lugnt hav, paddlar in i små vikar och bara njuter av stillheten. Det är dags att söka nattläger och vi är nyfikna på att undersöka om vi kan hitta pärlan som gubben Pentti berättade om. En gudomligt skön sandstrand lär det vara.
Vi rundar udden och motvinden slår som en vägg mot oss. Vågorna lever rövare kring stenarna och kajakerna studsar hejdlöst åt alla håll.

-Sluta inte paddla, ropar jag åt Sandra och sätter av över fjärden.

Himlen öppnar sig och regnet öser snart ner. Dropparna letar sig in innanför kragen och under kapellet, ända till trosorna på bara några minuter. Vi paddlar bestämt på och när solen bryter fram i regnet färgas världen i ett silverlandskap.
Vi når Kusöns östra kust och hittar lä igen. Havets bränningar hörs på avstånd men bryter längre ut. Där vi inte är. En svag doft av pappersbruk letar sig med vinden ner till oss från Vallvik.
Här någonstans ska pärlan ligga. Hungern töcknar vårt förstånd och sjökortsläsaregenskaperna är inte på topp. Vi ser en fyr som vi inte hittar på sjökortet och konstaterar kort att det måste vara ett gammalt sjökort.  Inte för en sekund tänker vi att vi är kanske är längre norrut än vad vi borde vara. Våra blickar söker febrilt i kustlinjen i jakt på pärlan, men hittar bara stora klippblock som gör det omöjligt att gå i land. Var finns den där jäkla sandstranden som ska vara så fin?

När vi kommer in i de gamla fiskelägena på Kusöns norra kust inser vi slutligen att vi paddlat för långt. Vi siktar en stenstrand med en grön plätt, det får bli vår egen pärla för natten. Det ska visa sig att det inte är så dåligt alls faktiskt.

Vad definierar en pärla? 


En blålila himmel där regnet vräker ner i horisonten gör att vi känner oss små där vi är, men också tacksamma för att ligga i lä. Nordanvinden är inte nådig låter trädkronorna för oss berätta.
Sandra visar sig vara lika mycket smygpyroman som jag och vi eldar oss igenom den ljusa sommarnatten.

Att elda sig svettig hör till på äventyr.


Eftersom väderrapporten nådigt har talat om för oss att vinden ska vrida till ostligt med kulingstyrka tidigt på morgonen är vi uppe redan i ottan för att undkomma stormen. Planen på att paddla till Kusö kalvs fantastiska laguner och sandstränder har raskt vräkts omkull av naturens vilja. Istället handlar det om att ta sig inåtskärs så snabbt vi kan. När vi trycker ut från vår egen strandpärla börjar vattnet redan krusa sig, nordanvinden har redan börjat bli ostlig och den tycks inte avta. Med raska paddeltag styr vi söderut, samma väg vi kom igår. Vi har inget annat val. Vi glömmer att kolla efter pärlan, ostvindarna pockar redan på ute till havs. Vi måste komma i skydd snabbt, innan det är försent. Det finns ingen tid till att upptäcka Penttis pärla. Den får vänta. Igen.

Vi tar en paus innan vi matar på över sista fjärden och jag har lite dåligt samvete för att jag lurat med Sandra på den här jungfrupaddlingen. Det är ingen lätt paddling hon uthärdar. Motvind och vågor som slår över kajaken och ett rytande hav som skickar kajaken som det själv behagar. Det är svårt att hålla kursen men vi lyckas baxa oss in i en lagun där det gröna vattnet är helt lugnt. Kontrasterna är slående. Lagunen är en fristad från stormen och Sandra deklarerar att hon har paddlat färdigt för idag.

Fridfulla laguner finns det gott om på Jungfrukusten. 

Vi slår läger, och torkar våra saker. Vi klättrar upp på en stor sten och läser bok i solskenet som nu har bestämt sig för att stanna. Vi går en tur runt den blockiga ön och Sandra ställer sig på utsidan med blåsten som sliter i hennes hår. Hon sträcker ut armarna mot den vrålande vinden och skriker rakt ut att det är härligt att leva. Vilken avslutningskläm på en jungfrupaddling!

En nöjd jungfrupaddlare. 

Regnet ska börja ösa ner vid lunchtid på måndagen, så vi har planerat sista dagens paddling att vara klar då. Vi drar iväg tidigt på morgonen och siktar snart Axmar bryggas stenhus. Här fraktades bruket malm och förädlingar ut i världen förr. Numera är det havskrog. Vi lastar kajakerna på bilen och tar en tur till museet som visar Axmars undervattensvärld och dess upptäckter. Äventyrshunden får sträcka ut tassarna ordentligt när vi tar en långtur runt Axmar bruk. Brukens gamla stenväggar är byggda av slagg som har fått en turkosa skimmer. Det ser nästan ut som glas men det är varp från malmen.

Vackert som det brukar vara vid bruk.

För att avsluta Sandras jungfrupaddling firar vi med lunch på Axmar havskrog innan vi rullar hemåt.

Två svettiga paddlare firar med fisk. 

Jonas Wigert är vår servitör och han vet allt om Axmar och lite till. Han är uppväxt här och ska snart arrangera ett kajakrace i midnattssolen. Han frågar om vi vill vara med och vi svarar att om han lovar lugnt väder så kommer vi. Han berättar att hans farfar var den sista fastboende fiskaren på Kusön och hur det gick till när pråmarna sänktes här utanför. Han tar sig verkligen tid att prata med oss och vi uppskattar det. Det är service på hög nivå som gör att vi vill rekommendera det här stället till alla vi känner. Jonas paddlar också mycket och delar gärna med sig av sina erfarenheter.

Vi tackar för oss, men innan vi åker ända hem måste vi stanna till vid Gåsholma sommarcafé och tacka för musiken som bar oss till havs. Fiskaren Rolf Sundberg och hans son Håkan tar emot oss med öppna armar och vi bli kvar en bra stund för att höra om allt mellan himmel och jord som Rolf tycker att vi behöver veta.

Rolf är en charmknutte av rang.


Han berättar om svarthakedoppingen som har byggt på hans boj och som fått boet bortspolat tre gånger. Men nu hoppas han att äggen ska få kläckas. Han kör så försiktigt han kan in i sin sjöbod för att inte störa det häckande paret. Han berättar om fiskaren vars båt slogs sönder på midsommar för att han prompt skulle ta upp sin strömmingssköte när det blåste som mest. Eller om några ungdomars midsommarfylla som spårade ur och som han fick hämta med sin fiskebåt när det kört på grund innanför bränningarna.
Det är skönt med människor som har tid. Tid att bara umgås. Ingen stress någonstans. Rolf driver förutom caféet även ett rökeri tillsammans med sin fru. Sonen Håkan är tillsynsman för naturreservatet och han passar på att förhöra sig om vi hade saknat något på rastplatserna.

-Nej då, försäkrar vi, allt var i tipptopp ordning!

Annorlunda boplats för ett svarthakepar. 

När vi sent omsider vinkar adjö till Rolf och hans familj slås vi av exakt vad det är som är annorlunda med den här skärgården mot exempelvis Stockholms skärgård där vi bor. Här på Jungfrukusten har man tid. Och saker och ting får ta tid. Det är ingen brådska. Skärgårdshetsen finns inte. Skärgården har funnits i ett par tusen år och det kommer den göra ett par tusen år till. Det är ingen idé att stressa. Här finns lugnet. På riktigt.
Jungfrukusten, där upplevelserna får ta tid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar