För Norge har mer av allt. Snyggare natur, högre berg, djupare fjordar, vackrare vandringsleder, roligare cykling, häftigare skidåkning och mer adrenalinstinna forsar att leka i.
 |
| Norge är mer av allt! Foto lånat från Visit Norway |
Dessutom så är norrmännen lite bättre än oss i vinter-OS och kan stoltsera med fler os-medaljer än vad Sverige någonsin kan drömma om. Faktiskt fler medaljer än någon annan nation... Men det talar vi inte högt om.
 |
| Vintersport är heligt i Norge. |
Med det sagt vill jag bara meddela att jag nyss kom hem från vårt vackra grannland i väst. Med i bagaget hem kom ett stort leende, en knäskada, en enorm adrenalinkick och en nära-döden-upplevelse. Så sammanfattningsvis vill jag nog påstå att resan har varit fantastiskt lyckad!
Men om vi ska ta det från början kanske?
På flygplatsen i Oslo möts jag upp av Anne Line från Innovation Norway som med sitt bländande leende ska guida mig och ett gäng andra nyfikna människor genom Norges bästa cykeläventyr.
 |
| Foto lånat från Visit Norway |
Ett snabbt stopp i Oslo för att kolla in den spektakulära arkitekturen på Operahuset gör att vi nästan tappar bort Ole Bramserud, nej jag menar den tyske herren med yvigt hår som är med på resan.
 |
| Ole eller min tyske reskamrat? Svårt att avgöra.... |
Som ett under hittar "Ole" tillbaka till oss och vi kan hoppa på tåget till Gol. Den norska naturen flimrar förbi utanför fönstret. Solen slickar fjällsidorna och fjordvattnet kråmar sig i turkosblått. Att åka tåg i Norge är inte tråkigt, inte alls faktiskt.
Jag är glad att det är en bil occh inte en cykel som möter oss på stationen i Gol. För uppförsbacken till Storefjell, där vi ska övernatta, är inte att leka med. I Storefjell serveras brännsvinshuttar och renklämma i pittoresk lappkåta, allt ackompanjerat av en dragspelande sjuttonårig gutt. Den efterföljande buffémiddagen påminner om en Finlandskryssning, med undantaget att en flock japaner har invaderat dessertbordet. Annars är allt som vanligt. Svenska dansband är stort i Norge och nästan varje lördag invaderas hotellet av dansglada norrmän som vill svänga sina lurviga till Lasse Stefanz och andra svenska band som stavar sina namn med Z.
De blånande bergen i väst pockar på min uppmärksamhet följande morgon. Utsikten från hotellfönstret är slående och jag kan knappt äta upp frukosten snabbt nog för att få komma iväg på dagens mountainbiketur mellan Oset och Ulsåkstolen, 25 km grusväg längs bergsidorna med utsikt över Tisleiafjorden och Storevatn.
 |
| Tine visar vägen över bergen. |
Vi zickzackar mellan bräkande får men det är svårt att hålla ögonen på vägen när utsikten är så vacker. Vår svenske guide Magnus berättar att turen runt Storvatn är superfin och går mestadels över hällar. Jag gör en mental notering att jag ska komma tillbaka en dag och köra den turen.
Mestadels är det nedförsbacke, men det spelar ingen roll, för jag hamnar sist i gruppen ändå. Jag trampar på så hårt jag kan men de andra rinner ifrån mig lekande lätt. En obehaglig flashback till Vasaloppet infinner sig och låren krampar en aning. Jag fattar ingenting men skyller på den höga höjden.
Framme i Ulsåkstolen blir vi serverade rommegröt av en riktigt krutgumma. Jag orkar bara äta hälften av denna norska bastanta festmåltid som är en märklig blandning mellan sött och salt. Det verkar vara norrmännens melodi, att blanda sött och salt. De har fler rätter som är uppbyggda på samma sätt...
Eftermiddagen fortsätter i mountainbikens tecken på Hemsedals nyaste leder som slingrar längs floden i dalen. Historien upprepar sig och alla rullar ifrån mig i nedförsbackarna, men även om jag tar igen det på de mer tekniska bitarna i skogen så skäms jag lite för min taskiga kondition. Vid en drickapaus upptäcker min holländske resekamrat att mina bromsar ligger på konstant. Lite skönt är det allt med ett uns av upprättelse.
Jag verkar dock jinxad i frågan, är jag inte förföljd av dålig valla så är det dåligt rull jag drabbas av. Nåväl, lite vila vid vattenfallet plåstrar på såren.
 |
| Anne Line, vår guide till magiska Norge. |
Vi tackar guiden Magnus och brummar vidare över fjället för att nå Bergsjostolen, Norges kitemecka nummer ett. Iallafall på vintern. En gammal fäbod har blivit ombonat hotell som numera satsar på att utbilda Norges blivande kitare.Hotellet ligger vackert vid en sjö, högt upp på fjället, och det är fullständigt tyst. Nästan. Det enda som hörs är det svaga surrandet från webbkameran som visar resten av världen hur bra det är just i Bergsjostolen.
Vid kvällens middag, som självklart består av öring fiskad i sjön, bestäms det att det ska badas imorgon bitti... Man skulle kunna tro att det var min idé, men icke. Det var engelsmannen Olivers galna idé. Jag ställer mig helt oskyldig till detta påhitt. (Jag har badat i norska glaciärsjöar förut och vet att det är kallt, kallare, kallast!)
 |
| Notera dock att jag tar täten ut i denna galna idé.... (Måste ju hålla den skandinaviska flaggan högt!) |
Tidigt nästa morgon försvarar jag den svenska flaggan och gör jag vad jag måste göra. Norges representant skyller dock på att hon måste fota för bevisets skull...Hrmmm..
Dimman ligger tät när vi sluter upp med de skäggprydda Hillbillyguiderna (undrar om skägg är ett anställningskrav?) som ska visa oss Åls singletrack-himmel. Men först ska vi bara ta oss upp för fjället innan vi får njuta av nerfärden. Det är lite för brant för att cykla så de flesta puttar cykeln sakta uppåt på den smala stigen i riset. Just det här är faktiskt en sport som jag är väldigt bra på, att putta hojen på en lite för krånglig stig är något som jag tränat mycket på när jag försökt cykla på Upplandsleden i sommar inför min nya guidebok.
 |
| Guiden Knudt och Anne Line på väg uppåt. |
Vi plockar höjdmeter för höjdmeter där vi följer gamla djrustigar. När vi når toppen halar Knudt fram en skärbräda och serverar nyskuren älgkorv.
 |
| Tillhör skärbärda standardutrustningen för norska guider?! Foto: Edwin Haan |
Dimman lättar så pass att vi hinner se den vackra sjön som gömmer sig i dalen mellan topparna.
Nu bär det av nerför, och det dröjer inte länge förrän smajlet sprider sig på mina läppar. Det här är kul! Jag studsar över stenarna och följer fjällbäcken nedåt. Jag rullar förbi den andra guiden, Ottne, och skriker rakt ut i förtjusning!
 |
| Jabbadabbdoooo! |
När guiderna berättar om Hillbilly Huckfest, en cykelfestival med skönt häng och de bästa cyklisterna i världen som visar upp sig från sin bästa sida, känner jag att jag måste komma tillbaka till Ål, här finns mer att hämta för den som gillar MTB.
Men dagen är inte över än för eftermiddagen bjuder på downhill i Geilo. Vi får proffsintroduktion av världsmästaren i fourcross, Paul Van der Ploeg, innan vi kastar oss ut i branterna i Geilos slalombackar.
 |
| En smågalen man med stort hjärta och stark passion för MTB, och en stor dos humor! |
I liften hamnar vi i en intensiv diskussion om det verkligen gör någon skillnad i cykelfart om man rakar benen. Paul dödar konversationen effektivt genom att avslöja att han körde med lurviga ben i fjol när han vann mästerskapstiteln.... Men på köpet fick han hela den konservativa cykelvärlden emot sig.... Återstår att se om han kan försvara sin titel i år, året då han kör rakat igen...!
 |
| Man är inte snygg i downhilloutfit, men man ser iallafall stark ut! |
Vi avslutar dagen med att tvätta av oss leran på Dr Holmes SPA där bubbelbad med fjällutsikt och ångbastu får göra underverk för kroppen.
 |
| Kontraster i Geilo, lerig downhill och renande spa. |
Innan vi drar vidare käkar vi enormt stora hamburgare i Dr Holmes 50-talsinspirerade bowlinghak.
Från Geilo tar vi tåget till Finse där vi checkar in på ett anrikt hotell beläget mittemellan två nationalparker med arktisk kyla på vintern. Här på 1222 meter över havet har norska polarfarare legat i hårdträning här för att förbereda sig på de värsta på sina expeditioner runt om i världen. Själva byn Finse kom till när järnvägen mellan Bergen och Oslo äntligen byggdes. Jag skriver äntligen, för det tog 24 år innan ingenjörerna hade bestämt sig om sträckningen och om det verkligen var möjligt att bygga järnväg genom det otillgängliga fjäll som det en gång var. Nu går en av Norges mest klassiska cykelrutter längs med den här järnvägen. Rallarvegen ska vara en av de vackraste cykelleder i världen.
Egentligen börjar den i Haugastol, men vi fuskar lite och plockar det bästa ur kakan genom att börja i Finse.
 |
| En av Rallarvegens alla broar. |
Dimman kramar om oss även denna morgon, men vi kan ändå ana allt det mäktiga omkring oss när vi rundar Finsevatn och inspelningsplatsen för Starwarsfilmen: The empire strikes back. Det sluttar svagt nedåt in i dimman och ganska snart har jag tappat bort mina cykelkompisar, men genast hittar jag nya. För det är många som cyklar denna rutt idag. Som ett pärlband av färgglada jackor ringlar de sig nedför berget. Järnvägen följer vår väg alldeles intill.
 |
| Pärlband på Rallarvegen |
Jag slår följe med ett norsk sällskap, ett gäng kolleger som släpat med sig sina respektive familjer på äventyr. De håller samma tempo som jag och snart skrattar vi tillsammans när vi stannar på samma ställe och fotar samma saker och vi hamnar i varandras foton hela tiden.
 |
| Rallarvegens högsta punkt, härifrån går det bara nedåt... |
Strax efter den högsta punkten på banan utför jag en ofrivillig saltomortal och rasar hårt i backen med knät före och håller sånär på att glida utför ett stup. Jag slutar glida när halva torson hänger utanför kanten av vägen. Med andan i halsen inser jag snart att det är blod utanpå regnbrallorna och tänker att det inte är ett bra tecken. Knät värker och när jag kikar innanför brallorna ser jag jacket i knäskålen. Några förlamande tankar tränger in i mitt huvud som går till min vän som knäckte knäskålen i en annan del av Norge för ett par år sedan. Det får inte hända mig nu! Jag tvättar såret som inte är särskilt djupt trots allt och plåstrar om mig själv, stapplar framåt och bestämmer mig för att nog är okej. Men när jag sitter på sadeln igen kan jag inte böja knät, för det gör för ont när tyget från brallorna möter knäskålen. En redig smäll var det nog men jag tackar min lyckliga stjärna för att det mest är nedför från och med nu och jag kan ta hjälp av tyngdlagen för att komma nedåt mot Flåm.
Solen bryter fram och landskapet visar upp sig. Mjuka fjäll och dramatiska vattenfall är det som möter mig. Hur de lyckades bygga en järnväg genom detta vackra men krångliga landskap är för mig en gåta. Jag är tacksam att någon gjorde det, för nu får jag privilegiet att cykla på den väg som bar fram varor och material till järnvägen.
 |
| Är de inte vackert så säg? |
Snart når jag Myrdal och serpentinvägen som jag cyklade för tre år sedan under min 52 adventures-roadtrip genom Norge. Spännande att vara tillbaka och kul att jag kom ihåg vägen ner till Flåm.
 |
| Tur att det är nedför vi cyklar...! |
Knät protesterar men ner till Flåm kommer jag och på ribb-båten kommer jag också som tar till Gudvangen genom världsarvet Naeroyfjorden. Jag får till och mes styra skutan under några intensiva sekunder.
 |
| Kaptenen ser nervös ut..?! |
Vår kapten berättar om Huldra som man förr skrämde pojkarna med för att inte följa efter flickorna på sommarbetet vid fäbodarna. Han påstår också att fjordarna kom till för att trollen har grävt ur dem och att det inte alls har med istiden och glaciärer att göra...?! Jorå, man lär sig något nytt varje dag.
Vi checkar in på Myrkdalens hotell, ett hemligt hak om man gillar speedriding. Men det är inte det vi ska göra imorgon. För imorgon är det dags för resans elddop, eller kanske jag borde säga kalldopp? Vi ska till Voss och prova på canyoning.
 |
| Kommer hon hoppa eller inte? |
Pulsen skenar och tårarna tränger fram. Guiden Amy berättar att vi kommer hoppa från klippor och att vi ska lyssna på hennes instruktioner och simma dit hon pekar. I mitt stilla sinne funderar jag över hur jag ska kunna simma någonstans överhuvudtaget?! Vi kommer befinna oss i en väldigt vildsint fors, hur ska man kunna ta sig någonstans om älven inte samtycker? De andra verkar kolugna medan jag känner hur paniken växer. Jag är övertygad om att jag kommer dö i forsen idag. Jag viskar till Anne Line om hon vet om det går att ändra sig. Hon och guiden säger att det är ingen fara och att det är bättre att åka med forsen än att klättra längs den...
Jag sväljer tårarna och simmar ut i det kalla vattnet. Vi klättrar upp på en stor sten och första hoppet är över sju meter. Jag blåvägrar och fegålar mig ner till en meters höjd. Men ändå tvekar jag att hoppa i det forsande turkosa vattnet nedanför mina fötter. Jag ber om råd hur jag ska hoppa och försöker förhala processen tills jag inser att det inte blir bättre av att stå här och fega. Jag bara hoppar. Jag gör det. Samtidigt som det kalla vattnet omsluter mig så släpper panikångesten. Jag ploppar upp till ytan med ett jätteleende på läpparna. Jag låter forsen föra mig nedåt, studsar mellan klipporna och känner mig som en astronaut. Eller iallafall så som jag tror att en astronaut känner sig rymden.
 |
| Man kan se att det är jag på bilderna för jag håller alltid för näsan...! |
Adrenalinet strömmar till och det är bara så rooooligt! Känslan av att övervinna sina rädslor är stark. Nästa klippa hoppar jag från, faktiskt som andre person att kliva över kanten utan att blinka. Nästa tillfälle kan jag välja på höjderna, jag tar den näst högsta. Jag känner mig modig och jag kan erövra världen just nu. Det här är som en jättelik naturlig vattenruschkana med mäktiga stenblock som ramar in upplevelsen. Jag är så nöjd med mig själv när vi ålar i land vid slutstationen och den varma chokladen. Jag vill till och med tillbaka till första klippan och hoppa den!
Voss är Norges extremsporthuvudstad och här kan du prova precis allt. Stannar du här har du garanterat adrenalinpåslag under mestadelen av din vistelse.
För min del slutar mitt Norge-äventyr här och när mitt flyg lyfter från Bergen skiner solen över staden som har gjort sig känd för sitt regn....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.