tisdag 1 mars 2011

Äventyr 8: Nio mils resa genom hopp och förtvivlan

Jag vill börja detta inlägg med att ge några råd till er som funderar på att åka Vasaloppet:

1. Åk inte Vasaloppet.
2. Om du ignorerar mitt första råd och tänker åka ändå, tänk om, åk INTE Vasaloppet.
3. Om du fullständigt struntar i mina två föregående råd och ändå väljer att åka Vasaloppet, ladda inte upp med att renovera två badrum veckorna innan.
4. Flytta inte in hos dina föräldrar vid en ålder av 32 för att ha tillgång till ett tredje badrum som tillhandager avloppsluktande vatten som gör att du måste ha en tids- och energikrävande logistik när det gäller duschning, vattendrickande, matlagning och tvättning i ett fjärde badrum på annan plats.
5. Låt proffsen valla dina skidor, VAD DET ÄN KOSTAR! Var inte dumsnål.
6. Se till att få mer än 2 timmars sömn natten innan i snarkbefriad zon.
7. Ät ordentligt med redig mat flera veckor innan start, Ahlgrens bilar fungerar inte som uppladdningskost.
8. Ha inte för mycket att göra på jobbet veckorna innan start.
9. Bryt inte foten på ett sådant sätt att du fortfarande två år efter olyckan har men av det.
10. Träna enligt de råd som du får från Vasalopps-veteranerna, de vet vad de snackar om. Följ de råden noga!

Men ska vi ta det från början kanske?
Jag och min kära vän Paula (som är den person som lurade in mig i det här Vasaloppandet) rullar med bilen mot Mora alldeles för sent egentligen på lördag eftermiddag. Vi tänker som så att bara vi är i staden före 18.00 då nummerlapps-uthämtningen stänger så är det ju lugnt. Sju kilometer innan Mora tar det plötsligt stopp. Vi rör oss inte en meter framåt med bilen. Och gör inte så den närmaste halvtimmen heller.
-Det är Vasaloppsvecka i Mora, förklarar den allvarliga rösten i trafikrapporteringen när vi knäpper på radion.
För många bilar vill tydligen in i den lilla charmiga staden Mora samtidigt. Vi har nog inte fattat hur stort det här är... Proppen löser upp sig så småningom och vi krypkör in i staden och skådar den ståtliga kyrkan för första gången. Vi skådar också det ordnade kaoset. Människor med skidor på axeln och under fötterna samt bilar med skidor på taket myllrar precis överallt, men alla verkar veta var de ska. Det är bara vi som är förvirrade och snurrar runt innan vi hittar våra nummerlappar. Vi lyckas lämna in skidorna på proffs-vallning och äta middag med våra Åre-residerande vänner Anna och Simon som också är i Mora för att åka Tjejvasan och Öppet spår. Så långt är allt under kontroll. Men det är någonstans här som det börjar gå snett.

Det är fler än vi som har lämnat in sina skidor till proffsen för vallning, vilket innebär att hela proceduren är enormt försenad och vi får inte tillbaka våra skidor förrän vid elva-snåret på kvällen. Vi springer hemåt i den rå-kalla natten till vår tillfälliga bostad i Mora skidgymnasiums minsta klassrum. Alla våra tjugotre rumskamrater sover sedan fyra timmar tillbaka, så vi tassar så mjukt vi kan in i mörkret för att hitta en ledig yta på golvet. Vi inser snart att det är ganska fullt och att det är omöjligt att vara tyst när man måste. Vi frustar av tillbakahållet fniss när vi försöker blåsa upp våra liggunderlag under största möjliga tystnad samtidigt som vi bygger en koja av de hopfösta bänkarna som står i mitten av klassrummet.

Paulas och min sov-koja natten innan Vasalopps-starten.
När vi äntligen har krupit ner i våra sovsäckar runt midnatt drar snark-fabriken igång. Att vi har bokat sovsal för endast damer är ingen garanti för att natten kommer förlöpa ljudlöst. Öronpropparna tillför endast en  dämpning av snark-symfonin. Väckarklockan är ställd på 03:45 (!) imorgonbitti, och vetskapen om detta ackompanjerat av snark-orkestern gör att det är omöjligt att somna.

Efter kanske två timmars halvslumrande sömn som mer kan liknas vid någon slags dvala ringer alarmet. Det finns ingen tid till att snooza så det är bara att studsa upp och glida i tajtsen och pjäxorna, packa ihop sina saker och leta upp frukost-utspisningen. Vi slevar i oss gröt i snabb takt tills våra magar protesterar och irrar oss sen vidare till bussen som ska ta oss till starten i Sälen. Paula lyckas sno åt sig lite sömn under den 2 timmar långa färden, men jag kan inte koppla av. Jag bara fånstirrar ut genom fönstret och kontrollerar ryggsäcken för tjugofjärde gången att jag fick med mig Tigerbalsam.

Klockan 07:26:05 passerar jag så startpinnen och apparaten som läser av mitt chip jag har runt foten tjuter frenetiskt av alla andras åkares chips som passerar nästan samtidigt som mig. Nu är vi igång! Äntligen!

Redan på start-rakan går det upp för mig att jag har Vasaloppshistoriens sämsta glid. Paula tar endast ett lojt stavtag och glider ifrån mig med hästlängder. Jag stakar för allt vad jag är värd, men skidorna suger sig envist fast i snön. Kroppen svarar inte fast jag tar i för kung och fosterland.

Paula glider lätt ifrån på raksträckan i starten.

Ni som är lite bekanta med Vasaloppet vet ju att det kommer en fyra kilometers lång och brant uppförsbacke nästan precis i starten. Där blir det tvärstopp och kö-bildningen är ett faktum. Alla blir irriterade och försöker ta sig upp så fort som möjligt, men ingen kommer fortare fram än någon annan. Jag kommer ifatt Paula och vi står och småsnackar lite och gör vårt bästa att hålla in stavar och skidor för att åtminstonde de ska vara hela när vi kommer upp till backens krön. Det enda som gör livet roligt i den här backen är killen som glider ur spåret till vänster, drar ner brallorna och lägger en kabel, drar upp brallorna igen och skidar vidare som ingenting har hänt..!

Redan i startbackens kö-bildning börjar fotografen se suddigt...

 På Vasaloppets högsta punkt efter mördar-backen försvinner Paula och hennes rosa mössa i mängden av åkare. Vi har bestämt att om vi kommer ifrån varann ska vi vänta på den andre vid nästa vätskekontroll. Jag sliter hårt med mitt dåliga glid, åkare efter åkare svischar lätt förbi mig. Den extra fleecevästen var onödig, svetten lackar och droppar längs ryggen. Törsten bränner i halsen. Ända sedan mördarbacken har det känts som jag haft sandpapper i munnen.

Vasaloppets vätskekontroller

I Smågan fångar jag upp Paula igen och dricker girigt av sportdrycken som serveras. Jag ser en vallaservicebod i ögonvrån och bestämmer mig för att det är värt att köa där för att få bättre glid. Paula väntar tålmodigt med mig och med nya friska tag spänner jag lite senare på mig skidorna igen. Men Paula och alla andra glider ifrån mig igen. Jag känner ingen skillnad på skidorna. Jag säger åt henne att bara köra på, att hon kommer bli galen om hon ska vänta på mig. Paulas rosa mössa försvinner igen i vimlet av åkare. Allt jag ser är ryggar som glider lätt, lätt ifrån mig. Det är psykiskt knäckande att inse att jag kommer att få åka alla dessa långa mil utan glatt och eminent sällskap i form av Paula. Genast blir allt så mycket tråkigare. Efter totalt 1,5 mils längdåkning går jag in i väggen. Jag tar helt slut. Jag har inga krafter kvar. Ryggen värker och benen vrålar av smärta. Min högerfot har fullständigt domnat bort. 1,5 mil! Jag har 7,5 kvar! Jag har åkt 1,5 mil massor av gånger utan att bli särskilt trött. Vad är det som händer? Jag är mitt ute på en hed där ingen kan hjälpa mig. Jag bestämmer mig för att tvinga mig själv till nästa vätskekontroll i Mångsbodarna där jag kan få hjälp. På något mirakulöst sätt lyckas jag hasa mig dit och väl där får jag inte fram ett ljud. Allt jag vill är att krypa ihop i fosterställning och bara gråta. Funktionärerna frågar vad jag vill ha, men det som kommer ut ur min mun är något slags kraxande. De chansar på att jag menar blåbärssoppa och det duger åt mig. Efter den fjärde koppen blåbärssoppa och den femte sockerbullen känner jag att livet återvänder till kroppen. Jag har fått tillbaka rösten och frågar när de drar stopp-repet här i Mångsbodarna. Det visar sig att jag ligger nästan 2 timmar för stopp-tiden vilket gör att jag får ännu mer förnyade krafter och tänker att det kanske inte gick så långsamt ändå. Jag smörjer in rumpan, axlarna och höftböjarna med Tigerbalsam och känner mig som en ny människa.

Jag stakar vidare mot nästa delmål och nu känns det ganska bra, jag tänker att det här ska nog gå vägen. Jag tar mig till Risberg och på vägen dit orkar jag mellan smärtintervallerna faktiskt reflektera över att det är väldigt fint väder idag och att omgivningarna är ganska vackra med sina fjäll-tallar och den gnistrande snön.
I Risberg dricker jag mera blåbärssoppa och trycker i mig bullar. Tigerbalsam åker på igen, denna gång över nästan hela kroppen. Jag tar nya tag och peppar mig själv.


Än så länge orkar jag fota iallafall

När jag åker nerför en liten slänt strax efter Risberg tycker jag att det känns fladdrigt på vänsterfoten. När jag tittar ner på bindningen så upptäcker jag att den är trasig. Jaha, allt ska tydligen jävlas med mig idag. Jag stannar till och tejpar ihop den med skavsårstejp som jag har i ryggsäcken. Det funkar okej, skidan sitter kvar på pjäxan, men jag kan inte trycka ifrån ordentligt. Jag tänker att det spelar ändå ingen roll, jag hade inte kunnat tryckt ifrån ändå för jag har så ont i kroppen. Varje rörelse jag gör skickar en impuls av smärta genom hela min kropp. Tankarna som mal i huvudet är inte positiva. Jag ställer mig själv frågor som; Varför jag gör det här? Varför har jag BETALAT 1200 spänn för att göra det här? Varför utsätter jag mig för det här helt frivilligt?  När jag kommer till 4,5 mils-markeringen blir jag för första gången på länge jätteglad. Hälften är nu gjort!


Hopp eller förtvivlan?

Men ganska snart går ljuset upp för mig att det är exakt lika långt kvar som jag hittills har åkt. Min glädje förbyts snart i förtvivlan. Hur fan ska jag uthärda detta konstanta tillstånd av obarmhärtig smärta i sex timmar till? Bland åkarna runt mig florerar det rykten om att efter Evertsberg kommer en 7 km lång nerförsbacke. Det är det som driver mig nu, att få vila i den jättelånga backen. Den är nästan en mil om man avrundar lite uppåt. En mil närmare Mora.

I Evertsberg är jag så fokuserad på den kommande nerförsbacken att jag knappt stannar till för att ta dricka. Jag tar mig snabbt genom kontrollen och nu, nu ska det gå snabbt nerför. Jag ska äntligen få vila. Men nerförsbacken kommer aldrig. Eller är det för att jag har så dåligt glid att jag inte märker att det sluttar nerför? Jag tycker bara att det går uppför hela tiden.
När jag passerar skylten där det står att jag har 3 mil kvar till Mora kommer känseln i högerfoten tillbaka. Och det gör ont, helvetiskt ont. Det var nog bättre att den var bortdomnad tänker jag. Men nu är det som det är och jag försöker deala med situationen. Lösningen blir att jag skidar lite snett för att avlasta högerfoten. Jag funderar kring ifall det verkligen var en sån smart idé att skida nio mil med en fot som inte riktigt är sig själv efter ett dumt benbrott för ett par år sedan? Min enda motivation och den tanke som mals konstant i mitt huvud är att jag ALDRIG kommer att ställa mig på startlinjen igen för det här loppet. Nu har jag kommit såhär långt och såhär nära kommer jag aldrig att vara igen. Det är nu eller aldrig jag kommer att göra det här.
I de extremt långa och branta Lundbäcks-uppförsbackarna börjar jag halluniciera och ser Pringles-rör hänga i träden. Jag är så obeskrivligt trött och har så fruktansvärt ont i hela kroppen att jag tar allt som bjuds i spåret. Flera företag har egna vätske-kontroller efter banan och jag låtsas jobba på både Ericson, Logica, Saab och Scania för att få Dextrosol, choklad och russin. IFK Helsingborg bjuder på Coca-Cola och jag tycker att det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv!

När jag nästan kryper in mot Oxberg är jag helt utpumpad och fruktansvärt uttråkad. En korpulent herre står invid spåret och väntar säkert på någon bekant som åker loppet. Han säger tillräckligt högt för att jag ska höra; " det här går ju inte fort inte". Mitt inre jag blir tok-förbannad och vill bara skrika; "men åk själv då gubbstrutt!" Men på utsidan syns nog ingen reaktion, jag är för trött för att orka skida fram till gubben och dra staven i huvudet på honom.  Speakern ropar ut mitt namn och välkomnar mig till vätskekontrollen samtidigt som han talar om att 8000 åkare har gått i mål. Kul för dem tänker jag, mindre kul för mig att få höra det. Det peppar mig inte direkt. Jag får också veta att jag endast har 250 åkare bakom mig. Jag är nästan sist! Och jag och Simon som har skämtat om hans pappa som hade som mål i livet att komma sist i Vasaloppet... Mitt mål var inte att komma sist, därför är jag inte tok-laddad när jag åker från Oxberg.  Men funktionärerna säger att nästa sträcka är lätt-åkt. De har de å andra sidan sagt vid varje vätskekontroll och hittills har det inte stämt alls.


En sliten äventyrerska
Foto: Photomic

Eftersom jag har tejpat fast skidan i pjäxan vågar jag inte ta av mig den ifall jag inte skulle få på den igen. Därför har jag ingen möjlighet att besöka de snyggt blå baja-majorna som finns vid varje vätskekontroll. Lösningen blir att jag åker och letar små stubbar och stenar som jag kan "gömma" mig bakom för att inte visa rumpan för mer än iallafall ett tiotal åkare när jag måste kissa. Min kropp är nog ganska trött vid det här laget, för allt jag dricker går rakt igenom mig. Efter varje vätskekontroll skidar jag inte mer än 2 km innan jag måste stanna för att kissa. Kroppen är inte längre mottaglig för näring. Det enda som håller mig uppe just nu är en förväntan om att det ska rassla till i mobilen med ett peppande sms från pojkvännen som hejar på mig den högteknologiska vägen.

In mot kontrollen i Hökberg händer något fantastiskt, jag skådar en nerförsbacke! Och den verkar brant som tusan för folk tar av sig skidorna och GÅR ner. Underbart, tänker jag, jag kommer äntligen få vila. När jag kryper ihop i bästa Anja Pärson ägg-ställning skriker jag högt av smärta för att ryggen protesterar mot den ovana positionen. Mitt skrik får Paulas kolleger från SVT att vända sin tv-kamera mot mig. Nu får det bära eller brista. Det är så skönt att bara få glida för en gångs skull. Jag susar förbi säkert 35 människor på vägen ner. Det har inte hänt under hela loppet att jag har PASSERAT någon annan! Fantastiskt känsla! Är det såhär det känns att vara Charlotte Kalla kanske?

I Hökberg piper apparaten som läser av mitt chip stillsamt till. I starten var det ett konstant tjutande av alla åkare, men nu är jag nästan ensam i spåret och pipet ekar i tystnaden. Jag är på gränsen till död nu, därför skiter jag i att jag dricker köttbuljong. Jag orkar inte bry mig. Min vego-mage får deala med det imorgon, om jag överlever. Den torra bullen växer i munnen och jag kan inte svälja. Det börjar skymma nu och jag tänker att jag måste skynda mig om inte det där förbannade stopp-repet ska dras för mig.

Sträckan mellan Hökberg och Eldris skidar jag i totalt mörker. Jag ser ingenting. Det är bäcksvart. Jag får ideliga tvärstopp för att jag inte ser alla de godispapper som ligger i spåret och som fastnar under mina skidor. Att böja sig ner och plocka bort dem är en plågsam upplevelse. Jag fantiserar om att få se ensiffriga tal på hur långt det är kvar till Mora. Vänster ben som har fått ta 80 procent av belastningen för att jag har försökt avlasta högerfoten befinner sig nu i konstant kramptillstånd. Jag har ofattbart ont under fotsulorna för att jag nu har stått upp 10 timmar i sträck. Jag skidar på tå för det går inte att sätta ner hälarna längre. Plötsligt slår det mig att jag har kvar de powerbars jag fick av Anna från Åre Chokladfabrik.  Gudarna ska veta att hjärnan inte arbetar hundraprocentigt just nu. Jag lägger mig raklång på rygg med skidor och stavar spretande åt alla håll bredvid spåret och äter upp alla tre medan jag sluter ögonen. Jag har aldrig längtat så hett efter att få sova. Tankarna virrar och jag gissar att Simon redan är tillbaka hemma i Åre vid det här laget efter sitt fantastiska lopp.

Jag tar mig bokstavligen i kragen och rycker upp mig. Jag tänker att jag iallafall inte har skavsår, tack och lov. En kvart senare känner jag att jag nog har en jätteblåsa under vänster stortå. Jag är för trött för att åtgärda saken. Jag bara ignorerar det och nöter på. Jag passerar Crafts tält där de delar ut gratiskläder till dem som fryser. Jag fryser som fanken, men är för sinneslö för att stanna och ta emot en extra tröja. Orkar inte klä på mig den. 3 km kvar till Eldris, nu finns inga tankar kvar i mitt huvud. Det är tomt.

Eldris är upplyst med julgransbelysning. När funktionären som ger mig köttbuljongen frågar hur jag mår börjar jag gråta. Det gör så förbannat ont i kroppen. "Ont" väser jag fram. Hon ger mig genast massage på benen och över ryggen. Tårarna strömmar nerför kinderna när jag hänger på stavarna och jag konstaterar att världen är nog god trots allt. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger att; "nu klarar du det här"! Jag torkar tårarna och nickar.

Efter Eldris är det elbelysning i spåret. Nu är det äntligen ensiffrigt! Det är inte längre nedräkning till nästa vätskekontroll, utan nu är det verkligen målet som hägrar i Mora! Tavlorna visar kilometer för kilometer hur långt det är kvar. Men aldrig har en kilometer känts så lång i mitt liv. Jag tycker att jag har skidat i en halvtimme minst men nästa tavla som dyker upp visar att jag bara har skidat en kilometer. Hur kan en kilometer vara så lång? Det är inte möjligt! Detta tar aldrig slut. Jag svär högt för mig själv. Men slutligen händer det som jag inte har vågat tro på de senaste 11 timmarna. Jag skymtar kyrktornet i Mora genom träden. Nu kan det inte vara långt kvar. Jag kommer att klara det här! Det är första gången jag vågar tänka den tanken. De sista tre kilometrarna känns som en evighet. Raksträckan in mot mål är precis hur lång som helst. Jag spurtar för jag vill bara att den här plågan ska ta slut. Jag får några spridda hejarop från öl-glada förbipasserande. Jag ser ljuset i tunneln. Jag ser målet.

Målfoto med kanske den fulaste segergesten i mannaminne
Foto: Photomic

När jag passerar mållinjen vet jag inte vad som händer. Jag bara skriker rakt ut, inte av glädje och inte av lycka av att ha klarat det. Kanske av lättnad. Nu är plågan äntligen över. Jag har aldrig någonsin haft så ont i kroppen under så lång tid. Det här var fanimej det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag vill ALDRIG göra det här igen. ALDRIG NÅGONSIN!

När jag förstår att jag måste GÅ tillbaka till skolan där vi bodde inatt, att det inte går någon buss dit, så börjar jag storböla. Det är en sträcka på 600 meter, men i min värld just nu är det helt omöjligt långt. Jag är så fruktansvärt trött och jag har ingen energi kvar alls. Jag överväger seriöst att kasta skidorna i containern bredvid mig, men bestämmer mig för att slänga upp dem på axeln och gå och möta Paula på skolan där hon väntat på mig i två timmar. Jag gråter ännu mer när jag börjar fatta vilken dålig tid jag hade. Jag gråter lite till när jag träffar Paula som säger att det jobbigaste med loppet var att det var lite tråkigt. Annars känner hon sig fräsch som en nyponros. Hon har inte haft ont någonstans och har inte ont någonstans.

Jag släpar mig och Paula struttar glatt till gympasalen och jag tror att efter duschen i Granada 2006 var nog detta den angenämaste duschen i hela mitt liv. Vi köper hämt-pizza och beslutar oss för att inte köra en millimeter bil någonstans ikväll. Vi slaggar på golvet i korridoren i samma skola vi bodde förra natten. Denna gång somnar jag dock som en klubbad säl och sover ovaggad tills morgonen gryr i Mora.

Paula är alltid fräsch som en nyponros
Den första tanke som slår mig när jag vaknar är att jag kanske ändå ska åka nästa år igen, för jag vet ju att jag kan bättre än 11 timmar 49 minuter och 15 sekunder....

14 kommentarer:

  1. Anna Larneby1 mars 2011 21:04

    Kära Gunnika, modiga Gunnika, envisa Gunnika, du är sååå grym! Blir alldeles tårögd av din historia, kändes som om jag åkte nio mil själv... Jag var helt slut efter mina 3mil,,, så jag kan bara tänka mig hur du kände det. Du måste ha varit väldigt trött som glömde power bar:sen under 7,5mil. Bra att de kom till nytta! Bra jobbat av dig, du är en källa till inspiration inför kommande träningspass och utmaningar i mitt liv, iallafall! KRAM ANNA

    SvaraRadera
  2. Tusen miljarders tack för dina fina ord Anna! Du gör mig tårögd när du skriver att jag kan inspirera dig. Du ska veta att utan dina powerbars hade jag inte klarat det! Stor kram till dig och jag hoppas att vi ses snart igen!

    SvaraRadera
  3. Vad ska jag säga? Så himla bra gjort Gunnika! Jag är stolt över dig :)
    Kram från svägerskan!

    SvaraRadera
  4. Mycket bra gjort. Du är säkert bland de som kämpast mest. Ont och länge måste vara mera värt än smärtfritt och snabbt. Pris för bästa kämpe går till Gunnika!

    /E

    SvaraRadera
  5. Åååh, man tackar för era fina kommentarer! Nu känns allt genast mycket bättre! Tror att träningsvärken släppte lite i vänster ljumske faktiskt...

    SvaraRadera
  6. Det är någon som tillhör eliten som har sagt något liknande att det är de som är ute 10-12h på vasaloppet som är de som är de verkliga vinnarna. De har kämpat under en lång tid och behöver uppskattningen mest. Dessa är de som har presterat hårdast.

    SvaraRadera
  7. Det var en fin historia. Att du orkar skriva så långt om detta så nära inpå? Tips från någon hjärnskrynklare? Kan inte mer än erkänna att jag grät av skratt och medlidande över beskrivningen. Hoppas du känner dig bättre!
    Ska visa farsan och se om han kommer ihåg sina 13h och 28minuter.

    Kram Simon

    SvaraRadera
  8. Jag kan inte annat än att skratta själv åt eländet!

    SvaraRadera
  9. Grymt Gunnika! Håller helt med Markus och flera andra här om att du säkert tillhör dem som kämpat mest av alla. Måste också erkänna att jag grät av skratt över din sällsynt roliga beskrivning av detta långa elände.
    Kan riktigt se hur publiken skulle välla in till biograferna om du skickar in det till Lasse Åberg som förslag på nästa sällskapsresa.
    Kram Katrin

    SvaraRadera
  10. Skönt att man kan roa någon! Ska genast kontakta Lasse och se om han är intresserad!

    SvaraRadera
  11. OJ!!! Vilken historia! Jag är grymt imponerad av dig! Jag lever mig verkligen in i allt du skriver, var tvungen att känna igenom min kropp så den var hel, trodde nästan att jag hade ont överallt! Det är så coolt att du lyckades och du är ju den riktiga vinnaren! Du har mer död en levande men ändå tar du dig i mål! Inte all hade klarat det under samma förutsättningar!

    Kram Emma & Arrac

    SvaraRadera
  12. Du är bara bäst syster!! Nästan så att jag kan tänka mig att åka med dig om du åker nästa år;)
    hahah då jäklar får ni se på en bambi som absolut inte kan åka längd!

    SvaraRadera
  13. Bra kämpat!! Och en helt fantastisk beskrivning, men man är lite avskräckt nu... / Carin

    SvaraRadera
  14. Avskräckt ska du inte vara, se till att inte ha samma uppladdning som jag och träna betydligt mer än vad jag gjorde så kommer det gå bra!

    SvaraRadera