Norge-en kärlekshistoria

Jag erkänner, jag är kär. Upp över öronen kär. I ett land. Jag är kär i Norge.

Kärlek i Romsdalen.
Foto: Julian Rohn

Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.

Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.

För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.

Vy över Romsdalen från Rauma line.
Foto: Valentin Rapp

Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design.  Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.

Hotell Aak, hotellet för dig som älskar bergen lika mycket som ägarna gör. 

Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.

Cykling på Trollstigen
Foto: Valentin Rapp

På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.

Till topps i Romsdalen.
Foto: Valentin Rapp

Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.

Kärleksdans på snö.
Foto: Valentin Rapp

Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.

Vår och vinter på samma gång på Trollstigen. 

Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen  rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.

På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.

Tack och lov för det färgglada skidmodet som råder just nu....
Foto: Valentin Rapp

Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.

Mindfulness på en SUP-bräda
Foto: Valentin Rapp

Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.

Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.

Norge har fått mig på fall. Jag är kär!
Foto: Petra Rapp

Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?

Vad är äventyr för mig?

Mora Kniv och Vandringsbloggen genomför just nu en kampanj för att locka fler kvinnliga äventyrare och att inspirera fler kvinnor till friluftsliv! Superbra initiativ som jag gärna vill vara med och bidra till! 
Här väljer jag att dela med mig och hoppas inspirera andra! 

Det bästa äventyren är de som faktiskt blir av!

Äventyr för mig är att få vara ute. Ute där jag känner mig fri. Ute där jag känner att jag kan andas. Ute där jag får ta det lugnt. Ute där jag får röra mig. Ute där jag får uppleva. Ute där jag får göra som jag vill. Ute där jag får elda.

Det spelar inte så stor roll vad jag gör när jag är ute. Paddla, vandra, cykla mountainbike, klättra, åka skidor eller skridskor.... Det viktiga är att komma ut lite grann än att inte komma ut alls.

Just för att få komma ut lite grann istället för inte alls, genomförde jag projektet 52 adventures. Ett litet äventyr varje helg i ett helt år, totalt 52 äventyr på ett år. Jag ville visa att äventyr inte behöver kosta sex månadslöner, utföras jättelångt bort och vara så jobbiga att du kräks.
Jag ville med mitt projekt visa att det är möjligt att ha det lite äventyrligt i vardagen. Jag ville att fler människor skulle se sig omkring i sin närhet och uppleva det som fanns just där. Jag ville uppmana mig och andra att ta vara på de små sakerna som verkligen betyder något. Jag ville ta vara på den tid jag hade. Jag ville ta vara på mig själv. Och jag hoppades att just du skulle bli inspirerad!

Äventyr handlar om att utmana sig själv utifrån sin egen nivå. Att lära känna sig själv och våga lite till sin egen förmåga. Att testa sina gränser och överkomma sina rädslor.
Det var vad 52 adventures handlade om, fast uppdelat på 52 helger. Kryddat med en herrans massa lägereldar! I ständigt sällskap av Äventyrshunden Diesel. 
Och det bästa av allt, de där 52 äventyren blev av!

Mitt 52 adventures-år ledde till att jag bytte karriär och livsstil. Från att bo i staden flyttade jag till en ö i Stockholms skärgård. Jag gick från anställd till att vara egen företagare och styr nu min egen tid. Jag slutade arbeta som doktorand och började skriva om och fotografera friluftsliv och äventyr. Det medförde att jag inte längre satt inomhus på mitt jobb utan fick mer utomhustid även fast jag var på jobbet. Jag föreläser om mitt 52-år, skriver reportage om uteliv och just nu jobbar jag med min tredje bok för Calazo, en bok om Gästrikeleden. Och det viktigaste av allt, jag får vara mer ute! Nästan jämt faktiskt.

Med detta vill jag bara säga att följ era hjärtan, och gör det ni är passionerade för. Det kommer gå bra! Jag ville vara mer ute och genom att faktiskt komma iväg på de där äventyren som jag drömt om så förändrade jag hela mitt liv och får nu vara mer ute!

Så kom ihåg, det bästa äventyren är de som faktiskt blir av! 

Klättring bland träden på Äventyrens Ö

Ibland tar mitt jobb mig till fantastiska platser. Idag var en sån dag när jag fick uppleva Äventyrens Ö i Stockholms skärgård och klättring på tunna vajrar högt uppe bland träden.

Det är bra att prata om sina mål!

Ni minns va, att jag fått bok-kontrakt på Vandra Gästrikeleden?! Och att det bara var 1 av 3 bok-kontrakt som jag har som mål i år att ro i hamn.

Den här veckan har det liksom öppnat sig möjligheter till två böcker till, bara sådär. För att några som visste vad jag drömde om, tänkte på mig och gav mig några hintar....

Meeeen som de säger, inget är klart förrän det är klart. Så håll tummarna nu att jag kan sköta mina kort rätt och få de här kontrakten signade!