Norge-en kärlekshistoria

Jag erkänner, jag är kär. Upp över öronen kär. I ett land. Jag är kär i Norge.

Kärlek i Romsdalen.
Foto: Julian Rohn

Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.

Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.

För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.

Vy över Romsdalen från Rauma line.
Foto: Valentin Rapp

Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design.  Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.

Hotell Aak, hotellet för dig som älskar bergen lika mycket som ägarna gör. 

Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.

Cykling på Trollstigen
Foto: Valentin Rapp

På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.

Till topps i Romsdalen.
Foto: Valentin Rapp

Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.

Kärleksdans på snö.
Foto: Valentin Rapp

Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.

Vår och vinter på samma gång på Trollstigen. 

Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen  rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.

På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.

Tack och lov för det färgglada skidmodet som råder just nu....
Foto: Valentin Rapp

Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.

Mindfulness på en SUP-bräda
Foto: Valentin Rapp

Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.

Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.

Norge har fått mig på fall. Jag är kär!
Foto: Petra Rapp

Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?