Äventyr 20: Kallsups-maraton

Helgens äventyr förgylls av min pojkvän som har pausat från sitt fallskärmshoppande för att följa med och forspaddla. Matias sätter också guldkant på helgen genom att dyka upp på vandrarhemmet utanför Falun där vi sover över på fredagsnatten.
På lördag morgon hänger regnmolnen tungt över himlen och blåsen biter tag i jackan. Men vi masar oss upp ändå ur våra sköna sängar. Jag har svårt att få ner någon frukost för jag är så fruktansvärt nervös. Jag gillar inte den situation som jag snart ska befinna mig i. Fast-surrad i en kajak, snurrandes runt i en fors någonstans, med ett annalkandes vattenfall alldeles för nära. Men men, det är hälsosamt att utmana sig själv, som Matias säger.

Framme hos Kajaktiv i Dala-Floda håller jag på att kräkas av nervositet, men peppar mig själv med att detta inte kan vara värre än att hoppa bungy jump på Nya Zealand. Och det överlevde jag ju, även om pojkvännen då blev döv på vänstra örat efter mitt dödskrik. Solen bryter försiktigt fram mellan gröna björkar.

De som jobbar på Kajaktiv har en schysst arbetsplats!

Vi skakar hand med vår guide, Toby från Wales. Mycket sympatisk kille som nu har mitt liv i sina händer. Vi får våtdräkter, flytvästar, paddlar, kapell och hjälmar av Toby. Självklart är inte våtdräkten anpassad efter äventyrerskans (muskulära?) rumpa vilket betyder att snäll pojkvän får assistera mig i påklädningen genom att med våld dra över den tajta dräkten över rumpans mer (sensuellt) mulliga del. När vi klämt in oss i våtdräkterna är det dags att prova ut rätt kajak.

Toby checkar att Matias skruvar på rätt skruv,
eller kollar han att Matias inte har en skruv lös?

Toby får bygga om min kajak lite för att äventyrerskans (vältrimmade?) bakdel ska få plats. När alla är nöjda med sina kajak-val lastar vi upp dem på släpkärran och hoppar in i skåpbilen som ska ta oss uppströms en bit längs Lisselälven. Jag har redan nervös-kissat tre gånger och när vi kommer fram till vår startplats och ser det höga bordet som vi ska starta ifrån måste jag nervös-kissa igen. Vi ska tydligen hoppa ner från bordet för att sedan glida i en (lavinfarlig om det varit på vintern) brant backe innan vi når vattnet förhoppingsvis på rätt köl. Idioti om du frågar mig.

VARFÖR är startplatsen här?
För att sålla agnarna från vetet
redan innan man kommer i vattnet?

Matias försöker hjälpa mig att glömma att jag håller på att skita på mig av skräck genom att leka "Stjärnornas krig" med mig. Funkar sådär faktiskt.

Kajakpaddlar eller lasersvärd?

Det slutar med att jag gör en kompromiss, killarna får baxa runt min kajak och släppa mig nedanför räcket. Jag är helt övertygad om att jag kommer att knäcka ryggen från bordet, så jag skippar den delen. Men det går ändå foooooooort nerför backen och jag får en rejäl dusch när jag splashar ner i vattnet. Lyckas dock att hålla mig på rätt köl och adrenalinet får mina händer att skaka ordentligt en bra bit efteråt.
Killarna har inga problem att studsa ner från bordet, och när alla är i vattnet är det dags att bli blöt på riktigt. Vi ska få prova att välta och se om vi fixar att ta oss ur kajaken. Men vi går ett steg längre, vi vill prova eskimåsvängen. Killarna klarar det på andra försöket, och jag klarar det NÄSTAN på andra försöket. Det är inte lätt att ligga upp och ner i vattnet och försöka lista ut åt vilket håll jag ska rolla för att få se dagens ljus igen. Det trycker mot trumhinnorna och kallt vatten strömmar längs ansiktet och kylan kryper snabbt innanför våtdräkten. Jag trevar efter paddeln och tror att jag vickar höften åt rätt håll men lutar mig inte tillräckligt långt bak för att häva mig upp sista biten. Jag hinner kippa efter andan innan jag är under ytan igen. Fan också. Jag ville också klara ju. Sliter loss kapellet i en blandning mellan ursinne och "får-inte-luft-panik-känsla" och sparkar mig ur kajaken och simmar uppåt mot ytan. När jag kommer upp i  friska luften fräser jag ut sju ton vatten och 3 kilo vredesmod ur näsan. Hostar lite slem. Det finns inte tid till att göra fler rollar, vi måste paddla vidare. Skit också.

Pojkvän på väg runt

Vattnet är bara strömt än så länge och för oss framåt i rask takt. Vi glider snabbt förbi små timrade hus som skimrar i rött längs älven. Vi passerar under vackra hängbroar i slitet trä. Toby visar oss hur vi ska styra kajaken, det går sådär för oss. Kajaken svarar på minsta vink. Om jag tittar åt vänster för att kolla var pojkvännen är så har jag plötsligt snurrat 180 grader och åker baklänges. Vi tre ser förmodligen ut som smörklickar i en het stekpanna.

Första forsen närmar sig och Toby ger oss instruktioner om var vi ska paddla i fåran. Det bubblar och fräser framför mig. Ska vi verkligen paddla där? Jag håller krampaktigt i paddeln. Självklart gör ingen av oss som guiden har instruerat oss, men det är inte för att vi är olydiga eller hör dåligt. Kajakerna har sitt eget liv och forsen har definitivt sin egen åsikt om var vi ska vara någonstans. Jag paddlar för allt vad jag är värd och på något sätt har jag plötsligt tagit mig igenom bubblet.

Oj oj oj oj....

Adrenalin-överskottet pyser ur mig i form av ett lyckoskrik! Jag klarade det! Haha! Here I come, små skitforsar! Mitt nya självförtroende gör mig sugen på nästa fors som är lite svårare. Jag koncentrerar mig på guidens kajak-akter för att denna gång hålla mig i rätt position. När jag tittar upp är det en våg lika hög som jag själv framför mig. Gaaah! Men det finns ingen återvändo, jag kan inte ångra mig nu, kan inte backa tillbaka och säga, nej inte idag, jag tar det imorgon istället. Det är liksom bara att köra på. Leva i nuet, fokusera på stunden. Jag paddlar frenetiskt på och vickar betänkligt mycket när jag kör på en sten som tippar mig åt vänster, men jag räddar upp situationen i sista stund och klarar mig helskinnad men blöt genom detta också! Killarna kommer ned för forsen rejält blöta men med breda leenden och adrenalinpåslaget lyser ur ögonen på dem.

Vi hamnar i lite lugnare vatten och passar på att träna kamraträddning. Vi tippar runt och dunkar med händerna i kajakens botten och sen är det bara att hoppas på att en kompis kommer fram med en kajak-nos som man kan häva sig upp på. Jag tippar och rollar och det är lätt som en plätt att klättra upp på någon annans nos.
Jag fryser så jag skakar tänder nu. Jag försöker mig på en eskimåsväng igen men är så stel av kyla att jag inte orkar trycka ner paddeln som hävstång. Får simma in till stranden och tömma ut allt vatten ur kajaken igen. Passar på att krångla mig ur våtdräkten och ta en nervös-kiss igen. Guiden får hjälpa mig på med kapellet för mina händer har slutat att fungera.

Vi fortsätter ner längs nästa fors som är ännu lite svårare. Guiden varnar för mittfåran där den stående vågen är stor, vi ska hålla vänster. Men Matias har nog för mycket vatten i öronen för han styr rakt emot mitten. Matias "åååååh neeeej GNAAAAAA", vittnar om att detta inte var vad han hade tänkt sig, men det går bra. Jag håller vänster och håller på att gå runt flera gånger men gör till slut en snygg fickparkering invid en sten längs stranden. Vi ska gå iland här och gå tillbaka till kajakcentret. Guiden och pojkvännen har redan hoppat upp på den torra delen av vår jord. Plötsligt tycker älven att jag inte alls ska parkera där jag är. Jag orkar inte hålla emot och vips så är jag ofrivilligt ute i forsarna igen. Jag har ingen aning om vad som väntar nedanför, ett högt vattenfall, far det genom mitt huvud. Vänder runt kajaken och försöker febrilt paddla uppströms, vilket är lönlöst. Glömmer att luta kajaken när jag ska från strömmen och hux flux ligger jag upp och ner i vattnet. Sparkar febrilt för att ta mig ur, men sitter ohjälpligt fast. Panikhjärnan kommer till slut på att jag måste ju slita loss kapellet först.  Letar med kalla händer längs kapellet, hittar ingen rem att dra i! Fan! Vattenfallet kommer närmare och jag slår bakhuvudet i en sten. Hittar remmen, rycker loss kapellet och trycker mig ur. När jag får upp huvudet ovanför ytan ser jag kajaken och paddeln försvinna nedströms mot oanade äventyr. Jag får tag i en sten och kämpar mig in mot stranden. Hinner tänka att detta blir ett dyrt äventyr innan jag ser Matias i ögonvrån som kommer paddlandes för att hjältemodigt rädda mina prylar. Han puttar in kajaken mot stenstranden och sätter efter paddeln. Jag håvar in kajaken och tömmer ur vattnet och känner mig plötsligt väldigt levande! Matias har fått fatt i min paddel och tagit sig in till stranden. Puh. Guiden kommer galopperande och frågar om jag är okej. Jag är mer än okej, det var länge sedan jag kände mig såhär levande!

Tillbaka på det torra...

Vi bär (släpar) kajakerna tillbaka till Kajaktivs center längs en pittoresk grusväg som vittnar om forna tiders kvarnverksamhet. Matias har snackat hela dagen att han vill paddla forsen vid centret, men när vi är här och möjligheten verkligen finns så är han inte lika kaxig längre. Han blir tyst för en gångs skull och tittar på den vildsinta forsen som han snart kanske ska forcera.
-Vad fasen har jag gett mig in på, väser han mellan sammanbitna käkar, men avslutar ändå med att muttra att han gör allt för konsten.

Matias offrar sig för konsten och snygga action-foton!

Det ser lätt ut när vi tittar på Matias färd ner genom det vilda vattnet, men hans grymtande och skrikande berättar en annan historia. Han är iallafall extremt nöjd med sig själv och livet när vi high-fivar i det lugna bakvattnet bakom den gamla kvarnen.

En varm dusch och en fika senare sitter vi och sammanfattar dagen på verandan som löper ut över forsarna. Vi kommer fram till att det känns som om vi sprungit maraton i kallsupar. Det rinner vatten ur näsan och jag hör lite burkigt. Ett tryck över trumhinnan gör sig svagt påmint när jag gäspandes försöker få bort locket ur öronen. Men det är det värt! Värt att känna att jag lever! På riktigt och just nu!