Äventyr 25: Ett äkta äventyr

Midsommarafton spenderades i ingenting-landet. Äventyrerskan gjorde absolut ingenting. Eller jo, hon åt en hel del. Men annars latades det på hög nivå. Riktigt skönt att göra ingenting. Hade glömt bort hur det var att inte ha något inbokat, ingen tid att passa, inget att stressa vidare till. Flaggan hissades och jordgubbar rensades. Men annars inga märkvärdiga aktiviteter. Gött!

På midsommardagen var det dags för äventyr igen! På morgonkvisten checkar pojkvännen ut från äventyret och bestämmer sig för att byta kajak mot båt istället, och axla rollen som servicekille. Jag och äventyrshunden tar tant-cykeln till "Mördarviken" eller Insjön som det heter på kartan. Sist jag och pojkvännen hojade hit på de skumpiga grusvägarna så var platsen synnerligen mystisk. Vi spekulerade hej vilt om att just här måste det ha begåtts en hel del mord, ungefär i samma takt som i Midsomer. Idag är det mest myggen som får sätta livet till när jag mosar dem en efter en när de försöker stjäla mitt blod. I Mördarviken möter pojkvännen upp med kajaken som transporterats dit med bil. Det är verkligen skönt med lite service på det här äventyret!

Så vidare värst mystiskt
ser det inte ut att vara i Mördarviken denna dag...

En minut och 33 sekunder är exakt vad det tar att packa kajaken, tråckla flytväst på hunden och mig själv för att sedan skjuta ut från stranden. Jag skulle vilja påstå att det är nytt officiellt rekord på iläggning av kajak, enbart beroende av myggens envisa framfart.
Insjön bjuder på motvind, men inget som inte äventyrshunden och jag klarar av. Regnmolnen tornar hotfullt upp sig i väster, men de verkar ändå hålla sig på behörigt avstånd. Sjön kantas av stenbumlingar eller vass, vilket gör det svårt att lägga till för att pausa. Så det blir mest att vi paddlar på, jag och hunden. I norra delen av sjön ska det ringla en å som sedan mynnar ut i Dalälven, säger ryktena iallafall. Men det är ingen som riktigt vet. Jag har fått olika bud om den saken. Svärfar har sagt att jag kommer få staka mig fram i en meterbred fåra, någon annan menar att jag förmodligen kommer att få vada genom vassen medan pojkvännen har dragit sitt ständiga mantra om att det nog är lugnt och att det kommer fixa sig. Men i vilket fall som helst så är det spännande! Jag har ingen aning vad som väntar mig och om jag kommer att kunna ta mig fram. Det känns som om jag är ute på ett äkta äventyr! Jag ska upptäcka Dalälvens gömda och glömda biflöden, som ingen någonsin har paddlat förr!??! Jag är spänd och förväntansfull när jag trycker ifrån med paddeln. Jag har myror i brallorna och kan inte riktigt sitta still i sittbrunnen. Min entusiasm smittar av sig på Diesel som också sprattlar fram och tillbaka på kajaken.

Diesel ska prompt se allting först...

Vi balanserar tillsammans över sjön och snart har vi nått den norra delen. Här är vattnet inbäddat med lummiga näckrosblad. Här och där sticker gula knoppar upp ur vattnet. Det är rofyllt, men svårpaddlat. Stjälkarna från botten suger tag i "Papaya" och jag får ta i ordentligt för att komma framåt överhuvudtaget. Allt jag ser framför mig är en vägg av vass. Min tidigare sprudlande energi sjunker snabbt och övergår till en uppgiven bestämdhet (?). Jag förberer mig på värsta tänkbara, hur jag måste släpa kajaken i knädjup dynga omgiven av ilskna myggor som inte vill annat än att ta en tugga av mig. Vass som skaver och gnider mot blodiga armbågar.

Vackert näckroshav, men var är ån?

Jag spanar på trädtopparna och ser att den massiva björkskogen har en mycket liten, men ändå distinkt, dipp i sin kompakthet. Jag siktar mot det lilla gapet och hoppas att det betyder att det kanske är en å som gör att just där kan inte träden växa. Mitt hjärta tar ett glädjeskutt när jag glider runt kröken och världens bredaste å (tycker jag just då alltså) välkomnar mig! Fantastiskt! Kajaken glider lätt förbi enstaka näckrosor och de gräsbevuxna strandkanterna. Det luktar fuktigt jordbruk och jag är oerhört nöjd med livet. Undrar om någon vet om att det är superfint att paddla här? Jag har inte mött en levande själ hittills. Därför hoppar både jag och Diesel till så att vi nästan ramlar ur kajaken när vi skrämmer en and som flaxande flyr från oss så fort vingarna bär den lilla fågeln.

Bredaste ån någonsin eller?!

Nu är nästa spänningsmoment ett faktum; hur långt kommer ån att bära mig? Kommer den att krympa till ingenting eller kommer den guida mig såhär fridfullt hela vägen till Dalälven? Återigen infinner sig äventyrskänslan och jag tycker mig vara på en äkta expedition! Jag tar in allt jag ser längs åkanten med stor nyfikenhet. Björkarna växer nära vattnet i täta rader. Ån blir smalare och smalare. Flera träd har fallit över ån och jag får ducka för att komma under. Jag får göra snäva svängar runt träd och grenar som sticker upp ur vattnet. Vassen äter sig närmare och närmare min kajak. Det är precis hur spännande som helst.
Till slut tar det stopp. Jag har nått åns slut.

Stopp!

Jag når dammluckorna nästan samtidigt som pojkvännen kommer med båten från andra sidan. Det prasslar i buskarna och Diesel får syn på husse först och påbörjar genast operation "väldigt glad och energisk svansviftning".  Kajaken lyfts över till Dalälven och jag paddlar en bit till så att pojkvännen kan ta några fina foton. Diesel tycker inte att det är okej att jag försvinner och jag har inte tagit många paddeltag innan han hoppar i och simmar efter mig så fort han kan. Jag fiskar upp en plaskblöt hund och kravlar i båten istället. Pojkvännen bjuder på fika innan vi lastar "Papaya" (min kajak) i båten.

Lyxigt äventyr med hembakta fika-bullar

Vi åker längs Dalälven i full fräs. Det är härligt att åka båt! Fartvinden tar tag om mitt hår och ruskar om mig ordentligt. Landskapet sveper förbi i rasande tempo. Söta röda stugor på små holmar. Stora stenbumlingar utkastade mitt i vattnet. Vi kryssar runt kvarlämnat flyt-timmer och navigerar genom smala passager. Diesel vill trots allt färdas i kajaken så han kurar ihop sig där han brukar vara när kajaken är med i bilden.

Knight in shiny armour?

Det är skönt att slippa paddla den här sträckan, för Dalälven är inte på sitt gladaste humör nu. Den hårda vinden piskar upp vattenytan så att det skummar. Skönt att ha en riddare som kommer till undsättning då...

Vi lägger till vid en fin sandstrand och nu är det dags för äventyrerskan och äventyrshunden att ta sig an löpsträckan i detta äventyrs-triathlon. Kajakutrustningen skickar jag med riddaren. Jag joggar på i lugnt tempo och när jag svettig och trött möts av jordgubbstårta och hemkokad rabarbersaft vid svärföräldrarnas landställe känner jag mig mycket nöjd med dagens äventyrs-triathlon. Det känns som om jag varit med om ett riktigt äventyr, ett sådant då man inte riktigt vet hur det ska bli. När man känner sig som den första som har satt sin fot där. Upptäckt nya vidder, nya färdvägar. En spännande expedition, ett äkta äventyr!

Smakprov från midsommaräventyret

Snabbgenomgång av helgens äventyr....!

Äventyr 24: Ett sagolikt äventyr

Pojkvännen hämtar upp en konferens-trött äventyrerska på Arlanda för att sedan gasa direkt mot Dalsland och Håverud. Här ligger Dalslands sevärdhet nummer ett, akvedukten i Dalslands kanal. Bångstyriga forsar gjorde att vanliga slussar inte gick att bygga här. Byggmästaren för kanalen,Nils Ericson, fick tänka till en gång till och 33 000 nitar och en akvedukt senare var problemet löst. På den tiden, år 1868, en saga som ingen trodde på, men som genom en envis ingenjör blev verklighet. Den djupa dalgången korsas också av en öppningsbar järnvägsbro, en gigantiskt hög landsvägsbro och så några slussar inslängda i botten trots allt. Det är en maffig syn som möter oss när vi svänger in på parkeringen vid Håveruds-akvedukten runt 22-tiden på fredagkvällen. Men trots det är det helt dött här. Inte en tomte så långt ögat når. Brasseriet är öppet, men där är det bara personalen som hänger. Vi tassar in på vandrarhemmet och hittar vårt rum som vi bokat för kvällen. Här luktar det precis som det gjorde hemma hos min farmor och farfar! Lustigt. Vet inte om samma rengöringsmedel har använts, eller om det är de likadana blommorna som farmor hade som gör det eller kanske bara det faktum att den senaste tapetseringen gjordes i samband med andra världskriget. Vad det än beror på så somnar jag iallafall på stuberten så fort jag kravlar ner i sängen.

Lördagsmorgonen bjuder på så fint väder att vi väljer att inta vår frukostmåltid invid kanalen. Medan vi mumsar i oss vår gasköks-tillredda frukost tittar vi på lyxiga motorbåtar som är på väg upp i slussen, broar som öppnas för att segelbåtarnas master ska få plats i passagen, och sommarklädda turister som helg-strövar längs kanalen. Jag passar på att diska när sluss-vattnet nästan svämmar över kanten där vi sitter. Men jag är inte snabb nog, för vattnet hinner sjunka utom räckhåll innan jag är klar.

Kanalsluss-diskning

Vi pratar med slussvakten Anna och frågar om vi får slussa med kajakerna. Det visar sig att vi måste det, för att bära bredvid kanalen är förbjudet. Jag känner mig väldigt liten i min kajak när jag paddlar in genom de enorma träportarna som snart ska innesluta mig i sluss-kuvösen. Anna kastar ner en tamp som jag ska hålla i. Plötsligt är jag väldigt glad för att jag testade fors-kajak för några helger sedan, för det här kan ju inte vara värre än det!?! Det dånar när slussvakten öppnar bottenluckorna för att släppa in vatten. Jag håller krampaktigt i repet och sväljer nervöst. Vattnet sprutar vilt mot mig, och jag tänker att nu välter jag. Jag går snabbt igenom tekniken för eskimåsväng i huvudet. Men det händer ingenting. Kajaken trycks inåt, mot de bastanta träpålarna och där blir den kvar under hela slussningen. Jag behöver knappt hålla i mig i tampen. Jag slappnar av och tittar lite förstulet mot det tyska paret på segelbåten intill mig. Det verkar inte helt överens om hur den här slussningen ska gå till att döma av det irriterade röstläget hos dem.

Kajak-slussning

Sluss-proceduren upprepar sig två gånger till innan jag äntligen får paddla över akvedukten. Det är en märklig känsla att paddla över en bro fylld med vatten. Jag är högt upp i skyn och jag svävar fram som i en saga. Kanalens vatten är stilla fast det blåser omkring mig. Det glittrar och ler mot mig och jag känner ett starkt sug att bara hoppa i. Vattenytan drar mig till sig likt ett mystiskt sagoväsen som lockar och pockar i kanalens djup.

Sagokänsla över akvedukten

Slussvaktens rop får mig att haja till. Hon ska ta vatten från den bassäng jag plaskar runt med min kajak i och vill bara att jag vara uppmärksam. Men det är helt okej att jag leker vidare en stund till i akvedukten. Jag paddlar fram och tillbaka flera gånger för att riktigt känna efter hur det är att paddla över en akvedukt, för det är inte varje dag som jag får uppleva det här! Till slut får pojkvännen nog när jag ingående studerar ett par undervattenssmultron. Det är dax att dra vidare.

Hur smakar undervattenssmultron tro?

Vi paddlar österut för att ta oss mot kanalens början (eller slut) i Vänern. När vi passerat slussarna i Upperud öppnar ett sagolandskap upp sig. Små söta öar med räfflade berghällar som är vackert dekorerade av mossa och gula blommor. Ljungen breder ut sig i lila mellan klipporna och tallarna spretar knotigt mot himlen. Hur kan vi paddla vidare när det ser så inbjudande ut här? Vi slår läger på en ö som känns som hämtad ur en av John Bauers sagor.

Är det deras ö som vi tältar på kanske?

Vi tar ett raskt kvällsdopp innan vi tänder en eld och grillar korv. Filmen om Ronja Rövardotter spelades in här i krokarna och det skulle inte förvåna mig det minsta om en rumpnisse skulle sticka upp huvudet bakom en sten och fråga "Vaffö gö ni på dätta viset?"
Regnet börjar försiktigt droppa mot tältduken när jag sluter mina ögon inför natten. Nästan genast börjar jag drömma om tomtar, troll och änglar som försöker norpa min kajak.

På söndagsmorgonen har regnet gått från försiktigt strilande till häftigt ösande. Men det gör ingenting, vi sitter under vår tarp och smaskar blåbärsbröd, smuttar på teet och berättar sagor för varann. När regnet avtar en aning packar vi ihop vårt pick och pack, säger hej då till rumpnissen, och paddlar hemåt.

Härligt paddelväder i sagonatur!

Vi slussar oss igenom Upperud igen och fortsätter tillbaka mot Håverud där vi startade. Jag paddlar så långsamt jag kan för jag vill inte att detta sagolika äventyr ska ta slut. En liten ångbåt möter oss på den stilla fjärden. En sädessärla svingar sig farligt nära vattenytan. Regnmolnen hänger tungt över oss. En fisk hoppar i vattnet alldeles framför kajaken. Och snipp, snapp, snut, så tar sagan slut.

Akvedukts-paddling

Producerat av Teknikgruppen.net

Äventyr 23: FörTjust skärgård

Ungefär i höjd med Nyköping tar toarullen slut som jag hade med mig för att snyta mig i. Men det bryr sig inte snoret om. Resten av vägen får jag nöja mig med själva toarullen i hårdpapp och post-it lappar.
I Valdemarsvik stannar jag till för att äta min matsäcks-middag och för att snyta mig ett par tusen gånger. Här är det fint. Kvällen är varm och några segelbåtar ligger i gästhamnen. Det ser harmoniskt ut att luta sig tillbaka i sittbrunnen och lösa korsord eller läsa en god bok som några gör här.

Idylliskt i Valdemarsvik

Men äventyrshunden och jag gör en kort lov genom stan för att sedan dra vidare mot andra breddgrader. I Västervik svänger vi av mot hamnen och snirklar oss vidare mot Gränsö. Turistbyrån har tipsat mig om att här får man bada med hunden. Och mycket riktigt, långt in i skogen hittar vi en kanonfin sandstrand. Jag bestämmer mig raskt för att här blir vårt nattläger. Kvällsdopp och bäddande i bilen går extremt raskt eftersom myggen vill äta upp mig. Somnar på en tusendels sekund när jag lägger huvudet på kudden.

Angenäm sovplats

Morgondoppet är betydligt trevligare utan mygg och morgonpromissen med hunden blir en ren njutning längs de släta klipporna i havsviken. Jag snyter mig en miljon gånger på den halvtimme som promenaden varar. Huvudet hamrar och ögonen snurrar av feberhetta. Men ett par alvedon senare är jag typ redo för Tjust skärgård som är dagens äventyr. I hamnen i Västervik köper vi biljett till Hasselö, där det ska vara fint enligt  damen utan framtänder i biljettluckan. Båten som tar oss ut dit heter "Freden". På en timme har jag snutit slut på den nya toarullen samtidigt som "Freden" har förflyttat oss till en annan värld. Den lugna skärgårdens värld, där tempot är ett annat än i stan. Här är det ingen stress, inte någonstans. Allt får ta sin tid.

Lugnet i skärgården

Jag köper lunch att ta med mig i det söta caféet, snyter mig och trampar iväg på min cykel med Diesel lunkandes bredvid. Vi har bäring mot Hasselö By för att kolla in de pittoreska små husen. Den smala grusvägen är kantad med högt bångstyrigt gräs och fogliga gula blommor. Ängarna breder ut sig och blandas upp med några klipphällar smekta av mossa. Här och där sticker det upp en susande björk eller en svajande tall. Lugnet infinner sig i hjärnan även om min febriga kropp flämtar högt efter andan.

Vacker cykelväg

Hasselö By är jättemysig tills jag nästan cyklar över en svartpolerad huggorm och vänder väldigt raskt på hela vårt ekipage. Fräser ut lite snor och styr kosan söderut och Sladö istället. Naturens karaktären ändras och nu blir det mer tallar som kantar vår väg.

Vacker cykelväg på Sladö

Plötsligt öppnar terrängen upp sig och solen gassar på det heta gruset. Diesel vägrar att gå en meter till utanför skuggan. Han tittar bedjande på mig och tungan hänger nere vid framklorna ungefär. Jag förstår honom, jag skulle inte heller vilja springa i trettio-gradig värme med den pälsen på kroppen. Lösningen blir att han får åka i cykelkorgen! Han finner sig snabbt i situationen och inser fördelarna med att åka med mig, det fläktar i pälsen och han kommer ändå framåt! Han får inte riktigt plats, men han verkar nöjd ändå. Vi stannar till (och jag snyter mig) när vi möter en ensam vandrare och frågar om han inte kan föreviga oss.

Diesel i cykelkorg förevigat av fotograf Leif Sylvan
med äventyrerskans kamera.

Det visar sig att han är fotograf och driver en websida som jobbar med bildspel. Just nu jobbar han med ett projekt som ska beskriva Västerviks kommun i bilder. Så det är inte omöjligt att äventyrerskan alltså kommer att göra reklam för Västervik! (Måste börja ta betalt för mina gig snart...)

Vi lunchar tillsammans vid sjöbodarna och Diesel får en ny bästa kompis i Leif eftersom han bjuder på leverpastej. Havet utanför ligger nästan oroväckande stilla. Han tar flera bilder på oss och vi pratar om ditten och datten och inser snart att vi har många gemensamma nämnare.

Leif; en trevlig prick

Vi skiljs åt när jag och äventyrshunden tar en "strövstig" som det står på skylten runt Sladös sydligaste udde. I hagen som först passeras går några kor och betar med havet som stängsel. Stigen är mysig och går upp och ner över stock och sten. När vi kommer fram till de alldeles släta klipporna på östra sidan så kan varken jag eller Diesel motstå ett bad. Diesel letar snabbt fram sin badboll ur ryggsäcken medan jag klibbar av mig kläderna. Vi plaskar runt länge och busar i vattnet för att kyla ner oss så gott det går.

Skönt med svalka

Stigen fortsätter en bit längs klipporna. Havet och himlen är kusligt stilla. Nästan som att det är lugnet före stormen.  Men det är vackert. Färgerna blir klarare när solen inte gassar så hårt. Stigen leder oss sedan tillbaka till cykeln genom mustig tallskog och dunbollsförsedda ängar. Och nu vill Diesel åka cykelkorg med detsamma! Han har fattat galoppen.

Vi rullar sakta tillbaka mot båtbryggan medan jag snyter mig var femtiofjärde meter. Sandstranden som ligger bredvid bryggan kan vi inte heller motstå så vi tar ett bad till medan vi väntar på båten som ska ta oss tillbaka. "Freden" puttrar sakta genom Tjust skärgård. Vi tar en liten annan väg nu för att plocka upp fler passagerare från andra öar. Det är så in i bängen vackert med de spegelblanka havet. Jäklars, vilket paddelvatten! Hit måste jag ta med mig Papaya (min kajak) och glida runt bland de många små söta öarna med de lena klipporna.

Tillbaka i Västervik letar jag upp en mysig restaurang som ligger på det kullerstensbeklädda torget med utsikt över gästhamnen. Folk skrattar förbi på höga klackar på väg till en fest eller strövar sakta genom stan med barnvagnen i jakt på något gott att äta. Tyvärr är min mat inte lika god som utsikten, men den mättar iallafall. Diesel och jag strövar genom stan när det ringar på min mobil. Det är skepparen som ska ta mig ut till Blå jungfrun som ringer för att meddela att turen är inställd. Det är för många som har hoppat av. Tydligen så KANSKE det ska regna imorgon och det har fått många av mina medpassagerare att dra öronen åt sig. Men va fan! Här har jag trotsat feberdimma och hostattacker à la Djingis Khan och så hoppar de andra av för att det MÖJLIGTVIS, EVENTUELLT, men inte särskilt troligt, ska regna imorgon. Va fasen är alla andra gjorda av socker eller? Skepparen hör min besvikelse och erbjuder sig att bjuda mig på resan nästa gång jag har vägarna förbi. Jag tackar och rådbråkar min hjärna vad jag ska hitta på nu. En känsla av antiklimax infinner sig. Jag åker tillbaka till min strand på Gränsö och inser att det är ju ett naturreservat! Bestämmer mig för att inspireras av  Eva-Marie och jaga NR istället. Hunden och jag undersöker området lite närmare under vår kvällspromenad.

Trappor verkar vara vanligt förekommande i detta naturreservat...

Ringer min personliga Iphone (pojkvän) som får googla fram några naturreservat för imorgon. Han hittar Vindåsen vid havet, det låter bra, det blir morgondagens projekt. Jag somnar till smattret av regnet på biltaket med liten Diesel snarkandes på min arm.

På morgonen strålar solen från en klarblå himmel, värmen är redan kompakt. Men inget Blått fruntimmer kommer att skådas idag för det. Jädra sockerknarkare som skyr det eventuella regnet. Vi såsar oss igenom  morgonen och tar oss tid att leka ordentligt med Diesels nya tyska labradorkompis som har sovit i sin husbil på samma strand som oss.

Det tar ett tag att hitta Vindåsen, men det är värt det när vi väl är där. Det är lika kvävande hett som igår så efter den branta stigningen upp mot utsikten högt över havet och Tjust skärgård, så tar vi oss ett härligt dopp bredvid de till formen klassiska sjöbodarna med långa utskjutande tak.

Diesel badar gärna med sin badboll

Jag snyter mig och konstaterar att det inte blidde något Blå jungfrun den här gången, men att jag ändå fick uppleva Tjust skärgård och där var det riktigt snor-fint!

Terräng-kajak

Med en kajak tar man sig fram nästan överallt....

Äventyr 22: Lycklig på Åland

Lycka är att från kajaken få upptäcka hur fantastiskt vacker Ålands skärgård är. Så långt bort men ändå så nära. Så lite folk och så många inbjudande öar att stanna till vid. Röda granithällar. Knotiga tallar. Spegelblankt hav. Stormvridna enar. "Himlen runt hörnet" som Lisa Nilsson skulle ha uttryckt det 1992.

Lycka är att ljudlöst få glida fram med kajaken utan ansträngning på turkost glittrande vatten. Lycka är att få paddla dit näsan pekar och låta känslorna styra istället för sjökortet. Lycka är att få ströva omkring utan egentligt mål på solvarma klippor med barfota fötter. Lycka är att få sitta omslingrad med den jag älskar mest på hela jorden och bara glo ut över havet. Lycka är att få grilla korv över öppen eld och låta middagen ta tid. Lycka är att få upptäcka en havsörn segla högt ovanför i den molnbefriade himlen.

Lycka är att få hitta en vik där den starka nordanvinden inte når mig. Lycka är att få vakna till sprakande fågelkvitter. Lycka är att få ta ett uppfriskande morgondopp för att sedan soltorka i den lätta brisen. Lycka är att få paddla i medvind. Lycka är att få sticka ner handen i vattnet från kajaken och låta den släpa där ett tag. Lycka är att få skratta med den jag älskar.  Lycka är att få se tärnornas kamikaze-luftfärd i kamp om en silvrig liten fisk. Lycka är att höra myggen irriterat surra utanför tältet och veta att de inte kan komma åt mig. Lycka är att få ta en simtur i nästan stilla hav.

Lycka är att var sak får ta sin tid. Lycka är att få ligga och dra sig i tältet på morgonen och småfisa lite i sovsäcken. Lycka är att få somna om. Lycka är att få se en svan rivstarta från vattnet under högljutt kluckande. Lycka är att i lugn och ro få äta nygräddat glödbröd till frukost med blåbär och kardemumma i.

Lycka är att inte ha bråttom någonstans. Lycka är att hinna fundera över saker som varför fartygsdäck alltid är gröna och hur klipporna fick den just den form de har idag. Lycka är att bara hålla om den jag håller kär och sitta tyst. Lycka är att bada naken där ingen ser. Lycka är att hitta ett hundhår i tekoppen fast Diesel inte är med på turen. Lycka är att saker och ting får ta tid. Lycka är att slumra i solen. Lycka är att hitta en perfekt boulderklippa som inbjuder till salta dopp i havet.

Lycka är att fascineras av hur tyst det kan vara. Lycka är att få njuta av solens sista värmande strålar. Lycka är att trolla fram en flaska vin och överraska min älskling. Lycka är att känna att solen har svett mina kinder. Lycka är att ha tid för varann. Lycka är att borsta tänderna i saltvatten. Lycka är att långsamt, och med många pauser, gå hand i hand runt ön på en kvällspromenad. Lycka är att hitta ett träd att klättra upp i.

Lycka är att bara få vara. Den jag är.

Äventyr 21: Små söta grynnor och andra misstag

Äventyrshelgens mantra har definitivt varit "Det blir ALLTID som man tänkt sig", sagt av pepp-coachen Olof Röhlander. Jag har precis läst hans senaste bok med samma titel, så denna helg tog jag tillfällena (japp, pluralis) i akt att träna på denna positiva inställning trots att allt inte riktigt blir som det var tänkt från början...

Jag såg fram emot helgens äventyr helt fantastiskt mycket eftersom det länge såg ut som om jag skulle få eminent sällskap av underbara Bengan och bästa Tessan med tillhörande liten knodd i magen.
Men en kombination av:
- dålig planering från äventyrerskans sida
-dålig geografi-kunskap hos äventyrerskan
-för mycket stress i äventyrerskans övriga liv för att råda bot på de två första punkterna,
gör att det hela faller mellan kajak-stolarna.
Mitt första misstag gör att jag blir utan sällskap om jag inte räknar med små lurviga hundar förstås.
Mantrat far genom huvudet för första gången denna helg. Det är väl någon mening med att mina vänner inte kunde komma med. Kanske Tessan inte hade fått plats i kajaken med magen eller så hade hon kanske fått missfall mitt ute på Bagghusfjärden om hon följt med.

Innan jag drar iväg på äventyret stannar jag till hos pappa för att hämta kajaken och få mig en dos lokalkännedom om Väddö Kanal. Men jag är så trött och sönderstressad att jag knappt kommer ihåg vad han säger. Hade jag varit ett uns piggare så hade jag kanske noterat det pappa berättar om att det ofta blåser bråkiga sydvästliga vindar på försommaren den sträcka som jag ska paddla. Misstag nummer två gör att jag kommer att få paddla i motvind hela vägen. Eller jag menar, det var ju bra att jag fick träna armstyrka, uthållighet och karaktär.

Inte heller sonderar jag väderleksrapporten innan jag drar, för jag tänker att det blir det väder som det blir, jag kan ju inte göra något åt det. Men misstag nummer tre får mig att inse att det är lättare att lägga upp sitt äventyr på ett bra sätt om jag har en aning om hur vädret kan tänkas bli.

Jag har tänkt starta min färd precis vid norra inloppet till Väddöviken och brummar runt med min nylackade äventyrsbil för att leta efter lämplig iläggningsplats. Funderar ett kort tag på att lägga i precis där Väddö Kanal startar i Älmsta, men tänker att ursprungsplanen var ju att paddla hela Väddöviken och ända ner till Norrtälje. Det går ju inte att avvika ifrån och dessutom är jag nyfiken på Väddöviken. Här smyger sig misstag nummer fyra in. Jag tror att jag är någon slags kajak-amazon som kan paddla hur långt som helst med en hund i knät som gör att paddeltekniken är allt annat än effektiv. Med andra ord, känn din egen förmåga.

Jag hittar så småningom ett bostadsområde invid havet som jag snurrar runt så länge i att om någon hade sett mig måste de ha trott att jag var en rövare som rekade deras område för kommande nattlliga räder. Men det är helt öde, näst intill spöklikt dött.
Klockan är 8 på morgonen när jag plingar på i närmsta huset för att be om hjälp att lyfta ner kajaken. (Ja, jag hade sett att där rörde det sig innan jag plingade på så tidigt.) Men penionärsparet som öppnar har absolut inte tid att hjälpa mig just nu. Om sanningen ska fram så tycker de nog att jag är helt dum i huvudet fast jag anstränger mig att visa min charmigaste sida. Jag svär okristligt högt när misstag nummer fem lämnar tjusiga repor i bil-lacken som jag nyligen betalat dyrt för att snygga till så sent som förra veckan. Kajak-kräket var tyngre än jag trodde i axelhöjd... Jag intalar mig själv att det bara är en pryl, och att det finns andra saker i livet som är viktigare.

Diesel väntar tålmodigt på mig medan jag packar och stuvar och pressar för att få ner allt i kajaken. Men till sist får han klättra ombord på vår farkost och vi kan börja vår färd i motvinden.

Tur som fanken att Väddöviken bjuder på pittoreska skärgårdsvyer

Väddöviken är fin, grönskan spretar och stretar i kohagarna och busksnåren. I trädgårdarna jag passerar råder en inofficiell tävling om vem som har den mest välansade gräsmattan. Luften surrar av gräsklipparljud och doften av nyklippt gräs når mina näsborrar. Jag och Diesel stannar till i en fårhage så att vi kan sträcka på benen en stund. När jag kliver ur kajaken trampar jag på ett snäckskal och skär upp fotsulan precis under hälen. Det gör infernaliskt ont och inte blir det bättre av att det har fastnat tre ton dy i såret. Suck. Jag rengör med saltvatten (pappa har alltid sagt att det är det bästa?!) och sätter på ett rött hundbandage med vita tass-avtryck på. För det var det enda som jag hade med mig. Misstag nummer sex löser sig ändå och jag är stolt över att ha löst situationen på bästa sätt.

Det är kallt ute och jag fryser faktiskt fast det snart är juni. Solen tittar fram mellan olycksbådande nästan lila moln, men det hjälper inte för att övervinna motvinden. Den där extra fleecetröjan som jag nästan packade med hade varit välkommen nu. Jag lunchar på en sandstrand och får tillfälle att använda min nya paddeljacka. Den värmer gott även fast jag inte paddlar utan bara vevar i mig pasta.

En varmare dag hade jag nog tagit mig ett paus-dopp här

Längre söderut i viken paddlar jag förbi en litet men betydande grund som någon har ställt en leksaks-fyr på. Hur gulligt som helst och jag ger mig den på att flera båtar har fått bottenkänning bara för att de måste åka närmare och titta på fyren.

Undrar om fyren blinkar på natten?!?

Ytterligare några paddeltag senare har någon haft alldeles för mycket fritid och byggt en hel minitayrstuga med flaggstång, egen båt och tillhörande brygga på ett grund mitt i viken. Någons påhitt piggar iallafall upp mig i min montona kamp mot motvinden. (Misstag nummer två.)

Hundkoja till Diesel?

När jag kommer in i kanalen kommer inte motvinden åt mig. Äntligen! Haha! Det är så här kajakpaddling ska utföras. Stilla vatten där två paddeltag bär mig flertals meter framåt utan ansträngning. Fåglarnas kvittrande bryter genom lövträdens lätta rasslande. Jag njuter hela kanalen igenom.

Kartläsaren har koll på grynnor och grund i kanalen

Diesel får springa bredvid kanalen en stund, på stigen som löper längs en hög stenbank, för att få upp värmen. Men snart gör Diesel sitt första misstag när han missbedömer min fart i sitt stålmannen-hopp för att komma tillbaka till kajaken. Han landar bakom mig och glider ner i vattnet. Han simmar in till land och jag plockar upp en plaskblöt men nöjd hund. Jag lägger till och torkar av Diesels päls så gott det går och tar en promenad längs stigen. Det visar sig att det är Roslagsleden som går här! Lustigt, här ska jag mountainbika i höst! Jag och den fortfarande mycket blöta hunden tar vägen förbi Sjöfartsmuseet som ligger längs kanalen. Det är stängt just nu, men det gör inget. Vi strövar runt och tittar på den frodiga omgivningen istället. Jag hittar små skyltar i terrängen som beskriver olika fågelarter, och biologi-nolla som jag är tar det ett par skyltar för mig att fatta att det inte är riktiga fåglar som presenteras... Det är ett slags parodi på de kanalfarare och skärgårdsbor som passerar revy under sommaren.. Undrar om det är samma underfundiga person som gjort dessa skyltar som har byggt installationerna på grunden också? Roligt är det iallafall!

Känns arterna igen?

Strax har kanalen har nått sitt slut och jag kommer ut i det vassiga utloppet till Bagghusfjärden. Motvinden rycker tag i mig direkt och jag får börja kämpa för varje erövrad meter igen. Diesel sätter sig på kajakens framlucka för att torka pälsen i vinden vilket gör att jag får koncentrera mig hårt för att hålla balansen. Musklerna och hungern säger att det är dags att börja leta nattläger. Jag har fått ett förhandstips av pappa men dit är det alldeles för långt tyvärr. Lämpliga öar att tälta på syns inte någonstans. Skogen växer tät ända ner till vattenbrynet och ser helt ogenomtränglig ut. Jag tar fram kikaren och tycker mig ana någon slags klippor längre bort. Det är ett bra tecken. Finns det klippor, brukar det finnas en liten plätt att ställa upp tältet på. Sista kilometrarna tar en evinnerlig tid. Jag tar i så hjärtat nästan hamrar sig ut ur bröstkorgen på mig. Varför är det så att den sista biten, när man är så nära målet, tar längst tid?

Klipporna jag spanat in i kikaren visar sig vara en riktig jack-pot-ö! Jag slår upp tältet i ett liljekonvalj-hav, tar en simtur från sandstranden med fripassagerande hund på ryggen, grillar korv i den fina eldstaden, sitter på de solvarma klipporna och allmänt myser i solnedgången med en kopp varm choklad i handen. Aaaah, det är såhär livet ska levas.

Liljekonvalj-tältning

Jag knoppar in tidigt denna fantastiska kväll, för imorgon ska jag paddla ännu länge än idag om jag ska hinna till Norrtälje innan fiken stänger.

Jag vaknar till regnets försiktiga droppande på tältet. Vinden ylar i träden runt omkring mig. När jag kravlar ur tältet ser jag direkt att det blåser hårt på fjärden. Det går till och med "gäss" och självklart är det motvind om man ska till Norrtälje. Inte supersugen på att kämpa en hel dag till. Misstag nummer sju är ett faktum när jag förstår att gastuben till campingköket är väldigt tom. Blir svårt att laga till torrmaten jag har med mig då.Värmer gastuben i armhålan när jag tar morgonrundan med hunden för att åtminstonde kräma ut det sista ur den. Det räcker precis till att få till en halvstabbig grötliknande massa till frukost. Bestämmer mig raskt för att strunta i Norrtälje och glida tillbaka mot bilen i medvinden istället. Det är bra att vara flexibel och anpassa sig efter rådande förhållanden. Men medvinden visar sig bli en snevind istället, snett bakifrån. Den krångligaste av krångligaste vindar att paddla i, speciellt med liten Diesel i knät. Ålands hav är inte att leka med. Regnet öser ner och både jag och hunden är genomblöta efter bara några minuters paddling.

Känns lite grått just nu va?

Gör några tappra försök att forcera framåt, men efter tre stycken hjärtat-i-halsgropen-nästan-kantringar ger jag upp och tar mig till en fastare punkt i tillvaron. Landar på Barnens ö där jag genast blir nertrampad av hundra barn som alla ska klappa på hunden. Lyckas tigga till mig lift med barnens kollo-ledare till stora vägen där jag ställer mig för att lifta tillbaka till bilen. Men här gör jag misstag nummer åtta när jag tror att det ska vara lika lätt att lifta i Sverige som det var i Kanada för elva år sedan. Vet inte om det beror på att jag har en hund med mig, eller att vi är leriga och dyngblöta, eller att kanadensare är snällare än svenskar eller helt enkelt att jag är elva år äldre och inte lika snygg längre? Ger upp efter en timme och ringer en taxi. Chauffören är en riktig pratglad typ som har varit i Norge hur mycket som helst och jag får värdefulla tips inför min och pojkvännens norska semester. Alla situationer för något gott med sig.

Hämtar min bil och letar mig tillbaka till Barnens ö där jag får med hjälp med att lasta kajaken. Tar en runda med hunden innan det är dags att åka hem. Det är då jag upptäcker den. Badtunnan. Ute på en brygga. Och det ryker från vattenytan. Det luktar ved. Någon har eldat upp badtemperaturen i den. Men ingen syns till. Ska jag? Tjuvlåna den lite? Ja, det ska jag! River av mig de blöta kläderna i ett nafs och kliver i. Ååååh, så underbart skönt! Regnet smattrar i det varma badvattnet. Men nu svalkar det bara de delar som befinner sig ovanför ytan. Sitter länge och hamnar i havs-koma med blicken riktad ut över en regnig fjärd, medan det varma vattnet löser upp muskelknutarna kring skulderbladen. Ingen stör mig. Men då gör jag misstag nummer nio. Nej, det gör jag inte alls. Jag bara skojade. Detta är absolut inget misstag, detta var precis så som jag hade tänkt att det här äventyret skulle avslutas!

Så värt det!

Det blev ju ganska bra ändå, det här äventyret. Eller det blev väl kanske precis som jag hade tänkt? Eller?

Förhandstitt

Såhär fridfullt kan det vara när man paddlar kajak. Varsågoda, håll till godo i väntan på sanningen....!

Movie tajm!

Äventyr 20: Kallsups-maraton

Helgens äventyr förgylls av min pojkvän som har pausat från sitt fallskärmshoppande för att följa med och forspaddla. Matias sätter också guldkant på helgen genom att dyka upp på vandrarhemmet utanför Falun där vi sover över på fredagsnatten.
På lördag morgon hänger regnmolnen tungt över himlen och blåsen biter tag i jackan. Men vi masar oss upp ändå ur våra sköna sängar. Jag har svårt att få ner någon frukost för jag är så fruktansvärt nervös. Jag gillar inte den situation som jag snart ska befinna mig i. Fast-surrad i en kajak, snurrandes runt i en fors någonstans, med ett annalkandes vattenfall alldeles för nära. Men men, det är hälsosamt att utmana sig själv, som Matias säger.

Framme hos Kajaktiv i Dala-Floda håller jag på att kräkas av nervositet, men peppar mig själv med att detta inte kan vara värre än att hoppa bungy jump på Nya Zealand. Och det överlevde jag ju, även om pojkvännen då blev döv på vänstra örat efter mitt dödskrik. Solen bryter försiktigt fram mellan gröna björkar.

De som jobbar på Kajaktiv har en schysst arbetsplats!

Vi skakar hand med vår guide, Toby från Wales. Mycket sympatisk kille som nu har mitt liv i sina händer. Vi får våtdräkter, flytvästar, paddlar, kapell och hjälmar av Toby. Självklart är inte våtdräkten anpassad efter äventyrerskans (muskulära?) rumpa vilket betyder att snäll pojkvän får assistera mig i påklädningen genom att med våld dra över den tajta dräkten över rumpans mer (sensuellt) mulliga del. När vi klämt in oss i våtdräkterna är det dags att prova ut rätt kajak.

Toby checkar att Matias skruvar på rätt skruv,
eller kollar han att Matias inte har en skruv lös?

Toby får bygga om min kajak lite för att äventyrerskans (vältrimmade?) bakdel ska få plats. När alla är nöjda med sina kajak-val lastar vi upp dem på släpkärran och hoppar in i skåpbilen som ska ta oss uppströms en bit längs Lisselälven. Jag har redan nervös-kissat tre gånger och när vi kommer fram till vår startplats och ser det höga bordet som vi ska starta ifrån måste jag nervös-kissa igen. Vi ska tydligen hoppa ner från bordet för att sedan glida i en (lavinfarlig om det varit på vintern) brant backe innan vi når vattnet förhoppingsvis på rätt köl. Idioti om du frågar mig.

VARFÖR är startplatsen här?
För att sålla agnarna från vetet
redan innan man kommer i vattnet?

Matias försöker hjälpa mig att glömma att jag håller på att skita på mig av skräck genom att leka "Stjärnornas krig" med mig. Funkar sådär faktiskt.

Kajakpaddlar eller lasersvärd?

Det slutar med att jag gör en kompromiss, killarna får baxa runt min kajak och släppa mig nedanför räcket. Jag är helt övertygad om att jag kommer att knäcka ryggen från bordet, så jag skippar den delen. Men det går ändå foooooooort nerför backen och jag får en rejäl dusch när jag splashar ner i vattnet. Lyckas dock att hålla mig på rätt köl och adrenalinet får mina händer att skaka ordentligt en bra bit efteråt.
Killarna har inga problem att studsa ner från bordet, och när alla är i vattnet är det dags att bli blöt på riktigt. Vi ska få prova att välta och se om vi fixar att ta oss ur kajaken. Men vi går ett steg längre, vi vill prova eskimåsvängen. Killarna klarar det på andra försöket, och jag klarar det NÄSTAN på andra försöket. Det är inte lätt att ligga upp och ner i vattnet och försöka lista ut åt vilket håll jag ska rolla för att få se dagens ljus igen. Det trycker mot trumhinnorna och kallt vatten strömmar längs ansiktet och kylan kryper snabbt innanför våtdräkten. Jag trevar efter paddeln och tror att jag vickar höften åt rätt håll men lutar mig inte tillräckligt långt bak för att häva mig upp sista biten. Jag hinner kippa efter andan innan jag är under ytan igen. Fan också. Jag ville också klara ju. Sliter loss kapellet i en blandning mellan ursinne och "får-inte-luft-panik-känsla" och sparkar mig ur kajaken och simmar uppåt mot ytan. När jag kommer upp i  friska luften fräser jag ut sju ton vatten och 3 kilo vredesmod ur näsan. Hostar lite slem. Det finns inte tid till att göra fler rollar, vi måste paddla vidare. Skit också.

Pojkvän på väg runt

Vattnet är bara strömt än så länge och för oss framåt i rask takt. Vi glider snabbt förbi små timrade hus som skimrar i rött längs älven. Vi passerar under vackra hängbroar i slitet trä. Toby visar oss hur vi ska styra kajaken, det går sådär för oss. Kajaken svarar på minsta vink. Om jag tittar åt vänster för att kolla var pojkvännen är så har jag plötsligt snurrat 180 grader och åker baklänges. Vi tre ser förmodligen ut som smörklickar i en het stekpanna.

Första forsen närmar sig och Toby ger oss instruktioner om var vi ska paddla i fåran. Det bubblar och fräser framför mig. Ska vi verkligen paddla där? Jag håller krampaktigt i paddeln. Självklart gör ingen av oss som guiden har instruerat oss, men det är inte för att vi är olydiga eller hör dåligt. Kajakerna har sitt eget liv och forsen har definitivt sin egen åsikt om var vi ska vara någonstans. Jag paddlar för allt vad jag är värd och på något sätt har jag plötsligt tagit mig igenom bubblet.

Oj oj oj oj....

Adrenalin-överskottet pyser ur mig i form av ett lyckoskrik! Jag klarade det! Haha! Here I come, små skitforsar! Mitt nya självförtroende gör mig sugen på nästa fors som är lite svårare. Jag koncentrerar mig på guidens kajak-akter för att denna gång hålla mig i rätt position. När jag tittar upp är det en våg lika hög som jag själv framför mig. Gaaah! Men det finns ingen återvändo, jag kan inte ångra mig nu, kan inte backa tillbaka och säga, nej inte idag, jag tar det imorgon istället. Det är liksom bara att köra på. Leva i nuet, fokusera på stunden. Jag paddlar frenetiskt på och vickar betänkligt mycket när jag kör på en sten som tippar mig åt vänster, men jag räddar upp situationen i sista stund och klarar mig helskinnad men blöt genom detta också! Killarna kommer ned för forsen rejält blöta men med breda leenden och adrenalinpåslaget lyser ur ögonen på dem.

Vi hamnar i lite lugnare vatten och passar på att träna kamraträddning. Vi tippar runt och dunkar med händerna i kajakens botten och sen är det bara att hoppas på att en kompis kommer fram med en kajak-nos som man kan häva sig upp på. Jag tippar och rollar och det är lätt som en plätt att klättra upp på någon annans nos.
Jag fryser så jag skakar tänder nu. Jag försöker mig på en eskimåsväng igen men är så stel av kyla att jag inte orkar trycka ner paddeln som hävstång. Får simma in till stranden och tömma ut allt vatten ur kajaken igen. Passar på att krångla mig ur våtdräkten och ta en nervös-kiss igen. Guiden får hjälpa mig på med kapellet för mina händer har slutat att fungera.

Vi fortsätter ner längs nästa fors som är ännu lite svårare. Guiden varnar för mittfåran där den stående vågen är stor, vi ska hålla vänster. Men Matias har nog för mycket vatten i öronen för han styr rakt emot mitten. Matias "åååååh neeeej GNAAAAAA", vittnar om att detta inte var vad han hade tänkt sig, men det går bra. Jag håller vänster och håller på att gå runt flera gånger men gör till slut en snygg fickparkering invid en sten längs stranden. Vi ska gå iland här och gå tillbaka till kajakcentret. Guiden och pojkvännen har redan hoppat upp på den torra delen av vår jord. Plötsligt tycker älven att jag inte alls ska parkera där jag är. Jag orkar inte hålla emot och vips så är jag ofrivilligt ute i forsarna igen. Jag har ingen aning om vad som väntar nedanför, ett högt vattenfall, far det genom mitt huvud. Vänder runt kajaken och försöker febrilt paddla uppströms, vilket är lönlöst. Glömmer att luta kajaken när jag ska från strömmen och hux flux ligger jag upp och ner i vattnet. Sparkar febrilt för att ta mig ur, men sitter ohjälpligt fast. Panikhjärnan kommer till slut på att jag måste ju slita loss kapellet först.  Letar med kalla händer längs kapellet, hittar ingen rem att dra i! Fan! Vattenfallet kommer närmare och jag slår bakhuvudet i en sten. Hittar remmen, rycker loss kapellet och trycker mig ur. När jag får upp huvudet ovanför ytan ser jag kajaken och paddeln försvinna nedströms mot oanade äventyr. Jag får tag i en sten och kämpar mig in mot stranden. Hinner tänka att detta blir ett dyrt äventyr innan jag ser Matias i ögonvrån som kommer paddlandes för att hjältemodigt rädda mina prylar. Han puttar in kajaken mot stenstranden och sätter efter paddeln. Jag håvar in kajaken och tömmer ur vattnet och känner mig plötsligt väldigt levande! Matias har fått fatt i min paddel och tagit sig in till stranden. Puh. Guiden kommer galopperande och frågar om jag är okej. Jag är mer än okej, det var länge sedan jag kände mig såhär levande!

Tillbaka på det torra...

Vi bär (släpar) kajakerna tillbaka till Kajaktivs center längs en pittoresk grusväg som vittnar om forna tiders kvarnverksamhet. Matias har snackat hela dagen att han vill paddla forsen vid centret, men när vi är här och möjligheten verkligen finns så är han inte lika kaxig längre. Han blir tyst för en gångs skull och tittar på den vildsinta forsen som han snart kanske ska forcera.
-Vad fasen har jag gett mig in på, väser han mellan sammanbitna käkar, men avslutar ändå med att muttra att han gör allt för konsten.

Matias offrar sig för konsten och snygga action-foton!

Det ser lätt ut när vi tittar på Matias färd ner genom det vilda vattnet, men hans grymtande och skrikande berättar en annan historia. Han är iallafall extremt nöjd med sig själv och livet när vi high-fivar i det lugna bakvattnet bakom den gamla kvarnen.

En varm dusch och en fika senare sitter vi och sammanfattar dagen på verandan som löper ut över forsarna. Vi kommer fram till att det känns som om vi sprungit maraton i kallsupar. Det rinner vatten ur näsan och jag hör lite burkigt. Ett tryck över trumhinnan gör sig svagt påmint när jag gäspandes försöker få bort locket ur öronen. Men det är det värt! Värt att känna att jag lever! På riktigt och just nu!

Äventyr 19: Låg humor och höga berg

Efter en sen natt med misslyckat lodjurs-spanande är äventyrerskan inte på sitt gladaste humör när hon rullar ut ur Uppsala. Första stoppet blir därför bensinmacken 350 meter från hemmet där energidryck inhandlas.

Uppåt-tjack för trötta äventyrerskor

Vid lunchtid har jag kvicknat till och slutit upp med Anton och Matias vid Ågelsjöns parkering. Solen skiner medan vi svidar om till klättershortsen och packar i ordning klätterprylarna. Min klätter-ryggsäck har stått orörd sedan november 2009 och det första jag ser (luktar) när jag öppnar den är en svettig gammal t-shirt som jag snabbt stoppar undan. Jag är nervös samtidigt som jag är oerhört taggad! Det ska bli roligt, men jag är så osäker på hur det ska gå med foten och med mitt psyke.

Tre glada vänner traskar iväg längs stigen mot Lilla berget där vi tänker värma upp med några kortare leder. Det är mycket folk som klättrar här idag, men inte så mycket att vi behöver vänta på vår tur. Anton och Mattias sätter topprep medan jag promenerar hunden och slår världsrekord i längdhopp av ren skräck vid åsynen av en huggorm. Anton och Mattias klättrar först på leden "Ormen långe" och jag blir mer och mer nervös. Inte bara för själva klättringen, utan också för att det ska ligga en orm och lura på leden någonstans. Varför skulle den annars heta "Ormen långe"?

Vilar Anton eller spanar han efter orm?

När det är min tur är jag helt spänd av nervositet. Jag knyter in mig i repet och ber Anton kolla minst hundra gånger att jag gjort rätt. De första trevande greppen känns inte alls bra. Jag kan inte alls koncentrera mig på själva klättrandet utan tänker mest på att jag inte får ramla ner. Diesel står längst ner med båda framtassarna så högt upp på berget han kan komma och skriker förtvivlat efter mig. Han fattar inte alls varför det ska vara bra för att jag är så där högt upp och långt bort från honom. Men jag försöker ignorera hundens separationsångest och tråcklar mig vidare uppåt på något sätt. Matias peppar mig och säger att det iallafall SER vigt och smidigt ut.
-Bra höfter, ropar han nerifrån, vad fan han nu menar med det.
Jag når toppen till slut och slår handen på toppankaret. Najs! Adrenalinet sprutar ur öronen och jag är nu sugen på mera! Vi flyttar vidare till "Tequila Tango" och när det är min tur så är jag supertaggad men lugn. Och det går mycket bättre denna gång! Jag kan faktiskt koncentrera mig på själva klättrandet och det fyller mig med energi och självförtroende. Jag gör en hand-jam och blir stolt över mig själv att jag kom på den kluriga lösningen! Jag klättrar metodiskt och avslappnat och kan njuta av stunden. Jag är grymt nöjd med de nya klätterskorna där jag får plats med alla fötter och tår. Diesel verkar ha kopplat greppet nu och fattar att jag strax kommer att fira tillbaka ner igen och ligger därför lugnt och väntar vid Anton som säkrar mig.

Njutning på väggen.
OBS! Notera att det faktiskt skymtas
en vadmuskel numera på höger ben...

Humöret är på topp för alla inblandade, skämten duggar tätt, men få tar sig över bältet. När jag står och säkrar Anton som klättrar och tjabbar med Matias om något betydelselöst känner jag i alla i fibrer i min kropp att jag har saknat klättringen. Jag har bara förträngt det för att jag inte kunnat klättra. Jag har saknat endorfin-kickarna jag får när jag klarar något som jag inte tror att jag ska klara. Jag har saknat snacket och kompis-hänget som alltid blir vid klättringen. Det är genomgående vettiga människor som klättrar och det blir alltid så roliga diskussioner. Klättrare är vänliga och hjälper alltid varann, fast man inte känner den andre. Det är som en stor familj där alla är välkomna, nybörjare och proffs.

Matias hjälper en nybörjare att sätta topprep

När Matias säger att "Tuborg" inte är en led för mig blir jag taggad att försöka iallafall. Matias har krånglat sig upp men Anton gav upp strax innan toppen. Och tamejtusan om inte äventyrerskan tar sig upp mot alla odds. Ja absolut, det vilas en hel del längs leden. Och ja, kanske att Matias hjälpte till lite grann med repet, men det talar vi tyst om. Jag är ändå hög på endorfin när jag kommer ner och fantastiskt stolt över mig själv! Det är en så underbar känsla att få känna sig normal och inte hämmad av skit-foten!

Såhär glad blir man av klättring!

Hungern gör sig snart påmind och vi brassar på en väldigt försenad lunch, medan vi skryter om dagens bravader och diskuterar kring livet. Hur det bör levas.

Matias är inte bara helgens rese-ledare, han är kock också!

Efter lunchen går vi till Surfberget för att Matias vill klättra "La woman", han hävdar att det är väldigt fina grepp på den.... Det är lika vacker utsikt från toppen som det är att gå i skogen. Vi passerar en ravin lik den i Ronja Rövardotter, två stora stenblock är nertryckta till hälften i sprickan, men de fick inte riktigt plats.

Modig snubbe som vågar sitta under stenblocken...

Diesel och jag intar viloläge medan grabbarna kämpar på "La woman". De svär högt när de inser att de har hamnat på "Tjejleden" istället och greppen är alldeles för små för dem.

Verkligen ansträngande att klättra... Verkligen jättejobbigt..

Anton ser lite slö ut han med...

Solen börjar gå ner och det är dags för kvällsbadet. Skönt att skölja av sig all dammig krita. Det är ganska varmt i Ågelsjön, säkert närmare 17 grader. Vi hittar en jättefin udde att sätta upp våra tält på. Medan vi grillar vår korv tittar vi på Schlagerfestivalen på Antons dator. Batteriet räcker så länge att vi inser att Sverige leder omröstningen, men den dör innan vi får reda på resultatet.

Jag är hemligt kär i Eric Saade,
men säg inget till någon,
speciellt inte min pojkvän....

Vi somnar med ett leende på läpparna, lyckliga av all fin klättring under dagen och glada över att Sverige vann Schlagern i år! Bättre kan det inte bli.

Jag vaknar utsövd och varm medan grabbarna har frusit under natten. Anton fixar frukost och det är bara att konstatera att frukost smakar bäst i det fria.

Frukost-kocken donar i köket

Idag blir det Stora Berget och Sjöklippan som ligger längre bort. Det blir en underhållande promenad där grabbarna visar prov på sin (icke)beslutsförmåga. Rese-ledare Matias tappar ideligen bort stigen och verkar inte alls veta var han ska egentligen. Anton kommer med förnuftiga inlägg som förvirrar Matias. Vid ett tillfälle står de och dividerear så länge att Diesel börjar yla och vill gå vidare. Jag står i mitten och småskrattar åt scenariot. Efter tio minuters debatterande ackompanjerat av Diesels allt mer högljudda ylande tappar rese-ledaren tålamodet.
-Diesel, vi försöker tänka här, muttrar Matias, varpå det blir tyst i ungefär tre och halv sekund innan hunden är igång igen.

Rese-ledarens stigval är inte alltid helt genomtänkta...

Stora Berget hittar vi men där var det ingen led som passade herrarna. Vi letar länge efter Sjöklippan, men den går inte att finna idag. Det som däremot går att finna är vår hunger. Vi stretar tillbaka genom skogen till parkeringen där vår mat är. Vi segar totalt ihop efter den ansträngande promenaden över stock och sten, och hamnar i lunch-koma. Det blir ingen mer klättring idag. Men det gör inget, jag har haft otroligt roligt denna helg. Jag har skrattat mest hela tiden. Och man ska alltid sluta när man ligger på topp, har jag hört....
Sverige vann visst inte schlagern men vad gör det när jag vet att jag kan klättra igen?!