Det är väldigt viktigt att...

...matcha sin Äventyrshund!

Min typ av medicin!!

Expedition 52: Lyckan är kort...

Så var vi tillbaka där Expeditionen började. Med otur.
Jag fick lite blodad tand förra veckan då paddlingen var så himla härlig och jag tänkte att nu har turen vänt med den här expeditionen! Så jag tänkte, äh jag tar en etapp till! Jobba kan jag ju göra sen...

Så jag begav mig in mot Stockholm för att paddla in i Mälaren mot Uppsala.

Men då blev det motvind från helvetet. Så klart. Enmetersvågor och jag kröp fram fast jag paddlade för fulla muggar. Jag blev nästan överkörd av Birka Princess och fick kryssa mellan andra finlandsfärjor med fara för eget liv. Vågorna sköljde över kajaken och både jag och Äventyrshunden var dyngsura. Jag fick ibland hålla i honom för att han inte skulle halka av kajaken med vågen som slog över.
Det var ingen njutning, det var en kamp. En plåga. Och så vill jag inte ha det när jag är på expedition. Äventyrshunden var dock en klippa och parerade så gott han kunde.

Men efter att ha kollat alla väderleksappar i universum och efter att ha konstaterat att
1) vinden ska inte mojna de närmaste 5 dagarna, inte ens på natten
2) vinden kommer inte ändra riktning de närmaste 5 dagarna

Nästan så en blir överkörd i tältet också av jättefärjorna.... 

Så kastade jag in handduken och vände hemåt. En natt i tält blev det, en väldigt mysig sådan dock.
Men nu grämer jag mig. Tycker mig se att vinden har mojnat och visst blåser det lite från andra hållet nu?
Segerns sötma smakar godare än nederlagets bitterhet.

Äventyrshunden undrar vad som hände
när vi så snart var hemma igen. 

Faaaan, jag var så upplagd för en veckas paddling till och hade sett fram emot att få glida in i Uppsala.
Men nej, den här jävla expeditionen är dödsdömd. Det är tydligen mitt livsprojekt. Expedition 52 och drömmen om att runda Utö. Båda lika ouppnåliga. Kanske när jag fyller 83 kommer jag paddla in i Uppsala med ett leende på läpparna eller kommer jag kunna sträcka armarna i skyn efter att ha få se Utös utsida?

Suck.
Antiklimax....

Nyfiken på Dillingby

Någon eldsjäl har rekat ett nytt hällområde i Dillingby utanför Norrtälje, perfekt för mountainbike. Jag är supersugen på att åka dit och testa!

Kolla in här!

En bok jag sett fram emot!

Anneli Pompes nya bok är efterlängtad! 

Annelie Pompe kommer snart ut med sin bok; Otroligt högt och extremt djupt.
Den här har jag sett fram emot länge, och idag damp den ner i min brevlåda. Sådär lite före den finns ute i handeln, sånt är ju trevligt förstås!

Anneli är en intressant äventyrare i många aspekter, men den största anledningen att jag längtat efter den här boken är att jag gillar Annelies blogg. För den rapar inte bara upp fakta som t ex; nu har jag gått upp på ett jättehögt berg, det var jättejobbigt för det var 7543,5478 meter över havet och det tog 7 dagar, 42 timmar, 3 minuter och 45 sekunder att genomföra....
Nej, så skriver inte Annelie, Hon skriver om hur det KÄNNS.
Hur det känns att vara äventyrare och att uppleva äventyr.
Det gillar jag, en får en känsla av hur det faktiskt var att vara där och göra det som hon gör. Mer sånt i äventyrsvärlden tack! Heja Annelie!
Därför har jag skyhöga förväntningar på den här boken.
Återkommer med recension när jag läst klart!

Äntligen är knäcket ute!

I två år har jag väntat på att det här ska publiceras. Äventyret längs före detta Sala Gysinge Järnväg alltså. I senaste Utemagasinet,, nr 7-2015, kan ni hitta det om ni också vill läsa.
Jag var tvungen att läsa texten igen, hade helt glömt bort vad jag skrivit, var ganska underhållande faktiskt...!

Utemagasinet nr 7-2015 är det ni ska tjacka
om ni vill läsa mitt reportage. 

Den fina avslutningen

Det fina med den här etappens avslutande var att världens bästa grannar skjutsade tillbaka mig MED BÅT så jag kunde hämta bilen där jag ställt den. Och så bjöd de på fika också.
Kan inte bli en finare avslutning på den här etappen på Expedition 52.

Tack kära grannar!!