Jag fick lite blodad tand förra veckan då paddlingen var så himla härlig och jag tänkte att nu har turen vänt med den här expeditionen! Så jag tänkte, äh jag tar en etapp till! Jobba kan jag ju göra sen...
Så jag begav mig in mot Stockholm för att paddla in i Mälaren mot Uppsala.
Men då blev det motvind från helvetet. Så klart. Enmetersvågor och jag kröp fram fast jag paddlade för fulla muggar. Jag blev nästan överkörd av Birka Princess och fick kryssa mellan andra finlandsfärjor med fara för eget liv. Vågorna sköljde över kajaken och både jag och Äventyrshunden var dyngsura. Jag fick ibland hålla i honom för att han inte skulle halka av kajaken med vågen som slog över.
Det var ingen njutning, det var en kamp. En plåga. Och så vill jag inte ha det när jag är på expedition. Äventyrshunden var dock en klippa och parerade så gott han kunde.
Men efter att ha kollat alla väderleksappar i universum och efter att ha konstaterat att
1) vinden ska inte mojna de närmaste 5 dagarna, inte ens på natten
2) vinden kommer inte ändra riktning de närmaste 5 dagarna
 |
| Nästan så en blir överkörd i tältet också av jättefärjorna.... |
Så kastade jag in handduken och vände hemåt. En natt i tält blev det, en väldigt mysig sådan dock.
Men nu grämer jag mig. Tycker mig se att vinden har mojnat och visst blåser det lite från andra hållet nu?
Segerns sötma smakar godare än nederlagets bitterhet.
 |
| Äventyrshunden undrar vad som hände när vi så snart var hemma igen. |
Faaaan, jag var så upplagd för en veckas paddling till och hade sett fram emot att få glida in i Uppsala.
Men nej, den här jävla expeditionen är dödsdömd. Det är tydligen mitt livsprojekt. Expedition 52 och drömmen om att runda Utö. Båda lika ouppnåliga. Kanske när jag fyller 83 kommer jag paddla in i Uppsala med ett leende på läpparna eller kommer jag kunna sträcka armarna i skyn efter att ha få se Utös utsida?
Suck.
Antiklimax....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.