Äventyr 2013:11 Kompakt äventyr under jord

Den här helgens äventyr fanns det egentligen inte tid för, men ändå klämdes det in! För det borde Sofia, Jonas, jag, Äventyrshunden och hans stora kärlek Reka få en eloge!

Efter jobbet på fredag kväll, i ösande hällregn, drog kvintetten till Sofias landställe utanför Trosa, världens ände. Smaka på den sloganen, Världens ände...! Vill man ha det som slogan egentligen?
Men iallafall, sent omsider kom vi fram till stugan på kullen. Mästerkockarna Jonas och Sofia slängde ihop en supergod middag på två minuter och 43 sekunder eftersom alla var superhungriga vid det här laget.

Under middagen uppdagades det att jag, som mer eller mindre bjudit in mig själv till Sofias landställe, inte kollat upp så mycket inför morgondagens äventyr. Jag visste att det skulle finnas en grotta på Mörkö någonstans, det vill säga inte allt för långt från Trosa, och där hade jag tänkt att vi alla skulle krypa lite i grottor och upptäcka underjorden...  Men mer än så hade jag inte koll på.
Däremot hade Sofia gjort hemläxan och till och med skrivit ut karta till Berghuset som grottan tydligen hette. Tur man har vänner som kan täcka upp för ens egna svaga sidor.
Det uppenbarades också att Sofia har en liten släng av klaustrofobi och inte heller är jätteförtjust i spindlar... Kanske inte helt kompatibelt med grottkrypning, men Sofia är inne en period där hon utmanar sig själv och över kommer det mesta av sina rädslor. Så hon kunde lika gärna fortsätta på samma spår.

Utsikt känns okej va?! 

Lördagsmorgonen gryr och tillsammans med Äventyrshunden hinner jag ta en snabbtitt på omgivningarna, som får mycket väl godkänt, innan vi lite ovigt hoppar in i bilen.
Jonas kartläser och Sofia räcerkör och chanserna att köra vilse är minimala vilket jag påpekar från baksätet;

-Det är lite roligt att vara vilse ju....

Jag ska senare få äta upp mitt uttalande....
Men allt flyter galant och flera naturreservat passerar revy innan vi står på parkeringen där vandringen mot grottan kan börja.

Raska steg mot grottan!

Någonstans längs grusvägen tappar ledningsgruppen fokus och vi missar stigen som leder in i skogen och transporterar en raka vägen till grottan.
En stund senare, ungefär när Sofia inser att vi inte har fått med oss någon matsäck, kommer kartchefen på att vi nog har gått fel.

På toppen av berget finns det tillgång till gps..

Vi klättrar upp på ett litet berg i hopp om att det är grottans tak, men det är det inte. Dock har ledningsgruppen tillgång till internet på toppen och googlar fram att grottan inte alls ligger där vi är.
Utan någon överläggning alls tas beslutet att klampa rakt genom spenaten i hopp om att hitta stigen som ska ta oss till grottan.
Det råder dock lite oenighet åt vilket håll sällskapet ska ta vägen.

Vem har rätt? 

Hundarna är taggade till tusen att vi vandrar offroad och far som pingpongbollar åt alla håll och kanter. Sofia är hungrig och blöt om fötterna, men än så länge orkar hon hålla humöret på topp. Ett tag är vi nog lite vilse. Fast ingen vill erkänna det egentligen. Jonas joggar i förväg och scoutar efter grottan. Plötsligt hör vi från Jonas:

-Här är den!

En brun och en grå skugga susar förbi mina fötter och hundarna är på plats vid grottan innan Sofia har hunnit säga ostmacka.

Taggat gäng på väg in i
blockgrottan Bergshuset

Spänningen stiger och Sofia fibblar nervöst med sin dragkedja. Inifrån grottan hör vi barnskratt och strax därefter kryper en glad sexåring med sin morfar ut ur grottan.
Barnets uppenbarelse tar udden av Sofias nervositet och hon kryper faktiskt först in i grottan för att utforska underjorden.

Äventyrshunden är Sofia hack i häl!

Grottan är inte jättestor, den är faktiskt väldigt liten i grottsammanhang. Men för oss, just idag, är den alldeles lagom. Vi hänger en stund i grottan och bearbetar Sofia spindelrädsla och Rekas ovilja att ha något över huvudet. Båda två lugnar ner sig efter ett tag.

Reka accepterar läget i underjorden. 

Sofia och Äventyrshunden
hänger under jord.

Jonas har lånat min kamera och Sofia får agera fotomodell. Hon är faktiskt väldigt tålmodig för att vara så hungrig som hon är nu.

Pizza, kaka och russin
tänker Sofia på medan hon ler för kameran.

Hungern blir till slut för stor och sällskapet kravlar ut i solljuset igen. Att krypa under jord är spännande, men det är alltid lika skönt att komma ut i dagen igen.
Vi tar stigen tillbaka och det går förvånansvärt fort om man jämför med att forcera obanad terräng i skogen och genom tillfälliga träsk.
Äventyret är över för den här gången. Kompakt var ordet, men oj vad lång helgen blir när man hittar på äventyr, om än även i miniformat!