Men det finns dem som hellre klättrar högst upp.
Edurne Pasaban är den första kvinnan i världen som bestigit alla 8000-meters toppar.
 |
| Edurne siktar högst. Bild lånad från hennes hemsida. |
Anneli Pompe siktar både högst och lägst.
 |
| Annelie klättrar högst.... Bild lånad från hennes blogg. |
 |
| ..och dyker djupast. Bild lånad från hennes blogg. |
Och en del siktar på att nå högsta punkten i varje landskap i Sverige.
Vad det än är du strävar efter så ger de oss människor någon slags tillfredsställelse att få stå längst upp på saker. Små barn ska prompt klättra upp på stolen fast de inte får och de äldre kidsen leker herre-man-på-täppan. Tonåringar står rent allmänt på toppen av världen (tror de själva iallafall) och när vi blir medelålders bestiger vi Sveriges högsta berg, Kebnekaise för att motbevisa ålderskrisen.
Vad är det som gör att vi så väldigt gärna vill stå längst upp och skåda utsikten? Är det en undran om hur det ser ut på andra sidan? Eller vill man bara få andra perspektiv på tillvaron?
Vad tror du?
Det är ett mål. Tydligt mål.
SvaraRadera