Äventyr 6: 2015 Tonårstur på Kungsleden

Det började med en mild kidnappning av tonåringen Lina.
 som inte hade något viktigt i skolan den här veckan,
(bara några nationella prov)
för att sedan fortsätta med en lång färd till Hemavan
där infödingen Jessica guidade oss rätt på Kungsleden. 

Det här var tonåringens första tur,
och jag tror att hon inte riktigt visste vad hon gett sig in på. 

Bergen imponerade föga på tonåringen.
(Har man varit i Alperna som hon ju varit,
så var det inte så mäktiga berg det här..) 

Men fikarasterna var desto mer uppskattade av tonåringen.
Äventyrshunden delade tonåringens intresse på den här punkten.
Efter fikastunden lämnade Jessica oss åt vårt eget öde,
då hon kilade tillbaka till jobbet på Statoil i byn. 

Jag och Äventyrshunden myser i Viterskalets närvaro.
Vad tonåringen tänker vet ingen. 

I Viterskalsstugan tog fjällvärden vänligt emot. 

Och vattnet får en hämta i ett djupt hål i snön.
Det tyckte tonåringen var coolt! 

Men det största bekymret var ändå att mobilen inte hade någon täckning!
Ve och fasa, hur skulle tonåringen överleva detta?
Och framförallt, hur skulle hon kunna ladda mobilen när det inte fanns el i stugan? 

Lösningen blev kortspelande i stearinljusets sken
och avstängning av mobilen
för att spara batteri till ett eventuellt nödläge.
Det blev sent eftersom tonåringen vägrade
gå och lägga sig förrän
hon vunnit över mig i spel.
En svår uppgift skulle det visa sig. 

Skidåkningen genom Syterpasset bjöd på motvind och
flera pauser för att springa igång värmen för
tonåringar och Äventyrshundar. 

Och så en och annan konståkningspose
i Syterpasset innan skidandet började om. 

I Syterstugan tog Morgan emot
och gästvänligheten visste inga gränser.
Här sov vi gott och kom inte iväg
förrän vid lunchtid dagen efter.
I vårt slutmål Hemavan var det snöstorm,
men i Syter var det vindstilla och lappvantar som sakta dalade ner.

Tonåringens utvärdering av turen blev ändå:
jättekul!
Mysigt att spela kort i stugan och
alltid roligt att vara på skidor i fjällen.
(Bättre än att skriva prov i skolan iallafall) 

Och för att stilla tonårslustarna så klämde vi lagg i Hemavan
innan vi påbörjade den långa färden hemåt. 

Jag lovade att inte tala om för tonåringens mamma
att vi åkte off-pist.... 

....vilket vi ABSOLUT inte gjorde...
Eh... Hehehe...

Men det var ju så härligt att få lite fluffsnö över knäna!! 

Äventyr 2012:2 Vinter i skärgården

Det hällande regnet letar sig envist in under kragen och rinner vidare på ryggen för att tillfälligt pausa vid linningen på långkalsongerna innan de fortsätter ner på ena skinkan. Det är ett sånt regn som inte går att komma undan. Det är slutet på februari och mörkret som omger mig i Vaxholms hamn rår inte ens gatubelysningen på. Jag fryser så jag skakar när jag kliver på båten som ska ta mig till Finnhamn. Tur att Paula som möter mig på båten är på strålande humör och att hennes dråpliga historia om nyss upplevda Vikingarännet värmer upp mig igen.

Båten vickar och knakar sig igenom isen som ligger uppbruten i tjocka flak i rännan som löper hela vägen dit vi ska. Jag har inte träffat Paula på väldigt länge och vi har miljarder saker att prata om. Tiden går fort när man har roligt och plötsligt står vi på betongkajen på Finnhamn och spanar efter båten som försvinner med ett frasande isljud i mörkret. I min ensamma pannlampas sken slirar vi uppåt vägen mot vandrarhemmet. Några stjärnor blinkar på den svarta himlen och får oss att stanna upp och bara lyssna på tystnaden.
Stugan vi ska bo i luktar precis så som jag kom ihåg det, lite fuktigt av den salta luften kryddat med tallbarrsdoft.  Jag har jobbat tre somrar här med att städa, laga frukost och tvätta dukar. Nu är första gången jag är här som gäst. Det känns lite märkligt.

Morgonstund

Jag vaknar tidigt nästa morgon för att jag bara måste kissa. Jag sladdar ut utanför dörren i bara understället och hukar mig bakom en tall medan en ekorre tittar nyfiket på mig från stenen bredvid. Solen har färgat himlen  svagt lilarosa och det ser ut att bli en kanondag!
Paula och jag smiter in bakvägen på vandrarhemmet för att få i oss lite personalfrukost. Det är inte många människor här just nu, så vi får ta för oss själva i köket.

Paula förser sig med frulle

Vi väcker äventyrshunden och snörar på oss vandrarkängorna för att gå på upptäcksfärd runt ön. Vi har fått tips om att det ska finnas en "trolldörr" här någonstans, vi har egentligen ingen aning om vad det är men det är den vi nu är på jakt efter. Vi glider runt på isen som har barrikaderat sig mellan lerpölarna, men det gör inte så mycket för vi går mest och snackar. Det slår mig plötsligt att jag har saknat Paula väldigt mycket när jag tar tag om en grankvist för att inte stå på huvudet på den hala stigen som leder ut mot Lilla Jolpan. Stigen slutar tvärt där havet tar vid. Vi kan inte låta bli att sätta oss ett tag och bara glo ut mot ishavet där mörka moln möter glittrande sol. Kontrasterna är mäktiga, det är något speciellt med ljuset här ute.

Off-season is da shit! 

Om det nu fanns en trolldörr på ön så har vi garanterat snackat oss förbi den. Vi snackar så mycket att vi nästan lyckas gå vilse på den lilla ön. Men legenden säger att det faktiskt inte går att gå runt Lilla Jolpan, för det finns så många sidostigar och avstick att det är omöjligt att gå rätt. Vi är böjda att hålla med. Vårt vandrande i cirklar har satt sina hungerspår och efter en snabb anmarsch över Stora Jolpan är vi tillbaka vid vandrarhemmet.

Vandrarhemmet Utsikten på Finnhamn

Alla äventyr borde innehålla minst en korvgrillning över öppen eld och det här äventyret är inget undantag. Problemet är att all slags ved och grillplatser är dyngsura av fredagens ösregn och har inte alls lust att bli eldade på. Vi funderar på att sneaka in på elden som det stora 50-årskalaset helgrillar sina lamm på, men vi vill inte vara i vägen för kocken som snurrar på lammen i en jämn frekvens.

Lammkött! 

Ett raskt beslut senare står vi i gästköket och trängs med de nyss anlända deltagarna i Ka's 50-årskalas. Det är en väloljad organisation som hackar sallad, knådar deg, viker servetter och pyntar borden med vita linnedukar och guldljus. Vi känner oss malplacerade där vi står bland alla välklädda människor i våra blöta täckbrallor och svettiga hårtestar i pannan för att steka vår varmkorv. Men de är trevliga och bjuder oss att stanna på festen om vi vill och tanken är lockande så stiligt som det ser ut i matsalen.

Dukat för fest

Men vi kom till Finnhamn för ett hemligt uppdrag också, men om det får ni veta en annan gång.

Äventyr 2012:1 Frostbiten av Dalarna

- Sweeeeeeet hooooome Alabaaaaamaaa, skrålar trubaduren rakt in mitt öra. Jag och pojkvännen sitter i restaurangen på hotell Scandic i Falun och försöker konversera med varann. Men det är hart när omöjligt när trubaduren fyller rummet med sin, visserligen trevliga, stämma. Vi har hamnat mitt i after skin på Runn Winter Week. Restaurangen är proppad med människor i olika storlekar iklädda allt från tajts till aftonklänning. Det pratas ryska, tjeckiska, engelska, tyska och danska så vitt vi kan höra. De, liksom vi, är här för att se vad Falun och Borlänge kan bjuda på i vintersport denna helg.

Efter en hotellfrukost, där man som vanligt inte kunnat sluta äta av allt gott, är vi på väg med mätta magar. Jag släpper av pojkvän i Romme AlpinCenter för skidlek med fallskärmskompisar. Jag och äventyrshunden styr kosan mot Hälsingegården vid sjön Runn. För oss ska det bli premiär på långfärdsskridskorna för detta år! Som jag har längtat efter att åka skridskor!
Det biter i näsan av kylan när jag snörar på mig skridskor och isdubbar vid bryggan. Första stapplande stegen byts snart ut mot långa svepande skär. Ljudet av svischande skenor låter som ljuv musik i mina öron. Förbi mig åker snabbare åkare med nummerlapp på benet och isdrapering på fartdräkterna. Det pågår en tävling här idag också, men jag och äventyrshunden väljer att åka i vår egen takt. Den extrema kylan gör att jag måste vara försiktig med Diesel så att han inte förfryser tassarna eller blir för kall. Så vi tar det lugnt och njuter ändå av vintersolen. Den kalla vinden får ögonen att tåras, men vad gör det när man får vara ute?!

Kallt, men härligt! 

Vi glider ett varv på den plogade banan, det är en mil av perfekt is. Andra åker längdskidor i spåren som är dragna på isen och en del bara promenerar i det vackra vintervädret. Vid funktionärstältet stannar vi till för att värma upp oss en stund och dricka varm choklad. Det är frestande att mygla till sig av soppan som luktar lockande från depåstoppet, men jag tänker att de som tävlar har nog mer nytta av den än jag i sina kroppar.

Energipåfyllnad för de som behöver

Äventyrshunden och jag tar ett varv till på isen, bara för att det är så vackert. Små öar med snöklädda granar dyker upp och bryter av horisonten av is som blänker i solen. Två smågrabbar spelar bandy bakom en udde och de kluckar av skratt när äventyrshunden jagar efter deras missriktade orange boll. De blir allt lite förvånade när Diesel lämnar av bollen i handen på en av killarna.

Runn i vinterskrud

Äventyrshunden springer vidare bredvid min sida och när vi passerar målfållan slinker vi båda lätt igenom målfållan och jag avböjer en medalj som funktionärerna försöker ge till mig. Vid bryggan där vi började vår färd står nu en stor folkhop och glor rakt ner i isen. Det visar sig vara Friluftsfrämjandet som visar hur man bär sig åt om man skulle gå genom isen.

Både helgäventyrerskan och äventyrshunden trivs!

Kylan har tagit ut sin rätt och efter två mils åkning är det dags att hämta upp pojkvännen i Borlänge. Men på vägen dit kan jag inte låta bli att stanna till vid Falu Koppargruva. Den drar mig till sig som en magnet. Det ryker och pyser ur underjorden. Varm luft från gruvan stiger uppåt och lyses upp av solen. Luften glimmar av iskristaller och det stora dagbrottet gapar öppet i marken.

Kopparmystik vid gruvan

Vi vandrar runt bland de röda husen vid gruvan medan solen sänker sig för dagen. Här ligger fabriken som gör Falu rödfärg av slaggprodukterna från kopparutvinningen. Här finns även de stora kvarnhjul som var gruvans livskraft förr. Ett maffigt herrgårdshus med gul fasad vittnar om att det gick bra för den här gruvan en gång i tiden. Men nu har gruvdriften tystnat och det har blivit ett världsarv som är välbesökt av turister året om. Kall om näsan men varm i själen beger jag mig till Romme för att hämta upp en lika lycklig pojkvän.

Frostigt vid Falu gruva

Äventyr 12: Kallt, kallare, kallast i lodjursskogen

Är det denna äventyrshelg det ska ske? Är det verkligen nu jag ska få se mitt första lo-djur i det vilda?
Med hoppfulla känslor åker jag mot Surahammar och Nordic Safaris uppsamlingsplats. Där möter jag Lars Gabrielsson som ska vara min lodjurs-spårare denna helg. Han är klädd i skogsgrönt från topp till tå och munderingen kröns med en lika skogsgrön keps där hans grånande hår spretar ut åt alla håll. En kniv med snidad träskaft dinglar i hans höftbälte av genuint läder. Inför helgens lodjurs-safari har jag varit lite nervös då jag ska tälta helt ensam i ett varg-reservat, som förutom vargar också innehåller lodjur, älgar, skogharar, rävar och kanske en och annan järv. Jag blir inte mindre nervös av att Lars frågar mig minst hundra gånger om jag verkligen ska tälta, och jag svarar lika många gångar att: "jo det ska jag väl"... Men för varje gång han frågar undrar jag mer och mer om det finns någon hake som han inte vill tala om? En galen yxmördare som går lös i skogarna? Eller en varg som brukar få frispel och käka tält? Men när han för etthundrasjuttioelfte gången undrar om jag inte ska sova på Pensionat Udden iallafall och att det är många killar som inte heller vågar sova ute, trillar poletten ner för mig. Aha! Det är bara gamla vanliga könsfördomar som ligger bakom hans frågande. Då bestämmer jag mig på studs att här ska det bannemej tältas.
Sagt och gjort, vi packar pulkan för att bege oss ut i vildmarken.

Min alldeles egna sherpa som tar min packning dit den ska

Vi skidar först genom en snårig skog där skidorna knappt kommer runt de smala asparna i de snäva svängarna som måste göras för att ta sig fram. Men snart öppnar terrängen upp sig och vi kommer ut över en stor mosse. Jag kan tänka mig att här är det rejält blött om ett par veckor, men nu är alla vattenpölar frysta till is. Snön som är utbredd mellan ispölarna är i form av hård skare, vilket gör att det är väldigt lätt att ta sig fram med skidorna. Vissa partier får jag dock traska över mossan som pressar sig upp ur det hårda snötäcket lite här och där. Jag trodde inte att man kunde åka skidor långsammare än vad jag gjorde i Vasaloppet för nästan exakt en månad sedan, men det kan man tydligen. För vi snigel-seglar fram över mossen. Det är rätt skönt att inte behöva stressa. Lars är inte en person som hetsar upp sig i första taget, varken i sina rörelser, tankar eller muntliga förehavanden.  Solen skiner och jag känner redan nu att fräknarna börjar leta sig fram på nästippen. Vi kommer så småningom fram till mitt gömsle där jag ska spendera natten ensam med rovdjuren. Jag skrattar inombords när jag ser det amerikansk-tillverkade tältet jag ska sova i. Det är kamouflage-brunt med tryckta ekstammar på och fastsydda små eklöv i tyg som rasslar i den tilltagande vinden.

Roliga amerikanare gör söta tält

Men innan Lars lämnar mig för natten så går vi på spår-jakt. Vi skidar mot en frusen sjö där Lars säger att han har sett lodjursspår för bara några dagar sedan. Jag håller korpgluggarna så öppna jag kan och spanar efter allt som kan tänkas röra sig i skogskanten.

På spaning efter lodjur

Till en början hittar vi mest spår efter länsstyrelsens skotrar som åker i området för att räkna in hackspettar och ugglor. Vi hittar också resterna av ett gammalt längdspår som har smält och sedan frusit till igen.

Människor lämnar också spår efter sig

Men Lars vet var han ska titta, och det dröjer inte länge förrän vi stöter på lodjursspår! Jag blir helt till mig i trasorna och känner verkligen hur nära vi är lodjuren nu!

Det signifikanta "runda" lodjursspåret.
Lodjuret har ingen tå som är lika lång som den andra.

Lars berättar att de finns en hona med tre ungar som vandrar runt i området här omkring. Och dessutom finns det ett par brunstiga hannar som gärna vill träffa en snygg lodjursbrud att ha ett "one-night stand" med. För så funkar det i lodjursvärlden, hannen tar inget ansvar för matlagning eller hämtning och lämning på dagis av småknoddarna. Honan klarar hela biffen själv med att lära ungarna att jaga och uppföra sig som lodjur.

Tillbaka vid mitt nattläger så hänger Lars upp kattmynta invirad i en gammal damstrumpa.
- Det lockar till sig lodjuren, säger han med ett mystiskt leende på läpparna och skidar därifrån i skymningen.

Gillar lodjur damstrumpor?

Jag tittar efter min guide när han försvinner mellan de glesa tallarna. Snart är jag helt ensam på den sibiriska tundran, nej jag menar den mellansvenska mossen. Men det känns som om jag är på den sibiriska tundran, för det är redan infernaliskt kallt. Jag undrar stilla hur kyligt det kommer att bli inatt när solen går ner medan jag bäddar i tältet. Jag klär på mig alla kläder jag har med mig och försöker äta min middag med dubbla vantar så gentilt som möjligt när plastbestick är inblandade i matchen. Guiden har glömt att skicka med tepåsarna, men det gör inget för jag kör Katrins specialare, bara varmt vatten. Det ska tydligen vara bra för något, att locka fram lodjur kanske? Men vattnet har tagit smak av det kaffe som har varit i termosen tidigare, så det smakar skit rent ut sagt. Nu skakar jag av köld och överväger helt seriöst att strunta i kvällskissen för att inte bli ännu kallare om kroppen. Det kommer förmodligen att straffa sig senare i natt, så jag kryper till korset och blottar rumpan för kylan.
När de sista solstrålarna försvinner bakom trädtopparna är det som störst chans att se rovdjuren. De jagar i skymning och gryning. Jag spanar febrilt samtidigt som jag hoppar på stället för att hålla värmen. På det här viset kommer nog inga djur alls glatt skutta fram ur skogsdungen för att visa upp sig för min kamera. Snarare tvärtom. Så jag kryper in i tältet, och märker att det luktar svagt av kiss. Jag sticker ut kameran ur ena gluggen för att vara beredd om det dyker upp något. Men den tilltagande vinden blåser rakt in i hålet så jag stänger raskt igen. För att få upp värmen bäddar jag in mig i tre stycken sovsäckar. Sakta återvänder känseln i fötterna. Jag blåser rökringar i den kalla luften för att roa mig. Jag dåsar till men vaknar till av risslandet från de små eklöven i tyg som ska kamouflera mig. Jag ligger och lyssnar efter alla de ljud som guiden har berättat för mig att jag kommer att höra. Vinden mojnar så sakteliga och det blir helt tyst. Knäpptyst. Jag hör inte ett ljud. Inga vargyl, inga pockande pärlugglor, inga brunstiga lodjurshannar som ropar efter sällskap. Jag känner att jag är kissnödig igen. Konstigt, jag har ju inte druckit något på hela dagen nästan. Jag tar på mig pannlampan och går ut och spanar lite i mörkret. Det är stjärnklart och därmed jävligt kallt. Snabbt in i tältet och tillbaka i sovsäckarna för att värma upp mig igen.
Försöker lösa problematiken med att värma näsan, men inte kväva mig själv genom att värma den instängd i sovsäcken. Somnar till men vaknar av att jag mår illa, det går dock snabbt över då jag sticker upp näsan ovanför sovsäcken för att få friskluft. När jag lyssnar noga kan jag höra något slags dovt hoande långt bortifrån. Förmodligen pärlugglan. Jag fryser ända i in i märgen, men inser att jag måste ta mig ut och kissa igen. Hur är det möjligt? Är det så att bara för att det är meckigt att ta sig ut ur tältet så blir man extra kissnödig? Med en djup suck gör jag om samma procedur som jag gjorde en timme tidigare.
När jag ligger insvept i sovsäckarna igen försöker jag värma händerna i armhålorna, till ingen hjälp alls för där är det lika kallt som utanför sovsäcken. Det känns som om det är is innanför ögonlocken när jag blundar.
Jag slumrar förmodligen för jag rycker till av ett väsande ljud alldeles utanför tältet. Snart hör jag orrarnas meliodösa kuttrande. Jag har hamnat mitt i ett orrspel. Det låter vackert, en sådan här väckarklocka borde man ha varje dag. Jag tråcklar mig ut ur mina tre sovsäckar och hoppas att jag inte ska skrämma dem med mitt prasslande. Två minuter senare öppnar jag fotogluggen och sticker ut filmkameran. Ett sant kärleksdrama utspelar sig framför mina ögon. Orr-killarna blåser upp sig och smågnabbas lite för att visa sig på styva linan inför brudarna. Filmkameran är död, "can't access media, to low temperature". Gräver så tyst jag kan i ryggsäcken för att få upp fotokameran. Orrarna kluckar vidare. Fotokameran lever. Försöker ställa in skärpan, tar några provfoton. Det knakar till i isen bakom mitt tält och orrarna tar till flykten. Fan också. En hel natt i ett kissluktande svinigt kallt tält och jag får 30 sekunders djurliv. Var det allt? Svärandes tar jag mig ut ur tältet för att , ja just det, kissa! Är detta verkligen fysiologiskt möjligt?

Suddigt orrspel är bättre än inget orrspel

Solen tittar upp bakom trädtopparna när jag tar fram min djupfrysta frukost. Smörgåsarna skulle

gå att kasta macka med och sockerkakan skulle kunna döda en mindre sork på fläcken om denne fick mackan kastad på sig. Det varma termosvattnet med en bittersur smak av kaffe är fisljummet. Jag försöker stå mitt i kläderna för att hålla värmen och glor lite fånigt på ingenting tills min guide kommer tillbaka och frågar hur natten har varit. Jag berättar håglöst om det dova hoandet och han säger att det var nog en lodjurshanne som ropade! Seger! Jag har hört lodjur! Med ens känns det lite mer värt att ha fryst så som jag gjort i natt! Jag berättar vidare om orrarna och att de skrämdes av den knakande isen. En närmare undersökning visar en tass-liknande formation i isen och lite längre bort hittar vi varg-skit! Kan det ha varit vargen som har varit och nosat på mig och skrämt orrarna?

Japp, vargbajs!

Vi undersöker området vidare och hittar vargspår! Vi följer dem en bit och de leder fram till några tussar av en skogshare som ända tills inatt rultade runt på mossen lyckligt ovetandes om sitt kommande öde.

Vargspår i snön

Vargen har festat till rejält på haren och inte lämnat mycket kvar till de gästerna som kom sent.

Festmåltid för vargen

Hur är det möjligt att jag har sovit mig igenom tidernas kalasmåltid alldeles utanför mitt tält? Och var vargen där alla de gånger jag var ute och kissade under natten? Stod jag bara några meter från Canis Lupus? Det lär jag aldrig få veta. Men ett jag vet säkert är att jag aldrig mer vill frysa som en hund (?) och att min spaning efter lodjur i det vilda fortsätter.

Lodjuren närmar sig...

... kanske... Pratade precis med min guide, och han sa att jag inte skulle ha några förhoppningar om att få se något lo-djur. Om jag hade tur så kanske jag skulle få se spår. Eventuellt ett och annat vargyl kanske jag kunde få tänkas höra... Vi får se! Spännande ska det bli iallafall! Ska tydligen övernatta i något slags gömsle... Kan sluta hur som helst det här...

Äventyr 11: Fjällnostalgi

Det var här i Storhogna som jag lärde mig att älska vintern. Det var här jag tog mina första stapplande skär på längdskidor. Det var här som jag kraschade rakt in i liftkön för att jag inte visste hur jag skulle stanna med mina slalomskidor. Det var här jag fnittrandes sprang i hotellkorridorerna på kvällarna och busknackade på varenda dörr tillsammans med Alexandra Rapaport och hennes kusiner. Det var här som jag blev den snö-knarkare som jag är.

Helgens äventyr är en resa i nostalgins tecken. Jag har inte varit här sedan jag började mellanstadiet och jag är väldigt nyfiken på att se hur allt verkligen ser ut nu för tiden. Här i Storhogna, där min passion föddes. Tillsammmans med pojkvännen och hunden har jag hyrt stuga, och vi har tagit med skateskidorna för att utforska fjället. Det finns liftar och utförsbackar också, men vi känner båda två att vi har vuxit ur backarna som Storhogna kan erbjuda. Däremot, rakt över fjället i Klövsjö, finns det brantare backar och i Vemdalen finns det bra off-pist i skogen om man vet var man ska leta. Men vi kände att vi ville svettas ordentligt i helgen, så det fick bli skateskidorna som surrades fast på taket. Klassiska skidor är inte att tänka på. Efter mitt Vasalopp kan jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att jag kommer att utföra den rörelsen på mycket, mycket länge än..

Fredagen invigs med lätt snöfall och en del vind så vi bestämmer oss för att utforska spåren som går i skogen.

Kan det vara så att vi ska följa pilen?

Spåren börjar med en rejäl klättring uppför fjället för att sen i sakta mak vindla sig ner genom fjällskogen. Det är vackert runt omkring oss med snödraperade granar och fjällluften som vibrerar i näsborrarna är krispig och klar. Svetten droppar längs ryggen. Spåren är kanonfina och väl preparerade. Rumpmusklerna krampar lite efter den branta startbacken, men det släpper i första utförslöpan.

Drickapaus efter mastodont-uppförsbacken



Diesel skuttar iväg som skjuten ur en kanon när vi släpper lös honom i nerförsbacken. Han ser lika lycklig ut som jag känner mig. I fjällen känns allt så enkelt. Inga vardagsproblem som knackar på innanför pannbenet och vill ta upp plats.
Efter lunchen i vår mysiga stuga tar vi ett varv till i spåret, men då fuskar vi och tar liften upp för den värsta backen och njuter mest av den härliga nerfärden. Varför göra det svårt för sig när man kan göra det enkelt?

Diesel får åka i husses famn för att slippa springa sig trött i uppförsbacken

 På kvällen är både knoppen och kroppen nöjda. God mat och gott sällskap gör aftonen till en mycket angenäm tillställning.

En solstråle letar sig in genom gardinen och väcker mig på lördagsmorgonen. Hjärtat tar ett skutt och jublar vilt av lycka. Men efter morgonpromenaden med Diesel inser jag att det inte blir någon tur på fjället idag heller. Det blåser nämligen storm. Vi tar istället spåret som går till Vemdalsskalet. Det är ett jättefint, relativt platt, och lättåkt spår som går i skyddad skog. Vi verkar vara tidiga, för vi får lägga de första skate-spåren!

Här värmer solen. Den extra fleecetröjan åker snabbt av och vi hittar snart en färdiggrävd solgrop i perfekt läge som inte går att motstå. Här blir vi kvar ett tag och har ingen brådska någonstans.

Fikastund i solgropen


När mörkret faller kurar vi in oss i vår fjäll-stuga och lyssnar på stormen som sliter och knakar i husknutarna. Vi läser varsin spännande bok och försöker samtidigt stretcha våra ömma rumpmuskler.  Det är inga som helst problem att somna på kvällen, fjällen har en säregen förmåga att vagga en snabbt och effektivt till sömns.

Söndagen är vår sista chans att komma ut på fjälltur. Det blåser dock hårt denna dag också. Men vi kompromissar med vinden och tar vesslan upp på fjället till våffelstugan för att sedan glida i medvind tillbaka till Storhogna. Vesselturen gjorde jag redan som barn så idag är det hög nostalgifaktor. Det visar sig att det är samma gamla söta vessla som ska föra oss upp på fjället. När jag ser det trasiga förarsätet där stoppningen sticker ut i vänstra hörnet får jag en flashback från 1983.

Jorå, samma gamla vessla

Efter några ord med vesselföraren så inser jag att även han är den samme! Färden upp är skumpig och blåsig, Diesel kurar ihop sig i mitt knä och undrar nog vad det är för konstigheter som jag tar med honom på. Men fjällen breder ut sig och vyn är svår att slita ögonen ifrån.

Vesseltur på storslagna fjäll

Uppe vid Samevistet är det fullt med folk, hundar och skotrar. Vinden är näst intill obefintlig för att en vidsträckt dalgång räddar oss från vindens hårdaste slag. Ett hundspann har parkerat utanför stugan och väntar på att deras medpassagerare ska äta färdigt sin gulaschsoppa så att de får springa vidare över fjället.

För tillfället är det tyst,
men så fort det är dags att dra
blir det en högljudd kakofoni av lyckoskall

Vi tar en liten tur i dalen innan vi hugger in på våfflorna med hjortronsylt som Samevistet serverar. I den granbeströdda dalen är det vindstilla och solen värmer skönt i ansiktet. Jag nästan känner hur fräknarna pressas fram på nästippen.

Ett måste på fjäll-äventyr

Ett annat måste på fjäll-äventyr

Vi bryter motvilligt upp från vår soldränkta plats på verandan. Färden hemåt har blandat underlag, ena stunden är det kalblåst och stenhårt och skateskidorna halkar runt som smörklickar i en het stekpanna. På vissa ställen har vinden blåst in mjuk snö med bra grepp för skidorna. Vi ser förmodligen ut som Papphammar på rullskridskor där vi vingligt tar oss fram över fjället. Men vi skrattar iallafall gott åt oss själva och varandra.

Blandat underlag

Inga problem att hitta på fjället iallafall

I Storhogna och alla de charmiga byar som ligger runt omkring här är det lätt att ta sig ut på fjället. Vill man inte åka skidor själv så finns det vesselturer i både Björnrike, Vemdalsskalet och Klövsjö som tar dig upp på fjället till en inbjudande raststuga där du kan köpa en god fika. Sedan kan du glida sakta ner till byn igen eller ta vesslan tillbaka. Det är oftast bara ett par kilometer upp till stugorna, så detta är enkla men storslagna äventyr för alla.

Tillbaka i Storhogna kan jag bara konstatera att jag inte vill att helgens äventyr ska ta slut och att allt faktiskt var precis så som jag kom ihåg det. Innan vi åker hem är jag tvungen att gå in i den hotellkorridor som jag och min familj oftast bodde i. När jag passerar rum 12 drar jag ett djupt andetag. Jorå, det luktar precis så som jag kommer ihåg det. Fjäll, semester, sol, skidåkning och härliga minnen. Storhogna är lika mysigt som alltid. Här känner man sig alltid välkommen. Och förmodligen har det influerat massor av små människor till att bli stora skidåkare.