söndag 6 mars 2011

Äventyr 9: Ren och skär njutning på Göta Kanal

En högst motvillig äventyrerska masade sig upp ur sängen i morse. Jag var inte det minsta sugen på något äventyrligt idag. Ville bara ligga kvar och tryna mig. En sådan här dag är det tur att jag har "committat" till 52 adventures, då är det bara att pallra sig iväg, inga dåliga undanflykter här inte... Och tur var väl det, för det visade sig bli en kanondag till slut!

Solen skiner som besatt så redan på Essingeöarna är jag på bra humör och nyfiken på vad den här dagen ska inbringa. Jag rattar den skitigaste saaben som Sverige skådat mot Söderköping. Idag har jag struntat helt i att ta med karta för idag vill jag att allt bara ska gå på feeling. Jag känner mig näst intill högmodig och tilltron till mig själv och mina geografi-kunskaper är på topp.
-Om Tina Thörner såg mig nu så skulle hon rekrytera mig direkt till nästa Dakar-rally, säger jag högt för mig själv.

Ni som har följt mig tidigare i bloggen vet ju hur det brukar gå när jag ska hitta till mina äventyr. Just det, inte alltid som jag tänkt mig. Så det är nu som ni väntar på det där lite komiska inslaget om när jag kör fel. Men se, den här gången kommer inte det inslaget att komma! För jag kör helt spikrakt rätt från början och hittar en perfekt parkering precis bredvid Göta Kanal mitt i centrala Söderköping! Tadaa!

Kanalens ena sida ramas in av en hög bergvägg med knotiga tallar som klättrar uppåt mot himlen. På andra sidan löper strandpromenaden där några få människor är ute och vädrar sina näsborrar för vårkänslorna som ligger i luften. Efter en lättare brottningmatch med strandkantens vassrugg så glider jag iväg på kanalen. Det här har jag drömt om länge! Att få åka skridskor på Göta Kanal! Ända sedan jag puttrade förbi här med kanalbåt 2007 har detta stått på min "att-göra-före-jag-dör-lista".

Klart grillorna ska ha lite vass-pynt!

Oj, vad jag glider! Utan minsta ansträngning seglar jag sakta fram över kanalens hårda vatten. Vilken underbar känsla! Såhär skulle det ha varit förra helgen när jag hasade runt Vasaloppet! Då hade jag inte haft så infernaliskt ont hela tiden. Jag tittar mig omkring och njuter av solen och det varierande landskapet. Snöklädda åkrar varvas med kuperade skogsdungar där de bruna fjolårs-gräset har börjat titta fram så smått här och där. Jag är nästan ensam på isen. Var är alla Söderköpings-bor en så fantastiskt dag som denna?


Diesel verkar njuta lika mycket som jag
När jag kommer till Tegelbrukets sluss så blir det till att ta av sig skridskorna och gå. I slussen porlar och droppar det högt och där finns ingen is alls. Kanalen trycker på och vattnet pressas genom de till synes stängda slussportarna. Jag funderar på om inte istäcket borde sjunka eftersom vattnet undertill hela tiden rinner ner på nästa nivå i slussarna? Måste fråga någon som vet, tänker jag medan jag glider vidare på andra sidan slussen.


Slussning vintertid

Medvinden puttar mig hjälpsamt fram över isen. Jag lyfter knappt skridskorna alls. Jag bara står där och konstaterar att det här är njutning för själen. Det är såhär ett äventyr ska vara. Lagom jobbigt, soligt och med mjuk-kaka i ryggsäcken.


Rena skär på Göta Kanal
  
Diesel håller jämna steg med mig trots att han halkar till lite då och då. Vi når snart slutet på den del av kanalen som går att åka skridskor på. I Mem slutar is-autostradan och övergår till att så småningom bli Sankta Annas skärgård. Där är isen täckt av snö och ser inte alls inbjudande ut för en skridskoåkare. Vi hittar istället en perfekt lunch-plats längst ut på udden där kanalen har sitt slut eller sin början.


Bättre lunchplats får man leta efter

Det märks att det är låg-säsong på Göta Kanal. Allt har bäddats in i en mjuk dvala. Det känns nästan som om jag stör byggnaderna längs med kanalen i deras välbehövliga vintervila. En vindflöjel gnisslar lite i den tilltagande vinden. Båtarna som på sommaren transporterar horder av turister kommer ingenstans just nu.


Finns inte så mycket annat att göra än att vila
för de här båtarna

Det är dags att åka tillbaka. Den behagliga medvinden blir nu påstridig motvind. Men inte mer än att jag klarar av det. Det är nästan lite skönt att få riva i lite med lårmusklerna eftersom jag bara lojt har glidit med på förmiddagen. Jag möter ingen på väg tillbaka. Märkligt. Men skönt att få isen för sig själv.

Alldeles för snabbt kommer jag tillbaka till Söderköping igen. Jag hittar några små pallar som gissningsvis har placerats ut på isen för att ge välbehövligt stöd för rangliga åkare som ska ta av sig skridskorna.


Support för vingliga?

Jag vill inte gå in än, vill inte riktigt avsluta mitt äventyr. Jag bestämmer mig för att klättra upp för det branta berget intill kanalen för att få en skymt av Söderköping från ovan. Det löper en stig i zick-zack längs med bergsidan och där det är som brantast har någon händig person snickrat en redig trappa med räcken. Diesel skuttar runt, runt av lycka över att få känna barmark under tassarna. Längst upp på bergsluttningen klamrar sig ett sött litet lusthus fast. Vi stör ett nyförälskat par mitt i en romantisk kyss när vi kommer över krönet. De kommer av sig och lommar iväg omslingrade.


Vacker utsikt över Söderköping

Solen är på väg ner och vi också. Vi tar samma slingriga skogsstig ner till staden. Vi passerar den ödsliga glass-baren på vägen tillbaka till bilen. GB-gubben står i ensam majestät utanför entrén och jag tycker nästan att han vinkar hej då till oss när vi går förbi honom... Om förra helgen bestod av stopp-tider och jämna plågor så har den här helgen bestått av ren och skär njutning.


Tack för den här helgen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar