Äventyr 8: Nio mils resa genom hopp och förtvivlan

Jag vill börja detta inlägg med att ge några råd till er som funderar på att åka Vasaloppet:

1. Åk inte Vasaloppet.
2. Om du ignorerar mitt första råd och tänker åka ändå, tänk om, åk INTE Vasaloppet.
3. Om du fullständigt struntar i mina två föregående råd och ändå väljer att åka Vasaloppet, ladda inte upp med att renovera två badrum veckorna innan.
4. Flytta inte in hos dina föräldrar vid en ålder av 32 för att ha tillgång till ett tredje badrum som tillhandager avloppsluktande vatten som gör att du måste ha en tids- och energikrävande logistik när det gäller duschning, vattendrickande, matlagning och tvättning i ett fjärde badrum på annan plats.
5. Låt proffsen valla dina skidor, VAD DET ÄN KOSTAR! Var inte dumsnål.
6. Se till att få mer än 2 timmars sömn natten innan i snarkbefriad zon.
7. Ät ordentligt med redig mat flera veckor innan start, Ahlgrens bilar fungerar inte som uppladdningskost.
8. Ha inte för mycket att göra på jobbet veckorna innan start.
9. Bryt inte foten på ett sådant sätt att du fortfarande två år efter olyckan har men av det.
10. Träna enligt de råd som du får från Vasalopps-veteranerna, de vet vad de snackar om. Följ de råden noga!

Men ska vi ta det från början kanske?
Jag och min kära vän Paula (som är den person som lurade in mig i det här Vasaloppandet) rullar med bilen mot Mora alldeles för sent egentligen på lördag eftermiddag. Vi tänker som så att bara vi är i staden före 18.00 då nummerlapps-uthämtningen stänger så är det ju lugnt. Sju kilometer innan Mora tar det plötsligt stopp. Vi rör oss inte en meter framåt med bilen. Och gör inte så den närmaste halvtimmen heller.
-Det är Vasaloppsvecka i Mora, förklarar den allvarliga rösten i trafikrapporteringen när vi knäpper på radion.
För många bilar vill tydligen in i den lilla charmiga staden Mora samtidigt. Vi har nog inte fattat hur stort det här är... Proppen löser upp sig så småningom och vi krypkör in i staden och skådar den ståtliga kyrkan för första gången. Vi skådar också det ordnade kaoset. Människor med skidor på axeln och under fötterna samt bilar med skidor på taket myllrar precis överallt, men alla verkar veta var de ska. Det är bara vi som är förvirrade och snurrar runt innan vi hittar våra nummerlappar. Vi lyckas lämna in skidorna på proffs-vallning och äta middag med våra Åre-residerande vänner Anna och Simon som också är i Mora för att åka Tjejvasan och Öppet spår. Så långt är allt under kontroll. Men det är någonstans här som det börjar gå snett.

Det är fler än vi som har lämnat in sina skidor till proffsen för vallning, vilket innebär att hela proceduren är enormt försenad och vi får inte tillbaka våra skidor förrän vid elva-snåret på kvällen. Vi springer hemåt i den rå-kalla natten till vår tillfälliga bostad i Mora skidgymnasiums minsta klassrum. Alla våra tjugotre rumskamrater sover sedan fyra timmar tillbaka, så vi tassar så mjukt vi kan in i mörkret för att hitta en ledig yta på golvet. Vi inser snart att det är ganska fullt och att det är omöjligt att vara tyst när man måste. Vi frustar av tillbakahållet fniss när vi försöker blåsa upp våra liggunderlag under största möjliga tystnad samtidigt som vi bygger en koja av de hopfösta bänkarna som står i mitten av klassrummet.

Paulas och min sov-koja natten innan Vasalopps-starten.

När vi äntligen har krupit ner i våra sovsäckar runt midnatt drar snark-fabriken igång. Att vi har bokat sovsal för endast damer är ingen garanti för att natten kommer förlöpa ljudlöst. Öronpropparna tillför endast en  dämpning av snark-symfonin. Väckarklockan är ställd på 03:45 (!) imorgonbitti, och vetskapen om detta ackompanjerat av snark-orkestern gör att det är omöjligt att somna.

Efter kanske två timmars halvslumrande sömn som mer kan liknas vid någon slags dvala ringer alarmet. Det finns ingen tid till att snooza så det är bara att studsa upp och glida i tajtsen och pjäxorna, packa ihop sina saker och leta upp frukost-utspisningen. Vi slevar i oss gröt i snabb takt tills våra magar protesterar och irrar oss sen vidare till bussen som ska ta oss till starten i Sälen. Paula lyckas sno åt sig lite sömn under den 2 timmar långa färden, men jag kan inte koppla av. Jag bara fånstirrar ut genom fönstret och kontrollerar ryggsäcken för tjugofjärde gången att jag fick med mig Tigerbalsam.

Klockan 07:26:05 passerar jag så startpinnen och apparaten som läser av mitt chip jag har runt foten tjuter frenetiskt av alla andras åkares chips som passerar nästan samtidigt som mig. Nu är vi igång! Äntligen!

Redan på start-rakan går det upp för mig att jag har Vasaloppshistoriens sämsta glid. Paula tar endast ett lojt stavtag och glider ifrån mig med hästlängder. Jag stakar för allt vad jag är värd, men skidorna suger sig envist fast i snön. Kroppen svarar inte fast jag tar i för kung och fosterland.

Paula glider lätt ifrån på raksträckan i starten.

Ni som är lite bekanta med Vasaloppet vet ju att det kommer en fyra kilometers lång och brant uppförsbacke nästan precis i starten. Där blir det tvärstopp och kö-bildningen är ett faktum. Alla blir irriterade och försöker ta sig upp så fort som möjligt, men ingen kommer fortare fram än någon annan. Jag kommer ifatt Paula och vi står och småsnackar lite och gör vårt bästa att hålla in stavar och skidor för att åtminstonde de ska vara hela när vi kommer upp till backens krön. Det enda som gör livet roligt i den här backen är killen som glider ur spåret till vänster, drar ner brallorna och lägger en kabel, drar upp brallorna igen och skidar vidare som ingenting har hänt..!

Redan i startbackens kö-bildning börjar fotografen se suddigt...

 På Vasaloppets högsta punkt efter mördar-backen försvinner Paula och hennes rosa mössa i mängden av åkare. Vi har bestämt att om vi kommer ifrån varann ska vi vänta på den andre vid nästa vätskekontroll. Jag sliter hårt med mitt dåliga glid, åkare efter åkare svischar lätt förbi mig. Den extra fleecevästen var onödig, svetten lackar och droppar längs ryggen. Törsten bränner i halsen. Ända sedan mördarbacken har det känts som jag haft sandpapper i munnen.

Vasaloppets vätskekontroller

I Smågan fångar jag upp Paula igen och dricker girigt av sportdrycken som serveras. Jag ser en vallaservicebod i ögonvrån och bestämmer mig för att det är värt att köa där för att få bättre glid. Paula väntar tålmodigt med mig och med nya friska tag spänner jag lite senare på mig skidorna igen. Men Paula och alla andra glider ifrån mig igen. Jag känner ingen skillnad på skidorna. Jag säger åt henne att bara köra på, att hon kommer bli galen om hon ska vänta på mig. Paulas rosa mössa försvinner igen i vimlet av åkare. Allt jag ser är ryggar som glider lätt, lätt ifrån mig. Det är psykiskt knäckande att inse att jag kommer att få åka alla dessa långa mil utan glatt och eminent sällskap i form av Paula. Genast blir allt så mycket tråkigare. Efter totalt 1,5 mils längdåkning går jag in i väggen. Jag tar helt slut. Jag har inga krafter kvar. Ryggen värker och benen vrålar av smärta. Min högerfot har fullständigt domnat bort. 1,5 mil! Jag har 7,5 kvar! Jag har åkt 1,5 mil massor av gånger utan att bli särskilt trött. Vad är det som händer? Jag är mitt ute på en hed där ingen kan hjälpa mig. Jag bestämmer mig för att tvinga mig själv till nästa vätskekontroll i Mångsbodarna där jag kan få hjälp. På något mirakulöst sätt lyckas jag hasa mig dit och väl där får jag inte fram ett ljud. Allt jag vill är att krypa ihop i fosterställning och bara gråta. Funktionärerna frågar vad jag vill ha, men det som kommer ut ur min mun är något slags kraxande. De chansar på att jag menar blåbärssoppa och det duger åt mig. Efter den fjärde koppen blåbärssoppa och den femte sockerbullen känner jag att livet återvänder till kroppen. Jag har fått tillbaka rösten och frågar när de drar stopp-repet här i Mångsbodarna. Det visar sig att jag ligger nästan 2 timmar för stopp-tiden vilket gör att jag får ännu mer förnyade krafter och tänker att det kanske inte gick så långsamt ändå. Jag smörjer in rumpan, axlarna och höftböjarna med Tigerbalsam och känner mig som en ny människa.

Jag stakar vidare mot nästa delmål och nu känns det ganska bra, jag tänker att det här ska nog gå vägen. Jag tar mig till Risberg och på vägen dit orkar jag mellan smärtintervallerna faktiskt reflektera över att det är väldigt fint väder idag och att omgivningarna är ganska vackra med sina fjäll-tallar och den gnistrande snön.
I Risberg dricker jag mera blåbärssoppa och trycker i mig bullar. Tigerbalsam åker på igen, denna gång över nästan hela kroppen. Jag tar nya tag och peppar mig själv.

Än så länge orkar jag fota iallafall

När jag åker nerför en liten slänt strax efter Risberg tycker jag att det känns fladdrigt på vänsterfoten. När jag tittar ner på bindningen så upptäcker jag att den är trasig. Jaha, allt ska tydligen jävlas med mig idag. Jag stannar till och tejpar ihop den med skavsårstejp som jag har i ryggsäcken. Det funkar okej, skidan sitter kvar på pjäxan, men jag kan inte trycka ifrån ordentligt. Jag tänker att det spelar ändå ingen roll, jag hade inte kunnat tryckt ifrån ändå för jag har så ont i kroppen. Varje rörelse jag gör skickar en impuls av smärta genom hela min kropp. Tankarna som mal i huvudet är inte positiva. Jag ställer mig själv frågor som; Varför jag gör det här? Varför har jag BETALAT 1200 spänn för att göra det här? Varför utsätter jag mig för det här helt frivilligt?  När jag kommer till 4,5 mils-markeringen blir jag för första gången på länge jätteglad. Hälften är nu gjort!

Hopp eller förtvivlan?

Men ganska snart går ljuset upp för mig att det är exakt lika långt kvar som jag hittills har åkt. Min glädje förbyts snart i förtvivlan. Hur fan ska jag uthärda detta konstanta tillstånd av obarmhärtig smärta i sex timmar till? Bland åkarna runt mig florerar det rykten om att efter Evertsberg kommer en 7 km lång nerförsbacke. Det är det som driver mig nu, att få vila i den jättelånga backen. Den är nästan en mil om man avrundar lite uppåt. En mil närmare Mora.

I Evertsberg är jag så fokuserad på den kommande nerförsbacken att jag knappt stannar till för att ta dricka. Jag tar mig snabbt genom kontrollen och nu, nu ska det gå snabbt nerför. Jag ska äntligen få vila. Men nerförsbacken kommer aldrig. Eller är det för att jag har så dåligt glid att jag inte märker att det sluttar nerför? Jag tycker bara att det går uppför hela tiden.
När jag passerar skylten där det står att jag har 3 mil kvar till Mora kommer känseln i högerfoten tillbaka. Och det gör ont, helvetiskt ont. Det var nog bättre att den var bortdomnad tänker jag. Men nu är det som det är och jag försöker deala med situationen. Lösningen blir att jag skidar lite snett för att avlasta högerfoten. Jag funderar kring ifall det verkligen var en sån smart idé att skida nio mil med en fot som inte riktigt är sig själv efter ett dumt benbrott för ett par år sedan? Min enda motivation och den tanke som mals konstant i mitt huvud är att jag ALDRIG kommer att ställa mig på startlinjen igen för det här loppet. Nu har jag kommit såhär långt och såhär nära kommer jag aldrig att vara igen. Det är nu eller aldrig jag kommer att göra det här.
I de extremt långa och branta Lundbäcks-uppförsbackarna börjar jag halluniciera och ser Pringles-rör hänga i träden. Jag är så obeskrivligt trött och har så fruktansvärt ont i hela kroppen att jag tar allt som bjuds i spåret. Flera företag har egna vätske-kontroller efter banan och jag låtsas jobba på både Ericson, Logica, Saab och Scania för att få Dextrosol, choklad och russin. IFK Helsingborg bjuder på Coca-Cola och jag tycker att det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv!

När jag nästan kryper in mot Oxberg är jag helt utpumpad och fruktansvärt uttråkad. En korpulent herre står invid spåret och väntar säkert på någon bekant som åker loppet. Han säger tillräckligt högt för att jag ska höra; " det här går ju inte fort inte". Mitt inre jag blir tok-förbannad och vill bara skrika; "men åk själv då gubbstrutt!" Men på utsidan syns nog ingen reaktion, jag är för trött för att orka skida fram till gubben och dra staven i huvudet på honom.  Speakern ropar ut mitt namn och välkomnar mig till vätskekontrollen samtidigt som han talar om att 8000 åkare har gått i mål. Kul för dem tänker jag, mindre kul för mig att få höra det. Det peppar mig inte direkt. Jag får också veta att jag endast har 250 åkare bakom mig. Jag är nästan sist! Och jag och Simon som har skämtat om hans pappa som hade som mål i livet att komma sist i Vasaloppet... Mitt mål var inte att komma sist, därför är jag inte tok-laddad när jag åker från Oxberg.  Men funktionärerna säger att nästa sträcka är lätt-åkt. De har de å andra sidan sagt vid varje vätskekontroll och hittills har det inte stämt alls.

En sliten äventyrerska
Foto: Photomic


Eftersom jag har tejpat fast skidan i pjäxan vågar jag inte ta av mig den ifall jag inte skulle få på den igen. Därför har jag ingen möjlighet att besöka de snyggt blå baja-majorna som finns vid varje vätskekontroll. Lösningen blir att jag åker och letar små stubbar och stenar som jag kan "gömma" mig bakom för att inte visa rumpan för mer än iallafall ett tiotal åkare när jag måste kissa. Min kropp är nog ganska trött vid det här laget, för allt jag dricker går rakt igenom mig. Efter varje vätskekontroll skidar jag inte mer än 2 km innan jag måste stanna för att kissa. Kroppen är inte längre mottaglig för näring. Det enda som håller mig uppe just nu är en förväntan om att det ska rassla till i mobilen med ett peppande sms från pojkvännen som hejar på mig den högteknologiska vägen.

In mot kontrollen i Hökberg händer något fantastiskt, jag skådar en nerförsbacke! Och den verkar brant som tusan för folk tar av sig skidorna och GÅR ner. Underbart, tänker jag, jag kommer äntligen få vila. När jag kryper ihop i bästa Anja Pärson ägg-ställning skriker jag högt av smärta för att ryggen protesterar mot den ovana positionen. Mitt skrik får Paulas kolleger från SVT att vända sin tv-kamera mot mig. Nu får det bära eller brista. Det är så skönt att bara få glida för en gångs skull. Jag susar förbi säkert 35 människor på vägen ner. Det har inte hänt under hela loppet att jag har PASSERAT någon annan! Fantastiskt känsla! Är det såhär det känns att vara Charlotte Kalla kanske?

I Hökberg piper apparaten som läser av mitt chip stillsamt till. I starten var det ett konstant tjutande av alla åkare, men nu är jag nästan ensam i spåret och pipet ekar i tystnaden. Jag är på gränsen till död nu, därför skiter jag i att jag dricker köttbuljong. Jag orkar inte bry mig. Min vego-mage får deala med det imorgon, om jag överlever. Den torra bullen växer i munnen och jag kan inte svälja. Det börjar skymma nu och jag tänker att jag måste skynda mig om inte det där förbannade stopp-repet ska dras för mig.

Sträckan mellan Hökberg och Eldris skidar jag i totalt mörker. Jag ser ingenting. Det är bäcksvart. Jag får ideliga tvärstopp för att jag inte ser alla de godispapper som ligger i spåret och som fastnar under mina skidor. Att böja sig ner och plocka bort dem är en plågsam upplevelse. Jag fantiserar om att få se ensiffriga tal på hur långt det är kvar till Mora. Vänster ben som har fått ta 80 procent av belastningen för att jag har försökt avlasta högerfoten befinner sig nu i konstant kramptillstånd. Jag har ofattbart ont under fotsulorna för att jag nu har stått upp 10 timmar i sträck. Jag skidar på tå för det går inte att sätta ner hälarna längre. Plötsligt slår det mig att jag har kvar de powerbars jag fick av Anna från Åre Chokladfabrik.  Gudarna ska veta att hjärnan inte arbetar hundraprocentigt just nu. Jag lägger mig raklång på rygg med skidor och stavar spretande åt alla håll bredvid spåret och äter upp alla tre medan jag sluter ögonen. Jag har aldrig längtat så hett efter att få sova. Tankarna virrar och jag gissar att Simon redan är tillbaka hemma i Åre vid det här laget efter sitt fantastiska lopp.

Jag tar mig bokstavligen i kragen och rycker upp mig. Jag tänker att jag iallafall inte har skavsår, tack och lov. En kvart senare känner jag att jag nog har en jätteblåsa under vänster stortå. Jag är för trött för att åtgärda saken. Jag bara ignorerar det och nöter på. Jag passerar Crafts tält där de delar ut gratiskläder till dem som fryser. Jag fryser som fanken, men är för sinneslö för att stanna och ta emot en extra tröja. Orkar inte klä på mig den. 3 km kvar till Eldris, nu finns inga tankar kvar i mitt huvud. Det är tomt.

Eldris är upplyst med julgransbelysning. När funktionären som ger mig köttbuljongen frågar hur jag mår börjar jag gråta. Det gör så förbannat ont i kroppen. "Ont" väser jag fram. Hon ger mig genast massage på benen och över ryggen. Tårarna strömmar nerför kinderna när jag hänger på stavarna och jag konstaterar att världen är nog god trots allt. Hon tittar mig djupt i ögonen och säger att; "nu klarar du det här"! Jag torkar tårarna och nickar.

Efter Eldris är det elbelysning i spåret. Nu är det äntligen ensiffrigt! Det är inte längre nedräkning till nästa vätskekontroll, utan nu är det verkligen målet som hägrar i Mora! Tavlorna visar kilometer för kilometer hur långt det är kvar. Men aldrig har en kilometer känts så lång i mitt liv. Jag tycker att jag har skidat i en halvtimme minst men nästa tavla som dyker upp visar att jag bara har skidat en kilometer. Hur kan en kilometer vara så lång? Det är inte möjligt! Detta tar aldrig slut. Jag svär högt för mig själv. Men slutligen händer det som jag inte har vågat tro på de senaste 11 timmarna. Jag skymtar kyrktornet i Mora genom träden. Nu kan det inte vara långt kvar. Jag kommer att klara det här! Det är första gången jag vågar tänka den tanken. De sista tre kilometrarna känns som en evighet. Raksträckan in mot mål är precis hur lång som helst. Jag spurtar för jag vill bara att den här plågan ska ta slut. Jag får några spridda hejarop från öl-glada förbipasserande. Jag ser ljuset i tunneln. Jag ser målet.

Målfoto med kanske den fulaste segergesten i mannaminne
Foto: Photomic

När jag passerar mållinjen vet jag inte vad som händer. Jag bara skriker rakt ut, inte av glädje och inte av lycka av att ha klarat det. Kanske av lättnad. Nu är plågan äntligen över. Jag har aldrig någonsin haft så ont i kroppen under så lång tid. Det här var fanimej det tråkigaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag vill ALDRIG göra det här igen. ALDRIG NÅGONSIN!

När jag förstår att jag måste GÅ tillbaka till skolan där vi bodde inatt, att det inte går någon buss dit, så börjar jag storböla. Det är en sträcka på 600 meter, men i min värld just nu är det helt omöjligt långt. Jag är så fruktansvärt trött och jag har ingen energi kvar alls. Jag överväger seriöst att kasta skidorna i containern bredvid mig, men bestämmer mig för att slänga upp dem på axeln och gå och möta Paula på skolan där hon väntat på mig i två timmar. Jag gråter ännu mer när jag börjar fatta vilken dålig tid jag hade. Jag gråter lite till när jag träffar Paula som säger att det jobbigaste med loppet var att det var lite tråkigt. Annars känner hon sig fräsch som en nyponros. Hon har inte haft ont någonstans och har inte ont någonstans.

Jag släpar mig och Paula struttar glatt till gympasalen och jag tror att efter duschen i Granada 2006 var nog detta den angenämaste duschen i hela mitt liv. Vi köper hämt-pizza och beslutar oss för att inte köra en millimeter bil någonstans ikväll. Vi slaggar på golvet i korridoren i samma skola vi bodde förra natten. Denna gång somnar jag dock som en klubbad säl och sover ovaggad tills morgonen gryr i Mora.

Paula är alltid fräsch som en nyponros

Den första tanke som slår mig när jag vaknar är att jag kanske ändå ska åka nästa år igen, för jag vet ju att jag kan bättre än 11 timmar 49 minuter och 15 sekunder....

Uppladdning inför Vasaloppet

Jag försöker mest förtränga vad som ska hända i helgen... Känner mig inte det minsta redo att skida nio mil. Men jag tänker att jag får preppa mentalt. Alla råd jag fått om hur jag ska ladda upp har jag inte följt alls. Det här med att åka en herrans massa mil har inte gjorts. Inte heller har jag åkt 4,5 mil i ett sträck som var ett hett tips. Inte heller har jag ätit en massa kolhydrater (om inte Ahlgrens bilar räknas då förstås)och sömn har varit en bristvara minst sagt. Till råga på allt så strular foten också. Den har fått för sig att den ska göra extra ont just den här veckan. Suck.
Men lite har jag tränat, om än en aningens okonventionellt. Jag tänker som så, att om jag tränar under sämsta möjliga förhållanden så kan det bara kännas bättre på själva loppet sen. Alltså åker jag i så stora och bylsiga kläder som möjligt, för att sen när jag drar på mig min fantom-fartdräkt så kommer det kännas som det går sjuuukt fort bara för att jag inte har stora termobrallor som är i vägen i varje skidtag. Jag kör bara i ospårad och eländig terräng, bara för att kunna vara nöjd med Vasaloppsspårningen, hur det än ser ut. Jag kör ovallade skidor, bara för att under loppet när jag får proffsvalla så kommer det kännas som en nytändning! Vad tror ni, kommer min uppladdning att räcka?

Nja, jag ljög, lite valla har jag i form av bark faktiskt...

Äventyr 7: Vatten överallt

Detta äventyr kan man verkligen säga att det har handlat om vatten. Vatten i alla möjliga olika former. Vatten i flytande form, fast form, fuktig form och förbannad form. Läs nedanstående punktform för att förstå vad jag menar.

1. Det hela börjar med att jag och min sambo äntligen får ändan ur vagnen och bestämmer oss för att kolla upp de där spruckna kakelplattorna i badrumsgolvet hemma i lägenheten som vi har haft sen vi flyttade in för sju år sedan. Det visar sig att sprickorna i kaklet hör ihop med en rejäl spricka i betongen under. Och i denna eminenta spricka har det sipprat ned vatten i alldeles för lång tid och fuktat betongen ända ner till grannen under. Där det en gång var ett badrum är det nu bara ett dammigt betonginferno med en snygg spricka rakt genom badrumsgolvet. Läget just nu är att vårt försäkringsbolag och föreningens försäkringsbolag ska gnabbas klart om vem som ska stå för vad i denna härva av paragrafer och regler. Det pågår en UTREDNING om huruvida detta ska hanteras. Och vi alla vet ju hur lång tid UTREDNINGAR kan ta. Att bo i en lägenhet som dammar lika mycket som ökensträckan i Dakar-rallyt är inget jag önskar min värsta fiende ens, och därtill ingen möjlighet att duscha av sig resdammet heller. Suck.

2. Vi hade precis accepterat faktum när rörmokaren som vi bokat till att göra om badrummet på landstället ringer och säger att han kan komma dit redan på måndag då han har fått ändrade planer på sina andra jobb. Så det är bara att kasta sig i bilen med kofoten i högsta hugg och åka till landstället och riva ut badrummet där också. Att riva ett badrum i -20 grader är inte mumma för händerna kan jag tala om. Suck igen.

3. Nu kan man ju tycka att det räcker med badrumshistorier, men se det slutar inte här. Jag och sambon bestämmer oss för att flytta in hos min pappa för att åtminstonde ha nära till jobbet och få en efterlängtad dusch. Men den efterlängtade duschen blir inte så fantastisk som den har fantiserats om. Vattnet luktar avlopp och smakar salt. En snabbkoll visar att reningsfiltret är uttjänt och behöver bytas. Lyckligtvis finns ett nytt i garaget. Men när själva bytet ska ske så pajar hela behållaren och en ny är givetvis en beställningsvara och ingen vet när den kan tänkas komma. Ytterligare en suck.

4. Summa summarum, jag och sambon åker alltså till min lillasyster för att duscha. Så en vanlig dusch som kanske går på 5 minuter, tar istället cirka en timme med transporten dit och tillbaka. Mera suck.

5. Men vatten är inte bara av ondo, även om det känns som om att det har varit det temat såhär långt på helgens äventyr. Vatten kan vara väldigt vackert i frusen form, och på söndagen är jag trött på allt vad badrum och flytande vatten heter. Jag och min familj styr kosan mot Sigtuna och isarna där. Vi har fått säkra rapporter om att där var finaste isen under Vikingarännet. Det är så skönt att äntligen få komma ut ur dammiga badrum och få andas frisk luft. Solen skiner genom ett tunt lager av rosaskimrande moln. Vinden ruskar vassen lite lojt. Minusgraderna stannar runt cirka nio. Det är faktiskt skridskopremiär för oss i år. Det är skönt för kroppen att få utföra en annan form av rörelse än den mekaniska som är på längdskidor. Skridskorna glider lätt, så lätt. Ett tunt lager av snö täcker isen, vilket är bra för hunden som får fäste för sina tassar då, men desto värre för oss som inte ser sprickorna i isen. Det blir ett par spektakulära vurpor, men vad är ett par blåmärken mot att få skratta lite efter helgens alla missöden.

Lycklig hund och lycklig matte på hal is i Sigtuna

Vi stannar till på en liten bänk invid en brygga och fikar med varm choklad från termosen. Solen värmer nästan lite i ansiktet om man känner efter ordentligt.

Gemensam spaning över isen

Vi tittar på människorna som passerar oss där vi sitter och njuter. Vi konstaterar snabbt att det inte bara är skridskor som gäller på isarna numera. Tydligen går det alldeles utmärkt att cykla eller bli dragen av pappa på snowracer. Många åker längdskidor och några promenerar med sina hundar. Isjakterna får upp en anmärkningsvärd hög fart i den nästan obefintliga vinden.

Sigtuna cykelklubb viker inte ner sig
fast det är snö och is överallt.

Isjakterna håller hög fart över isen

Vi glider hemåt i lätt medvind och njuter av varje skär. Vi avslutar med en promenad i pittoreska Sigtuna. Staden bjuder på historisk charm blandat med uppsluppna barnfamiljer. De små trähusen som kantar kullerstensgatorna är sneda och vinda och ser nästan ut som de också vill kika runt hörnet för att se vad som döljer sig där bakom.  På vägen hem svänger vi in vid Steninge Slott för en liten, liten promenad till. Vi vill inte riktigt åka hem än, vi vill njuta lite till av det fina vintervädret.

Diesel visar upp sig i slottsgången vid Steninge Slott

Medan vi strosar i slottsparken funderar jag på när ett slott blir ett slott. Är det antal rum som en byggnad har som avgör om det är ett slott? Räcker det med att vara adlig för att få kalla sitt bohag för slott? Eller är det antal kvadratmeter som gör det till ett slott? Men framförallt undrar jag om de som bor i slottet har ett badrum som går att använda....

Äventyr 6: Mirakel i Åre

Veckan i Åre har varit helt otroligt fantastiskt underbar! Det finns inte superlativ nog att beskriva hur bra det har varit. Veckan började med att Åre bjöd på sig själv i form av den sedvanliga kylan och snöstormarna, men det gjorde inte så mycket eftersom "vår gata" trivdes så bra ihop! 50 bröllopsgäster hade hyrt in sig på Tott och det var ett himla springande ut och in i stugorna. Alla skulle socialiseras med alla och det funkade hur bra som helst. Vi trotsade kylan och åkte skidor ändå för att det var så roligt att hänga med alla nya vänner och bara snacka skit! Åre bjöd trots hårda vindar och kyla på ganska mjuk och fin snö.

Brudgummen gör bruden knäsvag med sina telis-svängar...

Men så kom bröllopsfredagen. Den perfekta dagen. Något annat går inte att säga. Åre hade under nattens snöstorm förvandlats till ett skidparadis i Canada-klass. Vinden hade mojnat till obefintlighet, solen sken från en klarblå himmel och minusgraderna var närmare tjugo än tio, men vad gjorde det när det ligger cirka 40 cm FLUFFIGT champagne-puder över vissa utvalda delar av berget. Vinden hade gått hårt åt västsluttningarna, men höll man sig på de östra delarna så var snön helt enkelt makalös. Om sanningen ska fram så har jag aldrig åkt så bra snö i Åre. Lycko-skriken avlöste varann på berget och precis alla som släntrade in i liften hade det bredaste leenden som Åre skådat denna säsong!

Simon guidar till Åres fluffigaste puder

Jag och min nyfunne vän Nadine (som tillhör den galnaste men roligaste familj jag någonsin träffat) hade turen att få åka med Chateaux Annas personliga och lokala guide. Så vi fick troligen det bästa av kakan som Åre hade att erbjuda denna dag. Lite hiking blev det, men det var såååååå värt det på vägen ner när superlätta och stora mängder av snö svepte som en våg upp över benen och magen. Jag kan inte förstå hur en så egentligen enkel och banal företeelse kan få hela kroppens alla endorfiner att kick-starta på en och samma gång...?! Jag ville bara åka mer och mer. Tillsammans stretchade vi ut tidsgränsen till max innan vi vände skidspetsarna mot vår gata för att åtminstonde hinna kamma håret och raggarduscha innan bröllopet.

Nadine på väg upp för att ta del av det fina pudret på vägen ner

Med andan i halsen och det svettiga understället fortfarande på under klänningen sladdar jag in vid Åre Gamla kyrka bara någon minut före brudparet. Den redan perfekta dagen fortsätter och även här vid kyrkan kunde man skåda Åres bredaste leenden. Sveriges sötaste par, och mina bästa vänner, gifter sig och det är så vackert att jag har gråtit bort det mesta av mascaran innan brudparet ens har hunnit fram till altaret. Jag gråter inte mindre heller när Chateaux Anna med tvillingsyster Marie sjunger och spelar dragspel så hela kyrkan värms upp.
Kvällen fortsätter sedan med den roligaste bröllopsfesten som någonsin kommer att upplevas i Åredalen.

Dagen efter tillhandahåller även den magnifik puder-åkning av världsklass. Undertecknads reaktionsförmåga är dock inte i närheten av världsklass efter bröllopsfesten, men trots det så lyckas jag få till några riktigt sköna åk i Åres hemliga skogsrännor. 

En veckas intensiv koncentration för att hitta tillbaka till telis-åkningen efter fotleds-brottet har satt sina spår. Socialiserande till långt in på nätterna och konstant mjölksyra i låren samt en hejdundrandes bröllopsfest  bidrar också till att söndagen startas med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält. Kroppen är sliten, men mycket nöjd.
Med nöd och näppe lyckas jag hasa mig runt 5 km-spåret i Åre Björnens längdcenter.  Det hade nog gått fortare att krypa runt, men nu är det ett Vasalopp som ska åkas snart. Tur att fjällskogen som omger mig erbjuder ögongodis i form av ett nästan mystiskt snö-landskap. 

Mystisk skog i längdspåret,
där det när som helst kan dyka upp
en liten tomtenisse kanske?

Det är bara att konstatera att denna vecka inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade ju planer på att göra toppturer vid Storulvån och ta turskidorna till Blåhammaren. Jag skulle träna längd varje kväll i Åre Björnen. Men så blev det inte... Det blev bättre! Jag har träffat massor av underbara människor, åkt puder i Åre och fått uppleva mina bästa vänners bröllop. Jag kan inte begära mer än så. Jag har fått vara med om ett mirakel i Åre.

Vackert så det förslår..

Pow-Pow Na-Na

En helt underbar vecka i Åre har nu tyvärr nått sitt slut. Jag har klivit ut ur min lycko-bubbla som jag befunnit mig i sedan förra lördagen, och insåg då att de fortfarande tjafsar i Egypten och att schlagerfestivalen tydligen är ett fiasko i år. Jag har inte haft en endaste tanke på att det funnits en värld utanför Åre den här veckan.

Jag har fått vara med om ett sagolikt fjäll-bröllop i Åre Gamla Kyrka mellan mina bästa vänner, jag var på Villa Tottebo där århundradets roligaste bröllopsfest gick av stapeln, jag har fått äran att lära känna en hel drös med fantastiska människor och dessutom har jag åkt midjedjupt puder i Åre! Hur ofta händer det? Just precis, inte särskilt ofta.... Jag vill bara njuta av den här härliga känslan en stund till.... Ni får därför vänta på uppdateringen om senaste äventyret, för jag vill suga på karamellen lite till för mig själv.... Jag bjuder på en bevis-bild på det midjedjupa pudret så länge. Jag vill bara poängtera att jag står raklång på bilden....!!

Det är sant!
Pudret i Åre räckte mig till midjan på vissa ställen.
Foto: Simon Oest

Snöstorm!

Jojomen, full snöstorm är det i Åre. Om det bara mojnar tills imorgon så kan det bli fin-fin puder-åkning. Idag har det blåst som fasen men vi har hållit till mestadels i skogen och där var det riktigt mjukt och fint, ibland till och med puderspray upp över knäna! Najs!
Jag har dessutom lyckats förfrysa vänster kind, det är hårt att vara äventyrerska...! :)

Kollo-verksamhet

Jag måste bara berätta, det här är lite som att vara på kollo! Vi är ju cirka 50 gäster här som ska gå på bröllop på fredag och de flesta har varit uppe sen i söndags för att åka skidor och umgås innan bröllopet. Och det är ett helt fantastiskt härligt gäng! Alla är väldigt olika och i olika åldrar, och ingen kände egentligen varandra innan denna resa, men alla har så roligt tillsammans! Vi har hyrt varenda stuga på en av gatorna här i Åre och folk springer in och ut till varann i stugorna och bytlånar saker av varann. Någon bjuder på after-ski i sin stuga och en annan bjuder på middag i deras krypin. Vi utbyter erfarenheter och har hur roligt som helst! Och alla ser fram emot bröllopet på fredag!

Sol, vindstilla, 10 cm nysnö...

... kan det bli bättre? Nej, inte om man pratar om Åre iallafall! Detta händer typ en gång vart femte år!
En mycket bra skiddag idag, då både Tvärågrytan, västra ravinen och östra ravinen har åkts med ett leende på läpparna!

Äventyr 5: Konstant mjölksyra i Åre

Äventyrerskan är fortfarande kvar i Åre, men vill ändå ge er en liten update på vad som händer här i de nordligare delarna av Sverige. Åre visar sig mestadels från sin vanliga sida, väderrapporten säger sol och ett par minusgrader. Men i själva verket ligger ett lågt moln som ett kastrull-lock över hela berget och vindmätaren närmar sig 32 sekundmeter. Högzon kan inte öppna för att det blåser för mycket och kabinbanan måste isas av innan liftchefen ens vågar tänka tanken på att skicka upp förvirrade turister i den. Allt är precis som vanligt.

Snöstormen river och sliter i Åre kabinbana.
Foto: Gustav Holmer

Men det är så härligt att vara här. Hela Åre är för mig nostalgi. Jag gjorde två säsonger här 1998 och 1999, och det var här som min passion för skidåkning verkligen rotade sig. Och sedan dess är jag obotligt beroende av skidåkning och snö. Jag är en puder-knarkare.

Helgens äventyr innehöll faktiskt INGA felkörningar, men det kan förstås bero på att sambon styrde vårt transportmedel det mesta av färden. Väl i Åre inkvarterade vi oss hos en gammal Åre-kompis eller "Chateaux Anna" som jag tycker rättfärdigar vår vistelse hos henne mycket mer. Vi fick en superb middag och bäddade sängar och blev så väl ompysslade att jag trodde att vi hamnat på ett slott med full service! Chateaux Anna kan tillhandahålla allt, från testskidor av senaste modellen, skidskola för förtappade själar som ska lära om från början i telis-branschen till smycken för en glömsk äventyrerska som ska på bröllop i Åre senare under veckan.

Telisåkningen har gått framåt sen mitt senaste sammanbrott i Funäsfjällen. Men åker jag i pisten känner jag mig som en nybörjare eftersom jag bara kan svänga åt ena hållet och hackar mig nerför backen i en blandning mellan plogsväng och störtloppsposition. Men, och det här är intressant, kommer jag in i skogen där det är lite trångt och bökigt då känner jag igen mig själv igen, då dansar mina skidor nästan som förr. Och blir det brant, då känns allt som vanligt. Jag bara njuter av flytet. Nere i Susabäcken där det är lite buggligt och stökigt, där hittade jag skidglädjen igen! Lyckan for som en projektil genom kroppen, det är såhär det ska vara att åka skidor. Full koncentration på det jag gör just nu, men ändå fullständigt avslappnad.

Åreskutan i dimma, precis som vanligt alltså..
Foto: Gustav Holmer


Igår hände något fantastiskt. När vi kommer upp med VM8:an (gamla Olympialiften) ser vi att "ägget" till toppen på Åreskutan är öppen! Då infinner sig genast puder-hetsen! Pulsen ökar och jag vill bara hoppa av sittliften på en gång för att hinna med ägget ifall liftpatrullen får för sig att de skulle stänga liften igen. Ett fint åk ner i västra ravinen hann vi innan vädergudarna satte stopp för fler topp-expeditioner. Snön var mjuk och fin men kanske något vindpackad, men det kunde varit värre (vi är i Åre).

Måndagskvällen passade vi på att åka kvällsåkning i VM8:an, bara för gamla tiders skull. Självklart hängde vi på låset och självklart var först upp i liften och först ner för Gästrappet. Nypistad manchester är inte helt fel det heller med slalomlagg under galoscherna!

Det är så fantastisk roligt att åka skidor! Jag har saknat det så oerhört mycket under mitt rehab-år. Och med facit i hand, skulle jag ha nog rehabat kanske lite hårdare... Mjölksyran sprutar ur öronen och låren befinner sig i ett konstant smärtsamt tillstånd. Och jag konstaterar som jag gör varje ny skidsäsong att jag skulle tränat hårdare och en aningens mer benstyrka.

Nu ser jag fram emot en vecka till i Åre och mina bästa vänners bröllop på fredag i Åre kyrka!