Lodjur mitt i stan!

Jo det är sant! Kolla in länken här!

De här lodjuren retar mig.... Nu behagar de ta sig in till stan bara för att demonstrera att det minsann inte är så svåra att få syn på som jag tror.

Det är kanske så att jag ska sluta spana efter dem i skogen, och istället gå på stadsspaning efter vilda djur? Verkar ju större chans att snubbla över en lodjurstass i Bromma än i Bergslagen.....

Jinxad lodjurssspanare?

Det här med mitt mål att få se ett lodjur i det vilda, tror jag är rejält jinxad på den fronten.... Wild Sweden la upp en bild på sin facebooksida där någon fotat lodjur nyligen i Västmanland med frågan om man kunde se lodjuret på bilden...? Eeeeh... Jag kollade läääääääänge på bilden och sen kollade jag lika lääääänge till. Allt som allt väldigt mycket stirrande, men till slut fick jag be om hjälp.... Hur fasen hade jag tänkt att jag skulle få syn på ett lodjur i det vilda om jag inte ens kan se det i en bild efter timmar av stirrande? Dömt att misslyckas liksom...

Kan du se lodjuret?
Foto: Zsombor Karolyi

Lodjur

Ni som har följt bloggen vet ju att jag har ett mål under året och det är att få se ett lodjur i det vilda. Jag var nära i våras när jag fick ett insider-tips, men det slutade bara med att jag fick se lappugglor. Inte så illa det heller i och för sig. Men på den hemliga lodjurs-spanplatsen träffade jag Mikael som bara några dagar innan hade sett lodjuret på samma plats och kommit väldigt nära. Så nära att han faktiskt upplevde sig själv som ett byte och trodde att lodjuret när som helst skulle hoppa på honom. Han hann dock ta några schyssta bilder innan lodjuret ångrade sig och försvann i skogen. Kolla in denna länk.

Tvära kast

Den här helgen har det minst sagt varit tvära kast.
I början på veckan tycker tre av mina vänner att det verkar roligt att hänga med och klättra. Det bestäms att jag ska hämta upp Paula i Stockholm efter jobbet på fredagen och sen dra till Norrköping för att tälta invid Ågelsjön och där vänta in Mattias och Anton som ska anlända på lördag morgon. Tanken var att vi skulle klättra under lördagen och sedan räjsa hem på kvällen så att Paula och jag kan se Schlagerfestivalen.

Vid lunchtid på fredag kastar en tokförkyld Paula in handduken och jag bestämmer mig för att åka ner på lördag morgon istället. På det här viset så får jag äntligen tid till att se den teckande filmen "Despicable me" med min pojkvän, vilket är ett event som vi försökt att få till i cirka tre månaders tid.

Klockan fem på fredagkvällen får jag ett hett tips om att man har sett lodjur i Västerås-trakten, vilket jag inte kan motstå och kastar mig därför i bilen och räjsar iväg. Jag kör egentligen alldeles för fort, och har bara en tanke i huvudet hela vägen dit. Ska jag verkligen få se ett lodjur? Är det nu det ska ske?
Bromsar in kanske lite väl tvärt när jag anländer till platsen, för jag får sura blickar av män klädda i kamoflage-kläder med stora, dyra kikare på stativ. Jag är inte ensam om att ha fått tipset. Minst 20 personer till är lika hoppfulla som jag.

Vet om de är flest kikare eller flest människor där..

Jag tassar ut ur bilen och frågar första bästa snubbe om de har sett något.
-Inte än, viskar han, lodjursmamman verkar vara lite sen idag. Hon brukar vara ute på fältet och lära sina små ungar hur de ska jaga sorkar.
Jag känner en ilning av upphetsning i mag-gropen. Tänk om! Han berättar vidare att lodjuret har visat sig varje dag de senaste 12 dagarna. Det finns en rimlig chans alltså! Det ligger en spänning i luften som nästan går att ta på. Alla hoppas på samma sak. Alla går på nålar, för ingen vill missa om lodjuret bara visar sig en kort sekund. Jag packar ur alla kameraprylar ur bilen så tyst det går och skruvar upp mitt eget stativ och sätter mig och väntar. Och väntar. Ingenting händer. Absolut ingenting.

En lugn och vacker vårkväll, men inga lodjur i sikte...

De äldre paret bredvid mig börjar prassla med en bullpåse och sätter sig tillrätta i bakluckan för att ta en kopp termoskaffe. Nya sura blickar från männen i de gröna kläderna med de stora kikarna. Jag börjar föra en viskande konversation med de äldre paret i bakluckan. Mycket märkligt att prata viskandes med någon man inte känner. Men de är trevliga och vi försöker utröna ifall lodjuret kommer eller inte kommer ikväll. Något måste man ju göra för att fördriva tiden.

Paus i lodjurs-spaningen

Plötsligt hoppar alla till då en biltuta skriker rakt ut i den stilla vårkvällen. En liten tjej på inte mer än två år har just hängt sig på tutan för att påkalla pappas uppmärksamhet som står utanför bilen. Effektivt, för det funkade ju! Pappa är inne i bilen på två röda sekunder. VÄLDIGT sura blickar från den grönklädda kikar-maffian. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Hela jag bubblar inombords.

När jag väntat i över två timmar inser jag att jag nog måste rasta min hund annars kommer han kissa på sig i bilen. Jag smyger försiktigt bort till min bil och går bortåt åt andra hållet med jycken i kort koppel. Bort från det håll dit alla står och stirrar i sina kikare. Jag tycker själv att jag är väldigt smidig. På vägen tillbaka kommer kikarmaffians ledare emot mig. Jag ser på långt håll att det här inte bådar gott för min del.
-Jag vill inte verka ofin, men nu har du och hunden förstört chanserna för oss alla att få se lodjur. Det är bäst att du har rutorna uppdragna på bilen från och med nu.
Jag skäms som en iller men tänker i mitt stilla sinne att om lodjuren är så känsliga mot hundlukt så var det redan kört när jag steg ut ur bilen, för jag STINKER hund hela jag!

Sätter mig och väntar igen vid mitt stativ och skäms. Blir dock snabbt uttråkad av att bara vänta och glo på ingenting. Hittar Fredrik, Kristian och Marcus  som inte har gröna kamoflage-kläder på sig och börjar snacka med dem viskandes. Vi fnissar så tyst vi kan när vi reflekterar över den surrealistiska situation vi just nu befinner oss i.  Killarna är väldigt roliga och vi spånar viskandes vidare om lodjuren och vad de kan tänkas ha hittat på istället för att visa sig för oss. Vi kommer till slut fram till att de måste vara på fredags-disco, alternativt att de har ätit för mycket chips med dip så att de inte orkar jaga sork just nu. Det visar sig efter ett tag att Marcus är den som jag och lillasyster ska på vargvandring med i höst! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, världen är liten.

Sköna lirare

Det börjar skymma ute nu och mitt enda hopp är att iallafall få se lappugglan som också brukar jaga sork här. Den ska tydligen vara ett spektakulärt fjäderfä att få se. Plötsligt blir det helt knäpptyst. All viskande konversation har upphört. Alla stirrar åt samma håll, på samma punkt. En tyst men febril aktivitet pågår. Alla fibblar med kikare, ställer in fokus på kameror, lägger undan kaffetermosen, flyttar sitt stativ i bättre läge och sväljer snabbt sista bullbiten. Och där, precis i skogskanten kan jag också se det alla stirrar på! Lappugglan sitter i en grantopp och vrider sitt stora gråa huvud från sida till sida, spanandes efter sorkar att sätta näbben i. Den är mäktig, denna fågel! Den har en nästan argsint teckning och när den vrider sitt huvud mot mitt håll tycker jag att den stirrar rakt igenom mig. Häftigt!

Det blidde ingen fredagsfilm med pojkvännen och inget lodjur, men en lappuggla hamnade iallafall på film! Alltid något!

Äventyr 12: Kallt, kallare, kallast i lodjursskogen

Är det denna äventyrshelg det ska ske? Är det verkligen nu jag ska få se mitt första lo-djur i det vilda?
Med hoppfulla känslor åker jag mot Surahammar och Nordic Safaris uppsamlingsplats. Där möter jag Lars Gabrielsson som ska vara min lodjurs-spårare denna helg. Han är klädd i skogsgrönt från topp till tå och munderingen kröns med en lika skogsgrön keps där hans grånande hår spretar ut åt alla håll. En kniv med snidad träskaft dinglar i hans höftbälte av genuint läder. Inför helgens lodjurs-safari har jag varit lite nervös då jag ska tälta helt ensam i ett varg-reservat, som förutom vargar också innehåller lodjur, älgar, skogharar, rävar och kanske en och annan järv. Jag blir inte mindre nervös av att Lars frågar mig minst hundra gånger om jag verkligen ska tälta, och jag svarar lika många gångar att: "jo det ska jag väl"... Men för varje gång han frågar undrar jag mer och mer om det finns någon hake som han inte vill tala om? En galen yxmördare som går lös i skogarna? Eller en varg som brukar få frispel och käka tält? Men när han för etthundrasjuttioelfte gången undrar om jag inte ska sova på Pensionat Udden iallafall och att det är många killar som inte heller vågar sova ute, trillar poletten ner för mig. Aha! Det är bara gamla vanliga könsfördomar som ligger bakom hans frågande. Då bestämmer jag mig på studs att här ska det bannemej tältas.
Sagt och gjort, vi packar pulkan för att bege oss ut i vildmarken.

Min alldeles egna sherpa som tar min packning dit den ska

Vi skidar först genom en snårig skog där skidorna knappt kommer runt de smala asparna i de snäva svängarna som måste göras för att ta sig fram. Men snart öppnar terrängen upp sig och vi kommer ut över en stor mosse. Jag kan tänka mig att här är det rejält blött om ett par veckor, men nu är alla vattenpölar frysta till is. Snön som är utbredd mellan ispölarna är i form av hård skare, vilket gör att det är väldigt lätt att ta sig fram med skidorna. Vissa partier får jag dock traska över mossan som pressar sig upp ur det hårda snötäcket lite här och där. Jag trodde inte att man kunde åka skidor långsammare än vad jag gjorde i Vasaloppet för nästan exakt en månad sedan, men det kan man tydligen. För vi snigel-seglar fram över mossen. Det är rätt skönt att inte behöva stressa. Lars är inte en person som hetsar upp sig i första taget, varken i sina rörelser, tankar eller muntliga förehavanden.  Solen skiner och jag känner redan nu att fräknarna börjar leta sig fram på nästippen. Vi kommer så småningom fram till mitt gömsle där jag ska spendera natten ensam med rovdjuren. Jag skrattar inombords när jag ser det amerikansk-tillverkade tältet jag ska sova i. Det är kamouflage-brunt med tryckta ekstammar på och fastsydda små eklöv i tyg som rasslar i den tilltagande vinden.

Roliga amerikanare gör söta tält

Men innan Lars lämnar mig för natten så går vi på spår-jakt. Vi skidar mot en frusen sjö där Lars säger att han har sett lodjursspår för bara några dagar sedan. Jag håller korpgluggarna så öppna jag kan och spanar efter allt som kan tänkas röra sig i skogskanten.

På spaning efter lodjur

Till en början hittar vi mest spår efter länsstyrelsens skotrar som åker i området för att räkna in hackspettar och ugglor. Vi hittar också resterna av ett gammalt längdspår som har smält och sedan frusit till igen.

Människor lämnar också spår efter sig

Men Lars vet var han ska titta, och det dröjer inte länge förrän vi stöter på lodjursspår! Jag blir helt till mig i trasorna och känner verkligen hur nära vi är lodjuren nu!

Det signifikanta "runda" lodjursspåret.
Lodjuret har ingen tå som är lika lång som den andra.

Lars berättar att de finns en hona med tre ungar som vandrar runt i området här omkring. Och dessutom finns det ett par brunstiga hannar som gärna vill träffa en snygg lodjursbrud att ha ett "one-night stand" med. För så funkar det i lodjursvärlden, hannen tar inget ansvar för matlagning eller hämtning och lämning på dagis av småknoddarna. Honan klarar hela biffen själv med att lära ungarna att jaga och uppföra sig som lodjur.

Tillbaka vid mitt nattläger så hänger Lars upp kattmynta invirad i en gammal damstrumpa.
- Det lockar till sig lodjuren, säger han med ett mystiskt leende på läpparna och skidar därifrån i skymningen.

Gillar lodjur damstrumpor?

Jag tittar efter min guide när han försvinner mellan de glesa tallarna. Snart är jag helt ensam på den sibiriska tundran, nej jag menar den mellansvenska mossen. Men det känns som om jag är på den sibiriska tundran, för det är redan infernaliskt kallt. Jag undrar stilla hur kyligt det kommer att bli inatt när solen går ner medan jag bäddar i tältet. Jag klär på mig alla kläder jag har med mig och försöker äta min middag med dubbla vantar så gentilt som möjligt när plastbestick är inblandade i matchen. Guiden har glömt att skicka med tepåsarna, men det gör inget för jag kör Katrins specialare, bara varmt vatten. Det ska tydligen vara bra för något, att locka fram lodjur kanske? Men vattnet har tagit smak av det kaffe som har varit i termosen tidigare, så det smakar skit rent ut sagt. Nu skakar jag av köld och överväger helt seriöst att strunta i kvällskissen för att inte bli ännu kallare om kroppen. Det kommer förmodligen att straffa sig senare i natt, så jag kryper till korset och blottar rumpan för kylan.
När de sista solstrålarna försvinner bakom trädtopparna är det som störst chans att se rovdjuren. De jagar i skymning och gryning. Jag spanar febrilt samtidigt som jag hoppar på stället för att hålla värmen. På det här viset kommer nog inga djur alls glatt skutta fram ur skogsdungen för att visa upp sig för min kamera. Snarare tvärtom. Så jag kryper in i tältet, och märker att det luktar svagt av kiss. Jag sticker ut kameran ur ena gluggen för att vara beredd om det dyker upp något. Men den tilltagande vinden blåser rakt in i hålet så jag stänger raskt igen. För att få upp värmen bäddar jag in mig i tre stycken sovsäckar. Sakta återvänder känseln i fötterna. Jag blåser rökringar i den kalla luften för att roa mig. Jag dåsar till men vaknar till av risslandet från de små eklöven i tyg som ska kamouflera mig. Jag ligger och lyssnar efter alla de ljud som guiden har berättat för mig att jag kommer att höra. Vinden mojnar så sakteliga och det blir helt tyst. Knäpptyst. Jag hör inte ett ljud. Inga vargyl, inga pockande pärlugglor, inga brunstiga lodjurshannar som ropar efter sällskap. Jag känner att jag är kissnödig igen. Konstigt, jag har ju inte druckit något på hela dagen nästan. Jag tar på mig pannlampan och går ut och spanar lite i mörkret. Det är stjärnklart och därmed jävligt kallt. Snabbt in i tältet och tillbaka i sovsäckarna för att värma upp mig igen.
Försöker lösa problematiken med att värma näsan, men inte kväva mig själv genom att värma den instängd i sovsäcken. Somnar till men vaknar av att jag mår illa, det går dock snabbt över då jag sticker upp näsan ovanför sovsäcken för att få friskluft. När jag lyssnar noga kan jag höra något slags dovt hoande långt bortifrån. Förmodligen pärlugglan. Jag fryser ända i in i märgen, men inser att jag måste ta mig ut och kissa igen. Hur är det möjligt? Är det så att bara för att det är meckigt att ta sig ut ur tältet så blir man extra kissnödig? Med en djup suck gör jag om samma procedur som jag gjorde en timme tidigare.
När jag ligger insvept i sovsäckarna igen försöker jag värma händerna i armhålorna, till ingen hjälp alls för där är det lika kallt som utanför sovsäcken. Det känns som om det är is innanför ögonlocken när jag blundar.
Jag slumrar förmodligen för jag rycker till av ett väsande ljud alldeles utanför tältet. Snart hör jag orrarnas meliodösa kuttrande. Jag har hamnat mitt i ett orrspel. Det låter vackert, en sådan här väckarklocka borde man ha varje dag. Jag tråcklar mig ut ur mina tre sovsäckar och hoppas att jag inte ska skrämma dem med mitt prasslande. Två minuter senare öppnar jag fotogluggen och sticker ut filmkameran. Ett sant kärleksdrama utspelar sig framför mina ögon. Orr-killarna blåser upp sig och smågnabbas lite för att visa sig på styva linan inför brudarna. Filmkameran är död, "can't access media, to low temperature". Gräver så tyst jag kan i ryggsäcken för att få upp fotokameran. Orrarna kluckar vidare. Fotokameran lever. Försöker ställa in skärpan, tar några provfoton. Det knakar till i isen bakom mitt tält och orrarna tar till flykten. Fan också. En hel natt i ett kissluktande svinigt kallt tält och jag får 30 sekunders djurliv. Var det allt? Svärandes tar jag mig ut ur tältet för att , ja just det, kissa! Är detta verkligen fysiologiskt möjligt?

Suddigt orrspel är bättre än inget orrspel

Solen tittar upp bakom trädtopparna när jag tar fram min djupfrysta frukost. Smörgåsarna skulle

gå att kasta macka med och sockerkakan skulle kunna döda en mindre sork på fläcken om denne fick mackan kastad på sig. Det varma termosvattnet med en bittersur smak av kaffe är fisljummet. Jag försöker stå mitt i kläderna för att hålla värmen och glor lite fånigt på ingenting tills min guide kommer tillbaka och frågar hur natten har varit. Jag berättar håglöst om det dova hoandet och han säger att det var nog en lodjurshanne som ropade! Seger! Jag har hört lodjur! Med ens känns det lite mer värt att ha fryst så som jag gjort i natt! Jag berättar vidare om orrarna och att de skrämdes av den knakande isen. En närmare undersökning visar en tass-liknande formation i isen och lite längre bort hittar vi varg-skit! Kan det ha varit vargen som har varit och nosat på mig och skrämt orrarna?

Japp, vargbajs!

Vi undersöker området vidare och hittar vargspår! Vi följer dem en bit och de leder fram till några tussar av en skogshare som ända tills inatt rultade runt på mossen lyckligt ovetandes om sitt kommande öde.

Vargspår i snön

Vargen har festat till rejält på haren och inte lämnat mycket kvar till de gästerna som kom sent.

Festmåltid för vargen

Hur är det möjligt att jag har sovit mig igenom tidernas kalasmåltid alldeles utanför mitt tält? Och var vargen där alla de gånger jag var ute och kissade under natten? Stod jag bara några meter från Canis Lupus? Det lär jag aldrig få veta. Men ett jag vet säkert är att jag aldrig mer vill frysa som en hund (?) och att min spaning efter lodjur i det vilda fortsätter.

Lodjuren närmar sig...

... kanske... Pratade precis med min guide, och han sa att jag inte skulle ha några förhoppningar om att få se något lo-djur. Om jag hade tur så kanske jag skulle få se spår. Eventuellt ett och annat vargyl kanske jag kunde få tänkas höra... Vi får se! Spännande ska det bli iallafall! Ska tydligen övernatta i något slags gömsle... Kan sluta hur som helst det här...

Läbbigt!

Bokade precis in ett lodjurs-safari den 26-27 mars och fick reda på att jag ska sova själv i ett tält mitt i ett varg/lodjursrevir en hel natt! Ooooh läskigt! Det här äventyret kommer verkligen innebära att överkomma sina rädslor! Men det är det värt om jag får se ett lodjur! Tydligen så är lon det svåraste djuret att få syn på.. Men om jag ska ha tur någongång i mitt liv så är det väl nu? Eller?