måndag 16 maj 2011

Tvära kast

Den här helgen har det minst sagt varit tvära kast.
I början på veckan tycker tre av mina vänner att det verkar roligt att hänga med och klättra. Det bestäms att jag ska hämta upp Paula i Stockholm efter jobbet på fredagen och sen dra till Norrköping för att tälta invid Ågelsjön och där vänta in Mattias och Anton som ska anlända på lördag morgon. Tanken var att vi skulle klättra under lördagen och sedan räjsa hem på kvällen så att Paula och jag kan se Schlagerfestivalen.

Vid lunchtid på fredag kastar en tokförkyld Paula in handduken och jag bestämmer mig för att åka ner på lördag morgon istället. På det här viset så får jag äntligen tid till att se den teckande filmen "Despicable me" med min pojkvän, vilket är ett event som vi försökt att få till i cirka tre månaders tid.

Klockan fem på fredagkvällen får jag ett hett tips om att man har sett lodjur i Västerås-trakten, vilket jag inte kan motstå och kastar mig därför i bilen och räjsar iväg. Jag kör egentligen alldeles för fort, och har bara en tanke i huvudet hela vägen dit. Ska jag verkligen få se ett lodjur? Är det nu det ska ske?
Bromsar in kanske lite väl tvärt när jag anländer till platsen, för jag får sura blickar av män klädda i kamoflage-kläder med stora, dyra kikare på stativ. Jag är inte ensam om att ha fått tipset. Minst 20 personer till är lika hoppfulla som jag.


Vet om de är flest kikare eller flest människor där..

Jag tassar ut ur bilen och frågar första bästa snubbe om de har sett något.
-Inte än, viskar han, lodjursmamman verkar vara lite sen idag. Hon brukar vara ute på fältet och lära sina små ungar hur de ska jaga sorkar.
Jag känner en ilning av upphetsning i mag-gropen. Tänk om! Han berättar vidare att lodjuret har visat sig varje dag de senaste 12 dagarna. Det finns en rimlig chans alltså! Det ligger en spänning i luften som nästan går att ta på. Alla hoppas på samma sak. Alla går på nålar, för ingen vill missa om lodjuret bara visar sig en kort sekund. Jag packar ur alla kameraprylar ur bilen så tyst det går och skruvar upp mitt eget stativ och sätter mig och väntar. Och väntar. Ingenting händer. Absolut ingenting.

En lugn och vacker vårkväll, men inga lodjur i sikte...

De äldre paret bredvid mig börjar prassla med en bullpåse och sätter sig tillrätta i bakluckan för att ta en kopp termoskaffe. Nya sura blickar från männen i de gröna kläderna med de stora kikarna. Jag börjar föra en viskande konversation med de äldre paret i bakluckan. Mycket märkligt att prata viskandes med någon man inte känner. Men de är trevliga och vi försöker utröna ifall lodjuret kommer eller inte kommer ikväll. Något måste man ju göra för att fördriva tiden.


Paus i lodjurs-spaningen

Plötsligt hoppar alla till då en biltuta skriker rakt ut i den stilla vårkvällen. En liten tjej på inte mer än två år har just hängt sig på tutan för att påkalla pappas uppmärksamhet som står utanför bilen. Effektivt, för det funkade ju! Pappa är inne i bilen på två röda sekunder. VÄLDIGT sura blickar från den grönklädda kikar-maffian. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Hela jag bubblar inombords.

När jag väntat i över två timmar inser jag att jag nog måste rasta min hund annars kommer han kissa på sig i bilen. Jag smyger försiktigt bort till min bil och går bortåt åt andra hållet med jycken i kort koppel. Bort från det håll dit alla står och stirrar i sina kikare. Jag tycker själv att jag är väldigt smidig. På vägen tillbaka kommer kikarmaffians ledare emot mig. Jag ser på långt håll att det här inte bådar gott för min del.
-Jag vill inte verka ofin, men nu har du och hunden förstört chanserna för oss alla att få se lodjur. Det är bäst att du har rutorna uppdragna på bilen från och med nu.
Jag skäms som en iller men tänker i mitt stilla sinne att om lodjuren är så känsliga mot hundlukt så var det redan kört när jag steg ut ur bilen, för jag STINKER hund hela jag!

Sätter mig och väntar igen vid mitt stativ och skäms. Blir dock snabbt uttråkad av att bara vänta och glo på ingenting. Hittar Fredrik, Kristian och Marcus  som inte har gröna kamoflage-kläder på sig och börjar snacka med dem viskandes. Vi fnissar så tyst vi kan när vi reflekterar över den surrealistiska situation vi just nu befinner oss i.  Killarna är väldigt roliga och vi spånar viskandes vidare om lodjuren och vad de kan tänkas ha hittat på istället för att visa sig för oss. Vi kommer till slut fram till att de måste vara på fredags-disco, alternativt att de har ätit för mycket chips med dip så att de inte orkar jaga sork just nu. Det visar sig efter ett tag att Marcus är den som jag och lillasyster ska på vargvandring med i höst! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, världen är liten.


Sköna lirare

Det börjar skymma ute nu och mitt enda hopp är att iallafall få se lappugglan som också brukar jaga sork här. Den ska tydligen vara ett spektakulärt fjäderfä att få se. Plötsligt blir det helt knäpptyst. All viskande konversation har upphört. Alla stirrar åt samma håll, på samma punkt. En tyst men febril aktivitet pågår. Alla fibblar med kikare, ställer in fokus på kameror, lägger undan kaffetermosen, flyttar sitt stativ i bättre läge och sväljer snabbt sista bullbiten. Och där, precis i skogskanten kan jag också se det alla stirrar på! Lappugglan sitter i en grantopp och vrider sitt stora gråa huvud från sida till sida, spanandes efter sorkar att sätta näbben i. Den är mäktig, denna fågel! Den har en nästan argsint teckning och när den vrider sitt huvud mot mitt håll tycker jag att den stirrar rakt igenom mig. Häftigt!



Det blidde ingen fredagsfilm med pojkvännen och inget lodjur, men en lappuggla hamnade iallafall på film! Alltid något!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar