tisdag 7 maj 2013

Hur man får en vanlig lunchpromenad att bli ett äventyr

En helt vanlig tisdag ska Äventyrshunden och Helgäventyrerskan ut på en helt vanlig lunchpromenad.
Först ska vi bara lämna in Darlings mountainbike på verkstaden så att den kan få en ny kedja. Hojen lastas på Äventyrsbilen och väl hos verkstaden så tar det bara två minuter innan hojen är så gott som ny.

På väg tillbaka från verkstaden tycker jag att det är en kanonbra idé att ta lunchpromenaden på en ny plats nu när vi ändå är på språng. Jag hittar en strandpromenad och Äventyrshunden tackar genast ja till förslaget. Vi går där och strosar och njuter i solen, jag kastar en blick över vattnet och tycker mig se något stort som ligger och skvalpar på andra sidan viken. Hmm, vad kan det vara för något?

Ser ni vad det är?

Tänker inte mer på det och traskar vidare. Går förbi någon slags skylt som visar stigar i området. Det verkar som om man kan gå runt hela viken. Intressant, tänker jag, och i nästa sekund tänker jag att då kan jag ju gå runt till andra sidan och kolla vad det är för något som ligger intill udden.

Jag kollar läget med Äventyrshunden och han är genast med på att testa om nya kedjan på Darlings hoj funkar och vi joggar tillbaka till bilen för att hämta hoj och fortsätta vår lunchpromiss som numera har övergått till något slags uppdrag.

Vi lämnar strax den asfalterade strandpromenaden och det övergår till cykling av annat slag över en ändlöst lång spång.....

Gäller och hålla tungan rätt i mun
så man inte ramlar ner i leran...

....som snart stoppas av en enorm rishög som Äventyrshunden finurligt hittar en väg runt. Vi kryper genom viltstängsel och balanserar på en smal övergång för att inte hamna i den skitiga bäcken. Hittar en finfin gammal skogsväg som bär oss hela vägen fram till en udde som vi tror är den udden som det mystiska föremålet gömmer sig vid.

Fel udde,men ack så vacker ändå. 

Äventyrshunden passar på att kyla ner sig
och ta en slurk vatten.
Det är fel udde, men det gör inte så mycket. För hunden behöver vattnas. Det är 24 grader ute och vi fick inte med oss någon dricka. Ingen karta heller för den delen. Jag vet inte riktigt var vi är, men det löser sig nog.
Vi fortsätter längs skogsvägen som snart blir allt mer igenvuxen för att övergå till viltstig som snart tar slut. Vi hittar en öppning i skogen och krånglar oss under ett elstängsel till en hage där det faktiskt går att cykla några tramptag igen. Hittar en smal, så kallad, stig ut ur hagen och träffar där på en annan hund vid namn Diesel. Jag passar på att fråga matten om hon vet vad det är som ligger vid udden. Och det vet hon. Det är ett vrak!

Wow! Spännande!
Hon meddelar också att det inte finns någon stig dit, men det går att gå upp för backen och där följa grusvägen en bit till för att sedan gå rakt genom skogen. Jahapp. Tackar henne och studsar vidare. Hittar grusvägen, men tycker mig ana en genväg öppna upp sig i form av en gammal körväg. Det börjar bra, men det visar sig att INGEN har gått här på ett par decennier så taggbuskarna har tagit över. Aj, aj och aj säger jag när taggarna river upp mina bara vader. Till slut tar en kompakt vägg av gran vid och jag bestämmer mig för att dumpa hojen och pressa mig fram med endast hund i släptåg.

Här får man lita på att hundens
 inbyggda kompass funkar
och leder oss mot vattnet. 

Har ingen aning om var vi är, men jag följer havets brus och hoppas på det bästa. Svetten lackar och jag är så torr i munnen att min tunga skulle kunna funka fint som rasp på en mellanstadie-elevs träslöjdslektion. Äventyrshunden flämtar högljutt och hans tunga hänger så långt ner att den nästan släpar i backen.
Till slut spottas vi ut i vasskanten och nu, nu ser jag det! Vraket!

Mission completed! 

Kommer på att jag har ju telefonen med mig och googlar fram att jag just nu tittar på HMS Aspö, en gammal minsvepare från svenska flottan som strandade här i slutet på 1990-talet. Där ser man. Hur fick man reda på saker innan internätet fanns?


Äventyrshunden skiter i vraket,
han vill mest bada....

Vägen tillbaka gick BETYDLIGT fortare då vi följde grusvägen tillbaka hela vägen till spången.... Fast å andra sidan letade jag rätt länge efter hojen som jag dumpat någonstans i skogen bredvid en gran. Problemet var ju att det var så många andra granar där också... Men när jag väl hittat den gick det rätt fort att ta sig tillbaka....

Jo, ja nu blev det en väldigt mycket längre lunch än det var tänkt, så nu får det bli nattjobb för att hinna klart allt. Men det var det värt.

Så kan det gå när en helt vanlig lunchpromenad blir ett äventyr.

4 kommentarer:

  1. Ja den där rishögen är ännu ett signum för markägarens idioti. Majbrasa har jag föreslagit att den kan fungera som. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha, är det så det är....!

      Radera
  2. Vilken fantastisk lunch! Vilka spännande utflykter du får till hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gäller att vara nyfiken! Även om jag tror att vraket inte är en hemlighet för de som bor där, men för mig som inte gör det var det spännande att få upptäcka det! Mitt äventyr är någon annans vardag!

      Radera