Äventyr 2013:2 Mixa och matcha i fjällen

Vad händer om man blandar skärmsport med vintersport? Och om man sedan samlar ihop några av Sveriges extremsportutövare inom dessa sporter och slänger ut dem i Sveriges bästa skidort?
Jo, det blir ett event som kallas Extreme Sport Gathering i Riksgränsen!

Ett gäng brokiga människor vars passion i livet är adrenalinkickar av olika slag samlades i slutet på april för att uppleva vad Riksgränsen kunde leverera för endorfinpåslag.

Några ur det glada gänget!
Foto: Tomas Almbo

Det hela börjar bra med strålande solsken fast prognosen inte utlovat annat än snöstorm hela veckoslutet. En febril aktivitet uppstår i lägret för alla vill göra så mycket som möjligt medan vädret är bra.
Några galningar drar direkt till Norge för att hoppa base från en bro som de rekat kvällen innan. Förhållandena är perfekta och de kan bara inte motstå frestelsen. De är som barn på julafton och dansar sig hela vägen till Narvik.

Lyckliga själar som skrattar sig hela vägen
ner från bron.
Foto: Sara Bjurström

Några andra spänner på sig laggen och kollar in offpisten i Riksgränsen. Jag är en av dem. Jag har inte varit här sen... Jag kan inte ens komma ihåg. När jag pluggade i Luleå var Riksgränsen stället man hängde på när det var helg. Jag menar, det var ju BARA 50 mil från Luleå campus.... Alldeles för nära med norrländska mått mätt för att låta bli att åka dit. Här har jag harvat telis i solsken, puder, storm, flatljus, blötsnö, regn och dimma. Det var här jag lärde mig att åka skidor, på riktigt. Riksgränsen är fostrande och dagarna med puderfluff är egentligen få, men roligt kan man ha ändå! Hela Riksgränsen är som en lekplats för vuxna med barnasinnet i behåll.

Skojsigt med telis i Riksgränsen.
Foto: Sara Bjurström

Jag åker allt som "Lulegang" brukade åka förr. Baksidan, Keps-Sommarstigen, Björnfjell, Uffes och till sist knatar vi upp på Nordals. Riksgränsens klassiska offpiståk. Nostalgin sprudlar i kroppen. Och mjölksyran sprutar i benen. Jag kan inte komma ihåg att det var såhär jobbigt att gå upp på Nordals?! Förr i tiden sprang man ju här titt som tätt, men nu känner jag att det här får vara första och sista gången idag. Men jag kommer upp, om än väldigt långsamt, och fjällvärlden som breder ut sig som en tavla från toppen är lika fin som jag kom ihåg den. Värt mödan att gå upp. Vägen ner är kantad av blötsnö och ännu mer mjölksyrestumma ben. Men vad gör det när det är så roligt att åka skidor och grabbarna som skottar snöbivack vid foten av Nordalsfjället seriöst frågar om jag tränar inför Extrem-NM. Jag skrattar inombords när jag åker förbi dem och undrar om jag kan anmäla mig som "Bambi" till den tävlingen? Vingligt känns det, men ack så roligt.

Vissa andra som fått för mycket mjölksyra i benen passar på att flyga skärm ner för berget. Ser fridfullt ut när skärmen med tillhörande förare singlar neråt dalen och det är inte för långt senare som vi andra skidåkare hinner ifatt och kan highfiva glädjen över åket/flyget.

Transport ner för de med mjölksyretunga ben.
Foto: Sara Bjurström

Självklart sätter vi oss på Nordalsterassen och njuter av solen samt skryter lite om våra bravader innan vi såsar ner till andra sidan för spa och middag på hotellet.

Dagen efter vaknar vi upp till ett Riksgränsen som känns igen. Full storm med 32 sekundmeter i byarna och snöblandat regn och kategoriskt flatljus. Heliskiingen ställs snabbt in och några få tappra försöker sig på att ta några åk. Själv tar jag två innan jag ger upp. Dyblöt in till trosorna och omotiverad in i själen. Bara en lift öppen och för att komma neråt fjället får man staka sig, hur brant det än är för motvinden trycker mig uppåt fjället annars. Som tur är kommer Ullis, en kär gammal bekantskap som jag tyvärr inte träffar så ofta eftersom hon bor i Kiruna. Vi snackar bort resten av dagen och kvällen med minnen från förr och uppdateringar från nu. Tänk vad en god vän kan förgylla en stormig dag!

Bästa Ullis! 

Lördagen ser inte mycket bättre ut vädermässigt och för att få lite skidåkning i benen chansar vi på Björkliden. Det är alltid bättre väder där om det är skit i Riksgränsen. Ullis guidar oss i Svarta Björn och andra bäckraviner. Och tamejtusan om det inte finns kallsnö! Glädjen vet inga gränser när snön sköljer över knäna. Jag hade helt glömt den totala euforin som infinner sig av fluffig kallsnö!
Dagen blir inte sämre av att den avslutas med snowkite där Kaj och Erik visar konster som ingen trodde var möjligt och vi alla får prova på.

Test av snowkite i Katterjåkk.

Eventets sista gemensamma middag med gänget blir som väntat, glad, högljudd och lite smågalen. Människor med en passion, vad det än må vara, har en tendens att snöa in sig på knasiga saker och då kan bli väldigt intressanta samtal. VM i såpbubbelblåsning debatteras ivrigt likaväl som spoltroll i Kirunagruvan. Och jag inser sakta under kvällens middag att dessa hardcore extremsportare inte är så råbarkade som man tror. Under ytan så gömmer det sig otroligt snälla och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet. Just det, de vill inte alls dö som många tror. De vill bara leva livet. Och leva det nu.

På armen må vara en hardcore tatuering,
men på hans vad sitter Alfons Åberg.

Söndagen är sista dagen av eventet och alla hoppas på att det ska bli helihoppning. Det var egentligen det som många kom hit för. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tror jag det kallas.
I Abisko väntar helikoptern och så även solen. Det är ystra själar som studsar omkring på den hala isen och väntar på sin tur att få kasta sig ut ur helikoptern med fallskärm på ryggen. Tandempiloten Gunlög gör sitt bästa för att lugna eller egga sina passagerare. Första heliliften går och snart droppar det ner lyckliga fallskärmshoppare med de mäktiga fjällen som bakgrund.

Förväntansfulla själar som inget hellre vill än att
komma upp för att sen komma ner! 

På tåget hem bubblar det om alla deltagare. Vi är alla överens om att vi redan längtar till nästa års event. För att det blir ett event nästa år är redan bestämt. Och det kommer bli större än detta. Och ännu roligare. Och ännu galnare.
En sak är säker, det blir inte tråkigt när man mixar och matchar extremsportare i fjällen. Människor med en passion. Människor som söker glädje.
Det kan inte bli tråkigt.

Flygäventyr för somliga

Min Darling har varit på äventyr utan mig under helgen som var, kolla in filmen här!

Och så bröllopsveckan på film!

Äventyr 2012:14 Med en sportstuga som bas

Efter Cykelvasan fick vi låna Kristins och Henkes sportstuga i Sälen.
De har byggt den helt själva och den är så smakfullt inredd
i svartvitt Dala-tema att jag nästan blir avundsjuk.

Dagen efter Cykelvasan var en lugn återhämtningsdag
med mestadels viloläge och älgsafari från altanen.

En fika med övriga Cykelvasakompisar
orkades dock med innan de åkte  hemåt.

För de som inte cyklat Vasan
blev det till att promenera upp för Sälen -backarna
ett par gånger...

..för att sedan flyga neråt lika många gånger.

Kristin menar att Henke har byggt en dansbana till altan,
men jag vill  hellre hävda att den är anpassad
att vika ihop speedriding-skärmar på! 

På måndagen hade jag hämtat mig efter Cykelvasan
och var sugen på mountainbike igen.

Hela familjen testade stigarna i Rörbäcksnäs
som var väldigt bra markerade, ingen risk att cykla vilse här. 

Stigen vi valde hette Kalugapasset
och innehöll fenomenalt rolig cykling!

Vi tog det lugnt och stannade för vila ganska ofta faktiskt.

Fina vyer bjöd stigen på också. 

Helt sagolikt rolig cykling, något annat går inte att säga! 

Runt husknuten hittade vi fin vandring
och en inbjudande skogstjärn.

Där Äventyrshunden kunde ta sig ett dopp. 

Tänk vad roligt man kan ha med Kristins och Henkes sportstuga i Sälen som bas.

Äventyr 44: Ett guld-möte i Säfsen

- Hej, jag heter Gunnika och jag är en anonym uteknarkare.

-Välkommen hit till Au.

-Det är första gången jag är på ett sånt här Au-möte…. Jag är bara nyfiken, är det en slump att det heter Au eller är det ett medvetet val att ha den kemiska beteckningen för guld?

-Det kanske har med varann att göra, men berätta varför du är här?

-Jo, men jag har hört att det ska finnas 450 km lagom guppiga mountainbikeleder och 100 km vandringsleder genom vacker fjällskog här, så jag var helt enkelt tvungen att undersöka saken. Dessutom så har jag bombarderats av reklamblad från Säfsen med mycket prisvärda paketerbjudanden och lockande foton så min vilja försvagades och jag kunde inte motstå att komma hit. Dessutom drog jag med mig min pojkvän i skiten. Men han verkar gilla att skita ner sig i leran med en cykel till hjälp, precis som jag. Han passade även på att träna starter med sin nya speedriding-skärm på toppen av Solberget. Jag tror även att min hund har blivit medberoende. Han var överlycklig när vi gick uppåt längs downhill-banorna för att nå bergstoppen och en eventuell startplats för speedridingen. Dimman hängde som ett vått täcke över oss, men vi var lyckliga ändå när vi vandrade i skogen. Det enda vi var lite ledsna över var att downhill-parken var stängd för säsongen….

Startklar?

-Vad jag förstår har du varit ute varenda helg i fyrtiofyra veckor på raken nu? Är det korrekt?

-Eeeh ja…. Jag erkänner att det här äventyrslufsandet i skogen, på bergen och i haven har tagit över mitt liv. Jag kan inte tänka på något annat. Jag vill bara vara utomhus och äventyra. Uppleva den friska luften, smaka på friheten och känna att jag lever på riktigt. Därför kändes det som om Säfsens slogan talade direkt till mig: Säfsen: Fri. Luft. Liv.

Det är som om att en högre makt, starkare än jag själv har tagit över och bestämmer. Men å andra sidan ser jag inga problem med att underkasta mig denna utemakt. Jag trivs utomordentligt bra av att vara ute i naturen! Och här i Säfsen där det finns så fina mountainbikeleder blir jag extra glad i själen. Visserligen är stigarna lite väl leriga och blöta på en del ställen just nu, men det är det som är det fina med äventyrandet, det gör inget om man blir lite lerig, jag får bara känslan av att jag lever på riktigt då.

Mmmm, lera...

-Har du rannsakat dig själv angående det här uteberoendet du har?

-Jag har tänkt på det ur alla möjliga synvinklar, men kan inte komma på något omoraliskt eller oetiskt med detta. Snarare tvärtom. Jag prioriterar att lägga min tid och mina pengar på friluftsliv och äventyrande. Jag är nyfiken och vill upptäcka vad som finns runt kröken. Vad kan vara fel med det? Denna inställning är inget jag vill ta bort ur mitt liv, det är ju jag! Det är ingen karaktärsbrist som behöver rättas till. Jag är ödmjuk inför den jag är.

Jag erkänner att det kan vara en smula fanatiskt ibland när jag ”tvingar” mina vänner att fika ute fast det blåser ispikar och regnar hagel stora som fotbollar, men det finns en charm i det också. Med alla slags väder alltså. Här i Säfsen till exempel har dimman vägrat släppa greppet om oss under hela helgen, men det gör liksom inget. Vi har hyrt en supermysig timmerstuga med kamin, så det är bara att elda sig varm och torr igen när man kommer in efter en dag utomhus.

-Har du reflekterat över om du skadar någon med ditt ständiga driv att vara utomhus?

-Hmmm, skada någon?  Möjligen att min pojkvän får skavsår i öronen av alla äventyr jag tjatar om att det vore kul att göra… Min hund är lika beroende som jag av att vara ute, så där anser jag att jag bara tillgodoser hans och mina behov. Mina vänner kanske tycker det är tråkigt att de inte kan träffa mig så ofta, men å andra sidan kan de ju alltid hänga på när jag drar iväg på äventyr! Det blir ju en form av gottgörning. Om de följer med får de ju umgås med mig OCH vara ute i den härliga naturen OCH få med sig en härlig upplevelse i bagaget! Win-win så att säga. Och min släkt tror jag, och hoppas, att de tycker detta är roligt och att de har en förståelse för att jag måste få göra det här för att må bra.  

Mår lite bra i Säfsens mountianbike-mecka

-Men du har ju varit på en del äventyr själv också?

-Precis, och det borde fler våga ta sig för. Det är så skönt att få tänka sina tankar klart. Att verkligen bena ut vad jag själv tycker och tänker och var jag är på väg. Det är som ett inre uppvaknande och det är ett budskap jag vill förmedla till andra. Våga vara ensam, våga äventyra och våga vara ute och skita ner dig! Det är något som jag tror alla behöver för att få balans i tillvaron. Här i Säfsen finns äventyr som passar alla och uteaktiviteter på alla nivåer, så det går inte att vara missnöjd här.  Jag hoppas att jag kan tillämpa allt jag lärt mig under året och leva som jag lär även i fortsättningen.  Det är guld (Au) värt att vara ute!

Guldtillfälle?!

-Du har just beskrivit de flesta av stegen i de program som vi använder hos Anonyma uteknarkare, men jag är ledsen, du är en uteknarkare i kropp, själ och hjärta. För dig finns ingen bot.