Äventyr 47: Bland demonhästar och modiga mini-människor

Denna helg var det alltså ni bloggläsares tur att inspirera mig tillbaka. När jag nu i snart ett års tid har varit en inspirationskälla (hoppas jag i alla fall) för er bloggläsare att komma iväg på härliga ute-äventyr så tyckte jag inte att det var mer än rätt att ni fick dela med er till mig av era erfarenheter. Så inför helgen hade ni varit vänliga nog att tipsa om (listat utan någon slags ordning):

-          Tjurridning

-          Dansa Lindy Hop
Gå på hårdrockskonsert

-          Grottkrypning i Stockholms läns längsta grotta

-          Långfärdsskridskor i Arvidsjaur eller Jokkmokk

-          Näräventyr med övernattning i vindskydd och tid för reflektion över året som gått

-          Rida islandshäst

-          Utforska Bogesundslandet med avslutande adventsbaluns hos nya vänner

Ni ser, valet var inte lätt. Tjurridningen föll på att jag inte ens visste var jag skulle börja leta för att hitta en tjur. En långfärdsskridskotur på blanka isar var något som jag längtade efter men det kändes lite för långt att åka 105 mil till där isen finns. Grottkrypning hade varit spännande (och läskigt!) men eftersom jag hade väldiga problem att bestämma mig inför helgen så hann det inte styras upp med grott-guiderna som erbjudit turen. Lindy Hop har jag alltid drömt om att få lära mig, det ser så himla häftigt ut när de studsar runt på dansgolvet sådär fjäderlätt och vips så kastas tjejen upp i luften och svingas runt i armbågen.  Men här fick jag kalla fötter, när drömmen fanns inom räckhåll, då fegade jag ur helt enkelt! Ett näräventyr med tid för reflektion har jag faktiskt redan planerat in, men inte förrän nästa år, när jag faktiskt har genomfört alla äventyr. Därför ville jag inte ta ut detta äventyr i förskott. Ett äventyr på Bogesundslandet är också redan inplanerat om snart två veckor, så där ville jag inte heller tjuvstarta. Jag lyckades dock få tag i en stackars islandshäst som erbjöd sig att strutta runt med mig på ryggen en liten stund. Så bloggläsarnas val blev alltså islandshästridning med avslutande adventsbaluns hos nya vänner.

Förhoppningen var att jag skulle galoppera fram (i slow motion) på en vit springare över öppna ängar, kisandes mot solen och mitt långa blond hår böljande i vinden. Ett leende som leker på mina läppar och äventyrshunden som ystert skuttar bredvid mig. Tillsammans skulle vi vara sådär rosenskimrande lyckliga! Men verkligheten blev en annan. Nog för att mitt hår fladdrade i vinden, eller ja, det stod väl mer rakt ut i orkanvindarna och jag tror inte att äventyrshunden var det minsta lycklig över beslutet att blanda in ett djur till i vår relation….

Min häst för dagen, Vitifaxe, sticker ut huvudet utanför stallet hos Grim Islandshästar i Norrtälje. Han blickar upp mot regnet och backar sedan in igen. Han har ingen lust alls att bära runt på en småfet äventyrerska som inte har en susning om hur man talar med hästar. Jag förstår honom helt och fullt. Äventyrshunden har fått instruktioner av Ulvur, den isländska stallhunden, om hur man beter sig i närheten av stora djur som sparkar och frustar en i nacken när man minst anar det. Jag får hjälp av Caroline, min guide för dagen, att putta ut Vitifaxe i regnet som nu framträder som småspik. Caroline håller i Vitifaxe när jag, ungefär lika graciöst som en gravid flodhäst, baxar mig upp på ryggen av detta mäktiga djur. Första frågan som dyker upp i huvudet är hur man styr en sådan här pjäs?

Men varför har jag en klätterhjälm på huvudet?

Caroline ger några korta instruktioner och sen är vi iväg. Diesel tycker att jag är alldeles för långt bort från honom och kompenserar det med att ha sina små framtassar på min fot som sitter fast i stigbygeln. Och där travar min käre hund på. Med baktassarna i backen och framtassarna på min fot eller i sidan på hästen. Jag tror det är därför som hela ekipaget börjar gå i cirklar. Jag försöker med telepati få hästen att gå framåt men Diesel gör sitt bästa att motverka min vilja genom att trycka på Vitifaxes vänstra sida. Jag antar att ha en tio kilos plaskblöt äventyrshund hängandes ungefär i maghöjd betyder att man ska svänga vänster om man är en häst?! Caroline kommer till min räddning och reder ut situationen genom att ta tag i tyglarna och påbörja gemensam framåtmarsch. Vi kommer in på en bortglömd skogsväg där vinden pressas fram med blixtens hastighet mellan granarna. Diesels päls står rakt ut och han kan inte längre hålla balansen med framtassarna på hästen i den starka vinden och jag själv håller på att blåsa ur sadeln. Vitifaxe frustar till och slänger med huvudet, som om han älskar det här med blåst, och sätter av med full fart längs den allt smalare skogsvägen.  Jag har halkat snett i sadeln och släpar nästan ena foten i den leriga backen på grund av både den rytande stormen och Diesels tidigare övningar. Allt mitt fokus ligger på att krampaktigt klamra mig fast i sadeln så jag har ingen som helst möjlighet att rätta till min tilltagande slagsida. Diesel byter taktik och skäller vilt för att få mig att förstå att jag gör bäst i att gå ner från de höga hästarna och ta mitt förstånd till fånga. Vitifaxe tolkar min slagsida som att han ska vika av på den ännu mindre stig som dyker upp från ingenstans mellan granarna. Paniken tilltar när jag hör Caroline ropa någonstans långt bortifrån att jag ska stanna hästen. Det vet jag väl att jag borde, men hur fan då? Hur stannar man en halv tons islandshäst som har fått glädjeryck och bara springer av ren lycka? Dessutom ivrigt påhejad av en toksskällande hund som inte vet varför han gapar egentligen.  Jag studsar fram och en krampaktig känsla på insidan av höger lår har gett sig till känna.

-DRA I SÖMMARNA, vrålar Caroline i motvinden som nu har ridit i kapp mig. Min hjärna arbetar på högvarv, vilka jävla sömmar? Polletten trillar ner ungefär samtidigt som jag gör en Matrix-manöver  (i slow motion) för att undvika grenen som kommer mot mig i mach 2-hastighet. Det är ju tömmarna hon menar så klart! Jag drar dem mot mig så som jag blivit instruerad för en stund sedan och vips så stannar Vitifaxe som den enklaste saken i världen. Han vänder sitt stora huvud mot mig och jag tycker mig ana att han fnissar lite…?! Jag pustar ut och reflekterar över att det här är stora djur som har en egen vilja. Hur gör de, de som kan det här? Det ser ju så lätt ut på TV?!

Visst fnissar Vitifaxe lite?! 

Caroline hjälper mig att rätta till sadeln så att jag i alla fall sitter någorlunda rätt upp.  Vägen tillbaka blir lugnare och vi kommer endast upp i en hastighet av tölt. Caroline pratar på om sitt hästintresse och jag försöker verkligen lyssna, men det blir en sak för mycket att hålla reda på med Ulvur och Diesel som gafflar ikapp och Vitifaxe som hela tiden försöker smyga ut på ängarna för att beta gräs istället för att transportera mig tillbaka till stallet. Jag hör i alla fall att Caroline säger att tölten är ganska behaglig, och att det var ju kul att jag fick prova på båda skritt, tölt, trav och galopp. Hon säger också att Vitifaxe brukar vara väldigt seg i vanliga fall och går knappt att få igång på tölten. Jaha, tänker jag, det var ju just typiskt. Den enda som inte vill att Vitifaxe ska springa sig svettig var ju just jag.  Jag håller heller inte med om att tölten är särskilt behaglig, för mig har allt bara varit olika former av skumpande, det vill säga mer eller mindre smärtsamt för rumpan.

Caroline och Ulvur kan det här med ridning

Tillbaka vid stallet blir jag överfallen av en hop småtjejer. Trevligt med en sådan entusiastisk välkomstkommitté hinner jag tänka innan jag inser att det är Vitifaxe som är målet för deras beundran och inte jag. Jag tror inte ens att de märker att jag hasar av hästen lika smidigt som ett rostigt gammalt kassaskåp och slinker iväg i regnet för att massera mina ömmande bakdelar.

I bilen, på väg till det välförtjänta adventsbalunset  hos Sofia, lovar jag mig själv att från och med nu skänka heder åt alla mini-människor runt om i landet som har hästar som sitt stora intresse. De är verkligen modiga! Små tjejer på ungefär 25 kilo kan verkligen kontrollera en stor best på 500 kg. Det är mäktigt och förbannat modigt! Det är lustigt det där med mod, filosoferar jag vidare när jag svänger in på Sofias gata. Jag har inga problem med att fira mig ner för en sextio meter hög klätterklippa endast utrustad med ett litet rep och en tunn sele. Det är heller inga konstigheter att kasta sig ut för en brant sluttning med sju meter snö endast iförd ett par telis-plankor på fötterna. Men att färdas på en hästrygg, det skrämmer skiten ur mig.  Jag antar att mod handlar om att utmana sig själv, för det är så man utvecklas. Eller hur var det nu, är det bara dumdristigt att vara modig?

Vitifaxe var iallafall modig
som tog med sig äventyrerskan på sin rygg!

Äventyr 46: En värld full av skatter

Mitt och Darlings lättsamma samtal om ditt och datt tystnar snabbt när gps:en indikerar att vi börjar närma oss målet. Vi fokuserar istället på den lilla knappnålen på displayen som visar var skatten, eller cachen, är gömd. Någonstans i  Knuthöjdsmossens naturreservat i trolska Bergslagen finns den glimrande skatten, det är vi helt säkra på. Spänningen stiger, håret på armarna reser sig och håret på huvudet har blivit elektrifierat av den intensifierade stämningen. Vi smyger sakta närmare skattgömman under största möjliga tystnad.

GPS, skatternas vägvisare

-Jag fattar inte, den ska ju vara här, utropar min Darling och stirrar ännu mer intensivt på gps-displayen ifall han inte har missat någon liten detalj. Jag trampar runt honom i den blöta myrmarken och letar efter något som jag inte har en aning om hur det ser ut. Jag vet inte ens om det är gömt på marken bland skvattrammen eller högt uppe i en tall. Äventyrshunden tycker att den här nya sporten var suverän, han har kopplat på nosen och sonderar glädjefullt terrängen efter något som han heller inte har en aning om vad det är. Vi surfar in på Geocahingens hemsida och läser på lite om det vi letar efter. Det står att en gravt synskadad har hittat cachen för bara ett par veckor sedan(!). Frustrationen stiger, vad fan, hur svårt kan det vara?

Äventyrshunden söker efter skatten
tillsammans med Darling

Det finns olika sorters cacher, den vanligaste är den traditionella cachen där gps-koordinaterna anger den exakta positionen för en låda av varierande storlek. I lådan finns en loggbok och några "skatter". Reglerna säger att man ska  skriva i loggboken och om man tar någon av skatterna ska man lägga i en annan. Men det finns även multi-cacher där den första "skatten" är ledtrådar som leder till nästa som kanske också innehåller ledtrådar som till slut leder till själva cachen. Är man riktigt klurig kan man ge sig på en "Mystery Cache" där man först måste lösa en gåta eller ett pussel för att få tag i koordinaterna. Men det finns mer, mycket mer olika cacher.

Vår tidiga elektriska spänning har nu mer förbytts mot ilsken desperation. Vi letar febrilt och äventyrshunden letar ännu intensivare. Var är den där fördömda skatten? Vi vill ju inte ge upp heller.

-Här är den, jublar Darling och drar fram en plastlåda från underjorden. Äventyrshunden är snabbt framme och nosar på det som vi har letat efter i snart en timme. Haha! Skam den som ger sig! Vi öppnar locket med förväntan om guld och gröna skogar, men hittar bara torra skogsattribut i form av några ekollon och lite annat smått och gott. Vi skriver i loggboken att vi hittat vår första cache och konstaterar att det bara är en miljon femhundra åttiotusen åtta hundra fjorton kvar att hitta i världen! Vi bestämmer oss för att inte ta med oss någon av skatterna, mest för att vi inte har något lika värdefullt att byta med, och vi vill ju inte bryta mot reglerna det första vi gör.

Skatter i olika former

Under fikapausen i den soliga gläntan inser vi att vi redan är beroende av denna högteknologiska skattjakt. Vi har redan börjat söka efter fler cacher via gps som ligger gömda i närheten. När chokladen landat i vår magar far vi vidare mot Hällefors kyrka för att leta reda på nästa skatt. Gps:en pekar mot en övergiven tranformatorstation. Det känns skumt och ser läskigt ut och jag är allmänt skeptisk. Jag tänker på det Sofia brukar säga om att det finns yxmördare med mörkerkikare på just såna här ställen som bara väntar på att hoppa på en när man minst anar det. Men är det skattjakt så är det. Jag tar ett djupt andetag och kryper in efter Darling. Mina ögon vänjer sig sakta vid mörkret. Jag hoppar högt när en duva flaxar upp alldeles intill mig. Hjärtat hamrar i bröstet medan mina ögon sveper över rostiga turbiner som slumrar i mörkret.

Läskig skattgömma

Fågelskit, plastpåsar, rostiga ölburkar, krossat glas och massor av plastlådor hittar vi, men ingen låda som är vår cache. Vi ger upp för den här gången, men vi har definitivt inte gett upp det här med geocaching. Vi retirerar till vår herrgårdssvit, för att ändå fira vår första hittade cache! Som reglerna säger skriver vi om våra upplevelser av cachen även på loggen på internet. Vi är segerrusiga och mycket nöjda med dagens jakt. Gott vin och god mat förgyller känslan av succé.

Högt skattat firande på Hellefors Herrgård

Från och med nu kommer hundpromenaderna få en helt ny dimension, för vi har redan lokaliserat flera skatter längs våra vanliga promenadstråk hemmavid. Tänk att det har funnits så många skatter i världen utan att jag registrerat det förut! Från och med nu kommer all vandring, klättring och mountainbiking  få en annan innebörd. Framtida resor som kommer att företas kommer kryddas med skattjakt. Det kommer finnas ett utmanande mål med ute-upplevelserna och resorna till nya spännande platser. Att resa är att nå ett mål, eller var det så att lyckan inte är målet utan resan dit...?!

Äventyr 44: Ett guld-möte i Säfsen

- Hej, jag heter Gunnika och jag är en anonym uteknarkare.

-Välkommen hit till Au.

-Det är första gången jag är på ett sånt här Au-möte…. Jag är bara nyfiken, är det en slump att det heter Au eller är det ett medvetet val att ha den kemiska beteckningen för guld?

-Det kanske har med varann att göra, men berätta varför du är här?

-Jo, men jag har hört att det ska finnas 450 km lagom guppiga mountainbikeleder och 100 km vandringsleder genom vacker fjällskog här, så jag var helt enkelt tvungen att undersöka saken. Dessutom så har jag bombarderats av reklamblad från Säfsen med mycket prisvärda paketerbjudanden och lockande foton så min vilja försvagades och jag kunde inte motstå att komma hit. Dessutom drog jag med mig min pojkvän i skiten. Men han verkar gilla att skita ner sig i leran med en cykel till hjälp, precis som jag. Han passade även på att träna starter med sin nya speedriding-skärm på toppen av Solberget. Jag tror även att min hund har blivit medberoende. Han var överlycklig när vi gick uppåt längs downhill-banorna för att nå bergstoppen och en eventuell startplats för speedridingen. Dimman hängde som ett vått täcke över oss, men vi var lyckliga ändå när vi vandrade i skogen. Det enda vi var lite ledsna över var att downhill-parken var stängd för säsongen….

Startklar?

-Vad jag förstår har du varit ute varenda helg i fyrtiofyra veckor på raken nu? Är det korrekt?

-Eeeh ja…. Jag erkänner att det här äventyrslufsandet i skogen, på bergen och i haven har tagit över mitt liv. Jag kan inte tänka på något annat. Jag vill bara vara utomhus och äventyra. Uppleva den friska luften, smaka på friheten och känna att jag lever på riktigt. Därför kändes det som om Säfsens slogan talade direkt till mig: Säfsen: Fri. Luft. Liv.

Det är som om att en högre makt, starkare än jag själv har tagit över och bestämmer. Men å andra sidan ser jag inga problem med att underkasta mig denna utemakt. Jag trivs utomordentligt bra av att vara ute i naturen! Och här i Säfsen där det finns så fina mountainbikeleder blir jag extra glad i själen. Visserligen är stigarna lite väl leriga och blöta på en del ställen just nu, men det är det som är det fina med äventyrandet, det gör inget om man blir lite lerig, jag får bara känslan av att jag lever på riktigt då.

Mmmm, lera...

-Har du rannsakat dig själv angående det här uteberoendet du har?

-Jag har tänkt på det ur alla möjliga synvinklar, men kan inte komma på något omoraliskt eller oetiskt med detta. Snarare tvärtom. Jag prioriterar att lägga min tid och mina pengar på friluftsliv och äventyrande. Jag är nyfiken och vill upptäcka vad som finns runt kröken. Vad kan vara fel med det? Denna inställning är inget jag vill ta bort ur mitt liv, det är ju jag! Det är ingen karaktärsbrist som behöver rättas till. Jag är ödmjuk inför den jag är.

Jag erkänner att det kan vara en smula fanatiskt ibland när jag ”tvingar” mina vänner att fika ute fast det blåser ispikar och regnar hagel stora som fotbollar, men det finns en charm i det också. Med alla slags väder alltså. Här i Säfsen till exempel har dimman vägrat släppa greppet om oss under hela helgen, men det gör liksom inget. Vi har hyrt en supermysig timmerstuga med kamin, så det är bara att elda sig varm och torr igen när man kommer in efter en dag utomhus.

-Har du reflekterat över om du skadar någon med ditt ständiga driv att vara utomhus?

-Hmmm, skada någon?  Möjligen att min pojkvän får skavsår i öronen av alla äventyr jag tjatar om att det vore kul att göra… Min hund är lika beroende som jag av att vara ute, så där anser jag att jag bara tillgodoser hans och mina behov. Mina vänner kanske tycker det är tråkigt att de inte kan träffa mig så ofta, men å andra sidan kan de ju alltid hänga på när jag drar iväg på äventyr! Det blir ju en form av gottgörning. Om de följer med får de ju umgås med mig OCH vara ute i den härliga naturen OCH få med sig en härlig upplevelse i bagaget! Win-win så att säga. Och min släkt tror jag, och hoppas, att de tycker detta är roligt och att de har en förståelse för att jag måste få göra det här för att må bra.  

Mår lite bra i Säfsens mountianbike-mecka

-Men du har ju varit på en del äventyr själv också?

-Precis, och det borde fler våga ta sig för. Det är så skönt att få tänka sina tankar klart. Att verkligen bena ut vad jag själv tycker och tänker och var jag är på väg. Det är som ett inre uppvaknande och det är ett budskap jag vill förmedla till andra. Våga vara ensam, våga äventyra och våga vara ute och skita ner dig! Det är något som jag tror alla behöver för att få balans i tillvaron. Här i Säfsen finns äventyr som passar alla och uteaktiviteter på alla nivåer, så det går inte att vara missnöjd här.  Jag hoppas att jag kan tillämpa allt jag lärt mig under året och leva som jag lär även i fortsättningen.  Det är guld (Au) värt att vara ute!

Guldtillfälle?!

-Du har just beskrivit de flesta av stegen i de program som vi använder hos Anonyma uteknarkare, men jag är ledsen, du är en uteknarkare i kropp, själ och hjärta. För dig finns ingen bot.