Jo, det blir ett event som kallas Extreme Sport Gathering i Riksgränsen!
Ett gäng brokiga människor vars passion i livet är adrenalinkickar av olika slag samlades i slutet på april för att uppleva vad Riksgränsen kunde leverera för endorfinpåslag.
 |
| Några ur det glada gänget! Foto: Tomas Almbo |
Det hela börjar bra med strålande solsken fast prognosen inte utlovat annat än snöstorm hela veckoslutet. En febril aktivitet uppstår i lägret för alla vill göra så mycket som möjligt medan vädret är bra.
Några galningar drar direkt till Norge för att hoppa base från en bro som de rekat kvällen innan. Förhållandena är perfekta och de kan bara inte motstå frestelsen. De är som barn på julafton och dansar sig hela vägen till Narvik.
 |
| Lyckliga själar som skrattar sig hela vägen ner från bron. Foto: Sara Bjurström |
Några andra spänner på sig laggen och kollar in offpisten i Riksgränsen. Jag är en av dem. Jag har inte varit här sen... Jag kan inte ens komma ihåg. När jag pluggade i Luleå var Riksgränsen stället man hängde på när det var helg. Jag menar, det var ju BARA 50 mil från Luleå campus.... Alldeles för nära med norrländska mått mätt för att låta bli att åka dit. Här har jag harvat telis i solsken, puder, storm, flatljus, blötsnö, regn och dimma. Det var här jag lärde mig att åka skidor, på riktigt. Riksgränsen är fostrande och dagarna med puderfluff är egentligen få, men roligt kan man ha ändå! Hela Riksgränsen är som en lekplats för vuxna med barnasinnet i behåll.
 |
| Skojsigt med telis i Riksgränsen. Foto: Sara Bjurström |
Jag åker allt som "Lulegang" brukade åka förr. Baksidan, Keps-Sommarstigen, Björnfjell, Uffes och till sist knatar vi upp på Nordals. Riksgränsens klassiska offpiståk. Nostalgin sprudlar i kroppen. Och mjölksyran sprutar i benen. Jag kan inte komma ihåg att det var såhär jobbigt att gå upp på Nordals?! Förr i tiden sprang man ju här titt som tätt, men nu känner jag att det här får vara första och sista gången idag. Men jag kommer upp, om än väldigt långsamt, och fjällvärlden som breder ut sig som en tavla från toppen är lika fin som jag kom ihåg den. Värt mödan att gå upp. Vägen ner är kantad av blötsnö och ännu mer mjölksyrestumma ben. Men vad gör det när det är så roligt att åka skidor och grabbarna som skottar snöbivack vid foten av Nordalsfjället seriöst frågar om jag tränar inför Extrem-NM. Jag skrattar inombords när jag åker förbi dem och undrar om jag kan anmäla mig som "Bambi" till den tävlingen? Vingligt känns det, men ack så roligt.
Vissa andra som fått för mycket mjölksyra i benen passar på att flyga skärm ner för berget. Ser fridfullt ut när skärmen med tillhörande förare singlar neråt dalen och det är inte för långt senare som vi andra skidåkare hinner ifatt och kan highfiva glädjen över åket/flyget.
 |
| Transport ner för de med mjölksyretunga ben. Foto: Sara Bjurström |
Dagen efter vaknar vi upp till ett Riksgränsen som känns igen. Full storm med 32 sekundmeter i byarna och snöblandat regn och kategoriskt flatljus. Heliskiingen ställs snabbt in och några få tappra försöker sig på att ta några åk. Själv tar jag två innan jag ger upp. Dyblöt in till trosorna och omotiverad in i själen. Bara en lift öppen och för att komma neråt fjället får man staka sig, hur brant det än är för motvinden trycker mig uppåt fjället annars. Som tur är kommer Ullis, en kär gammal bekantskap som jag tyvärr inte träffar så ofta eftersom hon bor i Kiruna. Vi snackar bort resten av dagen och kvällen med minnen från förr och uppdateringar från nu. Tänk vad en god vän kan förgylla en stormig dag!
 |
| Bästa Ullis! |
Lördagen ser inte mycket bättre ut vädermässigt och för att få lite skidåkning i benen chansar vi på Björkliden. Det är alltid bättre väder där om det är skit i Riksgränsen. Ullis guidar oss i Svarta Björn och andra bäckraviner. Och tamejtusan om det inte finns kallsnö! Glädjen vet inga gränser när snön sköljer över knäna. Jag hade helt glömt den totala euforin som infinner sig av fluffig kallsnö!
Dagen blir inte sämre av att den avslutas med snowkite där Kaj och Erik visar konster som ingen trodde var möjligt och vi alla får prova på.
 |
| Test av snowkite i Katterjåkk. |
Eventets sista gemensamma middag med gänget blir som väntat, glad, högljudd och lite smågalen. Människor med en passion, vad det än må vara, har en tendens att snöa in sig på knasiga saker och då kan bli väldigt intressanta samtal. VM i såpbubbelblåsning debatteras ivrigt likaväl som spoltroll i Kirunagruvan. Och jag inser sakta under kvällens middag att dessa hardcore extremsportare inte är så råbarkade som man tror. Under ytan så gömmer det sig otroligt snälla och omtänksamma människor som bara vill njuta av livet. Just det, de vill inte alls dö som många tror. De vill bara leva livet. Och leva det nu.
 |
| På armen må vara en hardcore tatuering, men på hans vad sitter Alfons Åberg. |
Söndagen är sista dagen av eventet och alla hoppas på att det ska bli helihoppning. Det var egentligen det som många kom hit för. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Tror jag det kallas.
I Abisko väntar helikoptern och så även solen. Det är ystra själar som studsar omkring på den hala isen och väntar på sin tur att få kasta sig ut ur helikoptern med fallskärm på ryggen. Tandempiloten Gunlög gör sitt bästa för att lugna eller egga sina passagerare. Första heliliften går och snart droppar det ner lyckliga fallskärmshoppare med de mäktiga fjällen som bakgrund.
 |
| Förväntansfulla själar som inget hellre vill än att komma upp för att sen komma ner! |
På tåget hem bubblar det om alla deltagare. Vi är alla överens om att vi redan längtar till nästa års event. För att det blir ett event nästa år är redan bestämt. Och det kommer bli större än detta. Och ännu roligare. Och ännu galnare.
En sak är säker, det blir inte tråkigt när man mixar och matchar extremsportare i fjällen. Människor med en passion. Människor som söker glädje.
Det kan inte bli tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.