söndag 30 december 2012

Äventyr 2012:19 Älskade fjällstuga

Jag har kommit på mig själv med att, såhär på senare år, längta till själva fjällstugan. Den som är inredd helt i furu. Ni vet, den där till och med lamporna är i furu-design.

Furu, ja visst! Och gärna broderade fjällmotiv på det också! 

När jag var yngre var det mer puderhets och jag stod allt som oftast och hängde på låset till liften minst en kvart innan den öppnade. För att liksom vara säker på att vara den första som susade nedför backen i fluffig champagnesnö. Eller egentligen spelade det ingen roll om det hade dumpat under natten, det kunde vara is, skare och fanskap i backen, jag var ändå först.
Men nu har jag upptäckt att det är själva stugmyset som jag längtar efter. När jag varit ute en hel dag i bister kyla och kinderna hettar när jag kommer in. Blöta sockor hänger på spiselkransen och en eld sprakar i kaminen. Någon kokar pasta så det ångar i hela stugan. Och det snackiga sorlet om dagens bravader i backen ligger som en ljuvlig ridå framför furupanelerna. Det är liksom det som är själva grejen, har jag tydligen kommit underfund med nu, mitt i denna medelålderskris.

Medelålderskrisen gör sig också påmind i låren vid all form av utförsåkning. Det är jäkligt kul att ligga på skär med carvingskidorna och bränna nedför backen och bara låta benen pendla under sig. Flåset och låren tycker att max tre åk, sen är det fika och vila. Funäsdalsbergets topprestaurang gör förmodligen storvinster de dagar som jag befinner mig i närheten. Av någon anledning har även min vänsterfot vuxit och passar inte längre i pjäxan, så den redan befintliga blånageln antar nu en mer lilaaktig ton, helt rätt enligt Sofis mode...(?)
Med telemarkskidorna på fötterna skriker låren ännu mer i protest, men hjärnan och hjärtat ignorerar när jag dansar nedför berget. Telemark är nog samma sak för mig som knark är för en tjackpundare...

Även om telemark är ren själs-energi så är det faktiskt mest längd som lockar just den här veckan. Spåren är kanonfina och det gäller att passa på när det finns skatespår. För det är skäjting som är den roligaste formen av längd. (Kan ha och göra med att Vasaloppet för alltid har förstört glädjen med klassisk åkning...) Dessutom tycker Äventyrshunden bättre om att skäjta än att sitta i furu-inredd fjällstuga och häcka när husse och matte klämmer lagg i Ramundberget. Diesel drar och vi kör i alla möjliga spår åt alla håll och kanter.


Äventyrshunden gillar att dra på äventyrerskor...! 

 En dag provar vi på Mittåkläppsspåret, som sägs vara ett av de finaste med utsikt över Helags och Sylarna. Och visserligen är det fint, det är bara det att det är uppförsbacke i FEM KILOMETER innan det går att ens ana en tillstymmelse till utsikt.

Skäjta är kul, men inte bara om det går uppför... 

Vid de första stavtagen känns det tungt att tänka på att vi precis har börjat vår färd. Varje något lite brantare uppförsknix har såklart namn, jag vet inte om det gör saken bättre eller sämre. Hjärtat hamrar i bröstet och flåset är så högt att jag inte hör mina egna tankar. Men efter ett tag hittar kroppen ett slags lugn och rytmen infinner sig. Diesel springer glatt omkring och undersöker snöklädda snår och sjunker lika långt ner i snön varje gång. Vid ett fåtal gånger får vi komma och rädda honom från att drunkna i det fluffiga underlaget.


Man vet att det är långt kvar
när varje ny liten uppförsknix har fått sitt eget namn. 

Vi börjar ana att vi har kommit upp på höjd för träden börjar bli kortare och det är en annan slags luft, liksom krispigare. Spåret planar ut och vi kan glida framåt med en sådan fart att Diesel nästan kommer på efterkälken. En skylt markerar att vi nått högsta punkten, härifrån kan det bara gå utför. Skyltarna visar också åt vilket håll vi ska spana efter Sylarna, Ramundberget och Mittåkläppen.


Var gömmer sig Sylarna då?

Men molnen hänger lågt och vi ser ingenting av den utlovade utsikten som skulle vara så magnifik. Och jag som gärna hade fått en skymt av jätten som brukar sitta på Mittåkläppen.... Jag får trösta mig med en kopp varm choklad från termosen istället. Det positiva är att nu kommer det att gå fort resten av sträckan. I de värsta backarna får Äventyrshunden åka i knät på någon av oss, vi vill inte att han ska spränga sina små lungor när det går för fort.

Äventyrshunden verkar nöjd med dealen att få lift utförs...

Det är nästan skrattretande att det går så fort att ta sig ner när det tog så lång tid att ta sig upp. Men vi njuter iallafall hela färden ner, även om det är lite kallt. Eller väldigt kallt rättare sagt... Det är inte förrän långt senare som jag återfår värmen i vår fjällstuga, och då har jag eldat på i kaminen i  flera timmar...
Men det är ju just det som jag längtar efter numera. Fjällstugemyset. Sitta och glo rakt in i brasan och vara belåten med dagens prestationer. Knapra på några kardemummapraliner. Smygfisa lite. Känna hur trött kroppen är och hur nöjd knoppen är. Pilla sig i naveln och peta sig i näsan.  Fundera över trivialiteter som om det går att få tag i en sån där furulampa som hänger i taket...


Var köper man furulampor nu för tiden? 

Varje dag när jag kliver över tröskeln intill vår gemytliga fjällstuga har jag glömt mjöksyrepumpade lår, hamrande hjärtan  och blåa naglar, då är det hundra procent mys som gäller. Med furu, god mat, brasa, en spännande fantasybok och omgiven av dem jag älskar mest så kan det inte bli fel.
Men utan Fjällstugan är vintersemestern inte komplett. Tack för att någon byggde dig, kära Fjällstuga, på 60-talet och att furu var det hetaste man kunde inreda med just då. Tack älskade Fjällstuga för att du gav furumyset ett ansikte. Tack älskade Fjällstuga för att du gav mig fjällmys.


Älskade Fjällstuga....
 

4 kommentarer:

  1. Åh, man känner suget efter att åka till en fjällstuga när man läser det som du skrivit!!!

    SvaraRadera
  2. Eller hur! Fjällstugan är mysig! :)

    SvaraRadera
  3. Det är ju superbra att du äntligen insett värmestugans och backcaféernas storhet! Tidigare har du varit lite onödigt förtjust i flatljus och andra konstigheter som kan finnas på berget!

    Jag fick för övrigt också den där fotoboken i julklapp, men det blev bara en bolibompareflex till den andra personen!

    Gott nytt År!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är åldern, med den förändras allt! :)

      Den verkar bra, den där boken! Och jag fick också en Bolibompadrakereflex förra året av tomten..! :)

      Radera