I senaste numret av Härliga Hund, nr 7-2017, får Äventyrshunden komma till tals och delar med sig av sina bästa äventyrstips inför sommaren. Yihaaa!
fredag 30 juni 2017
Äventyrshunden tipsar!
Soooooom jag längtat efter att få skriva det här reportaget! Jag har legat på lurpass i flera år och bara inväntat rätt läge, och nu var det plötsligt det!
I senaste numret av Härliga Hund, nr 7-2017, får Äventyrshunden komma till tals och delar med sig av sina bästa äventyrstips inför sommaren. Yihaaa!
I senaste numret av Härliga Hund, nr 7-2017, får Äventyrshunden komma till tals och delar med sig av sina bästa äventyrstips inför sommaren. Yihaaa!
onsdag 28 juni 2017
Längtar tillbaka till Trollstigen!
Vilken makalös upplevelse det här var! E-bike och ski touring på Trollstigen i Romsdalen. Trollstigen som i vanliga fall besöks av horder av turister var nu folktomt och det var bara vi där.
Sån himla tur att jag ska skriva om reportaget snart och kommer då få uppleva allt igen! Yippie!
tisdag 27 juni 2017
Följ dina drömmar...
....är temat på Kvinnliga äventyrares friluftshelg i Åre den 11-13 augusti. Det är Vandringsbloggen och Mora Kniv som arrangerar.
Har du inte planerat semestern än, så boka in i kalendern redan nu!
Här hittar du mer info!
Har du inte planerat semestern än, så boka in i kalendern redan nu!
Här hittar du mer info!
torsdag 22 juni 2017
Gästrikeleden-check!
Då har jag vandrat/cyklat hela landskapsleden i Gästrikland! 27 mil!
Målet var att vara klar innan midsommar och med pojkvännens taxiservice gick det att lösa i grevens tid....
Jag har en liten tarm kvar som ska vandras från Åmot till Lingbo, men den ska eventuellt dras om i höst så jag väntar med den så jag slipper dubbeljobba....
Har några inplanerade fotosessions i höst med medföljande modeller som jag ser fram emot också, så heeeelt klar är jag inte. Men ändå, firar lite i smyg!
Överlag tycker jag att det har varit en fin led att vandra, men kanske framförallt att stigcykla. Väl markerad på 90 % av leden och kul med informationsskyltar om kulturen-i-naturen längs vägen.
Södra delen är flackare med dess älvängar, svämskogar och mygg, medan norra delen är björnland med blåbärsris och glesa tallskogar. Trakterna kring Hofors är klart de backigaste!
En fin led som jag gärna rekommenderar till andra. Ut och upptäck den i sommar vetja!
Eller vänta tills boken är klar så får du matnyttiga tips om det mesta....
Passar på att tacka Äventyrshunden som har funnits vid min sida hela leden och agerat stigfinnare och glädjespridare. Utan honom hade detta inte varit lika roligt!
Nu blir det välbehövlig vila och kanske lite midsommarsemester.
Målet var att vara klar innan midsommar och med pojkvännens taxiservice gick det att lösa i grevens tid....
 |
| Radarparet på Gästrikeleden |
Har några inplanerade fotosessions i höst med medföljande modeller som jag ser fram emot också, så heeeelt klar är jag inte. Men ändå, firar lite i smyg!
 |
| Firar med att vila! |
Överlag tycker jag att det har varit en fin led att vandra, men kanske framförallt att stigcykla. Väl markerad på 90 % av leden och kul med informationsskyltar om kulturen-i-naturen längs vägen.
Södra delen är flackare med dess älvängar, svämskogar och mygg, medan norra delen är björnland med blåbärsris och glesa tallskogar. Trakterna kring Hofors är klart de backigaste!
En fin led som jag gärna rekommenderar till andra. Ut och upptäck den i sommar vetja!
Eller vänta tills boken är klar så får du matnyttiga tips om det mesta....
Passar på att tacka Äventyrshunden som har funnits vid min sida hela leden och agerat stigfinnare och glädjespridare. Utan honom hade detta inte varit lika roligt!
Nu blir det välbehövlig vila och kanske lite midsommarsemester.
 |
| Nu blir det midsommarhäng ett tag. |
måndag 5 juni 2017
Nybliven ambassadör för Kvinnliga äventyrare!
Vill bara meddela att jag numera är ambassadör för kvinnliga äventyrare!
Initiativet som startades av Vandringsbloggen och Mora Kniv för att lyfta fram kvinnliga äventyrare och låta inspirationen flöda till fler, har nu växt och vi får se var det här tar vägen i framtiden.
Det känns jättespännande att få vara en del av detta och bidra med inspiration, glädje och pepp till alla friluftstörstande där ute! Ser fram emot att dela tankar om äventyrande i allmänhet och friluftsliv i synnerhet.
Hoppas att ni finner inspiration här till mer tid utomhus!
onsdag 24 maj 2017
Norge-en kärlekshistoria
Jag erkänner, jag är kär. Upp över öronen kär. I ett land. Jag är kär i Norge.
Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.
Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.
För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.
Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design. Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.
Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.
På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.
Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.
Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.
Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.
På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.
Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.
Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.
Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.
Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?
 |
| Kärlek i Romsdalen. Foto: Julian Rohn |
Detta fantastiska land med sina fjordar, berg, stränder, glaciärer, skogar, älvar, vattenfall. You name it. They have it all!
Precis allt jag vill ha.
Det har gått så långt nu att jag måste få en dos Norge varje år, det har blivit ett beroende. Som orsakar starka abstinensbesvär om jag inte får min Norgenatur-dos.
Så för att jag inte helt skulle balla ur var jag tvungen att åka. Den här gången blev det topptur i Romsdalen. Med några twistar.
För att riktigt tagga till och kickstarta naturdosen blir det miljövänligt resande från Oslo med tåg och vidare från Dombås till Åndalsnes med Rauma line, en av Europas vackraste järnvägslinjer sägs det. Och visst är det sagolikt vackert, jag trodde väl inget annat heller. Sinnena börjar varva ner och hjärnan kopplar bort vardagsstressen på en gång när kvällssolen sänker sig över Romsdalen. Snötäckta toppar och gröna dalar med glittrande älvar utanför tågfönstret. Ro för själen.
En smygande förälskelse för Norge börjar här att pocka på.
 |
| Vy över Romsdalen från Rauma line. Foto: Valentin Rapp |
Framme i Åndalsnes tar hotell Aak emot oss med öppna armar. Kanske det mysigaste hotellet jag någonsin bott på. Äkta lodge rakt igenom. Personalen är serviceminded ut i fingerspetsarna. Hotellet är smakfullt inrett med en skön balans mellan mys och modern design. Utsikten över Romsdalshorn är makalös i kvällssolen. Folket som hänger här är inbitna klättrare eller skidåkare, alla med samma passion för bergen. Och min passion för Norge växer.
 |
| Hotell Aak, hotellet för dig som älskar bergen lika mycket som ägarna gör. |
Lördagen kommer med SOL i versaler, varma vindar och pepp bland deltagarna. Med skidorna på ryggen och med elcyklar trampar vi iväg in i Isterdalen för att ta oss an Trollstigen. Vägen är ännu inte öppen för biltrafik, men med elcykel trampar en lätt och ledigt upp de 1,5 milen, utan att ens bli flåsig. För jävla fin uppfinning det där med elcykel....!
Trollstigen besöks varje år av biljoner turister och miljarder bilar, så känslan av att ha Trollstigen för sig själv är magisk. Känslorna för Norge blir starkare och starkare.
 |
| Cykling på Trollstigen Foto: Valentin Rapp |
På toppen av Trollstigen åker hudarna på och nu är det dags att börja svettas på riktigt. Om vi haft lite vind på bilvägen upp, hamnar vi i lä nu mellan mäktiga toppar. Svetten lackar men vad gör det när livet är härligt och snön är perfekt sorbet. Någonstans här accepterade jag faktum att jag nog är kär i Norge. På riktigt.
 |
| Till topps i Romsdalen. Foto: Valentin Rapp |
Åket ned är precis så skönt som jag föreställt mig när jag hasat fram på mina hudar på vägen upp. Alnestindens vida orörda snöfält smälter under skidorna som sorbet i munnen. Telemark är som att dansa när allt stämmer. En romantisk dans mellan snö och skidor. Kärleken befästs.
 |
| Kärleksdans på snö. Foto: Valentin Rapp |
Ett långt kärleksfullt åk senare, sitter jag på cykeln igen och rullar nedför Trollstigen med de andra. Vinden fladdrar i håret och vyerna fladdrar i ögonvrån.
 |
| Vår och vinter på samma gång på Trollstigen. |
Hotell Aak välkomnar ett gäng uppspelta skidåkare som gärna vill samtala (läs skryta) om sina äventyr under dagen. Vi träffar andra likasinnade som också gärna vill "samtala" om just sina bravader, och vi förstår varann allihop. Från solbrända läppar studsar samtalen rytmiskt fram och tillbaka över borden, men när den hemgjorda glassen med karamelliserad krossad vit choklad dukas fram blir det helt tyst. Knäpptyst. Glassen är för god, det går inte att prata samtidigt.. Den ska bara njutas. Min kärlek till Norge är beseglad.
På söndagen har vi vårt första gräl, jag och min nya kärlek Norge. För just idag öser regnet ner och molnen slickar marken. Norge är i vanliga fall färgglatt, men just idag går allt i svartvitt. Jag har en dispyt med Norge om just detta. Det är inte okej att gå från dessa ytterligheter utan att förvarna.
Det blir ett halvhjärtat försök till topptur på Blånebba, där flatljuset eldar på svordomarna i bråket.
 |
| Tack och lov för det färgglada skidmodet som råder just nu.... Foto: Valentin Rapp |
Dyngsur och förbannad på Norge behöver jag lugna ner mig innan jag sakligt kan lösa konflikten i konversationen med detta land som har allt men ibland inte vill dela med sig av det. Jag är ju redan blöt så en SUP-tur på älven Istra känns faktiskt lockande.
Och det ska visa sig vara precis det jag behöver för att sansa mig. Rogivande flyter jag medströms och har all tid i världen att spana på det branta bergsväggarna som stupar ned i älven och kastar sig rakt ut i fjorden. Grönskan omfamnar mig och kramar mig likt en djungel.
Och vattenfallen. Alla dessa vattenfall som utan minsta eftertanke vräker sig över kanten och rusar mot marken. De bara vågar göra det.
Överallt, var du än är i Norge, så hör du ljudet av vattenfallen. Det är då jag förstår varför jag är kär i Norge. Det är för vattenfallen. Det är aldrig tyst, du hör alltid vatten som lever, leker och vågar.
 |
| Mindfulness på en SUP-bräda Foto: Valentin Rapp |
Norge är förlåtet. Kärleken har segrat. Jag är obotligt kär, och lite (mycket) regn kan inte ta död på det.
Vi tar ett snack, jag och Norge, och jag säger förlåt. Norge tar emot min ursäkt. Jag är välkommen tillbaka när jag helst önskar.
Jag är Norge evigt tacksam för att jag får uppleva dess kontraster. Det är det som gör att jag uppskattar de fina stunderna ännu mer. Solen och ensamheten på Trollstigen känns ännu mer spektakulär nu, när jag har söndagens skyfall färskt i minnet.
Turen till Romdalstrappan följande dag i total dimma och fuktiga skogar är en fin upplevelse. Trots att jag inte ser ett smack och regnet letar sig innanför jackan på bråkdelen av en sekund.
Norge ger och Norge tar. Precis som med kärlek.
Norge, du har fått mig på fall.
 |
| Norge har fått mig på fall. Jag är kär! Foto: Petra Rapp |
Jag är sanslöst förälskad i dig Norge. När ses vi igen?
söndag 14 maj 2017
Vad är äventyr för mig?
Mora Kniv och Vandringsbloggen genomför just nu en kampanj för att locka fler kvinnliga äventyrare och att inspirera fler kvinnor till friluftsliv! Superbra initiativ som jag gärna vill vara med och bidra till!
Här väljer jag att dela med mig och hoppas inspirera andra!
Det bästa äventyren är de som faktiskt blir av!
Äventyr för mig är att få vara ute. Ute där jag känner mig fri. Ute där jag känner att jag kan andas. Ute där jag får ta det lugnt. Ute där jag får röra mig. Ute där jag får uppleva. Ute där jag får göra som jag vill. Ute där jag får elda.
Det spelar inte så stor roll vad jag gör när jag är ute. Paddla, vandra, cykla mountainbike, klättra, åka skidor eller skridskor.... Det viktiga är att komma ut lite grann än att inte komma ut alls.
Just för att få komma ut lite grann istället för inte alls, genomförde jag projektet 52 adventures. Ett litet äventyr varje helg i ett helt år, totalt 52 äventyr på ett år. Jag ville visa att äventyr inte behöver kosta sex månadslöner, utföras jättelångt bort och vara så jobbiga att du kräks.
Jag ville med mitt projekt visa att det är möjligt att ha det lite äventyrligt i vardagen. Jag ville att fler människor skulle se sig omkring i sin närhet och uppleva det som fanns just där. Jag ville uppmana mig och andra att ta vara på de små sakerna som verkligen betyder något. Jag ville ta vara på den tid jag hade. Jag ville ta vara på mig själv. Och jag hoppades att just du skulle bli inspirerad!
Äventyr handlar om att utmana sig själv utifrån sin egen nivå. Att lära känna sig själv och våga lite till sin egen förmåga. Att testa sina gränser och överkomma sina rädslor.
Det var vad 52 adventures handlade om, fast uppdelat på 52 helger. Kryddat med en herrans massa lägereldar! I ständigt sällskap av Äventyrshunden Diesel.
Och det bästa av allt, de där 52 äventyren blev av!
Mitt 52 adventures-år ledde till att jag bytte karriär och livsstil. Från att bo i staden flyttade jag till en ö i Stockholms skärgård. Jag gick från anställd till att vara egen företagare och styr nu min egen tid. Jag slutade arbeta som doktorand och började skriva om och fotografera friluftsliv och äventyr. Det medförde att jag inte längre satt inomhus på mitt jobb utan fick mer utomhustid även fast jag var på jobbet. Jag föreläser om mitt 52-år, skriver reportage om uteliv och just nu jobbar jag med min tredje bok för Calazo, en bok om Gästrikeleden. Och det viktigaste av allt, jag får vara mer ute! Nästan jämt faktiskt.
Med detta vill jag bara säga att följ era hjärtan, och gör det ni är passionerade för. Det kommer gå bra! Jag ville vara mer ute och genom att faktiskt komma iväg på de där äventyren som jag drömt om så förändrade jag hela mitt liv och får nu vara mer ute!
Så kom ihåg, det bästa äventyren är de som faktiskt blir av!
Här väljer jag att dela med mig och hoppas inspirera andra!
Det bästa äventyren är de som faktiskt blir av!
Äventyr för mig är att få vara ute. Ute där jag känner mig fri. Ute där jag känner att jag kan andas. Ute där jag får ta det lugnt. Ute där jag får röra mig. Ute där jag får uppleva. Ute där jag får göra som jag vill. Ute där jag får elda.
Det spelar inte så stor roll vad jag gör när jag är ute. Paddla, vandra, cykla mountainbike, klättra, åka skidor eller skridskor.... Det viktiga är att komma ut lite grann än att inte komma ut alls.
Just för att få komma ut lite grann istället för inte alls, genomförde jag projektet 52 adventures. Ett litet äventyr varje helg i ett helt år, totalt 52 äventyr på ett år. Jag ville visa att äventyr inte behöver kosta sex månadslöner, utföras jättelångt bort och vara så jobbiga att du kräks.
Jag ville med mitt projekt visa att det är möjligt att ha det lite äventyrligt i vardagen. Jag ville att fler människor skulle se sig omkring i sin närhet och uppleva det som fanns just där. Jag ville uppmana mig och andra att ta vara på de små sakerna som verkligen betyder något. Jag ville ta vara på den tid jag hade. Jag ville ta vara på mig själv. Och jag hoppades att just du skulle bli inspirerad!
Äventyr handlar om att utmana sig själv utifrån sin egen nivå. Att lära känna sig själv och våga lite till sin egen förmåga. Att testa sina gränser och överkomma sina rädslor.
Det var vad 52 adventures handlade om, fast uppdelat på 52 helger. Kryddat med en herrans massa lägereldar! I ständigt sällskap av Äventyrshunden Diesel.
Och det bästa av allt, de där 52 äventyren blev av!
Mitt 52 adventures-år ledde till att jag bytte karriär och livsstil. Från att bo i staden flyttade jag till en ö i Stockholms skärgård. Jag gick från anställd till att vara egen företagare och styr nu min egen tid. Jag slutade arbeta som doktorand och började skriva om och fotografera friluftsliv och äventyr. Det medförde att jag inte längre satt inomhus på mitt jobb utan fick mer utomhustid även fast jag var på jobbet. Jag föreläser om mitt 52-år, skriver reportage om uteliv och just nu jobbar jag med min tredje bok för Calazo, en bok om Gästrikeleden. Och det viktigaste av allt, jag får vara mer ute! Nästan jämt faktiskt.
Med detta vill jag bara säga att följ era hjärtan, och gör det ni är passionerade för. Det kommer gå bra! Jag ville vara mer ute och genom att faktiskt komma iväg på de där äventyren som jag drömt om så förändrade jag hela mitt liv och får nu vara mer ute!
Så kom ihåg, det bästa äventyren är de som faktiskt blir av!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)