Äventyr 2013:9 Mission impossible

Jag har en dröm. En dröm att paddla runt Utö. Jag vet inte varifrån den drömmen kommer. Jag bara vill det. Paddla runt Utö alltså.

Mitt första försök inleddes 2011, men då satte skarp ammunition stopp för min dröm. Det var ett av äventyren under mitt äventyrsår som inte riktigt blev som jag tänkt mig. Ända sedan dess har jag velat sparka liv i drömmen och försöka igen.

Drömmen om Utö hägrar i horisonten,
ska min dröm bli verklighet denna midsommar? 

Jag kör ungefär samma rutin som sist jag försökte runda Utö. För att slippa den långa och ganska tråkiga transporten över Mysingen, får kajakerna och vi åka båt till Utö. Med mig har jag Äventyrshunden så klart, men teamet har även utökats med en fotograf, tillika sambo, för att dokumentera triumfen när jag äntligen lyckas runda ön. (Och för att det är mysigt med sällskap också så klart...)
De ironiska kommentarerna haglar över oss när vi kånkar ombord två sprängfyllda kajaker på "Waxholm II" som ska ta oss till Gruvbryggan på Utö.

-Jag trodde man skulle paddla med såna där, vräker någon ur sig.

Jag kontrar med att det är överskattat och att vi satsar på brygg-paddling istället.
Det är inte billigt att ta sig ut till Utö på det här sättet men har man en dröm så har man, då får det kosta nästan vad som helst.

Militära rester till havs.
Ska militärens skjutövningar sätta stopp för min dröm
den här gången också?

På båten träffar vi Crocodile Dundee, eller ja han ser iallafall ut som snubben i filmen. Han påstår att han har paddlat runt Utö på fem timmar.

-Bra, säger jag, vi har tre dagar på oss, då borde vi hinna!

Han berättar också att det finns en kanal mellan Utö och Ålö som iallafall gick att paddla för tre år sedan, sträckan blir lite kortare om man slipper runda Ålö också konstaterar han.
Hoppet bubblar inom mig när vi landstiger på Utö. Det känns i hela kroppen att det här kommer gå vägen! Vi laddar med bullar och kärlek från Utö bageri och rastar hunden vid Utö kvarn innan vi skjuter ut kajakerna från den redan smockfulla gästhamnen och lämnar civilisationen.

Kärlek från Utö bageri

Vi bestämmer oss för att paddla norrut först. Små söta sandstränder radar upp sig mellan klipporna. Och fast vi paddlar en bit i från land är det grunt under kajaken. Sandbotten räfflar sig under skrovet och när Tomas sticker ner paddeln inser vi att det bara är en halvmeter djupt. Vattnet är klart och det är lugnt på havet. Nästan för lugnt. Och alldeles för varmt. Äventyrshunden lider av värmeslag och för första gången ramlar han i från kajaken! Men jag vågar nästan misstänka att det var med flit, för han har ingen brådska att komma upp igen, utan simmar lugnt mellan oss en bra stund, innan han markerar att han vill bli uppfiskad igen. Den dyblöta hunden som nu sitter längst fram på kajaken verkar mer nöjd än för ett par minuter sedan.

Svansen i vattnet för extra kyla...

Vi rundar nordspetsen och genast är det lugna havet som bortblåst. Det börjar gunga direkt och Äventyrshunden byter position och backar in i min famn där det är tryggare när det viner om öronen. Planen var att ta oss ut mot Huvudskär för vår första tältnatt, men vi inser att vi får omvärdera det beslutet. Vi söker skydd i en vik där blåsten inte når oss för att studera sjökortet och väderleksrapporten. Det ser inte ljust ut.

Tomas letar lä i frontluckan....

Efter långa diskussioner och mycket badande för Äventyrshunden tar vi beslutet att övernatta på Kroka-Gråskär. Paddlingen dit är inte lång, men det blåser hård motvind och det känns som om vi paddlat flera mil innan vi når den lugna viken som ligger i lä.

Det är ju svårt att tro att utanför ön blåser det styv kuling....

Kvällen blir sådär magisk som det bara kan bli på paddeläventyr. Vi hittar en fin tältplats och grillad korv är ett givet måste första kvällen. Det enda som oroar är att vinden inte mojnar framåt natten, som den oftast brukar. Och när vi vaknar på morgonen har den fortfarande inte stillat sig. Snarare tvärtom. Vi korsar vår ö till fots och spanar ut över vår tänkta fortsatta paddelsträcka. Den del av Utö som bara har öppet hav jämte sig. Inget skydd från något alls. Havet är på bushumör och studsar mot klipporna. Det bråkar och slår hårt mot land. Skummet yr och vågorna kan inte bestämma sig för åt vilket håll de ska rulla. Jag vill så gärna komma runt Utö och i min hjärna försöker jag hitta lösningar och utvägar. Tomas backar upp bäst han kan, men han har iallafall rationaliteten kvar. Men även jag inser ju att är dumdristigt att ens försöka. Något annat går inte att komma fram till.

Mysig tältplats på Kroka-Gråskär, även om det ylar i trädkronorna. 

Lite modstulna packar vi ihop tältet och vänder tillbaka samma väg som vi kom, i hopp om att det ylar mindre på andra sidan Utö och att vi kan finna lä där.
Men stormen smiter runt udden och träffar oss snett bakifrån. Det värsta man kan ha som kajakpaddlare tycker jag. Värre än motvind faktiskt. För jag ser inte vad som rullar in bakom mig, kajaken kränger till när jag minst anar det och med Äventyrshund i famnen är jag något begränsad i mina rörelser.
Vi passerar gästhamnen igen, men inte ens inne i Kyrkviken får vi vara ifred från vinden. Vi tar sikte mot Skomakarskär, ön som var min hemvist sist jag försökte runda Utö. Det känns som om jag kan den här sträckan. Jag har gjort den förut om man säger så.

Lika fin sandstrand som sist. 

 Lunchen blir lång medan vi försöker vänta ut vinden. Vi kollar väderleksrapporterna om och om igen. Försöker göra en plan, en plan för att kunna runda Utö. Kanske ska vi satsa på att paddla på nätterna då det brukar vara lugnare? Vi kollar och kollar vindriktningar. Men det blåser bara fel håll för våra planer. Rakt på från havet mot Utö är prognosen. Och kulingvindar. Jag vill inte ge upp min dröm. Inte än.

Medvind och lite lugnare vatten. 

På den sidan av Utö vi är nu så har vi faktiskt medvind så vi fortsätter en bit till för att hitta en bättre tältplats än Skomakarskär för där vrålar vinden rakt över ön. Vinden verkar spela vårt spel för en stund och lugnar sig ett par hekto. Solen skimrar i ett silvrigt hav och för en stund känns det som om vi är i Medelhavet. Det är faktiskt riktigt behagligt. Vi hittar en sandstrand inkilad i en vik där vinden nästan inte når.
Det är midsommarafton och vi äter sill och potatis till middag. Och jag funderar över när vinden ska ge sig.

Midsommarmys

Jag försöker plocka sju sorters blommor, men hittar bara fem, lägger dem under kudden, och önskar mig att stilla hav tills imorgon. Jag vaknar mitt i natten av att vinden rycker och sliter i tältet. Det räckte inte med fem blommor alltså. Och det är absolut ingen idé att nattpaddla. Jag somnar om och känner att min dröm sakta, sakta glider mig ur händerna den här gången också.....

Det blåser fanans moster på midsommardagen. Men vi har myror i brallorna och bestämmer oss för att iallafall kolla om den där kanalen går att paddla i.
Trots att vi befinner oss inkilade mellan öar så kommer stormen åt oss. Och jag tackar ändå min lyckliga stjärna över att vi inte befinner oss på Utös utsida just nu. Vilket helvete det måste vara där.
Det är ändå roligt att paddla i kanalen, expedtionskänslan infinner sig och spänningen stiger. Ska vi komma igenom? Det är så grunt att det inte går att sticka ner paddeln ordentligt för att få ett riktigt paddeltag, det blir mer att vi puttar oss fram med paddelbladen. Jag kör fast i dyn och är tvungen att förflytta barlasten (Äventyrshunden) till Tomas kajak för att komma loss. Vassen lägger sig som ett tak över oss och trasslar in sig i armar, svansar och linor. Framför oss jäktar en svanfamilj med sina småttingar för att undkomma oss. En liten fågel tränar flygning i den smala kanalen och verkar känna äkta glädje där den flaxar omkring och försöker sig på rollar och saltomortaler.

Knappt paddelbart..... 

Med en sista forcering är vi ute ur kanalen och möts av massiv motvind. Vi lägger till för lunch och bestämmer att vi ska promenera till Ålö storsand. Vi går längs kusten och hoppar på klipporna. Jag kan inte låta bli att kika norrut, går det att paddla? Men det gör det inte. Havet är i uppror och jag kommer inte att få se Utös utsida den här gången heller. Jag bestämmer mig för att släppa tanken och bara njuta av stunden istället. Det är ändå vackert med vind, vilt, men vackert. Och jag är med de vackraste individerna jag vet. Så livet är gott nog.

Nämen, en bro i skogen på Ålö!
Så praktiskt... 

På Ålö storsand hittar vi en flaskpost i strandbrynet! En oansenlig glasburk har kastats i från Gotlandsfärjan en månad tidigare av Christer och flutit iland här, precis där vi står!

Facebook är inte ens hälften så spännande
som gammal hederlig flaskpost! 

Christer har skrivit sin adress, så självklart ska vi skicka ett svar till honom när vi kommer hem! Medan vi tar oss tillbaka till kajakerna försöker vi luska ut hur gammal Christer kan vara.

Vi paddlar tillbaka genom kanalen och är återigen hack i häl på svanfamiljen. Den här gången är det Tomas som kör fast i den grunda fåran, men han tar sig loss med några skickliga rumpvick.
Vi hittar ännu en strand som vi slår upp tältet på och trots det uppenbara misslyckandet att ta sig runt Utö så är kvällen ljuvlig. Det är något speciellt med ljuset här på Utö. Varje gång jag varit här har det varit något särskilt med det.
Det liksom utstrålar... silver och harmoni... Hur konstigt det nu än låter.

Svårt att vara missnöjd med det här förutsättningarna... 

Jag kan bara återigen konstatera att det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir bra ändå. Vi har åtminstonde haft väldigt roligt!
Utö fortsätter att fascinera mig och jag kommer fortsätta drömma om att paddla runt ön. Jag är fortfarande nyfiken på vad som ruvar på den korta kustremsa som jag nu har kvar. För det är inte lång sträcka som återstår....  Och hur jädra svårt kan det vara att ta sig runt den lilla ön i yttersta kustbandet? Det kan inte vara ett omöjligt uppdrag. Jag vägrar tro det. Och jag tänker inte ge mig, jag tänker inte vika ner mig för Utö och Ran som uppenbarligen jobbar i maskopi. Jag ska ta mig runt Utö, om jag så ska göra det till fots. Punkt.