tisdag 4 oktober 2011

Äventyr 39: Paddling på liv och död

Det är inte höst än, det är fortfarande sommar! Iallafall där jag befinner mig. På Waxholmsbåten till Utö. Havet krusar sig för mig och solen bugar och bockar. Sommarvärmen kryper in under min jacka. Det kan inte bli bättre förutsättningar för att paddla runt Utö.
Utö ligger, så som namnet antyder, långt ut i Stockholms skärgård. Österut finns bara Östersjön så det vill till att det är hyfsat lugnt på havet om man som jag ska paddla runt ön med äventyrshunden i knät. Det här äventyret har jag längtat efter! Jag råkar veta att det finns kanonfina sandstränder på Utös sydöstra sida.

Idag blåser det sydvästliga och någorlunda snälla vindar vilket gör att jag har bestämt mig för att paddla norrut först för att få medvind runt norra udden och sedan hamna i lä på den östra sidan. Jag har även lyxat och lastat kajaken på Waxholmsbåten för att slippa den långa och ofta guppiga transportsträckan ut till Utö. Jag träffar två väldigt unga militärer på båten som blir imponerade av Diesels blå ögon och vi börjar snacka med varann. Mitt glada humör sjunker längre och längre ner ju mer vi pratar. Inte för att de är otrevliga, tvärtom. Men de är på väg till Utö för att ha skjutövningar. Vilket förmodligen innebär att det mesta av Utö är tillträde förbjudet för oss vanliga dödliga.

Jag kliver av vid Gruvbryggan på Utö. Jag snubblar nästan på Diesel som lyckligt skuttar runt mig. Den snälla personalen på Utö Rederi hjälper mig att bära av kajaken, medan jag gör en telefonintervju med tidningen Turist.
Jag kollar genast med turistbyrån i hamnen om de vet något om skjutningarna på ön. Men de rycker på axlarna och ger mig numret till säkerhetstornet på militärområdet. En snäll kille svarar och meddelar att det är avstängt hela helgen. Jag frågar om jag får paddla förbi bara och inte tälta på området. Men det är en säkerhetszon på sex kilometer ut till havs (!) och så långt ut har jag verkligen ingen lust att paddla. Jag försöker med alla medel. Vädjan, hot, dum blondin-approachen, gråt, mutor, kompromissande och tandagnisslan. Finns det inget liiiiitet uppehåll då de inte kommer att skjuta som jag bara kan smita förbi? Killen i luren blir tyst i några sekunder, och så.... Nej. De vill inte ha mig rantande runt i dödszonen när de skjuter skarpt. Killen som dog här ute under en övning för några år sedan är fortfarande färskt i minnet för honom och öborna. Suck. Jag får inte ens passera söder om Ålö. Det blir med andra ord omöjligt att paddla runt Utö.

Off limits

Jag funderar på att chansa och paddla ändå. Om de ser mig från säkerhetstornet så måste de ju avbryta skjutövningarna...? Jag tar en promenad till gruvorna på Utö och funderar igenom mina alternativ. Det är liksom inte så mycket att välja på här ute. Jag inser dessutom att det verkar ju jättekorkat att komma hem död från det här äventyret!?! Då blir det ju liksom inte några fler livliga äventyr efter detta....

Olagligt är det att vistas där också... 

Jag har pratat med Aktiv skärgård och fått tips om fina öar runt Utö. Det blir paddling i Kyrkviken för att ta oss till Skomakarskäret. Det är ingen lång paddling, men det blir lagom för oss idag. Lite motvind och några djupa suckar senare (för att jag inte får paddla runt..) kommer vi fram till ön. Den är jätteliten men jättefin. Jag lägger till med kajaken på sandstranden och sätter upp tältet bland tallarna i den mjuka mossan. Det blir faktiskt kvällsbad i solnedgången och det är inte så kallt som man skulle kunna tro. Diesel plumsar också  i vattnet och vi simmar några tag tillsammans. Jag brassar middagsmat på klipporna och bara mys-glor ut över fjärden. Det är nästan helt stilla på havet. Det är inte så tokigt det här äventyret ändå. Från Utö hör jag avlägset mullrande bomber och smattrande granateld. Var nog bra att jag inte försökte paddla runt. Det är betydligt bättre att vara på Skomakarskäret och leva livet än att vara dödligt rädd på Utös södra kust.

Min egna lilla sandstrand

Jag vaknar tidigt nästa morgon av att äventyrshunden lägger sig på min mage och lägger en fuktig nos på min kind. Han tycker att det är dags att gå upp nu. Ute tokskiner solen och havet är fullkomligt stilla. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är den första oktober idag?  Eller har jag missat något i kalendern?
Jag har absolut ingen brådska. Det blir en lång frukost med bokläsning på stranden innan jag packar ihop och ger mig iväg.

Frukostmys på stranden

Paddlingen är helt enkelt underbar! Två paddeltag gör att jag glider länge och bara kan njuta av skärgårdsvyerna. Diesel slumrar i mitt knä. Han ligger helt stilla, nästan som död. Jag är ibland tvungen att peta på honom för att se om han lever. Det gör han, han bara njuter lika mycket som jag. Kajaken bär oss norrut och jag tänker försöka hitta en ny tältplats på någon av öarna norr om Utö.


Skön paddling kring Utö

Vi lunchar på en sandstrand för att sedan fortsätta vår sakta färd mot norr. Det är helt jävla perfekta förhållanden för att paddla runt Utö, men nej. Icke. Har Sverige ens något hot mot sig så att det förpliktigar att vi har en militär som måste öva på att skjuta skarpt? Trots att jag njuter av paddlingen kan jag inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte får komma runt och inte får tillgång till den finaste stranden i södra skärgården.
Norra Utö och och öarna utanför visar sig vara naturreservat och där är det förbjudet att tälta. Villrådig över vad jag ska göra frågar jag Diesel. Han svarar inte jättetydligt men jag tror att han vill tillbaka till vår lilla Skomakarö. Den känns som hemma. Vi glider tillbaka och det blir kvällsbad, god middagsmat, solnedgång och skottlossning ikväll med. Jag somnar in i mitt mysiga lilla tält till skottsalvor och Diesels nöjda snarkande.

Vacker solnedgång med livlig hund

När jag kravlar ur tältet på söndagen sätter jag morgonteet i halsen. Jag och äventyrshunden har varit en hårsmån från döden i natt. Nej, det är ingen felriktad handgranat som ligger och skräpar utanför tältet. Men en stor tallgren har lossnat från sin stam och ligger nu en meter från tältet. Det hade kunnat gått riktigt illa, men nu gjorde det inte det och jag känner att jag just nu är väldigt tacksam för livet.

Dödsgrenen

Under frukostgröten rullar dimman in. Det blir helt vitt omkring oss. Trots att jag inte är långt från Utö får jag ändå paddla på kompass-riktning för att komma tillbaka till Gruvbryggan och båten som ska ta mig hem. Utö rederi-personalen är lika vänliga som på vägen hit och de tar emot mig och min kajak fast vi egentligen inte får plats.

Kajaken är ombord, men de glömde fälla upp bogvisiret..

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det kanske är så att man också ska ha några drömmar kvar. Så att när allt känns dötrist så har man något att leva för.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar