söndag 2 juni 2013

Äventyr 2013:8 Inte utan Barbro!

Min bästa vän har en viss motsträvighet mot Barbro. Barbro Svensson alltså. Eller Lill-babs som hon mest kallas. Järvsös stora kändis. Ingen vet riktigt var denna starka ovilja kommer ifrån, inte ens min vän själv tror jag. Men den finns där, som skoskav som man inte blir av med.

Vad har den här tanten gjort för ont? 

Så vad passar väl bättre än att som bröllopspresent ge bort en resa till just Järvsö för att lösa upp denna tvist? Kryddat med lite downhill i Järvsö Bergscykelpark för att min vän ska överleva helgen!

Förutom Barbros värsta fiende, Björn, består äventyrsgänget av Martina, Julie, Carin, Andreas, Lowe och Tomas. Vi har hyrt stuga med bubbelpool för att få till en så bra afterbike som möjligt.

Cykelplanering i bubbelpoolen

Det är fredagkväll och de sista cyklisterna har intagit stugan. Bubbelpoolen är igång och försnacket inför morgondagen likaså. Eftersom småbarn och äventyrshundar är med så måste en viss logistisk planering ske. Det bestäms att grabbarna ska börja cykla och tjejerna ska ta hand om kidsen och äventyrshunden. Byte  äger rum vid lunch.


Berget som har cykling för alla! 

3-årige Lowe väcker oss alldeles för tidigt på lördagsmorgonen när han försöker skapa en dialog med sin något tröttare far. När även 8-månaders Julie högljutt bubblande börjar pilla med skorna i hallen är det dags att gå upp.
Morgonbestyr går förvånansvärt snabbt trots alla viljor och vi är nästan först i cykeluthyrningen för att hämta vår utrustning.

Barnen och deras mammor glider iväg på Järvsö Zoo för att kolla in nyfödda björnungar, medan jag och Äventyrshunden lämnar gänget i bikeparken för att dra på eget äventyr på morgonkvisten. Jag har fått ett hett tips om att alla vandringsleder som finns kring Järvsö är helt okej att mountainbika på. En snabb flukt på kartan och valet faller på Sannaleden. Den får vara värd för vår expedition idag.

Vackra vyer i Järvsö

Till en början är det mest grusväg, kanske inte jätteroligt för en mountainbike-cyklist, men vyerna är så vackra att det inte gör något just idag. Timrade stugor och gamla gårdar passerar ögat och vägen följer Ljusnan som förgyller tillvaron.

En och annan inbjudande strand passeras också. 
Efter halva sträckan vänder leden tillbaka mot startpunkten och nu börjar den roliga skogsstigen! Det är nästan perfekt singletrack och det spritter i både min och Äventyrshundens kropp av glädje!

Tjohoo! Sannaleden visar sin bästa sida! 

Snart är vi tillbaka där vi började, vid Stenegård, en välbevarad Hälsingegård som sjuder av sommarevenemang. Vi strosar runt en stund medan svetten stelnar i nacken. Vi kikar in i karamellbutiken och bageriet där det tillverkas tunnbröd i vedugn. I Hälsinglands träteater är det en dansgrupp som över inför en uppvisning senare i sommar. Från låtverkstaden hörs spridda toner som kanske kommer bli en framtida hit, vem vet? Mini-Hälsingland ståtar med lekstugor utformade som en äkta Hälsingegård med alla uthus som sig bör.

Stenegård med prydande Äventyrshund framför. 

I Trädgårdscaféet är det redan fullt med folk så jag bestämmer mig för att äta matsäcken tillsammans med Äventyrshunden på Kyrkön.

Järvsös vita kyrka

Järvsö kyrka ligger naturskönt på en ö, precis utanför centrum. Det visar sig att det även är ett naturreservat och jag tar stigen runt ön för att hitta en lämplig bänk att lunchvila på. Äventyrshunden tar ett dopp i Ljusnan medan jag fyller på med vätska i värmen.

Med lite vatten blir genast utsikten fin! 

Det är hög tid för byte i downhill-fabriken och jag lullar vidare till bergscykelparken medan de mörka molnen rullar in över himlen.
Grabbarna lämnar över cyklar och skydd, och hävdar bestämt att den svettlukt som skydden osar av redan fanns där när de hämtade ut dem på morgonen.... Vi kränger på oss skydden medan regnet börja ösa ner och åskan mullrar i bakgrunden. Morgonens stekheta sol är ett minne blott. Folk tar skydd under allt möjligt i väntan på att liften ska öppna igen. Grabbarna säger att regnet är bra, då slipper vi dammet.

Man tager vad man haver....

De rekommenderar även varmt Barbro. Ja, ni hörde rätt! Till och med Björn talar väl om Barbro! Något har hänt. Men de är förstås leden Barbro som det menar, inte artisten. Alla leder på berget är döpta efter bygdens stora moder, antingen efter låtar som hon gjort eller hennes döttrar.
Regnet ger med sig och vi tar oss an uppgiften att komma upp i liften. Efter lite coaching från liftpersonalen är vi uppe på berget.

Carin och Martina redo för nedfärd! 


Förvirring råder och vi försöker hitta ner i Monica, vårt uppvärmningsåk i en av de lättare lederna. De går sådär och vi hamnar mest i Barbro. Men Barbro ger mersmak och vi glömmer snabbt krampen i underarmens bromsmuskler.
Redan nästa lift upp kan vi kliva av liften själva, bara det är framsteg tack vare den vänliga personalen!
På toppen diskuterar vi vilken led vi ska ta ner.

-Det känns som om vi mest var inne i Barbro, säger Martina fundersamt.

Jag och Carin är tysta en mikrosekund innan vi brister ut i ett gapflabb. Martina inser sekunden efter hur hennes kommentar lät och kan inte sluta skratta hon heller.
Fortfarande småfnissande rullar vi nedåt i Babsan. Carin är vass och släpper på i kurvorna och är uppe på planket i velodromen redan på andra åket. Vi andra hänger på och det är bara så himla KUL!

Carin in action på Babsan.

Tiden går alldeles för fort när man har roligt, men när liften stänger förlänger vi den sköna sinnesstämningen vi befinner oss i med afterbike på Järvsö Sleep `n Eat, det är där alla hänger. Och liksom de runt omkring oss utvärderar vi dagen. Andreas konstaterar lite surmulet att hans fru var uppe på planket i velodromen och inte han. Hans son Lowe visar däremot inga tendenser till sura miner och berättar säkert hundratjugotre gånger att han hoppat med cykeln.

Lowe visar var skåpet ska stå i pumptracken! 

Sent omsider masar vi oss till stugan där Brommas bästa kockar lagar ryggbiff med perfekt temperatur och skämmer bort oss med hemlagad potatissallad och gott vin.
Den begynnande träningsvärken botas med timslånga bubbelbad där en och annan livskris också försöker lösas.

Middagsmys i timmerstugan.

Man skulle kunna tro att Lowe skulle ta sovmorgon på söndagen efter sin hårda cykelträning, men icke. Klockan sju går reveljen och monologen med den sömniga pappan är i full gång igen. Julie hakar på och snart är vi alla uppe.
Idag är det skiftade roller och tjejerna är först ut på banan. Vi hänger mest i Barbro, även om vi testar Malin och Klas-Göran också. Vi är på väg in i En tuff brud, men när det varnas för "gap" och "drop" tänker vi att det är nog bäst att hålla sig till Barbro iallafall, urmodern av alla leder.
Vi snackar taktik och tränar på att luta ordentligt i kurvorna, Carin tar fram några tips som hon lärt sig från motorcykelkörningen. Det går bättre och bättre när Martina plötsligt vurpar och flyger över styret. Jag bromsar in bakom och har hjärtat i halsgropen tills hon reser sig upp och ruskar av sig. Jag har alltid lite dåligt samvete för att jag lurar med henne på såna här galenskaper. (Sist var det via ferrata i Skuleberget då hon inte var jätteglad på mig.) Men hon försäkrar att det är lugnt och vi rullar vidare.

Tuffa brudar diksuterar om de ska köra En tuff brud eller ej...


Det är lika kul som igår och jag vill inte att det ska bli halvtid då det är dags för byte. Som vanligt tycker jag att jag kör jättefort, men det bildas konstigt nog en liten kö bakom mig av duktigare åkare som vill om. Men som det gör inte mig något, för jag har så jäkla kul! Martina byter in Björn lite för halvtid och jag får ett åk med honom. Vid det här laget kan jag både gå på och av liften själv, och på vägen upp diskuterar vi att det är skönt med sporter där du måste vara i nuet. Du måste fokusera på det du gör och inget annat, för då skiter det sig. Alla vardagsproblem är som bortblåsta och du lever verkligen i stunden.

Lycka är att utvecklas, lycka är att klara liften själv! 

En korp kraxar  i den steniga skogen och vi trampar iväg i Barbro. Jag försöker hänga på Björn, och det går ganska bra tills jag kommer till kurvan som jag har en rejäl hangup på. Jag kan bara inte ta den rätt. Björn försvinner under en träbro och jag hittar mitt eget tempo. Lättar lite över ett hopp och ler inombords.
Längre ner väntar Björn på mig.

-Det är kul att cykla där det ser ut som om det inte går att cykla, säger Björn och pratar på om den trixigare leden han svängde in på.

Vi byter av resten av grabbarna som gladeligen kastar sig iväg upp på berget.

Grabbarna Grus är startklara.

Jag och Äventyrshunden drar iväg för att utforska Järvsö klack och tänker att vi kanske kan ha vår egen downhill där. Utsikten ska vara fin och väl där inser vi att det är ett naturreservat. Vi är helt ensamma trots att det är ett känt landmärke i Ljusdals kommun. Drömmen om att rulla nedför tar slut redan efter 500 meter då jag ger upp och lämnar hojen bakom en gran. Det är brant och stenigt, och lite som vanligt när jag ska ut på äventyr med mountainbiken. Svetten lackar och det är alldeles för varmt för att göra såna här klätterexpeditioner egentligen.

Varmt på vägen upp! 

Men skam den som ger sig och upp kommer vi, utsikten över Ljusnan och dalen är så vacker som en utlovades.

Värt att kämpa för?! 

Grabbarna tar nästsista åket (man skiter alltid i sista) i Barbro samtidigt som jag och Äventyrshunden vandrar nedåt Järvsöklacken. Äventyrshelgen har kommit till sitt slut och man kan väl sammanfatta det hela med att Barbro är ganska bra ändå. Men ett besök på Lill-babs Caffär går fortfarande inte att få med Björn på.....

Fika hos Lill-babs får bli nästa gång! 


4 kommentarer:

  1. Wow, downhillcykling måste jag nog klämma in i sommar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag absolut du ska göra! Hälsa Järvsö från mig! :)

      Radera
  2. Himmel och pannkaka vad roligt det ser ut! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är precis så roligt som det ser ut! Ut och kör vetja! :)

      Radera