tisdag 29 november 2011

Äventyr 47: Bland demonhästar och modiga mini-människor

Denna helg var det alltså ni bloggläsares tur att inspirera mig tillbaka. När jag nu i snart ett års tid har varit en inspirationskälla (hoppas jag i alla fall) för er bloggläsare att komma iväg på härliga ute-äventyr så tyckte jag inte att det var mer än rätt att ni fick dela med er till mig av era erfarenheter. Så inför helgen hade ni varit vänliga nog att tipsa om (listat utan någon slags ordning):

-          Tjurridning
-          Dansa Lindy Hop
Gå på hårdrockskonsert
-          Grottkrypning i Stockholms läns längsta grotta
-          Långfärdsskridskor i Arvidsjaur eller Jokkmokk
-          Näräventyr med övernattning i vindskydd och tid för reflektion över året som gått
-          Rida islandshäst
-          Utforska Bogesundslandet med avslutande adventsbaluns hos nya vänner

Ni ser, valet var inte lätt. Tjurridningen föll på att jag inte ens visste var jag skulle börja leta för att hitta en tjur. En långfärdsskridskotur på blanka isar var något som jag längtade efter men det kändes lite för långt att åka 105 mil till där isen finns. Grottkrypning hade varit spännande (och läskigt!) men eftersom jag hade väldiga problem att bestämma mig inför helgen så hann det inte styras upp med grott-guiderna som erbjudit turen. Lindy Hop har jag alltid drömt om att få lära mig, det ser så himla häftigt ut när de studsar runt på dansgolvet sådär fjäderlätt och vips så kastas tjejen upp i luften och svingas runt i armbågen.  Men här fick jag kalla fötter, när drömmen fanns inom räckhåll, då fegade jag ur helt enkelt! Ett näräventyr med tid för reflektion har jag faktiskt redan planerat in, men inte förrän nästa år, när jag faktiskt har genomfört alla äventyr. Därför ville jag inte ta ut detta äventyr i förskott. Ett äventyr på Bogesundslandet är också redan inplanerat om snart två veckor, så där ville jag inte heller tjuvstarta. Jag lyckades dock få tag i en stackars islandshäst som erbjöd sig att strutta runt med mig på ryggen en liten stund. Så bloggläsarnas val blev alltså islandshästridning med avslutande adventsbaluns hos nya vänner.

Förhoppningen var att jag skulle galoppera fram (i slow motion) på en vit springare över öppna ängar, kisandes mot solen och mitt långa blond hår böljande i vinden. Ett leende som leker på mina läppar och äventyrshunden som ystert skuttar bredvid mig. Tillsammans skulle vi vara sådär rosenskimrande lyckliga! Men verkligheten blev en annan. Nog för att mitt hår fladdrade i vinden, eller ja, det stod väl mer rakt ut i orkanvindarna och jag tror inte att äventyrshunden var det minsta lycklig över beslutet att blanda in ett djur till i vår relation….

Min häst för dagen, Vitifaxe, sticker ut huvudet utanför stallet hos Grim Islandshästar i Norrtälje. Han blickar upp mot regnet och backar sedan in igen. Han har ingen lust alls att bära runt på en småfet äventyrerska som inte har en susning om hur man talar med hästar. Jag förstår honom helt och fullt. Äventyrshunden har fått instruktioner av Ulvur, den isländska stallhunden, om hur man beter sig i närheten av stora djur som sparkar och frustar en i nacken när man minst anar det. Jag får hjälp av Caroline, min guide för dagen, att putta ut Vitifaxe i regnet som nu framträder som småspik. Caroline håller i Vitifaxe när jag, ungefär lika graciöst som en gravid flodhäst, baxar mig upp på ryggen av detta mäktiga djur. Första frågan som dyker upp i huvudet är hur man styr en sådan här pjäs?

Men varför har jag en klätterhjälm på huvudet?

Caroline ger några korta instruktioner och sen är vi iväg. Diesel tycker att jag är alldeles för långt bort från honom och kompenserar det med att ha sina små framtassar på min fot som sitter fast i stigbygeln. Och där travar min käre hund på. Med baktassarna i backen och framtassarna på min fot eller i sidan på hästen. Jag tror det är därför som hela ekipaget börjar gå i cirklar. Jag försöker med telepati få hästen att gå framåt men Diesel gör sitt bästa att motverka min vilja genom att trycka på Vitifaxes vänstra sida. Jag antar att ha en tio kilos plaskblöt äventyrshund hängandes ungefär i maghöjd betyder att man ska svänga vänster om man är en häst?! Caroline kommer till min räddning och reder ut situationen genom att ta tag i tyglarna och påbörja gemensam framåtmarsch. Vi kommer in på en bortglömd skogsväg där vinden pressas fram med blixtens hastighet mellan granarna. Diesels päls står rakt ut och han kan inte längre hålla balansen med framtassarna på hästen i den starka vinden och jag själv håller på att blåsa ur sadeln. Vitifaxe frustar till och slänger med huvudet, som om han älskar det här med blåst, och sätter av med full fart längs den allt smalare skogsvägen.  Jag har halkat snett i sadeln och släpar nästan ena foten i den leriga backen på grund av både den rytande stormen och Diesels tidigare övningar. Allt mitt fokus ligger på att krampaktigt klamra mig fast i sadeln så jag har ingen som helst möjlighet att rätta till min tilltagande slagsida. Diesel byter taktik och skäller vilt för att få mig att förstå att jag gör bäst i att gå ner från de höga hästarna och ta mitt förstånd till fånga. Vitifaxe tolkar min slagsida som att han ska vika av på den ännu mindre stig som dyker upp från ingenstans mellan granarna. Paniken tilltar när jag hör Caroline ropa någonstans långt bortifrån att jag ska stanna hästen. Det vet jag väl att jag borde, men hur fan då? Hur stannar man en halv tons islandshäst som har fått glädjeryck och bara springer av ren lycka? Dessutom ivrigt påhejad av en toksskällande hund som inte vet varför han gapar egentligen.  Jag studsar fram och en krampaktig känsla på insidan av höger lår har gett sig till känna.

-DRA I SÖMMARNA, vrålar Caroline i motvinden som nu har ridit i kapp mig. Min hjärna arbetar på högvarv, vilka jävla sömmar? Polletten trillar ner ungefär samtidigt som jag gör en Matrix-manöver  (i slow motion) för att undvika grenen som kommer mot mig i mach 2-hastighet. Det är ju tömmarna hon menar så klart! Jag drar dem mot mig så som jag blivit instruerad för en stund sedan och vips så stannar Vitifaxe som den enklaste saken i världen. Han vänder sitt stora huvud mot mig och jag tycker mig ana att han fnissar lite…?! Jag pustar ut och reflekterar över att det här är stora djur som har en egen vilja. Hur gör de, de som kan det här? Det ser ju så lätt ut på TV?!

Visst fnissar Vitifaxe lite?! 

Caroline hjälper mig att rätta till sadeln så att jag i alla fall sitter någorlunda rätt upp.  Vägen tillbaka blir lugnare och vi kommer endast upp i en hastighet av tölt. Caroline pratar på om sitt hästintresse och jag försöker verkligen lyssna, men det blir en sak för mycket att hålla reda på med Ulvur och Diesel som gafflar ikapp och Vitifaxe som hela tiden försöker smyga ut på ängarna för att beta gräs istället för att transportera mig tillbaka till stallet. Jag hör i alla fall att Caroline säger att tölten är ganska behaglig, och att det var ju kul att jag fick prova på båda skritt, tölt, trav och galopp. Hon säger också att Vitifaxe brukar vara väldigt seg i vanliga fall och går knappt att få igång på tölten. Jaha, tänker jag, det var ju just typiskt. Den enda som inte vill att Vitifaxe ska springa sig svettig var ju just jag.  Jag håller heller inte med om att tölten är särskilt behaglig, för mig har allt bara varit olika former av skumpande, det vill säga mer eller mindre smärtsamt för rumpan.

Caroline och Ulvur kan det här med ridning

Tillbaka vid stallet blir jag överfallen av en hop småtjejer. Trevligt med en sådan entusiastisk välkomstkommitté hinner jag tänka innan jag inser att det är Vitifaxe som är målet för deras beundran och inte jag. Jag tror inte ens att de märker att jag hasar av hästen lika smidigt som ett rostigt gammalt kassaskåp och slinker iväg i regnet för att massera mina ömmande bakdelar.

I bilen, på väg till det välförtjänta adventsbalunset  hos Sofia, lovar jag mig själv att från och med nu skänka heder åt alla mini-människor runt om i landet som har hästar som sitt stora intresse. De är verkligen modiga! Små tjejer på ungefär 25 kilo kan verkligen kontrollera en stor best på 500 kg. Det är mäktigt och förbannat modigt! Det är lustigt det där med mod, filosoferar jag vidare när jag svänger in på Sofias gata. Jag har inga problem med att fira mig ner för en sextio meter hög klätterklippa endast utrustad med ett litet rep och en tunn sele. Det är heller inga konstigheter att kasta sig ut för en brant sluttning med sju meter snö endast iförd ett par telis-plankor på fötterna. Men att färdas på en hästrygg, det skrämmer skiten ur mig.  Jag antar att mod handlar om att utmana sig själv, för det är så man utvecklas. Eller hur var det nu, är det bara dumdristigt att vara modig?

Vitifaxe var iallafall modig
som tog med sig äventyrerskan på sin rygg!

2 kommentarer:

  1. Hej, måste bara säga att du skriver oerhört bra och jag kan verkligen känna din upplevelse genom texten! Mycket charmigt och beskrivande :-D
    mvh
    Maja Fresk,
    butiksansvarig
    addnature.com

    SvaraRadera
  2. Tack! Dina fina ord värmer! :)

    SvaraRadera