måndag 27 februari 2012

Äventyr 2012:2 Vinter i skärgården

Det hällande regnet letar sig envist in under kragen och rinner vidare på ryggen för att tillfälligt pausa vid linningen på långkalsongerna innan de fortsätter ner på ena skinkan. Det är ett sånt regn som inte går att komma undan. Det är slutet på februari och mörkret som omger mig i Vaxholms hamn rår inte ens gatubelysningen på. Jag fryser så jag skakar när jag kliver på båten som ska ta mig till Finnhamn. Tur att Paula som möter mig på båten är på strålande humör och att hennes dråpliga historia om nyss upplevda Vikingarännet värmer upp mig igen.

Båten vickar och knakar sig igenom isen som ligger uppbruten i tjocka flak i rännan som löper hela vägen dit vi ska. Jag har inte träffat Paula på väldigt länge och vi har miljarder saker att prata om. Tiden går fort när man har roligt och plötsligt står vi på betongkajen på Finnhamn och spanar efter båten som försvinner med ett frasande isljud i mörkret. I min ensamma pannlampas sken slirar vi uppåt vägen mot vandrarhemmet. Några stjärnor blinkar på den svarta himlen och får oss att stanna upp och bara lyssna på tystnaden.
Stugan vi ska bo i luktar precis så som jag kom ihåg det, lite fuktigt av den salta luften kryddat med tallbarrsdoft.  Jag har jobbat tre somrar här med att städa, laga frukost och tvätta dukar. Nu är första gången jag är här som gäst. Det känns lite märkligt.

Morgonstund

Jag vaknar tidigt nästa morgon för att jag bara måste kissa. Jag sladdar ut utanför dörren i bara understället och hukar mig bakom en tall medan en ekorre tittar nyfiket på mig från stenen bredvid. Solen har färgat himlen  svagt lilarosa och det ser ut att bli en kanondag!
Paula och jag smiter in bakvägen på vandrarhemmet för att få i oss lite personalfrukost. Det är inte många människor här just nu, så vi får ta för oss själva i köket.

Paula förser sig med frulle

Vi väcker äventyrshunden och snörar på oss vandrarkängorna för att gå på upptäcksfärd runt ön. Vi har fått tips om att det ska finnas en "trolldörr" här någonstans, vi har egentligen ingen aning om vad det är men det är den vi nu är på jakt efter. Vi glider runt på isen som har barrikaderat sig mellan lerpölarna, men det gör inte så mycket för vi går mest och snackar. Det slår mig plötsligt att jag har saknat Paula väldigt mycket när jag tar tag om en grankvist för att inte stå på huvudet på den hala stigen som leder ut mot Lilla Jolpan. Stigen slutar tvärt där havet tar vid. Vi kan inte låta bli att sätta oss ett tag och bara glo ut mot ishavet där mörka moln möter glittrande sol. Kontrasterna är mäktiga, det är något speciellt med ljuset här ute.

Off-season is da shit! 

Om det nu fanns en trolldörr på ön så har vi garanterat snackat oss förbi den. Vi snackar så mycket att vi nästan lyckas gå vilse på den lilla ön. Men legenden säger att det faktiskt inte går att gå runt Lilla Jolpan, för det finns så många sidostigar och avstick att det är omöjligt att gå rätt. Vi är böjda att hålla med. Vårt vandrande i cirklar har satt sina hungerspår och efter en snabb anmarsch över Stora Jolpan är vi tillbaka vid vandrarhemmet.

Vandrarhemmet Utsikten på Finnhamn

Alla äventyr borde innehålla minst en korvgrillning över öppen eld och det här äventyret är inget undantag. Problemet är att all slags ved och grillplatser är dyngsura av fredagens ösregn och har inte alls lust att bli eldade på. Vi funderar på att sneaka in på elden som det stora 50-årskalaset helgrillar sina lamm på, men vi vill inte vara i vägen för kocken som snurrar på lammen i en jämn frekvens.

Lammkött! 

Ett raskt beslut senare står vi i gästköket och trängs med de nyss anlända deltagarna i Ka's 50-årskalas. Det är en väloljad organisation som hackar sallad, knådar deg, viker servetter och pyntar borden med vita linnedukar och guldljus. Vi känner oss malplacerade där vi står bland alla välklädda människor i våra blöta täckbrallor och svettiga hårtestar i pannan för att steka vår varmkorv. Men de är trevliga och bjuder oss att stanna på festen om vi vill och tanken är lockande så stiligt som det ser ut i matsalen.

Dukat för fest

Men vi kom till Finnhamn för ett hemligt uppdrag också, men om det får ni veta en annan gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar